Garm (mytologi)
Garm (norröna Garmr) är i Vǫluspá en hund[1] eller varg som står bunden vid Gnipahålan, och vars skällande förebådar Ragnarök. Garm har ibland identifierats med Fenrisulven, och ibland med gudinnan Hels hund, som omtalas i eddadikten Balders drömmar, men som i dikten saknar namn. Snorre Sturlasson är i sin Edda av den uppfattningen att Garm är en hund, men han förknippar den inte med Hel. Vid Ragnarök skall Garm och Tyr, enligt Snorre, strida mot varandra och bli varandras död.
Källtexterna
Vǫluspá
|
|
Detta är första halvstrofen av ett stef (omkväde), som upprepas tre gånger i Regius (stroferna 44, 49 och 58) och inte mindre än fem gånger i Vǫluspá Hauksbókar (stroferna 32, 37, 43, 48 och 52). En tolkning, som framfördes redan av Axel Olrik, är att såväl garmr som freki här betecknar Fenrisulven. Strofen säger inte att Garm är en hund; denna tolkning har i stället gjorts utifrån verbet geyja (skälla): Ulvar ylar medan hundar skäller. Men även hundar kan yla och vargar skälla. Verbet har troligen valts för allitterationens skull.[3][4]
Gylfaginning 51
Frånsett ett citat ur Grímnismál, där Garm sägs vara "ypperst av hundar",[5] har Snorre Sturlasson inga andra upplysningar om Garm än att han vid Ragnarök skall kämpa mot Tyr och att de då kommer att dräpa varandra. Detta står i Gylfaginning 51.
|
|
Här sägs inget om att Garm med sitt skällande skall förebåda Ragnarök – i stället dyker odjuret upp mitt i stridsvimlet på det blodiga slagfältet. Men troligen är striden mellan Garm och Tyr Snorres eget påhitt.[3][4] Ingen annanstans omtalas denna strid – varifrån Snorre har fått uppgiften är okänt.
Balders drömmar
I dikten Baldrs draumar berättas om Odens färd till dödsgudinnan Hel. Hennes hund nämns i stroferna 2 och 3:
|
|
Vad vi får veta är att Hel har en hund med blodig bringa. Dess namn omtalas inte och den är inte bunden framför Gnipahålan. Helhunden har traditionellt brukat identifieras med Garm – dock utan tvingande skäl.[4] Fast om Garm inte är Hels hund så förrycks mytologins landskap, eftersom det då inte heller finns någon anledning att förknippa Gnipahålan med dödsriket Hel.[6]
Grímnismál 44
I en inskjuten tula om "det bästa av alla slags ting" i Grímnismál 44 nämns "Garm" som hundnamn. Tulan har diktats på 1100-talet och tillhör inte det ursprungliga verket.[7] Enligt Sigurður Nordal kan innehållet mycket väl vara taget efter Vǫluspá.[3] Tulan citeras av Snorre i Gylfaginning 41, vilket kanske förklarar varför Snorre såg Garm som en hund.
|
|
I kenningar
Som heiti förekommer Garm i flera kenningar för att beteckna företeelser eller ting som kan vålla skada. Slíðra garmr (den i skidan nedstuckna "garm") betyder till exempel "svärd" (Merlínússpá I:35) och glóða garmr (glödens garm) är "eld". Tanken är alltså att elden, uppfattad som en bitande ulv eller hund (garmr), vilar i glöden i väntan på att blossa upp om tillfälle ges (Ynglingatal 4). I fýris garmr betecknar garmr den farligt bitande vinden (Arnor jarlaskald, Hrynhenda, strof 10).[8]
Se även
- Månegarm
- Fenrisulven
- Gere och Freke
- Charon
- Kerberos Grekisk mytologi
- I Mysteriet på Greveholm - Grevens Återkomst förekommer ett monster vid namn Garm.
Referenser
Noter
- ^ Garm i Nationalencyklopedins nätupplaga.
- ^ [a b c] Erik Brates översättning.
- ^ [a b c] Nordal (1923), sid 84f.
- ^ [a b c] Simek (2007), sid 100.
- ^ Gylfaginning 41.
- ^ Simek (2007), sid 114.
- ^ Ohlmarks (1948), sid 257.
- ^ Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum: Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: garmr.
Källförteckning
- Den poetiska Eddan
- Snorres Edda
- Nordal, Sigurður (1923), Völuspá
- Ohlmarks, Åke (1948), Eddans gudasånger, Schildts förlag.
- Simek, Rudolf (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer. ISBN 978-0-85991-513-7
