Håkon VII av Norge

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Haakon VII
Kung Haakon VII
Regeringstid 18 november 190521 september 1957
Kröning 22 juni 1906 i Nidarosdomen
Företrädare Oscar II kung i unionen Sverige-Norge fram till 1905
Efterträdare Olav V
Valspråk Alt for Norge
Gemål Drottning Maud
Barn Prins Alexander (Olav V)
Föräldrar Fredrik VIII av Danmark
Lovisa av Sverige
Född 3 augusti 1872
Slottet Charlottenlund i Gentofte, Danmark Danmark
Död 21 september 1957 (85 år)
Oslo, Norge, Norge
Kung Håkon ankommer till Norge som kung 25 november 1905, och bär sin son kronprins Olav på armen. De hälsas välkomna av statsminister Christian Michelsen.

Håkon VII, eg. Haakon VII, född som Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel 3 augusti 1872 på slottet Charlottenlund i Gentofte, Själland, Danmark som prins Carl av Danmark, död klockan 04.35 den 21 september 1957 i Oslo, Norge; kung av Norge 1905-1957.

Prins Carl av Danmark föddes som son till Fredrik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige, och var bror till Kristian X av Danmark. Han tillhörde huset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg, en gren av huset Oldenburg. Han var genom Karl XV:s dotter Louise av Sverige (drottning av Danmark) tremänning med kung Gustaf VI Adolf av Sverige.

Håkon VII blev vald till Norges förste kung efter unionsupplösningen med Sverige 1905. Som kung vann han stor respekt, inte minst för sina insatser under andra världskriget då han blev en symbol för kampen mot den tyska ockupationen.

Tidiga år som dansk prins[redigera | redigera wikitext]

Prins Carl, som han kallades innan han blev kung, var andre son till Fredrik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige, och utbildades till sjöofficer.[1] Hans morfar var Karl XV av Sverige, av huset Bernadotte. Eftersom huset Oldenburg regerat Danmark sedan 1448, hade hans förfäder även varit kungar av Norge under den tid då länderna var i union 1536-1814.

1896 gifte han sig i London med sin kusin, prinsessan Maud av Storbritannien (1869-1938), som var yngsta dotter till Edvard VII av Storbritannien och Alexandra av Danmark. De fick ett barn, Olav, som skulle efterträda sin far som Norges kung. Olav föddes före unionsupplösningen, 1903 i England, och kallades prins Alexander tills han blev Norges kronprins 1905.

Trontillträde[redigera | redigera wikitext]

Efter att personalunionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905, tillsattes en kommitté av norska regeringen, för att utse lämpliga kandidater för den norska tronen. Med tiden blev prins Carl av Danmark den ledande kandidaten; dessutom hade han en son och därmed var tronföljden avklarad. Prinsessan Maud borgade för goda relationer med Storbritannien.

Den demokratiskt sinnade prinsen, som också var medveten om att Norge vacklade i fråga om huruvida monarkin skulle införas eller systemet skulle bytas till republik, ville inte acceptera utnämningen till kung, förrän en folkomröstning visat att monarkin var vad norrmännen ville ha.

Folkomröstningen hölls 12-13 november 1905 och där röstade 79 % för monarkin. Därefter, 18 november 1905, fick prinsen formellt en förfrågan av Stortinget om han önskade bli Norges kung. Han accepterade samma kväll, och fick stöd av Kristian IX av Danmark, sin farfar. Prins Carl blev därmed kung Haakon, och efterträdde sin mors farbror Oscar II av Sverige som kung, vilken hade avsagt sig sina anspråk på den norska tronen i oktober till följd av uppgörelsen efter unionsupplösningen.

Han ankom till Norge 25 november, och bar sin son kronprins Olav på armen. Kröningen av kung Håkon och drottning Maud ägde rum i Nidarosdomen i Trondheim 22 juni 1906.

Kronprins Olav gifte sig även han med sin kusin, Märtha av Sverige, prins Carls dotter.

Den nye kungen fick flera hedersbetygelser. När Roald Amundsen 1911 var den första människa att nå Sydpolen, uppkallade han hela platån runt Sydpolen till Haakon VII:s vidder. Även ett county i South Dakota bär hans namn, Haakon County.

Då Norge fick sin första arbetarpartiregering 1928, var det kung Håkon som personligen tog initiativ till detta med hänvisning till den parlamentariska situationen. 1927 lär han ha sagt: "Jag är ju också kommunisternas kung".

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Nazitysklands flyg och flotta invaderade Norge tidigt på morgonen 9 april 1940. Tyska marina enheter planerade att kuppartat ta Oslo på morgonen, men hindrades efter att ha hamnat i strid med Oscarsborgs fästning; efter att ha förlorat en tung kryssare fick dom medförda arméförbanden landsättas längre bort från Oslo än planerat varmed deras erövring tog längre tid än planerat. Stortinget, kabinettet och den kungliga familjen gavs därför möjlighet att lämna huvudstaden och sammankalla i Hamar, men på grund av tyskarnas snabba frammarsch fick de förflytta sig till Elverum. Parlamentet antog där den så kallade Elverumsfullmakten, som gav kabinettet fullmakt att skydda landet tills Stortinget kunde sammanträffa igen.

Dagen därefter begärde det tyske sändebudet Curt Bräuer ett möte med kung Håkon. Diplomaten krävde att norrmännen skulle lägga ner sina vapen, och framförde Hitlers begäran att tillsätta nazisympatisören Vidkun Quisling som statsminister. Bräuer uppmanade kung Håkon att följa danska regeringens exempel och ge upp, och varnade för att Norge skulle lida svåra följder om han inte hörsammade uppmaningen.

Under ett känsloladdat möte med kabinettet i Nybergsund, berättade kung Håkon vad det tyske sändebudet sagt. Kung Håkon sade då:

Jag är djupt tagen av det ansvar som påläggs mig om det tyska kravet avvisas. Ansvaret för katastrofen som kommer att drabba folket och landet är i sanning så allvarligt att jag bävar för att ta det. Det vilar på regeringen att fatta beslutet, men min ståndpunkt är klar.
För min del kan jag inte acceptera det tyska kravet. Det skulle strida emot allt jag har uppfattat som min plikt som kung av Norge sedan jag kom till detta land för närmare trettiofem år sedan.

Håkon fortsatte och sade att han visste att norska folket och Stortinget saknade förtroende för Quisling, och att om kabinettet var av annan uppfattning, skulle han abdikera för att inte stå i vägen för regeringens beslut.

Regeringen ställde sig enhälligt bakom kungen, och deklarerade per telefon sin vägran att acceptera tyskarnas krav. I en radiosändning den kvällen, framfördes kungens och regeringens ståndpunkt att emotstå tyskarnas ultimatum, till det norska folket. Regeringen lät förstå att de skulle kämpa mot tyskarna så länge som möjligt, och uttryckte sin förvissning om att folket skulle bistå beslutet.

Kung Håkon och kronprins Olav söker skydd under en björk (”Kongebjørka”) under ett tyskt bombanfall mot Molde i slutet av april 1940

Morgonen därpå, 11 april 1940, gjorde Luftwaffe en bombräd mot Nybergsund, vilken förstörde den lilla staden där norska regeringen uppehöll sig, för att eliminera ohörsamheten hos kungen och regeringen. Kungen och ministrarna tog sin tillflykt i den snötäckta skogen och begav sig den vägen norrut mot Åndalsnes vid nordvästra kusten. När de brittiska styrkorna förlorade land till följd av de tyska bombanfallen, togs kungen och hans män ombord på det brittiska HMS Glasgow och begav sig sjöledes till Tromsø som fick fungera som provisorisk huvudstad från 1 maj. Kung Håkon och kronprins Olav tog upp kampen från en stuga i skogen i Målselvdalen, där de skulle bo tills de evakuerades till Storbritannien.

De allierade hade en tämligen god kontroll över norra Norge till slutet av maj, men efter slaget om Frankrike blev det uppenbart att de brittiska styrkorna behövdes bättre på annat håll och drogs tillbaka. Norska regeringen tvangs då till en förnedrande evakuering 7 juni, och kom med HMS Devonshire till London, där kung Håkon bildade en exilregering. Från London blev kung Håkon en viktig symbol för det norska motståndet.

Under tiden utsåg Hitler Josef Terboven till Reichskommissar över Norge. På Hitlers order försökte Terboven få Stortinget att avsätta kungahuset; parlamentet vägrade och hänvisade till konstitutionen. Som en följd av detta ställdes ett ultimatum av Tyskland att alla norrmän i stridbar ålder skulle föras till koncentrationsläger. Med detta överhängande hot, skrev Stortinget 27 juni till kungen i London, och bad honom abdikera. Kungen skrev ett artigt svar att Stortingets handlade varit påtvingat och därför avböjde han. Efter att ytterligare ett sådant tyskt krav misslyckats i september, lät Terboven meddela att den kungliga familjen hade "förverkat sin rätt att återvända", och upplöste de demokratiska politiska partierna.

Efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Kung Håkons och drottning Mauds vita sarkofager. I den gröna till höger vilar deras son Olav och hans hustru Märtha

Kungafamiljen återvände till Norge och Oslo i juni 1945 och hälsades av enorma folkmassor. I juli 1955 föll kung Håkon och bröt lårbenshalsen, och fick därefter sitta i rullstol. Detta lär ha påverkat den förr så aktive kungen djupt, och i allt högre omfattning började kronprins Olav ta över de kungliga plikterna. Vid kungens död 1957 efterträddes han av sin son Olav V av Norge.

Kung Håkon betraktas som en av de största norrmännen under modern tid. 1947 erhöll han den högsta civila utmärkelsen i Norge, Borgerdådsmedaljen i guld. 1955 blev han tilldelad Holmenkollenmedaljen.

Han ligger begraven i den vita sarkofagen i Det kongelige mausoleum i Akershus festning samman med sin hustru Maud.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelm av Beck-Glücksburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Kristian IX av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise Karolina av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Fredrik VIII av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelm av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise Charlotta av Danmark
 
 
 
Kung Håkon VII
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar I av Sverige & Norge
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Karl XV av Sverige & Norge
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Josefina av Leuchtenberg
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise av Sverige & Norge
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik av Nederländerna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lovisa av Nederländerna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Luise av Preussen
 
 
 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Håkan VII i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
  • Håkan VII i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1924)
  • Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970
  • Harry och Charles heter en tredelad dramaserie som gjordes 2010 av SVT och NRK som handlar om hur Håkon VII blir kung i Norge. I rollerna bland andra: Maria Bonnevie, Jakob Cedergren, Laura Bro, Hallvard Holmen, Randolf Walderhaug, Kai Remlov m.fl. Regi: Marit Moum Aune.


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 617 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Oscar II
Kung av Norge
1905–1957
Efterträdare:
Olav V