Erik Eriksson (kung)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erik
Kung Eriks sigill
Kung av Sverige
Regeringstid 1222/1223–28 eller 29 november 1229
Kröning 31 juli 1224 i Strängnäs
Företrädare Johan Sverkersson
Efterträdare Knut Långe
Kung av Sverige
Regeringstid 1234–2 februari 1250
Företrädare Knut Långe
Efterträdare Valdemar Birgersson
Gemål Katarina Sunesdotter
Ätt Erikska ätten
Far Erik Knutsson
Mor Rikissa av Danmark
Född 1216
Död 2 februari 1250
Begravd Varnhems kloster
Religion Romersk-katolska kyrkan

Erik Eriksson, ibland oegentligt kallad Erik XI (han kallade sig själv Erik III som den tredje kungen av sin ätt med detta namn[1]), senare även kallad Erik läspe och halte (efter beskrivning i Erikskrönikan), född 1216, död 2 februari 1250, var svensk kung som omyndig 1222–1229, och sedan en andra period från 1234 fram till sin död. Han var den ende kände sonen till kung Erik Knutsson och föddes efter faderns död.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark; svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut.

Erik störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad Knut Långe) tog makten. År 1234 dog Knut Långe och Erik blev återigen kung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.

Erik var gift med Katarina Sunesdotter av Bjälboätten, dotterdotter till Sverker den yngre. Hans jarlar var först Ulf Fase, och sedan, under de sista åren, Birger Magnusson (Birger jarl), som var gift med Eriks syster, Ingeborg och blev stamfar till folkungaätten. Erik Eriksson själv dog barnlös och är begravd i Varnhems klosterkyrka.

Kung Erik på gravstenen i Varnhem (från 1600-talet)

"Läspe och halte"[redigera | redigera wikitext]

Enligt följande citat ur Erikskrönikan var han halt och läspade, vilket lett till att han i senare litteratur kallats Erik läspe och halte.

»Erik konunger var nokot swa läsper wid
haltan thz war ok hans sidh
Han storkte gerna skäll ok räth
ok älskade gerna sin eghin äät
han hiolt hwsära ok ädela sidh
ok bondom gaff han godhan friid
A alwora kunne han sik wel forsta
mz torney kunne han ey mykit vmga«[2]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • Enligt Grönköpings Veckoblad ska den fiktiva orten Grönköping ha grundlagts just av Erik läspe och halte. I tidningen spelar han rollen av ortens grundläggare och skyddspatron,[3] och står staty på stadens torg.[4] En skola i Grönköping, Läspeskolan, och ett flertal andra platser och institutioner på orten är också namngivna efter Erik.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Kung Eriks gravkor i Varnhem
  1. ^ Erik i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  2. ^ Texten om Erik läspe och halte i Erikskrönikan på Litteraturbanken
  3. ^ Personakt för Erik "Läspe och halte" Eriksson, Född 1216 i Danmark, hämtad 2007-11-17
  4. ^ Gronkoping.nu: Handel, hämtad 2007-11-17
  5. ^ Västarvet - Västerötlands museum - Objekt VGM_40649, hämtad 22 september 2012.
  6. ^ Söderköpings kommun: Skulpturer i Söderköping, hämtad 22 september 2012.
  • Agneta Conradi Mattsson: Riseberga kloster, Birger Brosa & Filipssönerna, Vetenskapliga skrifter utgivna av Örebro läns museum 2, 1998, ISBN 91-85642-24-X
  • Dick Harrison: Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige, Ordfront, Stockholm, 2002, ISBN 91-7324-999-8