Knut Eriksson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Knut
Kung Knut[1] avbildad på en vägg i Dädesjö kyrka
Kung av Sverige (Kol & Burislev motkungar i Östergötland till 1169/1173)
Regeringstid 1167–1195/1196
Företrädare Karl Sverkersson
Efterträdare Sverker den yngre
Gemål Cecilia Johansdotter (namnet är en efterkonstruktion)
Barn Jon
Knut
Joar
Erik
Sigrid
Ätt Erikska ätten
Far Erik den helige
Mor Kristina Björnsdotter
Född 1140-talet
Död 1195 eller 1196
Eriksbergs kungsgård i Västergötland
Begravd Varnhems kloster

Knut Eriksson, född senast på 1140-talet, död 1195 eller 1196, var kung av Sverige från 1167, samt son till Erik den helige och Kristina Björnsdotter av Danmark.

Knut Eriksson tog brutalt makten genom att först döda Karl Sverkersson (överfallet 1167 på Visingsö). Sen tog han livet av dennes halvbröder Kol och Burislev. 1173 erkändes han som kung, och regerade i 23 år. En av hans insatser som fått stor betydelse är hans envetna strävan att få sin far Erik helgonförklarad. Svearna tog legenderna om Erik den helige till sitt hjärta och trodde på de sagor som spreds om honom. Men att få honom kanoniserad var en hopplös idé, eftersom påven Alexander III var mycket upprörd över att Stefan, ärkebiskopen i Uppsala, hade tvingats fly för sitt liv när Knut Eriksson tagit makten. Erik Jedvardsson hade inte lidit någon martyrdöd, menade han, utan blivit ihjälslagen av ett fyllo under ett supkalas. Knut Erikssons andra insats var att han satte igång myntningen igen – den hade av någon anledning legat nere i trettio år.

Knut var gift med Cecilia Johansdotter, om vilkens släktförhållanden man endast vet att hon hade en bror som hette Knut. Genom ett påvebrev från 1193, som bevarats i avskrift, vet man att hon under en livshotande sjukdom avlade avhållsamhetslöfte och gick i kloster efter att ha tillfrisknat. Kung Knut ansökte senare hos påven om att hon skulle befrias från löftet.

Barn:

  1. Tre till namnet okända söner, döda 1205 i slaget vid Älgarås
  2. Erik, svensk kung 1208-1216
  3. Sigrid, gift med Magnus Broka

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Efter att hans far dödats omkring 1160 besegrades Knut av sina motståndare och tvingades fly från riket. Enligt en långt senare krönikeuppgift (från 1400-talet) uppehöll han sig tre år i Norge. Denna uppgift saknas dock i de norska kungakrönikorna och beror troligen på att krönikeförfattaren förväxlat Knut med hans son Erik. Knut återkom 1167 och dödade då (enligt Västgötalagens kungalängd) kung Karl SverkerssonVisingsö. Därefter hade han en tid att utkämpa strider med Karl Sverkerssons släktingar Kol och Burislev, vilka för den sverkerska ätten gjorde anspråk på kronan med understöd från Danmark. Efter att konkurrenterna besegrats och dödats (cirka 1172-1173) var Knut under tjugotre år (enligt Västgötalagens kungalängd) obestridd herre över Sverige.

Från Knut Erikssons tid härrör det första kända svenska handelstraktatet med ett annat rike – i detta fall Lübeck. Det ingicks genom hans jarl Birger Brosa mellan Knut Eriksson och hertig Henrik Lejonet av Sachsen. Knut upprättade också omkring 1185 diplomatiska förbindelser med England och fick i det sammanhanget bland annat en rustning som gåva av den engelske kungen Henrik II. Enligt Sverres saga fick Knut (och de övriga nordiska konungarna) 1195 ett brev med anhållan om militärt bistånd av den bysantinske kejsaren Alexios III Angelos. Knut upprätthöll även goda förbindelser med den norska kungen Sverre Sigurdsson som 1185 gifte sig med Knuts syster Margareta, men relationerna med de danska kungarna var mer spända.

Knut Erikssons sigill

Enligt medeltida annaluppgifter anfölls och brändes Sigtuna 1187 under Knuts regeringstid av sjörövare, enligt Erikskrönikan från Karelen, men arkeologiska utgrävningar har numera fastslagit att det inte finns något brandlager i Sigtuna som kan knytas till denna uppgift. Enligt samma källor blev ärkebiskopen vid samma tillfälle dödad vid Almare-Stäket.

De äldsta bevarade originalbreven av en svensk kung är utfärdade av Knut. Av de nio bevarade originalbreven gäller åtta Viby kloster vid Sigtuna. Det förekom även en omfattande myntning under Knuts tid.

Knut dog en naturlig död 1195 (eller 1196) och begravdes i Varnhems klosterkyrka, där Magnus Gabriel De la Gardie flera hundra år senare lät resa en gravsten över honom. En sammantagen bedömning ger vid handen att Knuts långa regeringstid kan ses som den tid då den svenska statsmakten på allvar börjar etablera sig efter kontinentalt mönster med en skriftlig centraladministration och dokumenterade diplomatiska förbindelser med andra riken. Hur förtjänsten för detta ska fördelas mellan kung Knut och hans jarl Birger Brosa är dock inget som källorna kan ge besked om.

Knuts gravkor i Varnhem

Han efterträddes som kung av sin företrädares son, Sverker den yngre.

Fiktion[redigera | redigera wikitext]

Knut Eriksson är en viktig person i Jan Guillous trilogi om Arn Magnusson, där han är en nära vän till Arn. Även hans drottning är en viktig person i trilogin. I verkligheten känner man inte längre till hennes namn, men i de här böckerna heter hon Cecilia Ulfsdotter och är bästa vän till Arns älskade, Cecilia Algotsdotter. Cecilia Ulfsdotter fick i Gudhems kloster namnet "Cecilia Blanka", då hon var blond till skillnad från sin rödhåriga väninna Cecilia Algotsdotter, som i stället fick heta "Cecilia Rosa". I filmerna och TV-serien, som baseras på de här böckerna, spelas kung Knut och drottning Blanka av Gustaf Skarsgård och Fanny Risberg. Den unge Knut Eriksson spelas av Johan Arrenius.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Litet lexikon över Sveriges regenter ISBN 91-87064-43-X s. 15
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Knut, 1911.

Se även[redigera | redigera wikitext]