Hel (gudinna)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Hel (dödsrike))
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För andra betydelser, se Hel.
Hel (1889) av Johannes Gehrts. Bilden visar Hel med sina tillhörigheter och Gnipahålans väktare Garm.

Hel (ungefär den som gömmer, fördolt, gömd) är dotter till Loke och Angerboda i nordisk mytologi och härskarinna över ett dödsrike, kallat Helheim eller bara Hel, beläget i Nifelheim, som av somliga anses som ett slags motsats till Valhall. I källorna till den fornnordiska religionen påstås det att alla som inte dör på slagfältet skulle hamna i Hel, medan de bästa kämparna kommer till Valhall och Folkvang. Men det sägs också att endast brottslingar kommer till Hel.

Motsägelserna bottnar i förhållandet att Hel ursprungligen var ett förkristet dödsrike för alla människor. Namnet går tillbaka på forngermanska helan "dölja, gömma" och syftar på en stor gästabudssal där alla döda rymdes.

Hel var beläget i norr, dödens väderstreck, och vägen dit bär nedåt. Medeltida beskrivningar av dödsriket är färgade av kristna uppfattningar om dödsriket som en straffort. Här kallas bordet "Hunger", kniven "Svält", sängen "Sjukläger",sängöverkastet "Glänsande ofärd" och tröskeln "Fallande fördärv". Det finns också trälar som uppassare, men deras tjänstvillighet speglas i namnen "Gånglate" och "Gånglata".

Dödsrikets härskarinna Hel är en sen konstruktion i den fornnordiska poesin, där hon sägs vara Lokes dotter. Döden kan här omskrivas till ett kärleksmöte med henne, men i andra (kristna) källor framställs hon som svartblå och likblek.

Hel var en trist gestalt i den fornnordiska mytologin. Helgafjell, "Det Heliga Fjället" var ett mera behagligt ställe för de isländska släkterna att samlas i efter döden. Gudinnan Ran samlade de drunknade till gästabud på havets botten. Andra namnkunniga personer kunde uppehålla sig i sin gravhög. Mänskliga föreställningar präglas av önskedrömmar skräckvisioner beträffande döden.

Hel i betydelsen dödsriken lever vidare i i helvete, "helvetes straff "(vite) (från hel vite, alltså hel-straffet) och "slå ihjäl = slå i Hel". Ordet finns belagt i flera germanska språk[1][2]

Vägen till Hel[redigera | redigera wikitext]

Efter Balders död erbjöd sig Hermod att rida till Hel för att erbjuda henne lösen för Balder, så att han skulle kunna komma hem till Asgård. Han red genom mörka dalar och djupa och kom fram till floden Gjöll som var dödsrikets gräns. Över den gick Gjallarbron, täckt av skinande guld, som vaktades av mön Modgud "rasande strid". Han fortsatte fram till Helgrindarna och sprängde över dessa och kom in i Hels salar och kunde förhandla med dödsgudinnan själv om Balders öde.( se Balder)[3]

En annan beskrivning av vägen till Hel återfinns i dikten "Balders drömmar", som handlar om hur Oden rider ner till Hel för att söka råd för sonens föraningar. Här möter han en hund som var blodig på bringan. Helveteshunden är en vanlig företeelse i mytologins skildringar av dödriket, men i denna dikt nöjer den sig med att morra.[4]

Tänktes kvinnorna komma till Hel? Snorre påstår detta på ett ställe, men på andra håll uppger han att det finns goda platser för kvinnor och män i himlen. Endast de onda kommer till Hel. Arkeologins forskningsresultat visar också på att man tänkt sig att de välborna kvinnorna skulle få en tillvaro liknande den de haft i jordelivet. De rikt utrustade kvinnogravarna från senare järnålder med sina praktfulla vagnar talar inte för att färden skulle ha gått till det dystra Hel. Nycklarna till hushållet följde med i graven vittnar också om att deras ägarinna skulle bo i en tillvaro där hunger och fattigdom härskade.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska Akademiens Ordbok. http://g3.spraakdata.gu.se/cgi-bin/osa/indexsok.cgi?string=HEL.sbst1&formtype=enkel&normalisering=sokid. Läst 1 februari 2014 
  2. ^ Helvete i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  3. ^ (Öv)K.G. Johansson och M. Malm (1997). Snorres Edda. sid. 81-82 (Fabel) 
  4. ^ Öv. L. Lönnroth (2016). Den poetiska Eddan. sid. 201 (Atlantis) 

Se även[redigera | redigera wikitext]