Sharia

Sharia eller sharīʾa (arabiska: شريعة Šarīʿah) betyder "vägen till vattenkällan" eller "lagen av Gud" och är ett begrepp inom islam som avser att beskriva den gudomliga välviljan.

'Sharia' är en idé om en gudomlig rätt, och dess tolkning fiqh utgör konkreta lagar och normer. Dessa stöder sig på föreskrifter i 350 verser i Koranen (Muhammeds uppenbarelse), samt på exempel ur Muhammeds sunna, som återfinnes i haditherna. 'Sharia' vänder sig till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos och liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen (se halacha).

Reglerna omfattar:

• plikter inför Gud ibadat, som behandlar personliga frågor som till exempel klädsel, hygien, kost, bönen och gudstjänstlivet.
• transaktioner mellan människor muamalat, som rör samhälleliga föreskrifter om kriminalitet, politik, ägande och giftermål, samt regler för hur icke-muslimer ska behandlas i muslimska områden, vid krig och konflikter.

Införandet av 'sharia' är ett mål för islamistiska rörelser i många samhällen, med argument som att plikter att utöva religion och de stränga straffen förväntas minska kriminalitet, korruption och regimers förtryck, och ge ett rättvist samhällssystem såsom rättvisebegreppet definieras inom Islam. En tydlig majoritet av muslimer i muslimskt dominerade länder är positivt inställda till 'sharia', men inställningen till hur 'sharia' ska tolkas varierar. Försök att införa 'sharia' i olika länder har emellertid åtföljts av konflikter med befolkningsgrupper som utövar andra religioner såväl som med sekulära och liberala muslimer, och har förorsakat krig såsom det andra sudanesiska inbördeskriget 1983-2005.

Tillämpning av 'sharia' är mycket olika i olika kulturer, och debatt pågår om hur 'sharia' ska tillämpas i västerländska samhällen. I Storbritannien använder den muslimska skiljedomstolen (Muslim Arbitration Tribunal) sedan 1966 'sharia' för att lösa civilrättsliga tvister i familjerätt och ägandefrågor. I länder som Iran, Pakistan och Saudiarabien är 'sharia' officiell lag, medan den i många länder som Egypten utgör en källa för lagstiftningen. I vissa länder gäller 'sharia' inte dem som utövar en annan tro, och i vissa länder har tolkningen påverkats av kolonialmakternas gamla rättssystem eller av regionala traditioner såsom acceptans för hedersmord.

Sekulära muslimer och icke-muslimer har framfört kritik mot föreskrifter och tolkningar som skiljer sig mycket från moderna sekulära etiska normer om mänskliga rättigheter. Det gäller bestraffningen av homosexualitet, otrohet, konvertering från islam och behandlingen av icke-muslimer. Hududstraffen är kanske de som oftast uppmärksammas men även qisas ("blodshämnd" som föreskrivs i Koranen). Hudud betyder ungefär begränsning och syftar på fem olika typer av brott som man menar att det redan finns bestämda straffsatser för och som går att finna i uppenbarelsen: (1) äktenskapsbrott/sexuella relationer utanför äktenskapet, (2) stöld, (3) rån, (4) falsk anklagelse för äktenskapsbrott, (5) berusning. Offentliga kroppsstraff som t.ex. halshuggning, stening, stympning och spöstraff, istället för frihetsstraff genom fängelse, uppfattas som obarmhärtigt av icke-muslimer och sekulära muslimer, och har också ett varierande stöd bland den muslimska befolkningen i olika länder. Fängelsestraffet innebär dels en inkapacitering och dels en rehabilitering av fången till ett laglydigt socialt beteende i samhället. 'Sharias' rättvisebegrepp skiljer sig avsevärt från sekulär lag, exempelvis i synen på könsroller, och i vissa länder som praktiserar 'sharia', exempelvis Saudiarabien, behandlas inte muslimska gästarbetare likvärdigt med landets medborgare (jfr. likabehandlingsprincipen). Även om Islams införande på 600-talet i allmänhet avsevärt förbättrade kvinnans svaga ställning i flertalet arabiska stamkulturer, så kritiseras 'sharia' idag för att konservera patriarkala strukturer och leda till diskriminering och förtyck av kvinnor, eftersom döttrar ärver hälften så mycket som söner och kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att utbilda sig är begränsad i länder som praktiserar 'sharia'. Religiösa ledare har utfärdat fatwor som uppmanat till mord på islamkritiker, varför 'sharia' kritiseras för att leda till förtryck av oliktänkande och hindrande av åsiktsfrihet.

Tolkning

Den islamiska rättsläran kallas fiqh och utgör den mänskliga uttolkningen av 'sharia', vilket görs genom att konsensus nås bland religiöst lärda. Rättsläran, fiqh, brukar delas in i två delar, usul al-fiqh och furu. Usul al-fiqh (arabiska: أصول الفقه) betyder ungefär lagens rötter och furu syftar på lagens grenar. Usul al-fiqh är läran om rättsskolorna samt metoden att tolka dem medan furu är studiet av reglernas innehåll. En expert på 'sharia', dvs. en muslimsk rättslärd, kallas faqih på arabiska.

Behörigheten att tillämpa 'sharia' har traditionellt sett inte legat på nationalstaten, utan på den muslimska trosgemenskapen (umma). Religiösa bestämmelser har med andra ord hållits inom de olika religiösa samfunden. Denna maktfördelning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen, har uppfattats som en förutsättning för att det ska vara möjligt att följa olika religioner under ett och samma politiska styre. Maktfördelningen hänger i sin tur samman med en historisk situation när nationalstaten var svagare och inte hade lika övergripande kontroll av medborgarnas privata sfär som i modern tid. Parallellt med den religiösa islamiska rätten ('sharia') har det i islams historia också funnits en sekulär rätt (urf eller qanun) som inte stått i motsättning till 'sharias' fem grundläggande målsättningar, värnande om:

1. livet
2. förnuftet
3. religionen
4. egendomen
5. fortplantningen.

Termen 'sharia' syftar i grunden på Guds vilja sådan som den nedtecknas uttryckt i Koranen och traditionen (sunna). Det finns flera tolkningar av 'sharia'. Därför är rättstraditionen inte entydig i olika frågor, utan har fått sin utformning inom olika skolor. 'Sharia' är på ett annat sätt än religionens inre, andliga dimension föränderlig utifrån omständigheterna. Länder som säger sig tillämpa 'sharia' har därför ibland skilda åsikter om vad det innebär. Idag så baseras de flesta ländernas lagstiftning i den muslimska världen på två källor:

1. sharia
2. lokala lagar/sedvänjor

Kombinationen av dessa kan se tämligen olika ut i olika länder och regioner. I de flesta muslimska länder används 'sharia' endast inom familjerätten, och reglerar därmed endast frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Inom andra områden används istället sekulär rätt.

Koranens roll i 'sharia'

Muslimerna använder sig av två perspektiv för att fastställa de grundläggande lagarna som Gud, när han med sin order via ängeln Gabriel som enligt traditionen uppenbarade sig för Mohammed, gav till honom Koranens verser. Det första är Koranen eftersom den sägs vara guds egna ord. Det andra är profetens tradition (sunna), som handlar om profetens levnadssätt och som går att läsa om i haditherna.

Koranens skrifter och verser anses vara sanna och dess ”äkthet” ifrågasätts inte av muslimer. Det stora problemet med koranens innehåll är att det kan tolkas på olika sätt och dessa kan variera från person till person. Texten är alltså klar men tolkningen kan skifta vilket kan göra det svårt att tolka vilka rättigheter och straff som föreligger eller hur lagen i fråga fungerar. När det kommer till haditherna är problemet inte detsamma. Där ligger problemet snarare i att man behöver ta reda på om varje hadith kan antas komma från profeten från första början.

Totalt innehåller Koranen 6200 verser, dock är inte alla lagrelaterade. De verser som handlar direkt om lagregler är 350 totalt och de är uppdelade på följande sätt. - 140 i rituella frågor - 70 rörande giftermål, skilsmässa, arv osv. - 30 rörande brott och straff - 30 rörande medborgerliga rättigheter och - 10 som rör ekonomin (förbud mot ränta och rättigheter för arbetare till exempel)

De 350 verserna kan i sin tur tolkas olika bokstavligt. 180 av verserna är sådana där avsikten anses framgå entydigt, utan risk för feltolkningar. De resterande verserna anser man sig kunna tolka på ett ungefär. Dessa verser ställer till det vid tolkningen eftersom olika personer kan ha olika uppfattningar om hur de ska översättas.

'Sharia' i olika delar av världen

Länder med 'sharia'. Mörkaste grönt visar att landets lagstiftning i huvudsak är baserad på 'sharia'. Ljusare grönt 'sharia' tillsammans med andra system. Ännu ljusare att 'sharia' används regionalt. Ljusaste grönt att familjelagstiftningen är baserad på 'sharia'. Röd cirkel visar planer på att införa 'sharia' eller lokala undantag.

Danmark

En 'sharia'-domstol drivs bland annat i Århus av ett lokalt muslimskt råd parallellt med det danska rättssystemet. Rådet väljer självt sina medlemmar. Rådet dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder, men har ingen makt att straffa de som inte följer domstolens beslut.

Nigeria

I norra delen av Nigeria försöker den militanta islamistgruppen Boko Haram med våld införa 'sharia'-lagstiftning i hela landet och konflikten har krävt 1400 människoliv mellan 2010-2012.

Saudiarabien

I Saudiarabien baseras rättssystemet på 'sharia'. Konungen utfärdar vissa förordningar som är helt fristående från den islamiska rätten. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan konungen och de rättslärda.

I det saudiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska 'sharia'-systemen. I Saudiarabien har traditionellt sett funnits två av de fyra största sunnitiska rättskolorna, nämligen shafi'i och den texttrogna hanbali. Dessa två traditioner bevarats genom att domaren dömer utifrån den rättskola som är aktuell i området. På senare tid har dock hanbali fått en mer dominerande roll och trängt undan shafi'i. Men domarna är alltså inte bundna av hanbali-rättsskolan. Systemet är till skillnad från tidigare rättssystem, hierarkiskt i fyra nivåer av rättsinstanser.

I Saudiarabien praktiseras en strängare hudud än i traditionell 'sharia'. Detta beror dock inte så mycket på de rättslärdas inställning, de menar att hudud kan undvikas om möjlighet finns, utan snarare på domarnas frihet, där de genom tazir (möjligheten för domaren att fastställa straff genom egen bedömning) har möjlighet att utfärda domar som inbegriper hudud. Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det osmanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

Här kan man läsa om att de tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut.

Iran

I Iran genomfördes år 1979 en shiamuslimsk islamistisk revolution. Man tror^{[källa behövs]} att det har gjorts försök att applicera samma modell som i Saudiarabien – som dock är sunnimuslimsk monarki – där 'sharia' är den styrande rätten i hela landet och att Ulama har full makt i rättssalarna. Hur som helst gick det inte igenom utan situationen i post-revolutionära Iran kan beskrivas som en tvådelad maktfördelning. På ena sidan har de behållit de etablerade institutionerna från Shahens regim, det vill säga ett parlament, en president som ersätter Saha och ett rättssystem som är baserat på lagar utfärdade av parlamentet. På andra sidan av den tvådelade maktfördelningen skapades andra institutioner som skulle skydda idealet och kämpa mot fienderna till revolutionen.

Sedan 1979 har situationen i Iran varit likadan. Det har rådit rivalitet och konflikter mellan de vanliga och ovanliga institutionerna. För att upprätthålla idealen från revolutionen tillkom två andra parter i det politiska systemet. Det ena var Shura-ye negahban - ”Väktarrådet” - som var sammansatt av religiösa lärda. Dessa lärda personer hade makten att ta beslut antingen från ett parlament eller från presidenten och det fick avgöra om deras beslut höll sig till islamiska principer. Deras konsul hade fullständiga rättigheter, vilket betydde att alla beslut från parlamentet skulle gå genom konsulatet och godkännas innan de togs bruk.

Det andra elementet som kom till var den rättslärda (faqih), en ensam ledare. Den här institutionen grundades på kärnan av Khomeinis samhällsteori av velayat-e faqih så den var anpassad efter hans begär och hans tid. De rättslärdas uppgift var att bara ingripa när det var nödvändigt och det var helt oberoende av Väktarrådets beslut. Han har makten att ingripa hur han vill på eget beslut, han står alltså inte till svars för någon när det gäller hans beslut.

Tack vore de rättslärdas makt minskades konsulatets roll mer och mer, men den stora förändringen kom 1988. Då hade en konflikt trappats upp mellan parlamentet och konsulatet. Konsulatet ansåg att parlamentet slängde över för många ärenden, så det hann inte med alla. De rättslärda ökade statens makt (parlamentet) genom att ge dem, när det är nödvändig full makt att ta vilket beslut de vill även om det skulle krocka med den islamiska rätten ('sharia').

Detta gav konsulatet mycket mindre makt men för att jämna ut det för båda parter infördes ännu en institution. Dessa skulle ha absolut sista ordet i varje beslut och största delen av dess medlemmar var valda av presidenten.

Somalia

Den islamiska rätten ('sharia') tillämpas alltsedan 2009 i Somalia .

Storbritannien

I Storbritannien finns 'sharia'-domstolar dit tusentals muslimer går varje år för att lösa civilrättsliga mål angående affärstvister, familjetvister och äktenskapstvister. Dessa informella tribunaler har ingen laglig makt att genomdriva sina beslut och deras skiljedomar följs på frivillig basis av parterna. Vissa grupper såsom Iranian and Kurdish Women's Rights Organisation (IKWRO) hävdar att dessa tribunaler diskriminerar mot kvinnor eftersom de domineras av män och ofta dömer till mäns fördel. Enligt en rapport från år 2009 skriver tankesmedjan Civitas att det finns upp till 85 'sharia'-domstolar i Storbritannien. Förespråkare hävdar att muslimer har rätt till detta undantag ifrån principen allas likhet inför lagen eftersom ortodoxa judar redan hade ett undantag för Beth din-tribunaler sedan tidigare. Motståndare som bland annat Baroness Cox hävdar att shariadomstolar inte likabehandlar kvinnor och homosexuella (jfr. likabehandlingsprincipen), att kvinnor löper större risk att pressas att följa skiljedomarna fastän medverkan påstås vara frivillig, samt att tribunalerna ibland i dömer mål som är straffrättsliga och därmed överskrider sin behörighet.

Sudan

Till skillnad från både Iran och Saudiarabien har Sudan haft spår av islamsk rätt ('sharia') redan så tidigt som på 1500-talet. Men det var inte förrän mycket senare som lärda qadis kom in i landet, de fanns i början bara runt de stora städerna. Sudans förändring till 'sharia' skedde genom en militärkupp 1989.

På landsbygden där 'sharia' inte riktigt nått ut användes egna lagar men det fanns undantag. Om en egen lag inte hade svar i ett visst ärende eller en konflikt vände man sig till 'sharia' för utfyllnad. Det betydde att 'sharia' fanns där i skuggan av de lokala lagarna, dock var den ingen styrande lag.

Före militärkuppen 1989 hade osmanska egyptier tagit över norra delar av Sudan redan så tidigt som 1821. Dessa förde hanifitiska lagar med sig och under hela den ”turkiska” eran var hanafi den gällande stadslagen. Det var den här typen av lagar som folket på landsbygden stötte på. Dock så spelade 'sharia' mest roll när det gällde familjrätten. Det skedde ännu en förändring i Sudan mellan 1885-98 då landets styrdes av Mahadi-rörelsen som såg sig som revolutionärer. Mahadi lyckades tillämpa 'sharia' i så gott som alla regioner i landet, tolkat genom honom.

1898 lyckades brittiska trupper störta Mahadi-rörelsen. Då ändrades lagarna än en gång i Sudan. Britterna använde sig av en ”anglo-muslimsk” lagstiftning när det kom till brott och straff. Systemet hade utvecklats i Indien och var grundat på brittiska lagar men anpassat till muslimska principer. Detta ledde till att den fullständiga 'sharia'-baserade rätten inte fick mycket utrymme utan begränsades till att styra över frågor gällande äktenskap, skilsmässa, ansvar för omyndiga, donationer och arv. 'Sharia' kunde få gälla i frågor utanför de ovannämnda om båda parter var överens om det. Andra fall och frågor var bestämda av brittiska domstolar som inte följde någon specifik lagkod utan baserades sina beslut på "vett och etik" samt "rättsvisa".

Sverige

Sverige har inte någon muslimsk skiljedomstol som grundar sig på islamisk rätt ('sharia'), till skillnad från Danmark och Storbritannien. I vissa s.k. muslimska nationalstater som t.ex. Iran, Pakistan eller Saudiarabien, så grundas den nationella rätten i sin tur på den islamiska rätten. Utländsk rätt har tillämpats i svenska domstolar i de fall där parterna enligt den svenska internationella privaträtten har anknytning till en nationalstat som tillämpar nationell rätt.

NJA 1986 s. 615 Fråga om val av tillämplig lag beträffande underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad. HD (JustR:n Brundin, Vängby, referent, Bengtsson, Heuman och Lars K Beckman), Lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar föreskriver i 1 § 1 att makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende skall bedömas enligt lagen i makarnas hemland, dvs det land i vilket de är medborgare. Om makarna under äktenskapet båda blir medborgare i annan stat än den de förut tillhört, skall som deras hemlands lag i bl a nu angivet hänseende enligt 1 § 9 gälla lagen i deras nya hemland. Om makarna kommer att vara medborgare i olika stater, anses lagen i den stat de senast gemensamt tillhört som deras hemlands lag. Enligt den lag som är bestämmande för makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende bedöms bl a deras inbördes underhållsskyldighet, även efter äktenskapsskillnad (se NJA 1934 s 77). Sedan Sverige år 1962 sagt upp den konvention som låg till grund för 1912 års lag och med anledning därav vissa kungörelser som reglerade tillämpningen av lagen blivit upphävda år 1977, är 1912 års lag inte längre direkt tillämplig i något fall (jfr SvJT 1965 s 198 ff och 1978 s 308 f). De i lagen upptagna reglerna om makars förmögenhetsförhållanden har emellertid ansetts ge uttryck för allmänna internationellt privaträttsliga grundsatser (NJA 1970 s 420, jfr 1982 C 25) och lagen har tidigare i den mån den inte varit direkt tillämplig i förhållande till vissa länder ansetts vara i väsentliga hänseenden analogiskt tillämplig (prop 1973:158 s 24). Bestämmelserna i 1912 års lag bygger, som delvis framgår av det redan anförda, på den s k nationalitetsprincipen, som innebär att lagen i den stat där någon är medborgare tillämpas på hans personliga och familjerättsliga förhållanden. Den s k domicilprincipen, enligt vilken lagen i den stat där en person har hemvist är bestämmande för sådana rättsförhållanden, har i svensk internationell privaträtt sedan länge tillämpats i internordiska förhållanden. Den har, i vart fall sedan början av 1970-talet, fått allt vidare tillämpning även beträffande internationellt familjerättsliga frågor som rör andra länder än de nordiska. Denna övergång till domicilprincipen har ytterligare accentuerats på sistone (se prop 1984/85:124 om internationella faderskapsfrågor s 12). Domicilprincipen har i rättspraxis tillämpats bl a i mål rörande underhållsbidrag till barn (se NJA 1977 s 325 och 1983 s 573, jfr också 3 kap 6 § lagen 1904:26 s 1 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Till skillnad från vad som gäller beträffande den i 1912 års lag reglerade frågan om makars egendomsordning, där tidigare tillämpade principer om bl a egendomsordningens oföränderlighet svårligen kan överges utan ny lagstiftning, möter det inga betänkligheter att, när nu 1912 års lag inte är direkt tillämplig i något fall, i stället beträffande underhållsskyldighet mellan makar tillämpa domicilprincipen. Att göra så är naturligt t ex i fråga om frånskilda makar, som tillhör eller tidigare gemensamt tillhört samma stat, om båda har hemvist i Sverige när frågan prövas. I förevarande mål skulle det i och för sig kunna övervägas att tillämpa svensk lag beträffande underhållsfrågan på den grunden att det har dömts till äktenskapsskillnad mellan parterna med tillämpning av svensk lag. En sådan lösning avvisades emellertid, när de nya internationellt privaträttsliga reglerna om äktenskapsskillnad kom till år 1973 (se prop 1973:158 s 109), och det finns ingen anledning att välja den här. Parterna har såväl skilda medborgarskap som hemvist i olika stater. Det är fråga om en internationellt sett inte ovanlig situation, där en av makarna, i regel mannen, har brutit upp och fått hemvist i ett nytt land samt skilt sig där, medan den andra stannat kvar i det gamla hemlandet. I denna situation talar det förhållandet att makarna under äktenskapet haft hemvist i ett land där en av dem alltjämt bor för att det landets lag skall tillämpas. Denna lösning lär oftast leda till att underhållsfrågan prövas enligt lagen i det land där den som begär underhållsbidrag, vanligen hustrun, har sitt hemvist. Därmed ökar också förutsättningarna för att frågan skall kunna bedömas med hänsyn tagen till värderingar, leynadsförhållanden och sociala förmåner i det landet, något som i och för sig är önskvärt. En sådan ordning ger i den nu angivna situationen vanligen samma resultat som om reglerna i 1912 års lag tillämpades, eftersom i de flesta fall makarna gemensamt varit medborgare i det land där de ursprungligen hade hemvist.

RH 1993:116 Mål om underhållsbidrag till make har prövats enligt lagen i det land där den underhållsberättigade har hemvist. Ett yrkande om betalning av mohar (morgongåva) enligt islamisk rätt har prövats utan hinder av att detta utgjort ett s.k. typfrämmande rättsinstitut och bifallits utan hinder av reglerna om ordre public. Hovrätten över Skåne och Blekinge (hovrättslagmannen Lars-Göran Engström, hovrättsrådet Lars Elmqvist samt t.f. hovrättsassessorn Nils Petter Ekdahl, referent). Som tingsrätten funnit, är svensk domstol behörig att ta upp frågor om underhåll och om utgivande av mohar i samband med talan om äktenskapsskillnad. Högsta domstolen fann i rättsfallet NJA 1986 s. 615, med frångående av den tidigare förhärskande nationalitetsprincipen, att svensk domstol vid prövning av fråga om makars inbördes underhållsskyldighet skall tillämpa lagen i den stat där makarna senast haft gemensamt hemvist. Högsta domstolen anförde som skäl för sitt ställningstagande bl.a. följande: "Denna lösning lär oftast leda till att underhållsfrågan prövas enligt lagen i det land där den som begär underhållsbidrag, vanligen hustrun, har sitt hemvist. Därmed ökar också förutsättningarna för att frågan skall kunna bedömas med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet, något som i och för sig är önskvärt." Eftersom makarna S. senast haft gemensamt hemvist i Sverige skulle en tillämpning av den av Högsta domstolen fastslagna principen innebära att yrkandet om underhållsbidrag skall prövas enligt svensk lag. Hovrätten anser emellertid att det finns övervägande skäl att i fråga om underhållsbidrag till make i stället tillämpa lagen i det land där den underhållsberättigade maken har hemvist. En sådan regel har den fördelen att underhållsfrågan i princip alltid bedöms med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet. Regeln är också lättillämpad och den kan utan olägenhet användas även i det fallet då inte någon av makarna längre bor kvar i det land där de senast haft gemensamt hemvist (se även SOU 1987:18 och Pålsson i SvJT 1992 s. 487). Av hovrättens ställningstagande följer att israelisk lag skall tillämpas på underhållsfrågan. Med hänsyn till vad som framkommit om institutet mohar bör samma lagval göras i denna fråga. Den omständigheten att mohar är ett s.k. typfrämmande rättsinstitut bör inte hindra svensk domstol att tillämpa institutet. Den för muslimer bosatta i Israel tillämpliga lagen är 1917 års Ottoman Family Law. På de av tingsrätten angivna skälen finner hovrätten att N.S:s yrkande om underhållsbidrag inte kan vinna bifall. Lika med tingsrätten finner hovrätten vidare att F.S. enligt den angivna lagen är skyldig att utge yrkad mohar till N.S. samt att det inte kan anses strida mot svensk ordre public att bifalla yrkandet härom.

RH 2005:66 Svensk domstols behörighet, tillämplig lag m.m. i fråga om äktenskapskontrakt avseende brudpenning (mahr) enligt iransk rätt. Hovrätten för Västra Sverige (hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsrådet Gunilla Smith, referent, och kammarrättsassessorn Ulrika Svanholm). En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är enligt 5 § första stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF) giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när handlingen företas. Den huvudsakliga frågan i målet rör huruvida det i äktenskapskontraktet intagna åtagandet att utge mahr skall frånkännas rättsverkan på grund av utgången i fråga om hemvist och därmed tillämplig lag. Enligt uttalande i förarbetena till 5 § LIMF skall dock paragrafen inte tolkas motsatsvis. En rättshandling kan således tänkas vara giltig även i andra fall, eftersom man bör vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makar med fog har utgått från skall gälla (se prop. 1989/90:87 s. 46). Med hänsyn till vad som upptagits i tingsrättens dom om parternas anknytning till Iran, där båda parterna har medborgarskap, och hur äktenskapet ingåtts finner hovrätten att iransk rätt skall tillämpas i fråga om mahr i målet.

Främmande staters utländska domar kan som huvudregel varken tillerkännas rättskraft eller verkställas i Sverige. För att den huvudregeln ska brytas så krävs det uttryckligt stöd i lag. Vad gäller utländska äktenskapsskillnader återfinns det stödet i olika författningar beroende på i vilket land ursprungsavgörandet är meddelat. Ett avgörande om äktenskapsskillnad från en annan EU-medlemsstat regleras av EG-förordningen (nr 1347/2000 av den 29 maj 2000) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (den s.k. Bryssel II-förordningen), och ska som huvudregel erkännas. Ett sådant avgörande ska dock inte erkännas om det uppenbart skulle strida mot ordre public eller om domen har meddelats mot en utebliven svarande och denne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att svaranden otvetydigt har godtagit domen. Inte heller ska ett avgörande från en EU-medlemsstat erkännas om det är oförenligt med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter, om den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga reglerna för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande (artikel 22 Bryssel II).

Om avgörandet är meddelat i ett land som inte är en EU-medlemsstat tillämpas lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Enligt 3 kap. 8 § IÄL är det Svea hovrätt som, efter att ha berett den andra parten tillfälle att yttra sig, ska pröva om det utländska avgörandet om äktenskapsskillnad ska gälla i Sverige. Enligt förarbetena utgörs den materiella prövningsramen i sådana fall av 3 kap. 7 § samma lag. Av den bestämmelsen följer att ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad ska gälla i Sverige om det, med hänsyn till makes medborgarskap, hemvist eller annan anknytning, förelåg skälig anledning att talan prövades i den främmande staten.

I NJA 1989 s. 95 prövade högsta domstolen om ett dokument till styrkande av äktenskapsskillnad genom förskjutande enligt marockansk rätt innefattat ett sådant beslut som kan förklaras gälla i Sverige enligt 3 kap. 8 § IÄL. HD uttalade i det målet att förskjutande enligt islamisk rätt i princip är att betrakta som en sådan privat äktenskapsskillnad vars giltighet inte kan prövas enligt 3 kap. 8 § IÄL. Dock fann HD i det fallet att det faktum att ”förskjutandet i enlighet med tillämplig nationell lag sker genom en inför domstol eller myndighet angiven förklaring, vilken på ett betryggande sätt registreras i form av ett officiellt dokument” innebär att det dokumentet är tillräckligt underlag för prövning enligt nämnda lagrum av äktenskapsskillnad i Sverige. Av det avgörandet tycks alltså följa att det åtminstone krävs någon form av myndighetsbeslut för att ett utländskt avgörande ska erkännas. Det förefaller dessutom som om beslutets giltighet i hemlandet utgör krav för stadfästande och att det omfattas av nämnda prövning. Sedan HD meddelade sitt beslut i NJA 1989 s. 95 har det svenska rättssystemet genomgått stora förändringar.

Svensk lag har numera underställts EU-rätten och ställningen för den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) (SÖ 1952 s 399) har stärkts i såväl nationell svensk rätt som i EU-rätten. En prövning enligt 3 kap. 8 § IÄL måste därför även omfatta de krav som EKMR uppställer. I svensk rätt är skilsmässa visserligen ett tämligen förenklat förfarande. Utöver att betala ansökningsavgiften, så krävs det för det fall parterna inte är överens om att skiljas eller om de varaktigt bor tillsammans med barn under 16 års ålder, sex månaders betänketid. Oaktat det förenklade ansökningsförfarandet, så kan en äktenskapsskillnad vara av stor betydelse för de inblandade och det framgår av artikel 6 i EKMR att ”var och en” (eng. everyone; fr. toute personne) är tillförsäkrad en rättvis förhandling (eng. fair and public hearing) i tvist om en sådana medborgerliga rättigheter (eng. civil rights and obligations).

Sharia och apostasi

Enligt 'sharia' är det dödsstraff på "avfällighet" (apostasi), att avvika från ett rättroget muslimskt liv. Detta kan exempelvis inbegripa ateism, konvertering till annan religion (vissa islamiska sekter räknas dit) att uttrycka hädelse mot Koranen eller Muhammed och hans familj eller att förkunna att något som enligt 'sharia' är förbjudet (haram) skulle vara tillåtet (halal), dvs. "uppmuntran till synd". Vissa muslimska lärda har dock kritiserat tillämpningen av dödsstraff för avfall. Minderåriga, och ibland kvinnor, kan undantas från dödsstraffet. Tillämpningen av apostasilagen gör att alla är tvungna att följa islam, eftersom det enligt islamisk praxis är fadern som väljer religion åt det nyfödda barnet genom att man viskar shahadan i barnets öra och därmed upptas i den muslimska trosgemenskapen (umma). I praktiken är det även familjens ansvar att se till att en "avfallen" kommer till "rätt väg" eller bestraffas om det inte sker.

Sharia och banktransaktioner

Koranen förbjuder uttryckligen riba (surah 2:225-9), ett omdiskuterat uttryck som med tiden har kommit att innebära en ekonomisk ränta eller ocker. I realiteten hamnar det i samma kontext som spel och dobbel, men även ett förbud mot andra ekonomiska risktaganden, däribland diskuteras försäkringar som ytterligare ett ekonomiskt risktagande. Detta har lett till en unik struktur hos islamiskt bankväsende. Med tiden har tre grundläggande tillvägagångssätt utvecklats:

• Mudaraba – Banken och kunden skapar tillsammans en investering där banken bidrar med kapital medan kunden bidrar med arbetskraft och kompetens. Efter en på förhand förutbestämd period så kommer kund och bank att dela på investeringens vinst från perioden. Därefter kommer kunden att ta över hela investeringen och hela vinsten.
• Musharaka – Liknar ovanstående med skillnaden att banken tillsammans med kunden satsar en bestämd summa pengar och tar ut vinst från investeringen efter en förutbestämd procentandel parterna emellan.
• Marabaha – Kanske den mest teologiskt innovativa lösningen. Bank och kund ingår då i ett handelskontrakt mellan två parter, aqd, där banken köper en vara av kunden för en summa pengar som banken bestämt. En tid senare köper kunden tillbaka samma vara men för ett högre pris. På så vis får kunden tillgång till en summa pengar under en bestämd tid men som sedan skall betalas tillbaka med en viss ökning senare.

Liknande tankesätt finns även i hur bankerna drivs inom vissa länder. Det finns till exempel fall där kunden inte startar ett konto hos banken för att enbart förvara pengarna och få ut ränta på dessa pengar (såsom det sker i bl.a. Sverige), istället investerar kunden sin summa pengar i banken och får ut en andel av bankens årliga vinst (jfr. svenska JAK Medlemsbank, Banken lånar ut pengar utan att kräva ränta. För att täcka bankens kostnader tillkommer administrativa avgifter).

Sharia under den moderna perioden

De stora förändringar som ägde rum inom den muslimska världen efter 1800-talet påverkade islamisk rätt på två märkbara sätt. Det ena sättet var att rollen 'sharia' hade minskades för att ge europeiska modeller större utrymme. Sedan var det andra sättet helt tvärtom, man ville öka 'sharias' roll genom att modernisera rätten och ge betydligt mer utrymme till ijtihad.

I perioden efter 1800-talet och under 1900-talet skedde massiva förändringar i de flesta muslimska länder. Flera regeringar kom att domineras från västländerna och förändringen i själva rättens sammanhang utvecklades fram och det blev inte en hastig förändring. När västländerna kom och koloniserade muslimska länder ansåg de att västerländska moderna lagar, seder och bruk skulle gälla även i kolonierna. Men istället för att påtvinga en hastig förändring lät de införandet ske långsamt, dock fick arabstaterna redan från början anpassa sig till mindre lagändringar direkt. De nya erövrarna såg ingen inspiration i att ha kvar 'sharia', den fyllde ingen funktion för dem; därav ville de ge det religiösa systemet så lite inflytande som möjligt. Deras strategi var att införa lite av det nya hela tiden och göra så att de gamla regelsystemen fasades ut allt eftersom folket i landet utvecklades och moderniserades.

Det fanns stora svårigheter när man försökte anpassa de västerländska rättssystemen till 'sharia', eller vid försöken att smälta ihop dem. Problem låg i att använda 'sharia' som lag i ett modernt samhälle med ett västerländskt rättssystem. De västerländska rättssystemen innehåller tre nivåer.

• Nationell rätt: Lagar med denna beteckning är giltiga inom landets gränser, och den är den vanligaste lagtypen. Den gäller alla som rör sig inom gränsen. Även de som kommer in i landet måste följa nationell rätt.

• Internationell rätt: Det kan gälla konventioner och traktater som är bindande mellan nationalstater som befinner sig i ett visst samarbete. Konventioner och traktater är bindande mellan nationalstater eller internationella organisationer som t.ex. Europeiska Unionen (EU). Europeiska Unionens förordningar har direkt effekt i medlemsstaterna.

• Naturrätt: Naturrätten består av universellt bindande normativa rättsprinciper som direkt anses gälla i varje civiliserat samhälle. Det är den nationella lagstiftande församlingen som har till uppgift att se till att de nationella lagarna står i överensstämmelse med naturrätten.

Om man ser till olika definitioner om vad en lag kan vara så passar inte 'sharia' in under något av dessa tre alternativ. 'Sharia' är ingen nationell rätt, då den inte begränsar sig till någon nationalstats territorium. Den gäller inte alla människor förutom den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen), och det råder skillnad från rättskola till rättskola. Det visar på att 'sharia' inte är beroende av nationella territoriella statsgränser, samt att det finns skillnader även mellan olika muslimska samhällen. Det är svårt att sätta 'sharia' i ett internationellt rättssystem, då 'sharia' inte bygger på mellanstatliga konventioner och traktater av något slag och en naturrätt är helt uteslutet, då 'sharia' gäller bara den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen).

Detta har gjort det svårt att anpassa 'sharia' i en värld dominerad av romersk rättsligt grundade västerländska rättssystem. För att kunna lösa upp motsättningen mellan nationalstatens rätt och 'sharia', behövdes en förändring i tillämpningen av 'sharia'. Först visste man inte om man skulle göra 'sharia' till en nationell rätt, men som endast gällde den muslimska befolkningen i landet (jfr. likabehandlingsprincipen), eller om man skulle göra den till en naturrätt som gällde alla muslimer i den muslimska trosgemenskapen (umma). Om den skulle göras till en universellt tillämplig naturrätt, så behövdes det fortfarande variationer beroende på vilken nationalstat, det gällde och hur förhållanden var där. Det var svårt att hitta en anpassning för 'sharia'; hur, var, när och för vem den skulle gälla för, samtidigt som den skulle passa in i någon av de västerländska definitionerna på ett rättssystem.

En lösning på denna motsättning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen (umma), skulle kunna vara maktfördelning av den dömande makten i två delar. En del där 'sharia' hade full kontroll med traditionella regler, där skulle det finnas separata 'sharia'-rättsalar och domare (jfr. likabehandlingsprincipen). På andra sidan skulle nationalstaten fortfarande ha full kontroll på det mesta och 'sharia' fick det ”övriga”. Det som lämnades till 'sharia' var familj och personliga ärenden, som i sin tur tolkades som ”utanför lagen” av västerländsk domstol (jfr. likabehandlingsprincipen).

Förändringar inom rättssystemet

De västerländska rättssystemen har två invändningar mot den klassiska 'sharia'-domstolen. För det första så saknas det processrättsliga regleringar av 'sharia'-domstolens behörigheter. Dessutom är 'sharia'-domstolens domar inte överklagbara. Att ge så mycket makt till en enskild ensamdomare är orimligt enligt det västerländska, demokratiska synsättet. För det andra så är problemet med 'sharia' att den som skulle dömas fråntogs rätten till ett juridiskt ombud, och var istället hänvisad till att ensam föra sin egen talan i rättegången, utan ombud omedveten om sina rättigheter.

Se även

• Fiqh (islamisk rättslära)
• Hudud
• Mänskliga rättigheter inom islam
• Islamiskt bankväsende
• Mishna

Vidare läsning

• Bogdan, Michael & Patrik Lindskoug (red), Författningssamling i internationell privat- och processrätt, 3 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2013 (246 s) ISBN 978-91-39-20651-4
• Bogdan, Michael, 'Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol', Svensk Juristtidning 1993 s. 597-600 (http://svjt.se/svjt/1993/597)
• Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 150, Norstedts juridik, Stockholm 2003 (231 s) ISBN 91-39-20330-1
• Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 146, Norstedts juridik, Stockholm 2014 (344 s) ISBN 978-9-13920-660-6
• Coulson, Noel J, A History of Islamic Law, Edinburgh University Press, Edinburgh 1964 (264 p)
• Dahlén, Ashk P, Islamic law, epistemology and modernity. Legal philosophy in contemporary Iran, Routledge, London 2003 (412 p) ISBN 978-0-415-94529-5
• Dufwa, Bill W, 'Det västerländska rättsarvet under österländskt inflytande. Algerisk skadeståndsrätt', Svensk Juristtidning 1986 s 338-360 (43 s)
• Hallaq, Wael B, An Introduction to Islamic Law, Cambridge University Press, Cambridge 2009 (206 p) ISBN 978-0-52167-873-5
• Hedin, Christer, Islam och västerlandet. Möten, myter och motsättningar, Dialogos, Stockholm 2006 (173 s) ISBN 91-7504-185-5
• Hjärpe, Jan, Islamismer. Politisk-religiösa rörelser i den muslimska världen, Gleerup, Malmö 2010 (205 s) ISBN 978-91-40-66412-9
• Hjärpe, Jan, Politisk islam, Studier i muslimsk fundamentalism, 2 uppl, Skeab, Stockholm 1983 (165 s) ISBN 91-526-1070-5
• Hjärpe, Jan, Sharīʾa. Gudomlig lag i en värld av förändring, 2 uppl, Studentlitteratur, Lund 2014 (194 s) ISBN 978-9-14409-651-3
• Johnson, Bo, Islamisk rätt. Studier i den islamitiska rätts- och samhällsordningen, Liber, Stockholm 1975 (182 s) ISBN 91-38-02381-4
• Jänterä Jareborg, Maarit & Mats Kumlien (red), Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle - rättshistoriskt och komparativt. Vänbok till Rolf Nygren, De lege årsbok, Iustus, Uppsala 2011 (436 s) ISBN 978-9-17678-802-8
• Nordberg, Michael, Profetens folk. Stat, samhälle och kultur i islam under tusen år, Tiden, Stockholm 1988 (418 s) ISBN 91-550-3164-1
• Pålsson, Lennart, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna. Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i privaträttsliga tvister inom EU/EFTA-området, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 194, Norstedts juridik, Stockholm 2008 (410 s) ISBN 978-91-39-01385-3
• Pålsson, Lennart, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 187, Norstedts juridik, Stockholm 2006 (271 s) ISBN 91-39-01200-X
• Sayed, Mosa, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie, Skrifter från Juridiska fakulteten i Uppsala nr 113, Iustus, Uppsala 2009 (421 s) ISBN 91-7678-741-9
• Sayed, Mosa, 'Abort inom den islamiska rättstraditionen', Svensk Juristtidning 2014 s 812-834 (http://svjt.org/svjt/2014/812)
• Schacht, Joseph, An Introduction to Islamic Law, Oxford University Press, Oxford 1964 (304 p)
• Schacht, Joseph, The Origins of Muhammadan Jurisprudence, Oxford University Press, Oxford 1950 (348 p)
• Schiratzki, Johanna, Muslimsk familjerätt i svenskt perspektiv, 2 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2001 (155 s) ISBN 91-39-10534-2