Erikska ätten
Erikska ätten var en av två ätter som slogs om makten över Sverige mellan cirka år 1130 och år 1250. Den andra ätten var den Sverkerska ätten. Namnet kommer av den första kungen ur ätten, Erik den helige. Den erikska ätten kunde räkna med stöd från Svealand och Norge, till skillnad från den sverkerska ätten, som i stället hade sitt stöd från Östergötland, Småland och Danmark. Västergötland var delat i frågan om vilken ätt man skulle stödja. Den erikska ätten ville ha så mycket självständighet som möjligt gentemot påven i Rom och själva utnämna biskoparna i landet. Den sverkerska ätten var dock mer internationellt sinnad och hade därför också oftast kyrkans stöd i kampen mot den erikska ätten.
Erikska ätten gynnade Varnhems kloster, varför många medlemmar är begravda där. Sista regent var Erik läspe och halte som dog barnlös år 1250 och därmed utslocknade Erikska ätten. Hans systerson Valdemar Birgersson (son till Birger jarl) ärvde då kronan och blev den första kungen av Folkungaätten/Bjälboätten.
Oegentliga regentnummer har ofta tilldelats ättens kungar vid namn Erik – Erik IX och så vidare – medan det inte är säkerställt historiskt hur många Erikar som varit svenska regenter före dessa.
Svenska kungar från Erikska ätten:
- Erik den helige
- Knut Eriksson (Knut I)
- Erik Knutsson
- Erik Eriksson
- Knut Långe (Knut II)
Företrädare: Stenkilska ätten |
Sveriges konungahus (i konkurrens med Sverkerska ätten) 1156–1250 |
Efterträdare: Bjälboätten |