Ingvar Wixell
| Ingvar Wixell | |
Ingvar Wixell i Melodifestivalen 1965 med vinnarlåten "Annorstädes vals".
|
|
| Född | 7 maj 1931 Luleå, Norrbottens län, Sverige |
|---|---|
| Död | 8 oktober 2011 (80 år) Malmö, Skåne län, Sverige |
| Genre(r) | Opera |
| Roll | Baryton |
| År som aktiv(a) | 1955–2003 |
Ingvar Wixell, född 7 maj 1931 i Luleå, död 8 oktober 2011 i Malmö,[1] var en svensk operasångare, en av 1900-talets ledande inom baryton-facket.[2] Hans varma, fasta röst och kraftfulla scennärvaro gjorde honom till en dramatisk uttolkare av operaroller.[3] Hans framställningar av titelrollen i Simon Boccanegra och av Don Carlos i Ödets makt ansågs tillhöra samtidens bästa.[4] Han var under en period gift med sopranen Busk Margit Jonsson.
Innehåll |
[redigera] Biografi
Ingvar Wixell var son till reparatören Otto Wixell och Gertrud, född Lundgren. Han kom från en musikalisk familj i Luleå, och där började han sjunga i kör samt spelade altviolin i Luleå orkesterförening[5]. Efter sångstudier för operasångerskan och sångpedagogen Dagmar Gustafsson i Stockholm studerade han vid Musikhögskolan, där han 1955 tog examen.[6] Han debuterade samma år som Papageno i Mozarts Trollflöjten under en turné av Riksteatern. Han var anställd på Stockholmsoperan 1955–1967[7]. Där gjorde han till att börja mer lyriska roller som Figaro i Rossinis Barberaren i Sevilla och Escamillo i Bizets Carmen. Senare mer dramatiska roller som Amonasro i Verdis Aida, Baron Scarpia i Puccinis Tosca och titelrollerna i Verdis Rigoletto respektive Simon Boccanegra.
1967 gjorde Wixell sin amerikanska debut i San Francisco som Belcore[3]. Vid svenska Melodifestivalen 1965 framförde Wixell samtliga bidrag. Han framförde sedan vinnarlåten ”Annorstädes vals” i Eurovision Song Contest samma år. Vid festspelen i Salzburg 1967 gjorde han greve Almaviva i Mozarts Figaros bröllop och Don Pizarro i Beethovens Fidelio. Samma år började han på Deutsche Oper Berlin, där han kom att verka som fast medlem av ensemblen i mer än 30 år.[8] Han gjorde sin sista föreställning där den 9 november 1998.[2]
Wixell debuterade i Bayreuth 1971 som Härroparen i Lohengrin, på Covent Garden 1972 i titelrollen i Verdis Simon Boccanegra, på Metropolitan i New York som Rigoletto 1973. Han har även sjungit i Salzburg, Wien och i München. Wixell avslutade sin karriär med rollen som Musikläraren i Richard Strauss Ariadne på Naxos på Malmö Opera 2003.
Han sjöng också en mer lättillgänglig repertoar, till exempel operettstycken och schlagermelodier, och blev under 1960-talet mycket uppskattad för sina tolkningar och inspelningar av Fridas visor. Tillsammans med basen Erik Saedén sjöng han även in Gluntarne[9], med Ejnar Haglund vid flygeln.
[redigera] Utmärkelser
- Kammersänger i Tyskland 1970[10]
- Hovsångare 1973
- Litteris et Artibus 1978
- Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1980[11]
[redigera] Roller
[redigera] Diskografi
[redigera] Soloinspelningar
- 1959–1976 – Great Swedish Singers – På begäran. Tillsammans med Busk Margit Jonsson. Bluebell.[12]
- 1959 – Fridas visor. Skandinaviska Grammophon AB SCLP 1004. Även återutgiven på CD.
- 1962 – Gluntarne. Tillsammans med Erik Saedén, Skandinaviska Grammophon AB SCLP 1013-1014.
- 1964? – Christmas Music of Sweden. Arrangemang av Hans Wahlgren. Odeon / EMI DT-10485.
- 1965 – Annorstädes vals Utgiven på EP. Andra sånger på skivan: Förtrollad stad, Stilla och tyst, Kommer vår.
- 1965 – Ingvar Wixell sjunger Evert Taube. Dubbel-LP på skivmärket EMI.
- 1976 – Ingvar Wixell sings Verdi. Dresden State Orchestra, dirigent Silvio Varviso. Philips Universo Series 6580 171 (LP-skiva).
- 1997 – Svenska ballader av August Söderman, Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar och Ture Rangström. Dirigent: Johann Arnell. Stockholms filharmoniska orkester. Musica Sveciae.[12]
- Murre Mullvads tunnelbana och 5 andra visor för hela familjen. Tillsammans med Busk Margit Jonsson. EP på skivmärket EMI.
[redigera] Opera och oratorium
- 1966 – Le nozze di Figaro av Wolfgang Amadeus Mozart. Greve Almaviva. Tillsammans med bland andra Mirella Freni, Wladimiro Ganzarolli. Dirigent: Sir Colin Davis. BBC Symphony Orchestra. Philips.[13]
- 1966 – Lohengrin av Richard Wagner. Kungens härropare. Tillsammans med bland andra Nicolai Gedda, Aase Nordmo-Løvberg Dirigent: Silvio Varviso. Kungliga Hovkapellet och Kungliga Operans Kör. Ponto Recordings.[13]
- 1968–1974 – Förklädd gud (samt Pastoralsvit) av Lars-Erik Larsson. Tillsammans med bland andra Catarina Ligendza, Max von Sydow. Dirigent: Stig Westerberg. Radiokören, Stockholm, Sveriges radios symfoniorkester. BIS.[14]
- 1969 – Fidelio av Ludwig van Beethoven. Pizarro. Tillsammans med bland andra Christa Ludwig, James King. Dirigent: Karl Böhm. Wienerfilharmonikerna, Chor der Wiener Staatsoper. Salzburg. Opera d'Oro.[13]
- 1969 – Tosca av Giacomo Puccini. Scarpia. Tillsammans med bland andra Pilar Lorengar, Ferruccio Tagliavini. Dirigent: Lorin Maazel. Berlin Deutsche Oper Chorus. Bella Voce Qualiton.[13]
- 1971 – Attila av Giuseppe Verdi. Med José van Dam, Gundula Janowitz, Franco Tagliavini. Deutsche Oper Berlin.
- 1973 – Don Giovanni av Wolfgang Amadeus Mozart. Titelrollen. Tillsammans med bland andra Kiri Te Kanawa, Martina Arroyo. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Chorus. Philips.[13]
- 1973 – Un Giorno di Regno av Giuseppe Verdi. Belfiore. Tillsammans med bland andra Jessey Norman, José Carreras. Dirigent: Lamberto Gardelli. Royal Philharmonic Orchestra. Philips.[13]
- 1976 – Tosca av Giacomo Puccini. Scarpia. Tillsammans med bland andra Montserrat Caballé, José Carreras. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Orchestra. Philips.[13]
- 1976 – Il Trovatore av Giuseppe Verdi. Greve di Luna. Tillsammans med bland andra Joan Sutherland, Luciano Pavarotti. Dirigent: Richard Bonynge. National Philarmonic Orchestra och London Opera Chorus. Decca.[13]
- 1976 – Zaide av Wolfgang Amadeus Mozart. Allazim. Med bl.a. Edith Mathis o. Peter Schreier. Dirigent: Bernhard Klee[15].
- 1977 – L'Elisir d'Amore av Gaetano Donizetti. Belcore. Tillsammans med bland andra Plácido Domingo, Ileana Cotrubas. Dirigent: John Pritchard. Royal Opera House Covent Garden Chorus. Sony Classical.[13]
- 1977 – Lucrezia Borgia av Gaetano Donizetti. Don Alfonso Tillsammans med bland andra Dame Joan Sutherland, Giacomo Aragall Dirigent: Richard Bonynge. London Opera Chorus. Londo. Decca Grand Opera Series.[13]
- 1977 – I Pagliacci av Ruggiero Leoncavallo. Tonio. Tillsammans med bland andra Luciano Pavarotti, Mirella Freni. Dirigent: Giuseppe Patanè. London Opera Chorus. Decca.[13]
- 1978 – Madama Butterfly av Giacomo Puccini. Sharpless. Tillsammans med bland andra Renata Scotto, Plácido Domingo. Dirigent: Lorin Maazel. Ambrosian Opera Chorus. Sony BMG Masterworks.[13]
- 1978–1979 – Un Ballo in Maschera av Guiseppe Verdi. Renato. Tillsammans med bland andra Montserrat Caballé, José Carreras. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Orchestra. Decca.[13]
- 1979 – La Bohème av Giacomo Puccini. Marcello. Tillsammans med bland andra José Carreras, Katia Ricciarelli, Håkan Hagegård. Dirigent: Sir Colin Davis. Royal Opera House Covent Garden Orchestr. Philips.[13]
- 1984 – Rigoletto av Giuseppe Verdi. Rigoletto. Tillsammans med bland andra Luciano Pavarotti, Victoria Vergara. Edita Gruberova. Dirigent Riccardo Chailly. Wiener Philharmoniker.
- 1990 – Tosca av Giacomo Puccini. Scarpia. Tillsammans med bland andra Raina Kabaivanska, Luciano Pavarotti. Dirigent: Daniel Oren. Rome Opera House Chorus. Sony BMG Masterworks/RCA Victor Red Seal.[13]
- Il Tabarro av Giacomo Puccini. Michele. Med bl.a. Placido Domingo, Renata Scotto. Dirigent: Lorin Maazel[16].
[redigera] Filmografi
[redigera] Litteratur
Ingvar Wixell - baryton och Uppsättningar och inspelningar med Ingvar Wixell gavs ut i inbunden upplaga som innehåller båda av Förlagshuset Clear Cut AB i september 2006. ISBN 91-85271-09-8.
[redigera] Referenser
- ^ ”Operastjärnan Ingvar Wixell har avlidit”. Musiknyheter.nu. 11 oktober 2011. http://www.musiknyheter.nu/operastjarnan-ingvar-wixell-har-avlidit_20111011.html. Läst 12 oktober 2011.
- ^ [a b] ”Ingvar Wixell Biography” (på engelska). Answers.com. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2011. http://www.webcitation.org/62KjLQwvW. Läst 10 augusti 2008.
- ^ [a b] The New Grove Dictionary of Opera [band 4]. Macmillan Publishers. 1994. sid. 1168
- ^ Sohlmans musiklexikon [band 5]. Sohlmans förlag AB. 1979. sid. 839
- ^ ”Ingvar Wixell har avlidit”. Norrländska Socialdemokraten. 11 oktober 2011. http://www.nsd.se/nyheter/lulea/artikel.aspx?ArticleId=6456120. Läst 12 oktober 2011.
- ^ Vem är det : Svensk biografisk handbok. P A Nordstedt & Söners Förlag. 1985. sid. 1208
- ^ TT (10 oktober 2011). ”Operastjärnan Ingvar Wixell död”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/1.2586303/operastjarnan-ingvar-wixell-dod. Läst 10 oktober 2011.
- ^ Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. sid. 622
- ^ Ingvar Wixell i Libris
- ^ Göteborgsoperan, 1996, Program om Tosca, s. 8
- ^ Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. sid. 623
- ^ [a b] Swedish Music Shop 2007
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] CD Universe 2007
- ^ Biblioteket.se 2007
- ^ RED Musical Catalogue, 2004
- ^ Gramophone Classical Catalogue, June 1984
[redigera] Externa länkar
- Ingvar Wixell på Svensk Filmdatabas
- Ingvar Wixell på Internet Movie Database (engelska)
| Företrädare: Monica Zetterlund |
Melodifestivalvinnare 1965 |
Efterträdare: Lill Lindfors och Svante Thuresson |
