Emund den gamle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Emund den gamle
Kung av Sverige
Regeringstid 1050–1060
Företrädare Anund Jakob
Efterträdare Stenkil
Barn Anund
Ätt Erik Segersälls ätt
Far Olof Skötkonung
Mor Frillan Edla från Venden
Född Omkring 1000
Död 1060
Religion Romersk-katolska kyrkan

Emund den gamle eller Emund slemme var svensk kung från cirka 1050, död cirka 1060. Emund den gamle var son till Olof Skötkonung och Edla (frilla). Han var halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund den gamle blev den siste svenske kungen av Erik Segersälls ätt.

Emund enligt källorna[redigera | redigera wikitext]

Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen men även från Hervararsagan, Snorre Sturlassons Heimskringla och från Västgötalagens kungalängd.

Adam av Bremen är den som berättar att Emund var en son till en av Olofs frillor, och fast han medger att Emund var döpt menar att hans kristendom inte var riktigt seriös, och att han lät den kristna missionen drivas av den självutnämnde ärkebiskopen Osmundus. När Hamburgs katolska ärkestift försökte att ersätta denne med sin egen biskop, Adalvard den äldre, ska Emund ha avvisat denne. Enligt vad Adam vidarebefordrar gav Osmundus Emund och folket en oriktig undervisning i kristendom.[1] Adams dåliga omdöme torde bero på att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av den från ärkestiftet Hamburg-Bremen. [2] I samma stycke meddelas också att den ende som stödde Adalvard var Stenkil, men Adam är oklar över om denne var Emunds nepos (syskonbarn eller möjligen barnbarn) eller privignus (styvson).[1] Senare kallas han dock bara nepos.[3] En del historiker har valt att tolka detta som att han verkligen var hans styvson, och att Emund var make i hennes andra gifte till Astrid Nialsdotter, som enligt Hervarsagan var mor till Stenkil.[4] I ett skolion meddelas också att Emund skickade sin son Anund på krigståg till "kvinnornas land" (troligen Kvänland), där denne dog sedan försvararna förgiftat deras dricksvatten.[5]

Västgötalagens kungalängd placerar en kung Emund "slemme" ('dålig, okunnig, opålitlig eller usel') efter Anund Jakob, och meddelar att han undertecknade ett traktat med kungen av Danmark som fastslog ländernas gränser:

Tredje var Emund Slemme, för han var vrång [sliskær] och ej god att tas med i de mål han ville främja. Och han gjorde skäl (råmärke) mellan Sverige och Danmark, så som sägs i landamären.
Västgötalagens kungalängd, [6]

Snorre Sturlasson har inte mycket att säga om Emund, mer än att han uppfostrades hos sin mors släkt i "Vindland"[7] och att han skall ha varit den kung som 1035 hjälpte Magnus den gode när han försökte återta sin fars tron.[8]

Inte heller den kungliga ättelängden i Hervarsagan har mycket att säga om honom:

Olaf den svenske (Olof Skötkonung) hade en annan son som kallades Emund, och som besatte tronen efter sin broder. På hans tid försummade svearna kristendomen. Emund var kung endast för en kort tid.[9]

fornsvenska benämns Emund Æmunðær gamlæ eller Æmunðær gammal[var?]. Detta tillnamn – den gamle på modern svenska – fick han eftersom han var ålderstigen när han blev kung.[10]

Förutom sonen Anund kan enligt en hypotes av Mats G. Larsson Emund möjligen ha varit far till Ingvar den vittfarne, vilken ledde ett stort vikingatåg i österled och dog i Särkland år 1041.[10]

Gränsläggningstraktaten med Danmark[redigera | redigera wikitext]

Enligt Västgötalagens kungalängd formaliserade kung Emund gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Enligt Gränsläggningstraktaten upprättades överenskommelsen mellan Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg. Det gjordes med sex gränsstenar från Halland till Brömsebro. Med små förändringar kom gränsen mot Danmark att gälla fram till 1600-talet.

Eftersom Sven Tveskägg regerade åren 985-1014 – alltså 35 år före Emund den gamle – ger uppgiften om gränsläggningstrakten problem med kronologin. Problemet har vanligen lösts genom att anta att det inte är Sven Tveskägg utan Sven Estridsson (regerade 1047-1074) som avses, men Lauritz Weibull föreslog att denne Emund Slemme inte är identisk med Emund den gamle utan med Emund Eriksson. I så fall skall gränsdragningen ha skett i början av Sven Tveskäggs regering, eftersom det är säkert att Erik Segersäll var kung 992. Weibull tog dock senare avstånd från sin egen teori, men andra författare såsom Åke Ohlmarks har fortsatt att hävda den. Peter Sawyer har istället hävdat att traktaten är en dansk förfalskning från 1200-talet.[11] Modern forskning betvivlar gränstraktatens äkthet.[12]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Adam av Bremen, bok 3, 15. Sid. 139-140
  2. ^ Lagerqvist, Lars O. (1996). Sveriges Regenter. Stockholm: Norsteds. ISBN 91-1-963882-5
  3. ^ Adam av Bremen, bok 3, 16. Sid. 143
  4. ^ Hans Gillingstam. ”Stenkil”. Svenskt biografiskt lexikon. http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20139. Läst 27 november 2012. 
  5. ^ Adam av Bremen, skolion 123. Sid. 248
  6. ^ Den Äldre Västgötalagens kungalängd
  7. ^ Snorre Sturlasson Olav den heliges saga, 88. sid. 108
  8. ^ Snorre Sturlasson, Magnus den godes saga, 1. sid. 25
  9. ^ The Saga of Hervör and Heithrek, in Stories and Ballads of the Far Past, translated from the Norse (Icelandic and Faroese), by N. Kershaw.Cambridge at the University Press, 1921.
  10. ^ [a b] Liljegren, Bengt (2004). Regenter i Sverige. Lund: Historiska Media. ISBN 91-85057-34-7
  11. ^ Sawyer, Peter; Sawyer, Birgit (1991). När Sverige blev Sverige. Occasional papers on medieval topics, 0282-3322; 5. Alingsås: Viktoria. Sid. 64-71. Libris 7759983. ISBN 91-86708-12-0 
  12. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Emund den gamle)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Lauritz Weibull (1911). ”Den svenska konungalängden under 900-talet”. Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000. 
  • Mats G. Larsson. 2000. Sveahövdingens budskap, Bokförlaget Atlantis, Stockholm.