Kristian I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Kristian I (olika betydelser).
Kristian I
Samtida porträtt av kung Kristian
Kung av Danmark
Regeringstid 28 september 1448–21 maj 1481
(&&&&&&&&&&&&&032.&&&&&032 år och &&&&&&&&&&&&0235.&&&&&0235 dagar)
Kröning 28 oktober 1449
Företrädare Kristofer av Bayern
Efterträdare Hans
Valspråk Dygden visar vägen (danska: Dyden viser vejen)
Kung av Norge
Regeringstid Juni 1449 (vald)/13 maj 1450 (erkänd)–21 maj 1481
(&&&&&&&&&&&&&031.&&&&&031 år och &&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 dagar)
Kröning 2 augusti 1450
Företrädare Karl Knutsson
Efterträdare Jon Svalesson Smör (drots)
Kung av Sverige
Regeringstid 23 juni 1457–23 juni 1464
(&&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 år och &&&&&&&&&&&&&&00.&&&&&00 dagar)
Kröning 29 juni 1457 i Uppsala domkyrka
Företrädare Bengt & Nils Jönsson (riksföreståndare)
Efterträdare Karl Knutsson
Gemål Dorotea av Brandenburg
Barn Olaf
Knut
Hans
Margareta
Fredrik I
Ätt Oldenburgska ätten
Far Didrik den lycklige
Mor Hedvig av Holstein
Född Februari 1426
Oldenburg
Död 21 maj 1481
Köpenhamn
Begravd Roskilde domkyrka

Kristian I (danska Christian 1. eller Christiern 1.), född i februari 1426, död 21 maj 1481, var kung av Danmark från 1448, kung av Norge från 1450 samt kung av Sverige 1457–1464, hertig av Slesvig och greve av Holstein 1460; son till greve Didrik den lycklige av Oldenburg och Hedvig av Holstein; systerson till Adolf VIII av Holstein. Kristian var gift 26 oktober 1450 med Dorotea av Brandenburg och blev stamfader för oldenburgska kungahuset i Danmark, för den 1751–1818 i Sverige regerande holstein-gottorpska ätten och för det fram till 1917 regerande ryska kejsarhuset. Han var således farfars farfars farfars farfar till kung Gustav III av Sverige.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Kristian I föddes 1426 som son till greve Didrik den lycklige av Oldenburg och Hedvig av Holstein. Efter faderns död 1440 ärvde Kristian jämte sina bröder Moritz och Gerhard av Oldenburg och Delmenhorst samt utsågs av sin morbror Adolf VIII av Holstein till hans arvinge och blev efter hans önskan av ridderskapet i Slesvig hyllad som efterträdare. Då Kristofer av Bayern dött i januari 1448, vände sig danska riksrådet till Adolf och erbjöd honom kronan, men han undanbad sig densamma och gav anvisning på Kristian, sedan han likväl förut (28 juni) låtit honom underskriva en förklaring, i vilken han lovade att stå fast vid hertig Valdemars av Slesvig löfte 1326 (den annars okända "Constitutio Valdemariana"), att hertigdömet Slesvig aldrig skulle förenas med konungariket Danmark under en härskare.

Kung av Danmark, Norge och Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kristian valdes därför 1 september i Haderslev av riksrådet, hyllades 28 september på Viborgs landsting och kröntes 28 oktober 1449 i Köpenhamn. Samma dag ingick han trolovning med Kristofers av Bayern änka, Dorotea; bilägret firades 26 oktober 1450. Även i södra delen av Norge valdes Kristian i juni 1449, under det att det nordanfjällska valde Karl Knutsson (Bonde), som 20 november 1449 kröntes av ärkebiskopen i Trondheim. Den 13 maj 1450 enades emellertid 12 danska och 12 svenska riksråd i Halmstad om att Kalmarunionen skulle förnyas och att den av de båda kungarna, som levde längst, skulle vara regent i alla tre rikena, samt att Karl Knutsson skulle överlämna Norge till Kristian, som 2 augusti samma år kröntes i Trondheim. Därutöver ingick Danmarks och Norges riksråd 29 augusti en överenskommelse i Bergen, "Bergens recess", att de två rikena alltid skulle vara förenade under samma konung (vilket de sedan förblev i 364 år).

Men Kristian var inte nöjd med det som han därmed hade vunnit. År 1451 bröt han med Sverige med anledning av frågan om vilket av de två länderna Gotland skulle tillhöra. Därefter uppstod ett blodigt krig, i vilket Kristian förlorade det överläge han tidigare vunnit. 1457 kallades Kristian till Sverige, efter det att Karl Knutsson blivit bortjagad, och kröntes till svensk kung i Uppsala 29 juni, då också hans son Hans korades till Kristians efterträdare.

Hertig av Slesvig och greve av Holstein[redigera | redigera wikitext]

Kristian I, avbildad i en fresk av Andrea Mantegna i hertigpalatset i Mantua, färdigställd 1474.[1] Kristian I:s porträtt bland freskerna identifierades först 1974. Kristians hustru Dorothea av Brandenburg var svägerska till hertigen av Gonzaga, och befann sig vid målningarnas tillkomst i Mantua, medan Kristian befann sig i Rom.[2]

År 1459 dog hertig Adolf, och Kristian lyckades att av ridderskapet bli vald (i Ribe, 2 mars 1460) till hertig i Slesvig och greve i Holstein. I gengäld måste han 5 mars utfärda "landesprivilegien", som sedermera blev grundvalen för de slesvig-holsteinska åsikterna om hertigdömenas förhållande till danska riket och bekräftades genom den "tappere verbeteringe" i Kiel 4 april. I dessa privilegier lovade nämligen Kristian att betrakta sig som vald arvinge till de båda länderna och inte som kung av Danmark, samt gav de båda ländernas inbyggare rätt att efter hans död välja en av hans söner eller rättmätiga arvingar till härskare. Därutöver skulle varje land ha en självständig styrelse och de båda för all framtid förbli odelade tillsammans. Med senare tiders händelser för ögonen och med avseende på nyare föreställningar har man skarpt klandrat Kristian och danska riksrådet, för att de inte höll fast vid Slesvigs indragande under danska kronan som ett hemfallet län, utan tvärtom lossade på bandet mellan Danmark och Slesvig för att bringa Holstein i förbindelse med konungariket. På den tiden sågs det som klok politik, eftersom man hoppades att på detta sätt försäkra sig mot återupptagandet av de långvariga krigen med Holstein, och från tysk sida tillvitade man till och med holsteinarna, att "de blev danskar". Kristian befarade särskilt att förlora sitt nyvunna välde i Sverige, om han på samma sätt som Erik av Pommern skulle tagit upp striden med Holstein.

Ekonomiska problem och uppror[redigera | redigera wikitext]

Fram tills detta hade Kristians regeringstid varit framgångsrik, men för att få pengar till den rätte arvingen av Holstein, greve Otto av Schauenburg, och till sina båda bröder och till annat, fick han på hårda villkor ta lån, samt instifta nya skatter, vilket retade upp svenskarna. Svenskarna ska ha kallat honom "riksförödaren", och den svenska allmogen ville inte ösa pengar i hans "bottenlösa, tomma pung".

Ett uppror bröt ut 1463, och då ärkebiskop Jöns Bengtsson i kungens namn efterskänkte skatterna, lät Kristian fängsla honom och föra honom till Danmark samt slog bönderna på Helgeandsholmen. Då bröt upproret ut på allvar, och Karl Knutsson (Bonde), som tidigare blivit avsatt av svenskarna, kunde återvända hem igen 1464. Kristian frigav då ärkebiskopen, som såg till att jaga bort Karl Knutsson, men som också behöll makten i sina egna händer. Efter Karl Knutssons död 1470 försökte Kristian med våld tillskansa sig makten i Sverige, men han blev besegrad av riksföreståndaren Sten Sture den äldre vid Öresten i februari 1470, och i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471, där Kristian sårades personligen.

Kriget mot Sverige gjorde unionen omöjlig, och gjorde också Kristian ännu mer beroende av hansestäderna. Han fick stora friheter i handeln med Danmark och Norge, samt av sina kreditorer bland adelsmännen i Slesvig och Holstein, vilkas hjälp fick köpa till dyra räntor. Däremot lyckades han 1470 avlägsna sin bångstyrige bror Gerhard som ståthållare i Slesvig och Holstein (sedan 1466) och 1472 fördriva honom ur landet. Kristians dåliga ekonomiska situation visade sig tydligt när han 1469 gifte bort sin dotter Margareta med kung Jakob III av Skottland. Han hade inte råd att betala den utlovade hemgiften, utan fick sätta Orkneyöarna och Shetlandsöarna i pant till Skottland, vilket innebar förlusten av dessa länder för Norge.

Diplomatiska resor[redigera | redigera wikitext]

Kristian I, porträtt av Pieter Hartman (1607).

Trots den ekonomiskt ansträngda situationen begav sig Kristian år 1474 av på två kostsamma resor utomlands. Först drog han i januari med stort följe till kejsar Fredrik III i Rothenburg[förtydliga], som förenade grevskapen Holstein och Stormarn till ett hertigdöme, och därmed förenade det förut fria landet Dithmarschen. Därifrån reste Kristian vidare över Milano i april till Rom, där påven Sixtus IV ägnade honom stora hedersbetygelser, sedan tillbaka till kejsaren i Nürnberg och därifrån hem till Holstein.

På hösten gav han sig av på den andra resan, till hertig Karl den djärve av Burgund för att medla mellan honom och kejsaren. Han tillbringade flera månader hos hertigen, och återvände först i juni 1475 via Nederländerna. Han utvecklade på bägge resorna stor prakt och spred även en viss glans över sitt kungadöme, men stort resultat för hans riken vanns inte. Hans drottning, som följde med till Rom, såg till att påven 1475 gav tillstånd att upprätta ett universitet i Köpenhamn (som grundlades 1478-79). Hans sista regeringshandling var att pantsätta Schleswig och Holstein till drottning Dorotea, som var bättre på att hushålla med resurserna. Kristian dog den 21 maj 1481 och begravdes i ett kapell i Roskilde domkyrka, som han själv byggt 1464.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kristian 1., 1911.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harrison, Dick; Eriksson, Bo (2010). Sveriges historia: 1350-1600. Stockholm: Norstedt. sid. 130. Libris 11657784. ISBN 978-91-1-302439-4 
  2. ^ Andrea Mantegna i Den store Danske.