Kristologi

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Guds son)
Hoppa till: navigering, sök
Sonen i treenigheten. Jungfru Maria inför Jesubarnet, Antonio da Correggio.

Kristologi (av grekiskans Christos (Χριστος) och logia 'lära', 'vetenskap', av logos (λογος) 'ord') är en disciplin inom kristen teologi som studerar vem Jesus från Nasaret egentligen är, utifrån övertygelsen om hans uppståndelse från de döda och fortsatta osynliga närvaro i Kyrkan. Till kristologin underordnade områden räknas ibland mariologin, likaså studier av jungfru Maria, samt ecklesiologin emedan kyrkan räknas som Kristi kropp.

Kristus är den latinska formen av det grekiska ordet Christos (Χριστός) som betyder den smorde'. Det motsvarar det hebreiska ordet ha-mashiah (מָשִׁיחַ, māšiáħ), försvenskat till Messias. När den hebreiska bibeln översattes till grekiska och senare kom att utgöra Gamla Testamentet, ersattes det hebreiska ordet ha-mashiah med ho christos, båda med betydelsen 'den smorde'. Messias ankomst har sedan begynnelsen av Kyrkan ansetts vara förutsagd i Gamla Testamentet (se Messiasprofetior och Jesus).

Kristologins historiska utveckling[redigera | redigera wikitext]

Utifrån sin läsning av Bibeln, brottades den tidiga kyrkan med frågor kring vad det innebär att Jesus är Gud och människa. För kyrkan har det – med undantag för liberalteologin - alltid varit viktigt att Jesus var både gudomlig och människa. Jesus är människornas frälsare. Han räddar dem från synden och dess konsekvenser – lidande, död och skilsmässa från Gud. För att kunna göra detta, måste han vara både Gud och människa. Irenaeus av Lyon sade, att "om Jesus inte är gudomlig, kan vi inte vara säkra på att han verkligen kan frälsa oss och är han inte människa, så har vi inte förenats med Gud, och människans fiende har inte övervunnits på ett legitimt sätt" (Adv. Haer. 3:18:7).

Olika läror uppträdde som utmanade Kyrkans tro. Gnosticismen menade att materien var ond. Jesus kunde därför inte ha blivit människa, utan det såg bara ut så. Arianismen menade att Jesus visserligen fanns innan han blev människa, men han var inte fullt ut Gud, utan den främste skapade varelsen. Nestorianismen betonade Jesu två naturer så starkt, att man fick intryck att två olika personer levde i Jesu kropp. Apollinarismen menade att Jesus inte hade någon mänsklig själ, utan att Gud tagit den platsen i Jesu kropp. Monofysitismen menade att Jesu kropp blivit så gudomliggjord, att det efter människoblivandet bara fanns en natur - den Gudomliga. Monoteletismen menade att det bara fanns en vilja hos Jesus - den gudomliga.

Kyrkans svar var att dels hålla balansen mellan att överbetona någon av de båda naturerna. Jesus är både sann Gud och sann människa, sade man, av samma väsen som Gud efter Gudomen, av samma väsen som människan efter mandomen. De båda naturerna har inte sammanblandats eller förändrats. Jesus har dessutom en mänsklig själ och en mänsklig vilja. Dels ville kyrkan hålla balansen mellan att överbetona olikheten mellan de båda naturerna och att överbetona enheten i Kristi person. Jesus var en person, sade man, den gudomliga, och denna person har med sig förenat den mänskliga naturen.

I modern tid har den traditionella kristologin ifrågasatts av bibelvetenskap och liberalteologi. Bibeln har lästs som annan litteratur och de övernaturliga inslagen har ifrågasatts. Jesus har framställts som en god lärare vars främsta uppgift inte är att frälsa människorna, utan att lära dem att älska varandra. Denna syn har ifrågasatts av konservativa teologer, som menar att en sådan läsning inte tar Bibelns utsagor på allvar.

Se även[redigera | redigera wikitext]