de Havilland DH 98 Mosquito

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
DH.98 Mosquito B Mk.XVI
Mosquito B. Mk XVI ML963
Beskrivning
Typ Snabbt bombplan
Besättning 2
Första flygning november 1940
I aktiv tjänst 1941-1953
Tillverkare de Havilland
Data
Längd 13,57 m
Spännvidd 16,52 m
Höjd 5,3 m
Vingyta 42,18 m²
Tomvikt 6,5 ton
Max. startvikt 11,35 ton
Motor(er) 2 × Rolls Royce Merlin 76/77 vätskekylda V-12
Dragkraft 2 × 1 710 hk
Prestanda
Max. hastighet 688 km/h vid 8 535 m
Räckvidd med max. bränsle 2 400 km, vid full last
Max. flyghöjd 11 280 m
Stigförmåga 14,5 m/s
Lastförmåga
Lastförmåga 8,2 ton
Beväpning
Beväpning 4 × 20mm
Bomber 1 800 kg
Raketer 8 × 27 kg raketer

de Havilland DH 98 Mosquito var ett av de mest mångsidiga stridsflygplanen i andra världskriget. Planet producerades på ett 40-tal fabriker i Storbritannien, Kanada och Australien. Totalt tillverkades 7 781 i olika varianter.

Mosquiton var tillverkad i tunn plywood, sträckt över en kärna av balsaträ. Den låga vikten gav den en avsevärd fördel när det kom till fart och höjd. Ibland var det dock ett problem, då planet ifråga kunde flyga ifrån de jaktplan som eskorterade dem. Den var till och med snabbare än den berömda Spitfiren.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

de Havilland Mosquito-prototyp

Mellan åren 1948 och 1954 ingick de Havilland DH 98 Mosquito i Flygvapnet som nattjaktflygplan och benämndes J 30.

1945 års försvarskommitté rekommenderade att Flygvapnet skulle utrusta en flottilj för nattjakt. Först planerades en modifiering av Saab 18, men då andra världskriget var över fanns det stora överskottslager att tillgå och inköp av begagnade flygplan blev billigare än modifieringskostnaden.

Sverige införskaffade 1948 sextio stycken de Havilland DH 98 Mosquito Mk XIX, en radarförsedd nattjaktversion. Flygplanen, som benämndes J 30, var utrustade med en amerikansk spaningsradar som möjliggjorde för piloterna att själva leta upp fiender. Alla flygplanen placerades på F 1 Hässlö i Västerås.

Fram till 1953 havererade totalt 23 flygplan. Flygvapnet misstänkte att roderfladder var orsaken till haverierna medan piloterna ansåg att flygplanen inte höll för påfrestningarna. (Flygvapengeneralen Björn Bjuggren skriver i sina memoarer att några av planen havererade när den vipparm som svängde nosradarskärmen fram och tillbaka lossnade och började dunka rytmiskt mot noskonen. Slagfrekvensen var sådan att planet kom i självsvängning och sprack.) Sven-Olof Olson, sedermera generallöjtnant och flygvapenchef flög planet under en nattjaktöving 1951 över Norberg i Västmanland och planet blev plötsligt manöverodugligt. Navigatören beordrades att lämna planet i fallskärm och Olson var beredd att följa efter. Planet stabiliserades dock och Olson tog åter kontroll över det och lyckades landa på flottiljen igen. Tack vare detta hittades felet. Olson erhöll Stockholms tidningens medalj samt 1 000 kr.

På grund av bristande materialhållfasthet med ett flertal haverier till följd, flera av dem med dödlig utgång, fasades typen ut redan 1953 och ersattes av jetdrivna de Havilland DH 112 Venom. Man misstänkte att bland annat roderfladder var orsaken till några haverier och att flygplanstypen som var uppbyggd av plywood och balsa inte klarade det svenska klimatet. De Havilland DH 98 Mosquito blev sålunda det sista propellerjaktplanet i Flygvapnet.

Ett udda uppdrag för Mosquiton var kurirflygningarna mellan England och Sverige i vilka passagerarna tvingades ligga i bombrummet under överflygningarna. För att inte bryta mot några neutralitetsavtal var flygplanen obeväpnade och civilregistrerade i England.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Salomon, Ib (2010). ”Bombplan av trä blev britternas trumfkort”. Världens historia (nr. 9): sid. s. 42-49. ISSN 0806-4709. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Brittisk de Havilland Mosquito B Mk IV