Manchester United FC

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 3 december 2017 kl. 00.29 av 2a00:801:209:e661:9f53:a5bd:678f:f76f (Diskussion) (Lagt till innehåll)
Manchester United FC
Fotbollsklubb
Klubbens hemmaarena Old Trafford 2006.
Grundinformation
Grundad1878 (146 år sedan)
Fullständigt namnManchester United Football Club
Tidigare namnNewton Heath LYR FC (1878–1892)
Newton Heath FC (1892–1902)
SmeknamnThe Red Devils
SeriePremier League
OrtStorbritannien Manchester, England, Storbritannien
HemmaarenaOld Trafford
Klubbfärg(er)              
Nyckelpersoner
ÄgareUSA familjen Glazer
OrdförandeUSA Joel och Avram Glazer
VDEngland Ed Woodward
TränarePortugal José Mourinho
Ass. tränarePortugal Rui Faria
LagkaptenEcuador Antonio Valencia
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare20 (1908, 1911, 1952, 1956, 1957, 1965, 1967, 1993, 1994, 1996, 1997, 1999, 2000, 2001, 2003, 2007, 2008, 2009, 2011, 2013)
FA-cupmästare12 (1909, 1948, 1963, 1977, 1983, 1985, 1990, 1994, 1996, 1999, 2004, 2016)
Engelska ligacupmästare5 (1992, 2006, 2009, 2010, 2017)
Community Shield-mästare21 (1908, 1911, 1952, 1956, 1957, 1965, 1967, 1977, 1983, 1990, 1993, 1994, 1996, 1997, 2003, 2007, 2008, 2010, 2011, 2013, 2016)
Cupvinnarcupmästare1 (1991)
Champions League-mästare3 (1968, 1999, 2008)
Europa League-mästare1 (2017)
Uefa Super Cup-mästare1 (1991)
Världsmästerskapet i fotboll för klubblag2 (1999, 2008)
Övrigt
WebbplatsManUtd.com

Manchester United Football Club är en fotbollsklubb från Stretford[1] i Greater Manchester, England, som spelar i Premier League. Klubben ägs sedan maj 2005 av familjen Glazer.

Klubben grundades år 1878 under namnet Newton Heath LYR Football Club, men bytte 1902 namn till Manchester United[2] och har spelat på Old Trafford sedan 1910. 1908 blev klubben engelska ligamästare för första gången och detta upprepades 1911. 1931 räddade James W. Gibson Manchester United från konkurs, då klubben under 1920- och 1930-talet var mindre framgångsrik och flyttades mellan den högsta och näst högsta ligan. I flygolyckan i München 1958 dog åtta spelare i klubben, vid en tidpunkt då laget hade haft potential att göra Manchester United till ett av tidernas mästarlag i engelsk fotboll. 1968 var klubben, med Matt Busby som tränare, den första engelska klubben att vinna Europacupen och var under några år i slutet på 1960-talet också ett av Englands topplag. 1970- och 1980-talet präglades mestadels av degraderingar, tränarbyten och återavancemang – innan klubbens mest framgångsrike tränare, Alex Ferguson, tog över i november 1986 som skulle visa sig vinna totalt 38 titlar under 26 säsonger med klubben (och Manchester United slutade som topp tre i Premier League samtliga år med Ferguson från grundandet av ligan, det vill säga 1992–2013). Efter Ferguson dröjde det tre år innan klubben lyckades bli någon form av mästare igen, och innan nuvarande manager José Mourinho tillrädde 2016 hade klubben sparkat först David Moyes efter knappt en säsong och vidare Louis van Gaal efter sina två.

Klubben är i historiken Englands mest framgångsrika; bland annat engelsk mästare 20 gånger och har vunnit Uefa Champions League tre gånger (1968, 1999 och 2008). Klubben rankas internationellt som ekonomiskt en av de mest värdefulla i fotbollsindustrin; 2017 rankar Forbes klubben som världens rikaste till ett värde av $3,7 miljarder.[3] Klubben är även världens mest supporterstödda klubb, till supportrar sett också den mest världstäckande klubben, och hade totalt 659 miljoner fans 2011.

Historia

Tidiga åren (1878–1945)

Klubbens ligaplaceringar från och med 1892.
Laget vid säsongsstarten 1905/1906, då Manchester United avancerade till en andraplats i högsta divisionen.

Klubben bildades år 1878 under namnet Newton Heath Lancashire and Yorkshire Railway FC av järnvägsarbetare som arbetade vid Lancashire and Yorkshire Railway (LYR) vid Newton Heath.[4] Klubben spelade flera matcher mot andra järnvägsbolag som även de hade fotbollslag, den 20 november 1880 spelade klubben sin första registrerade match, lagets matchkläder var järnvägsbolagets färger – grönt och guld – matchen slutade i förlust för klubben med 6–0 mot Bolton Wanderers reservlag.[5] 1888 var klubben en av de grundande medlemmarna i The Combination, en regional fotbollsliga. Säsongen efter lades dock ligan ner och Newton Heath gick istället med i nygrundade Football Alliance, vilken var igång tre säsonger innan ligan gick ihop med Football League.[6] Detta resulterade i att Newton Heath säsongen 1892/1893 spelade i högstadivisionen, klubben hade även då blivit oberoende av järnvägsbolaget och valde att ändra sitt namn till endast Newton Heath FC.[4] Efter två säsonger i högstaligan degraderades klubben till andraligan.[4]

I januari 1902 hade klubben skulder på £2 670 och var på väg mot konkurs.[7] Dåvarande lagkaptenen Harry Stafford hittade då fyra lokala affärsmän, däribland John Henry Davies (som blev ordförande), som var villiga att investera £500 i utbyte mot ett direkt intresse av att driva klubben[8], senare bytte även männen namn på klubben och den 24 april 1902 föddes officiellt Manchester United.[9][nb 1] Med klubbens tränare Ernest Mangnall, som 1903 tog över som tränare, slutade laget på en andraplats i andra divisionen 1906 och säkrade en uppflyttning till högsta divisionen, vilken klubben vann 1908 – klubbens första ligatitel. Säsongen efter började med ännu en titel då klubben vann Charity Shield i början av säsongen, detta första gången som Charity Shield spelades[10] och slutade med klubbens första FA Cup-titel. 1910 flyttade Manchester United från sin hemmaplan, Bank Street till dagens hemmaplan, Old Trafford. Manchester United vann sin andra ligatitel 1911, men i slutet av efterföljande säsong lämnade tränaren Mangnall klubben för att istället ta över Manchester City som tränare.[11]

1922, tre år efter att fotbollen återupptagits efter första världskriget, degraderades klubben till andra divisionen i vilken klubben spelade fram tills återkomsten upp i högstaligan år 1925. Klubben degraderades återigen 1931 och var en så kallad "jojo-klubb", 1934 slutade klubben på lägsta ligaplacering någonsin, då på en tjugonde plats i andra divisionen.[12] Efter att klubbens främste donator, John Henry Davies, avlidit i oktober 1927 försämrades klubbens ekonomi i sådan utsträckning att Manchester United troligen skulle ha gått i konkurs om det inte vore för James W. Gibson som i december 1931 investerade £2 000 och tog över klubben.[13] Under säsongen 1938/1939, den sista säsongen som fotboll spelades innan andra världskriget bröt ut, slutade klubben på en 14:e plats i den första divisionen.[13]

Åren med Busby (1945–1969)

"Busby Babes" i Danmark 1955.

I oktober 1945 återupptogs fotbollen igen efter andra världskriget. Den numera legendariske tränaren Matt Busby fick då stor makt över laget och fick bland annat bestämma transfers, trupputtagningar och träningarna.[14] Busby ledde laget till tre andraplaceringar i ligan i rad (1947, 1948 och 1949), och han ledde även laget till vinst i FA-cupen 1947/1948. 1952 vann klubben titeln i den högsta divisionen, klubbens första ligatitel på 51 år.[15] Med en medelålder på 22 år gav media 1956 smeknamnet "Busby Babes", som en hyllning till det unga storlaget.[16] 1957 blev Manchester United det första engelska laget att konkurrera om en plats i Europacupen, trots invändning från The Football League som hade nekat Chelsea FC samma möjlighet föregående säsong.[17] På vägen till semifinal, som segrades av Real Madrid, noterades klubbens största seger någonsin; 10–0 mot belgiska mästaren RSC Anderlecht.[18]

Stenplattan vid Old Trafford till minne av de som omkom i flygolyckan i München 1958, inklusive spelarnamnen.

Efter en Europacupmatch mot Röda Stjärnan i Belgrad den 6 februari 1958, mellanlandade Manchester United på Münchens flygplats. När planet återigen skulle lyfta sladdade det av startbanan och tog eld.[19] Sju Manchester United-spelare, åtta journalister och flera klubbrepresentanter dog i haveriet.[20] Unga stjärnskottet Duncan Edwards avled senare på sjukhus. Matt Busby skadades svårt men överlevde, likaså storspelaren Bobby Charlton. Tio år senare skulle de bägge vara med då United vann Europacupen. Charlton fick även höja Julies-Rimet-pokalen på Wembley då England blev världsmästare 1966.[21]

Efter att ha byggt ett av de mest topptippade lagen engelsk fotboll skådat, behövde Matt Busby i början på 1960-talet börja om från början. Flygolyckan hade tagit ifrån honom några av sin tids bäste fotbollsspelare, men direkt efter att han själv hade återhämtat sig från sina skador började Busby bygga ett nytt lag som skulle vara världsdominanta.[22]

Stommen i det nya laget byggdes runt spelare som överlevt flygolyckan, bland andra Bill Foulkes och Bobby Charlton. Även spelare som Denis Law från Torino köptes. De första åren var av mindre framgång, men säsongen 1962/1963 tog sig laget hela vägen till Wembley och slog Leicester med 3–1 i finalen. Säsongen därpå hade truppen byggts vidare och vann FA-cupen, och samtidigt slogs om ligatiteln. Det slutade med en andraplats, fyra poäng bakom segrande Liverpool. En annan milstolpe i det nya lagbygget var förvärvet av George Best.[22]

Sex år efter att laget som skulle ta över Europa hade slagits i bitar vann Manchester United ligan, och nådde semifinal i både Europacupen och FA-cupen. Denis Law utsågs till årets spelare i Europa. Säsongen 1966/1967 vann klubben ligan igen, efter att säsongen innan ha slutat fyra. Detta gjorde att laget garanterades en plats i europaspelet nästa säsong. Denna gång kunde inget stoppa Busbys lag från att gå hela vägen; Manchester United slog Benfica i finalen med 4–1, efter att matchen slutat 1–1 efter 90 minuter. I förlängningen kunde George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton göra var sitt mål och därmed tog klubben sin första europacuptitel någonsin, bara tio år efter Münchenkraschen. Kort efter detta blev Matt Busby adlad.[22]

Trots en elfteplats i ligan och ingen titel säsongen efter segern i Europacupen kunde fansen se tillbaka på 1960-talet med ett leende.[22]

1970- och 1980-talet

Med Europaframgångarna bakom sig började klubben nu jobba för att fylla vakuumet efter Matt Busby. Busby hade givit klubben stora framgångar, men hade nu pensionerat sig och lämnat ett svårt uppdrag för styrelsen. Genom att lyfta upp en av Busbys hjälptränare, och även före detta United-spelare Wilf McGuinness, hittades en snabb första lösning. Åldrande spelare och allt mindre kontroll över laget gjorde att McGuinness hade Matt Busby hängande över axeln. Han satte spelare som Denis Law och Shay Brennan på transferlistan, vilket skapade oro i styrelsen. Samtidigt brottades en annan av lagets stora stjärnor, George Best, med stora problem vid sidan av planen vilket inte hjälpte den redan ansträngda situationen.[23]

Annandag jul 1970 sades McGuinness upp från tränarjobbet med omedelbar verkan och Matt Busby fick komma tillbaka från sin pension tillfälligt under sökandet efter en ny tränare. I juni 1971 tillsatte styrelsen Frank O’Farrell som tränare, men 0–5 mot Crystal Palace en bit in på säsongen blev droppen och Frank fick sparken den 16 december 1972. O’Farrells tid som tränare var visserligen kort, men han lämnade ett litet avtryck i och med rekordvärvningen av Martin Buchan för £125 000. Den förre Aberdeen-kaptenen skulle bli en nyckelspelare för O’Farrells efterträdare, Tommy Docherty, som tillsattes julen 1972.[23]

Dochertys första utmaning var att hålla kvar laget i högstadivisionen samtidigt som han skulle genomföra en generationsväxling från 1960-talshjältarna. Bobby Charlton hade meddelat att han skulle dra sig tillbaka efter säsongen 1972/1973, och George Best fortsatte med sina problem vid sidan av planen. Han släppte till slut den avdankade Denis Law gratis, vilket han skulle få ångra; Law gick till lokalkonkurrenten Manchester City, och i april 1974 gjorde han ett mål i matchen som definitivt skickade United ner i andradivisionen. United kom dock snabbt tillbaka och vann andradivisionen säsongen 1974/1975, och lagets anfallare Stuart "Pancho" Pearson vann skytteligan med 17 mål.[23]

United lyckades sedermera ta sig till två raka FA-cupfinaler, förlorade mot Southampton 1976 men lyckades sedan slå Liverpool med 2–1 ett år senare. Segern förstörde Liverpools chans att bli det första engelska laget att vinna en trippel; Europacupen, ligan och FA-cupen samma säsong. Drygt 20 år senare skulle United istället bli det första engelska laget att lyckas med detta. Lyckan varade dock inte längre för Docherty, efter att han blivit påkommen med att ha klubbens sjukgymnasts fru som älskarinna.[23]

Efter Docherty kom före detta QPR-managern Dave Sexton in på Uniteds bänk. De första två säsongerna kom laget på en tiondeplats i ligan, men lyckades ta laget till en FA-cupfinal 1979 – som förlorades mot Arsenal med 3–2, efter att Arsenals Alan Sunderland gjort det avgörande målet precis i slutet av matchen.[23]

Bryan Robson som värvades 1981 var lagkapten i Manchester United i 12 år, vilket är längst i klubben.[24]

1980 slutade United till slut två poäng bakom Liverpool i titelracet, efter en säsong med en misslyckad inledning men laget spelade upp sig ju längre säsongen gick. Året efter avslutade United på åttonde plats – en placering som styrelsen inte tolererade, och den 30 april 1981 blev Sexton sparkad efter fyra år som tränare. Sextons ersättare, Ron Atkinson, handplockade Mick Brown som assisterande och Eric Harrison som ungdomstränare. Atkinson hade slagit brittiskt transferrekord när han köpte in Bryan Robson från West Bromwich Albion för £1 500 000, och runt £500 000 för Remi Moses, även han från West Bromwich. 1982, 1983 och 1984 slutade United ofta trea eller fyra i ligan, men var aldrig särskilt nära att rå på segraren Liverpool.[25]

Uniteds chans på troféer var istället i de inhemska cuperna. 1983 hade klubben tagit sig till final i både ligacupen och FA-cupen. I ligacupen blev det förlust mot Liverpool med 2–1 efter att Liverpool avgjort i förlängning, men istället vanns FA-cupfinalen mot uppstickaren Brighton and Hove Albion över två matcher. Även 1985 vann United FA-cupen, finalvinst mot Everton med 1–0 då Whiteside gjorde matchens enda mål. Detta var Atkinsons andra FA-cuptitel på tre år, men 18 månader senare fick han sparken eftersom han misslyckats med att frånta den engelska fotbollstronen av Liverpool. Inte heller när hans United startade säsongen 1985/1986 med tio raka segrar lyckades laget ta hem ligatiteln.[25]

Åren med Alex Ferguson (1986–2013)

I november 1986 anställdes en vinnande manager; Alex Ferguson kom senast från Aberdeen, där han vunnit allt som gick att vinna i skotsk fotboll plus att han även lett sitt lag till seger över Real Madrid i Europeiska cupvinnarcupen i fotboll. Ferguson visade sig ha talang för tränaryrket, men han behövde tid för att bygga laget. Klubben visade tålamod när laget bara slutade på elfte plats efter både första och andra säsongen. Efter att ha värvat ett par nya spelare visade det sig att tålamodet snart betala sig.[25]

Säsongen 1991/1992 hade Manchester United inte vunnit ligan på 25 år. Laget var stor favorit att vinna efter att ha varit i ledningen under större delen av säsongen men laget började svikta inför de avslutande matcherna. Med enbart tre omgångar kvar gick Leeds United för första gången upp i ledningen efter att Manchester United förlorat hemma mot Nottingham Forest samtidigt som Leeds vann sin match. Laget hade fortfarande saken i egna händer, med en match mindre spelad; en hängmatch borta mot redan nedflyttningsklara West Ham.[26] West Ham vann matchen med 1–0, och när Manchester United i omgången därefter även förlorade borta mot Liverpool samtidigt som Leeds United vann sin match blev Leeds klara mästare. Säsongen därefter inleddes klubbens hittills största och längsta glansperiod. För första gången på över ett kvarts sekel var Manchester United åter ligamästare i England.[27] Sedan dess har bara fem andra lag (Blackburn, Arsenal, Chelsea och Manchester City, Leicester) lyckats vinna ligan enstaka år. United har sedan dess också vunnit engelska ligan 11 gånger av 17 möjliga, vunnit Champions League 2 gånger samt passerat Liverpool i den engelska maratontabellen.

Den tidigare managern Alex Ferguson har med klubben haft rekordartade framgångar under Premier Leagues existens.
Manchester United firar trippeltiteln 1999 i stadens centrum efter att ha vunnit Premier League, Champions League och FA-cupen samma säsong.

1999 kom den största triumfen då Manchester United vann "trippeln" (Uefa Champions League, Premier League och FA-cupen). Manchester United vände Champions League-finalen genom två mål på övertid mot Bayern München, med Teddy Sheringham och norrmannen Ole Gunnar Solskjaer som matchvinnare. I laget spelade klubbens framgångsrika "75:or" som kommit upp från klubbens ungdomsled, såsom Gary Neville, Nicky Butt och David Beckham samt Paul Scholes (född 1974). Andra stora profiler i laget var den irländske mittfältaren Roy Keane och den walesiske vänsteryttern Ryan Giggs samt den danske stjärnmålvakten Peter Schmeichel.[27]

2003 började Malcolm Glazer köpa aktier i Manchester United och 2005 stod det klart att Glazer med familj tagit över hela kontrollen av den anrika fotbollsklubben. Manchester United-fansen blev mycket upprörda och demonstrerade mot övertagandet. Som en opponering mot Malcolm Glazers maktövertagande av klubben skapade en skara fans en ny supporterklubb, FC United of Manchester. När Glazer köpte klubben fick han ta ett lån på fem miljarder kronor av de åtta miljarderna han betalade.[28] För att han ska ha råd att betala tillbaka pengarna höjdes biljettpriserna med 12 procent till årets säsong.[29]

Inför säsongen 2007/2008 var Chelsea FC favorittippade till ligasegern med Manchester United och Arsenal FC som främsta utmanare. Under säsongen kom ändå Manchester United att vinna både ligan och Champions League. Ligatiteln var klubbens 17:e totalt och den 10:e sedan 1993. Klubbens tredje seger i Champions League säkrades via straffsparksläggning mot Chelsea.[30]

Säsongen 2008/2009 vann Manchester United återigen Premier League och gick även detta år vidare till finalen i Champions League, men denna gång blev det förlust 0–2 mot spanska FC Barcelona. 2009/2010 lyckades United bara vinna Carling Cup; Premier League vanns av Chelsea och i Champions League åkte United ut i kvartsfinalen mot tyska Bayern München. Säsongen efter, 2010/2011, vann Manchester United en ny Premier League-titel och passerade Liverpool i antal ligatitlar; 19 totalt, flest i den engelska fotbollshistorien. United lyckades även ta sig till sin tredje Champions League-final på fyra år, och ställdes likt senast mot Barcelona. Även denna gång vann Barcelona, slutresultat skrevs till 3–1.[30]

Säsongen 2011/2012 besegrades United av den lokala konkurrenten Manchester City, som hamnade på samma poäng men hade bättre målskillnad. Inte heller i Champions League lyckades United nå några framgångar, utan slutade på tredje plats i gruppen och åkte ur redan innan slutspelet. Istället lyckades Manchester United säsongen därpå med fyra omgångar kvar säkra sin 13:e Premier League-titel, och klubben hade därmed gjort sig historisk genom att bli engelsk mästare för 20:e gången. Alex Ferguson fick i november 2012 en staty rest efter sig utanför Old Trafford[31] som en hyllning då han hade valt att efter säsongen avsluta sin nästan 27 år långa era som manager för klubben, och höll ett avskedstal inför ett fullsatt Old Trafford direkt efter den sista hemmamatchen (2–1 mot Swansea den 12 maj 2013).[32] I Champions League samma säsong vann Manchester United komfortabelt gruppen, men förlorade mot Real Madrid i åttondelsfinalen.[33]

Vidare historik (efter Ferguson)

David Moyes från Everton efterträdde Ferguson inför säsongen 2013/2014, efter att personligen ha blivit utvald av Ferguson.[34][35] United misslyckades med allt under transferfönstret och på transferfönstrets sista dag köptes Marouane Fellaini från Everton för £27,5 miljoner. Fellaini hade en utköpsklausul på £25 miljoner under transferfönstrets tidigare skede.[36] David Moyes första tävlingsmatch var FA Community Shield-finalen mot Wigan, som Manchester United vann med 2–0. Resten av säsongen präglades av att Moyes testade olika laguppställningar under varje match utan några större framgångar (även om klubben nådde en kvartsfinalplats i Champions League). När fyra matcher återstod av Premier League-säsongen fick David Moyes sparken, och den nyavlagde spelaren Ryan Giggs blev tillfällig manager säsongen ut. Manchester United slutade på en fiaskoartad sjundeplats, efter att klubben under hela Premier Leagues existens dessförinnan alltid hade blivit topp tre.[33]

Med floppsäsongen bakom sig värvade klubben Ander Herrera och Luke Shaw, efter att Louis van Gaal utnämnts till ny manager (med Giggs som assisterande tränare), under sommaren 2014. Efter Premier League-premiären värvades Marcos Rojo och Angel Di Maria (Di Maria för £60 miljoner[37]), och Radamel Falcao säsongslånades från AS Monaco som tilltänkt sniper.[33] Innan Falcao och Di Maria anlände hade van Gaals lag bland annat stått för nederlaget 0–4 borta mot tredjedivisionsklubben Milton Keynes Dons FC i Ligacupen den 26 augusti.[38] Den 30 augusti värvades den nederländske mittfältaren Daley Blind[39] som skulle visa sig lyfta anfallsspelet från mittfältet avsevärt. Försvaret hamnade i största fokus under säsongens gång, och bland annat dröjde klubbens första bortaseger i Premier League till matchen mot Arsenal den 22 november.[40] Klubbens och van Gaals främsta målsättning under säsongen var en topp fyra-placering i Premier League för återavancemang till Uefa Champions League 2015/2016, vilket klubben nådde i och med sin slutgiltiga fjärdeplats.[41] Efterföljande Champions League-kval i augusti 2015, med ungefär halva truppen förnyad inför säsongen, vanns med totalt 7–1 i dubbelmötet mot belgiska Club Brügge.[42] I slutet av september var Manchester United serieledare i Premier League för första gången sedan Fergusons tid[43], och hade därefter varierande topp fyra-placeringar fram till slutet av november – innan formsvackan då ett skadedrabbat Manchester United dels åkte ur gruppspelet i Champions League, men kom också att sjunka till sjätte plats i Premier League-tabellen. Louis van Gaal hade spenderat motsvarande 2,8 miljarder kronor på spelare i klubben utan någon större framgång[44], och förutom all kritik i media yttrade sig före detta United-spelare som Peter Schmeichel om att laget uppträdde allt annat än kreativt och underhållande.[45] I Europa League i februari 2016 förlorade klubben en match mot Midtjylland med 2–1, men van Gaals post räddades några dagar senare av en 3–0-seger mot Shrewsbury som tog klubben till kvartsfinal i FA-cupen.[46] Manchester United slutade på femte plats i Premier League och gick därmed miste om spel i Champions League nästkommande säsong. Louis van Gaal fick dock slutligen jubla med klubben över dess första titel efter Ferguson; FA-cupfinalen den 21 maj 2016 vann Manchester United mot Crystal Palace FC med 2–1 efter förlängning.

Direkt efter cupvinsten presenterades portugisen José Mourinho som van Gaals efterträdare, efter frekventa rykten om detta sedan Mourinho sparkades från Chelsea mitt i säsongen.[47] Vidare inledde klubben en förhandlingsprocess med den svenske storstjärnan Zlatan Ibrahimović, som den 30 juni meddelade sig tillhöra Mourinhos trupp kommande säsong.[48] Värvningen av Paul Pogba den 9 augusti 2016 för motsvarande 1,1 miljard kronor blev fotbollsvärldens dittills dyraste spelarköp.[49] Manchester United kom att vinna Ligacupen 2016/2017[50], men slutade Premier League-säsongen på sjätte plats och stod för rekordfå matchsegrar.[51] Klubben nådde dock en plats i nästa säsongs Champions League genom att vinna Europa League för första gången (på så vis klubbens första europeiska titel sedan 2008). Finalen mot AFC Ajax (2–0) spelades på Friends Arena i Stockholms län den 24 maj 2017.[52] Trots skadefrånvaro under säsongens tio sista matcher blev Zlatan Ibrahimović lagets främste målgörare (totalt 28 mål).[53]

Rekord

Topp 10 spelare med flest matcher

Huvudartikel: Lista över spelare i Manchester United FC

Spelare i fet stil är fortfarande aktiva i Manchester United.

Senast uppdaterad 22 januari 2017

Nr Namn Karriär Matcher Mål
1 Wales Ryan Giggs 1990–2014 963 168
2 England Bobby Charlton 1956–1973 758 249
3 England Paul Scholes 1993–2013 718 155
4 England Bill Foulkes 1952–1970 688 9
5 England Gary Neville 1992–2011 602 7
6 England Wayne Rooney 2004–2017 559 253
7 England Alex Stepney 1966–1978 539 2
8 Irland Tony Dunne 1960–1973 535 2
9 England Denis Irwin 1990–2002 529 33
10 England Joe Spence 1919–1933 510 168

[54]

Topp 10 spelare med flest mål

Spelare i fet stil är fortfarande aktiva i Manchester United.

Senast uppdaterad 22 januari 2017

Nr Namn Karriär Mål Matcher Mål/match
1 England Wayne Rooney 2004-2017 250 546 0,48
2 England Bobby Charlton 1956–1973 249 758 0,33
3 Skottland Denis Law 1962-1973 237 404 0,59
4 England Jack Rowley 1937–1955 211 424 0,50
5 England Dennis Viollet 1953–1962 179 293 0,61
Nordirland George Best 1963–1974 179 470 0,38
7 Wales Ryan Giggs 1990–2014 168 963 0,17
England Joe Spence 1919–1933 168 510 0,33
9 Wales Mark Hughes 1983–1995 163 467 0,35
10 England Paul Scholes 1993–2013 155 718 0,22

[54]

Ekonomi och supporterstöd

Manchester United Football Club hör, förutom de sportsliga framgångarna, till superklubbarna såväl ekonomiskt och vad gäller supporterstöd. Klubben har sedan mitten av 1990-talet hört till världens allra rikaste, både vad gäller omsättning och marknadsvärde. Många år omsatte klubben mest pengar av alla klubbar men har sedan säsongen 2004/2005 tappat toppositionen till de spanska giganterna Real Madrid och FC Barcelona, med undantag för 2012 och 2017.[55][3] Klubben rankas även som den populäraste fotbollsklubben sett till dess världstäckande supporterstöd.[56]

Manchester Uniteds ekonomiska styrka avspeglar sig tydligt i klubbens aktiviteter på transfermarknaden. I början av februari 2011 hade fyra av de tio dyraste köpen någonsin i Premier League haft Manchester United som köpare:[57]

Värvningen av Paul Pogba inför säsongen 2016/2017 på £93,2 miljoner (cirka 1,1 miljarder kronor) är världens hittills näst dyraste spelarköp.[58]

Klubben är ofta världsdominerande vad gäller supporterstöd, med supporters i så gott som hela världen. Den lokala publiktillströmningen har klubben sedan lång tid tillbaka det högsta publiksnittet bland klubbarna i Premier League. De senaste åren har det legat på ungefär 76 000 vilket innebär att hemmaarenan Old Trafford är fullsatt praktiskt taget varje match. Old Traffords publikkapacitet har via utbyggnader ökat med över 30 000 sedan mitten av 1990-talet.

Med alla framgångar senaste 15-årsperioden tyder allt på att klubben kommer att tillhöra "supermakterna" inom klubbfotbollen under överskådlig framtid. Vissa har påpekat att klubben har stora skulder eftersom nuvarande ägaren Malcolm Glazer finansierade köpet med stora lån.[59][60]

Ägarskap och finansiering

Ursprungligen stod Lancashire and Yorkshire Railway Company för finansieringen, innan klubben 1892 blev ett aktiebolag och sålde aktier till lokala anhängare för £1 via en ansökningsblankett.[8] 1902 skickades majoritetsägande till de fyra lokala affärsmän som investerat £500 för att rädda klubben från konkurs, inklusive klubbens då framtida president John Henry Davies.[8] Efter hans död 1927 stod klubben ännu en gång inför konkurs, men räddades i december 1931 av James W. Gibson som tog kontroll över klubben efter en investering på £2 000.[13] Gibson främjade sin son Alan i styrelsen 1948, och tre år senare dog James. Familjen Gibson behöll ägandet av klubben genom James hustru Lilian, men ordförandeposten tillgavs den före detta spelaren Harold Hoffman.[61][62][63]

Louis Edwards, vän till Matt Busby, befordrades till styrelsen några dagar efter flygolyckan i München 1958 och började förvärva aktier i klubben; för en investering på £40 000 hade han samlat 54 procent av aktierna, och tog kontroll i januari 1964.[64] När Lilian Gibson dog i januari 1971 skickades hennes aktier till Alan Gibson som sålde en procentsats av sina aktier till Louis Edwards son Martin Edwards 1978, som kom att bli ny ordförande vid Louis död 1980.[65] Media-storpampen Robert Maxwell försökte köpa klubben 1984, men uppfyllde inte Edwards utgångspris.[65] 1989 försökte Martin Edwards sälja klubben till Michael Knighton för £20 miljoner, men försäljningen föll igenom och Knighton gick med i styrelsen istället.[65]

Manchester United noterades på börsen i juni 1991 (kapitalet steg med £6,7 miljoner)[66] och fick ännu ett uppköpserbjudande 1998, denna gång av Rupert Murdrochs företag British Sky Broadcasting. Detta resulterade i bildandet av Shareholders United Against Murdoch – nu Manchester United Supporters Trust – som uppmuntrade anhängare att köpa aktier i klubben i ett försök att blockera alla fientliga köpare. Manchester Uniteds styrelse antog ett erbjudande på £623 miljoner, men övertagandet var blockerat av Storbritanniens konkurrenskommission på det sista hindret i april 1999.[67] Några år senare uppstod en maktkamp mellan Alex Ferguson och hans hästkapplöpningspartners, John Magnier och J. P. McManus, som gradvis hade blivit majoritetsägare. I en tvist som härrörde från angripet ägande av hästen Rock of Gibraltar försökte Magnier och McManus få bort Ferguson som manager, och styrelsen svarade med att av närmande investerare minska den irländska majoriteten.[68]

I maj 2005 köpte Malcolm Glazer 28,7 procent av aktierna som McManus och Magnier innehade, och därmed förvärvades en kontrollpost genom sin investering som förmedlade Red Football Limited i ett högt belånat övertagande att värdesätta klubben till £800 miljoner (senare $1,5 miljarder).[69] I juli 2006 meddelade klubben sig ha en skuld på £660 miljoner av refinansieringspaketet, vilket resulterade i en minskning med 30 procent av årliga räntebetalningar till £62 miljoner.[70][71] Med skulder på £716,5 miljoner ($1,17 miljarder) i januari 2010 refinansierades Manchester United ytterligare genom en obligationsemission värd £504 miljoner, som gav klubben möjlighet att betala av det mesta av de £509 miljoner gentemot internationella banker. Den årliga räntan på obligationerna – som sträcker sig till den 1 februari 2017 – är cirka £45 miljoner. Trots omstruktureringarna föranledde klubbens skulder till att fansen visade sitt missnöje på både Old Trafford och Trafford Training Centre den 23 januari 2010, och vidare fick förmögna fans funderingar på att köpa ut Glazers ur ledningen med bestämt inflytande.[72][73][74]

I augusti 2011 tycktes Glazer ha kontaktat Credit Suisse i förberedelse för $1 miljard (cirka £600 miljoner) börsintroduktion på Singaporebörsen som skulle värdera klubben på £2 miljarder, men i juli 2012 meddelade klubben planera att lista sin börsintroduktion på New York-börsen istället. Trots efterföljande nedskärning i och med sänkta priser på aktier värdesattes Manchester United i augusti 2012 till £2,3 miljarder vilket utgjorde klubben till världens mest värdefulla.[75]

Tröjleverantörer genom tiderna

Namn Företagets ursprung Startade Gick/Går ut Värde
Umbro England - 1975 -
Admiral England 1975 1980 -
Adidas Tyskland 1980 1992 -
Umbro England 1992 2002 -
Nike USA 2002 2015 £302,9m
Adidas Tyskland 2015 2025 £750m

Sponsorer

Tröjsponsorer genom tiderna

Wayne Rooney och Anderson i AIG-prydda Manchester United-tröjor, 2008.
Namn Företagets ursprung Bransch Startade Gick/Går ut Värde
Sharp Japan Elektronik 1982 1999 -
Vodafone England Mobiltelefoni 2000
2004		 2004
2005		 £30m
£9m
AIG USA Försäkringar 2005 2010 £56,5m
Aon USA Försäkringar 2010 2014 £80m
Chevrolet USA Bilindustri 2014 2021 $80m/år[76]

Övriga sponsorer

Namn Företagets ursprung Bransch Startade Gick/Går ut Värde
Aigo Kina Elektronik 2009 2014 -
Bwin[77] Gibraltar Vadslagning 2012 - -
Chevrolet[78] USA Bilar 2012 2017 -
DHL Tyskland Logistik 2011 2015 £40m
Epson Japan Kontorsmaterial 2010 - -
Hublot Schweiz Klockor 2008 2011 £12m
Kansai Paint[79] Japan Målarfärg 2013 2016 -
Singha Thailand Öl 2010 2016[80] -
Turkish Airlines Turkiet Flygbolag 2010 - -
Thomas Cook England Resebolag 2010 - -
Kumho Tires Sydkorea Däck 2007 2011 -
Smirnoff Ryssland Dryck 2008 - £10m
Castillero del Diablo Chile Vin 2010 - -
Viagogo England Biljetter 2006 - -

Rivaler

Manchester Uniteds klassiska rivaler är Arsenal FC, Leeds United AFC, Liverpool FC och Manchester City FC (som utgör det så kallade "Manchester-derbyt").[81][82]

Rivaliteten med Liverpool har anknytningar till tidigare tävlingar mellan dessa städer under Industriella revolutionen när Manchester var känd för sin textilindustri medan Liverpool för sin stora hamn.[83] Manchester United och Liverpool har i historiken också varit de två mest framgångsrika fotbollsklubbarna i England och slagits om ligatiteln mot varandra flera gånger.

Rivaliteten med Leeds, även kallat "Rosornas krig", bottnar i en historisk fejd på 1400-talet mellan distrikten Yorkshire och Lancashire. Det är cirka 60 kilometer mellan städerna vilket ger matcherna en karaktär av derby.[84]

Rivaliteten med Arsenal härstammar från de flertal gånger som klubbarna, såväl också tränarna Alex Ferguson och Arsène Wenger, slagits om Premier League-titlar (Manchester United 20 stycken och Arsenal 13).[85][86]

Färger och klubbmärket

Manchester Uniteds klubbmärke härleds från vapenskölden hos Manchester United Council, och trots allt som återstår av detta på det aktuella märket har fartyget fulla segel. Djävulen med treudden kommer från klubbens smeknamn The Red Devils, som fanns med på klubbprogram och halsdukar under 1960-talet, och kom att ingå i klubbmärket från 1970 även om det dröjde till 1971 innan djävulen kom med på bröstmärket på matchställen (såvida inte laget spelade i en cupfinal).[87]

Ett fotografi på Newton Heath-laget 1892 tros visa att laget bar röd-vita kvartströjor och blå shorts. Mellan 1894 och 1896 var tröjorna distinkt gröna och guldfärgade, som 1896 ersattes av vita tröjor med blå shorts. Efter namnbytet 1902 blev klubbens matchställsfärger ändrade till röda tröjor, vita shorts och svarta strumpor vilket blev hemmastandarden. Sedan dess fram till 1922 gjordes mycket få ändringar med matchstället tills klubben antog vita tröjor med ett mörkrött "V" kring halsen, som bestod fram till 1927. Under en period 1934 förändrades stället till körsbärsröda tröjor med vit ring, men den föregående röda tröjan återkallades året därpå när klubbens lägsta placering någonsin blev ett faktum (tjugonde plats i andra divisionen), ringen släpptes tillbaka. De svarta strumporna ändrades till vita 1959–1965, ändrades därefter till röda fram till 1971 och återgick till svarta. Svarta shorts och/eller vita strumpor bärs oftast i bortastället, ibland hemmastället om det finns en konflikt med motståndarens ställ. De nuvarande hemmatröjorna är röda med vitknäppt krage, och manschetter med svart och vit klippning.[88][89]

Manchester Uniteds bortaställ har ofta bestått av en vit tröja, svarta shorts och vita strumpor men har funnits flera undantag; bland andra en helsvart remsa med blått och guldklippningar mellan 1993 och 1995, och den marinblå tröjan med horisontella silverkritstreck användes säsongen 1999/2000.[90] Bortastället 2011/2012 bestod av en kungsblå kropp och tunnbandstillverkade ärmar av små midnatts-marinblå ränder, med svarta shorts och blå strumpor.[91] Ett helgrått bortaställ bars säsongen 1995/1996, men släpptes tillbaks efter fem matcher eftersom spelarna hävdade sig ha svårt att hitta sina lagkamrater mot publiken.[92] Till 100-årsjubileet av "Manchester United" 2001 fanns ett reversibelt vit-/guldställ, även om tröjorna i det faktiska stället inte var reversibla.[93]

Klubbens tredjeställ är ofta helblått, vilket också fallet är 2015.[94] Undantag inkluderar en halverad grön-/guldtröja 1992–1994, en blåvit-randig tröja 1994–1996 och en gång säsongen 1996/1997, ett helsvart ställ under trippelvinstsäsongen 1998/1999, samt vita tröjor med svart-röda horisontella kritstreck 2003–2005.[95] Sedan 2006/2007 har tredjestället ofta varit den föregående säsongens bortaställ, med undantag för säsongen 2008/2009[96] och 2014/2015.

Arenor

Old Trafford under en match i Olympiska sommarspelen 2012.
Huvudartikel: Old Trafford

Newton Heath spelade inledningsvis på North Road med en publikkapacitet på 12 000 åskådare, men klubben ansåg att detta inte var tillräckligt för att få gå med i The Football League. En viss expansion beviljades 1887, och 1891 hade två ståplatsläktare gjorts för 1 000 platser vardera på en minimal finansiering av Newton Heath. I juni 1893 tvingades klubben byta till arenan Bank Street med plats för 10 000 åskådare, efter att klubben blivit vräkt av North Roads ägare. Även denna arena hade den bristfälliga standarden med ett underlag som kunde variera mellan grusplan och sumpmark. Klubbens nytillträdde ordförande John Henry Davies tyckte inte att Bank Streets plan var duglig för ett lag som nyss hade vunnit högsta ligan och FA Cupen, så han donerade pengar till klubben så att de skulle kunna bygga en ny arena. John Henry Davies letade själv runt i Manchester efter en lämplig plats innan han bestämde sig för att bygga arenan Old Trafford som stod klar 1910 vid Bridgewaterkanalen, norr om Warwick Road i Greater Manchester, Trafford.[97][98]

Old Trafford formgavs av den skotska arkitekten Archibald Leitch som redan hade ritat ett flertal andra arenor. Det var ursprungligen tänkt att arenan skulle ha plats för 100 000 åskådare med sittplatser på den södra läktaren under tak och med ståplatsläktare utan tak på de andra tre sidorna.[99] Inklusive tomten budgeterades det för £60 000 att bygga arenan. Under byggnationen ökade kostnaderna och det skulle krävas £30 000 extra för att nå upp till 100 000 platser i arenan. Efter ett förslag från klubbsekreteraren John Bentley beslutades det att reducera platserna till 80 000.[100][101]

Old Traffords nuvarande publikkapacitet är 75 811 åskådare[102], och är Englands näst största fotbollsarena efter Wembley Stadium.[103] Arenan har varit Manchester Uniteds hemmaarena sedan 1910, undantaget åren 1941–1949 då den fick stora skador under andra världskriget till följd av tyskarnas bombningar. Den har sedan dess byggts upp igen och kallas idag för The Theatre of Dreams ("Drömmarnas teater"), ett uttryck som Bobby Charlton myntade. Under denna period spelades matcherna på Maine Road vilket var och är de lokala rivalerna Manchester Citys hemmaplan. Arenans publikrekord på 76 962 åskådare sattes under FA Cupens semifinal mellan Wolverhampton Wanderers FC och Grimsby Town FC säsongen 1939.[104][105] Även Premier Leagues publikrekord, 76 098 åskådare, är från Old Trafford och sattes när Manchester United mötte Blackburn Rovers den 31 mars 2007 och vann med 4–1.[106]Arenan är klassificerad som en 5-stjärnig arena av Uefa.[107] Old Trafford har en egen järnvägsstation, Manchester United Football Ground, vid vilken tågen stannar endast på matchdagar.[108]

Spelare

Truppen 2017/2018

Korrekt per den 2 september 2017 [109]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1 Spanien David De Gea 7 november 1990 (33 år) Spanien Atlético Madrid (-11)
20 Argentina Sergio Romero 22 februari 1987 (37 år) Italien Sampdoria (-15)
40 Portugal Joel Castro Pereira 28 juni 1996 (27 år) Schweiz Neuchâtel Xamax (-12)

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2 Sverige Victor Nilsson Lindelöf 17 juli 1994 (29 år) Portugal Benfica (-17)
3 Elfenbenskusten Eric Bailly 12 april 1994 (30 år) Spanien Villarreal (-16)
4 England Phil Jones 21 februari 1992 (32 år) England Blackburn Rovers (-11)
5 Argentina Marcos Rojo 20 mars 1990 (34 år) Portugal Sporting (-14)
12 England Chris Smalling 22 november 1989 (34 år) England Fulham (-10)
17 Nederländerna Daley Blind 9 mars 1990 (34 år) Nederländerna Ajax (-14)
23 England Luke Shaw 12 juli 1995 (28 år) England Southampton (-14)
25 Ecuador Antonio Valencia 4 augusti 1985 (38 år) England Wigan Athletic (-09)
36 Italien Matteo Darmian 2 december 1989 (34 år) Italien Torino (-15)
38 England Axel Tuanzebe 14 november 1997 (26 år) England Manchester United

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
6 Frankrike Paul Pogba 15 mars 1993 (31 år) Italien Juventus (-16)
8 Spanien Juan Mata 28 april 1988 (36 år) England Chelsea (-14)
14 England Jesse Lingard 15 december 1992 (31 år) England Manchester United
16 England Michael Carrick Lagkapten 28 juli 1981 (42 år) England Tottenham Hotspur (-06)
18 England Ashley Young 9 juli 1985 (38 år) England Aston Villa (-11)
21 Spanien Ander Herrera 14 augusti 1989 (34 år) Spanien Athletic Bilbao (-14)
22 Armenien Henrich Mchitarjan 21 januari 1989 (35 år) Tyskland Borussia Dortmund (-16)
27 Belgien Marouane Fellaini 22 november 1987 (36 år) England Everton (-13)
31 Serbien Nemanja Matic 1 augusti 1988 (35 år) England Chelsea (-17)
39 England Scott McTominay 8 december 1996 (27 år) England Manchester United

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
9 Belgien Romelu Lukaku 13 maj 1993 (30 år) England Everton (-17)
10 Sverige Zlatan Ibrahimovic 3 oktober 1981 (42 år) Frankrike PSG (-16)
11 Frankrike Anthony Martial 5 december 1995 (28 år) Frankrike Monaco (-15)
19 England Marcus Rashford 31 oktober 1997 (26 år) England Manchester United
29 England James Wilson 1 december 1995 (28 år) England Manchester United

Utlånade spelare 2017/2018

Nummer Land Spelare Födelsedatum Utlånad till
15 Brasilien Andreas Pereira 1 januari 1996 (28 år) Spanien Valencia
24 Nederländerna Timothy Fosu-Mensah 2 januari 1998 (26 år) England Crystal Palace
32 England Sam Johnstone 25 mars 1993 (31 år) England Aston Villa
43 England Cameron Borthwick-Jackson 2 februari 1997 (27 år) England Leeds United

Nyförvärv/förluster säsongen 2017/18

[110]

Uppdaterad den 25 augusti 2017

In:

Ut:

Listan gäller spelare som ingår / ingick i A-truppen. För övriga spelare, se reservlagets sida.

Reservlaget/akademin

Huvudartikel: Manchester United FC:s reserv- och akademilag

Manchester United Football Club Under-23 kallas Manchester Uniteds reservlag, som spelar i Premier League 2 och deltar även i Manchester Senior Cup där laget på senare år har börjat använda ett stort antal juniorspelare.

Kända landslagsspelare

Utländska spelare

Listkriterier:
  • Listan inkluderar alla icke-brittiska spelare (som ej kommer ifrån England, Nordirland, Skottland, Wales eller Irland) som representerat klubben.
  • Listan inkluderar enbart spelare som representerat klubben i ligamatcher.

[111][112]

Afrika
Asien
Europa

Nordamerika
Oceanien
Sydamerika

Försäsong och vänskapsmatcher 2017/2018

United åkte på en försäsongsturné till USA den 9 juli, vilket inkluderade det första Manchester-derbyt någonsin spelat utanför de brittiska öarna, i International Champions Cup.[113] Turnén kommer även att inkludera matcher mot både Real Madrid och Barcelona. [114] USA-turnén startade mot LA Galaxy den 15 juli.[115] United mötte även Vålerenga i Norge.[116] Den sista matchen spelades mot Sampdoria på Irland.[117]

Datum Tid Motståndare H / B Resultat
 Målskyttar Publik
16 juli 2017 04.00 LA Galaxy N 2–5 Rashford 2, Fellaini, Mikhitaryan, Martial
18 juli 2017 04.00 Real Salt Lake B 1–2 Mikhitaryan, Lukaku
21 juli 2017 04.00 Manchester City H 2–0 Lukaku, Rashford 67401
23 juli 2017 23.00 Real Madrid B 1–1* Lingard 65109
27 juli 2017 01.30 Barcelona B 1–0
30 juli 2017 19.00 Vålerenga B 0–3 Fellaini, Lukaku, McTominay
2 augusti 2017 20.45 Sampdoria N 2–1 Mikhitaryan, Mata

* = United vann med 2–1 efter straffar

Statistik

Tabellplaceringar

Premier League-placeringar genom tiderna[118]
Plats 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15 15/16 16/17
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20

Skyttekungar

Följande Manchester United-spelare har blivit skyttekungar i den engelska högstaligan:

Säsong Spelare Mål
1959/1960 England Dennis Violett 32
1967/1968 Nordirland George Best* 28
1998/1999 Trinidad och Tobago Dwight Yorke** 18
2003/2004 Nederländerna Ruud van Nistelrooy 25
2007/2008 Portugal Cristiano Ronaldo 31
2010/2011 Bulgarien Dimitar Berbatov*** 20
2012/2013 Nederländerna Robin van Persie 26

* Delad förstaplats med Ron Davies (Southampton)
** Delad förstaplats med Jimmy Floyd Hasselbaink (Leeds United) och Michael Owen (Liverpool)
*** Delad förstaplats med Carlos Tevez (Manchester City)

[119]

Ledarstrukturen

Manchester United Limited
Manchester United Football Club
Tränarstab för A-laget
Medicinsk personal
  • Klubbläkare: Dr. Steve McNally[131]
  • Assisterande klubbläkare: Dr. Tony Gill
  • Chefsfysiolog: Neil Hough

Tränarhistoria

Huvudartikel: Lista över Manchester United FC:s tränare
Datum[132] Namn Noteringar
1878–1892 Okänd
1892–1900 England A. H. Albut
1900–1903 England James West
1903–1912 England Ernest Mangnall
1912–1914 England John Bentley
1914–1922 England Jack Robson
1922–1926 Skottland John Chapman Första tränaren från utanför England
1926–1927 England Lal Hilditch
1927–1931 England Herbert Bamlett
1931–1932 England Walter Crickmer
1932–1937 Skottland Scott Duncan
1937–1945 England Walter Crickmer
1945–1969 Skottland Matt Busby
1969–1970 England Wilf McGuinness
1970–1971 Skottland Matt Busby
1971–1972 Irland Frank O'Farrell Första tränaren från utanför Storbritannien
1972–1977 Skottland Tommy Docherty
1977–1981 England Dave Sexton
1981–1986 England Ron Atkinson
1986–2013 Skottland Alex Ferguson Både flest vunna titlar och som suttit längst som tränare i Manchester Uniteds historia
2013–2014 Skottland David Moyes
2014 Wales Ryan Giggs Tillförordnad tränare (4 sista ligamatcherna säsongen 2013–14)
2014–2016 Nederländerna Louis van Gaal
2016– Portugal José Mourinho

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

  1. ^ ”Town of Stretford, Greater Manchester”. http://wwp.greenwichmeantime.com/time-zone/europe/uk/england/county/greater-manchester/stretford/. Läst 2 september 2012. 
  2. ^ http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-1878-to-1909.aspx
  3. ^ [a b] ”Soccer Team Values”. Forbes. maj 2015. http://www.forbes.com/soccer-valuations/list/. Läst 3 augusti 2015. 
  4. ^ [a b c] Barnes et al. (2001), s. 8.
  5. ^ James (2008), s. 66.
  6. ^ ”Manchester United FC 1878–1915”. Football and the First World War (in partnership with the National Football Museum). http://www.footballandthefirstworldwar.com/manchester-united-history. Läst 20 januari 2015. 
  7. ^ Tyrrell & Meek (1996), s. 99.
  8. ^ [a b c] Barnes et al. (2001), s. 9.
  9. ^ James (2008), s. 92.
  10. ^ Barnes et al. (2001), s. 118.
  11. ^ Barnes et al. (2001), s. 11.
  12. ^ ”Manchester Uniteds historia”. United Fans, "20 Times Champions", 2013. http://pihlunited.weebly.com/historia.html. Läst 20 januari 2015. 
  13. ^ [a b c] Barnes et al. (2001), s. 12.
  14. ^ Barnes et al. (2001), s. 13.
  15. ^ Barnes et al. (2001), s. 10.
  16. ^ Murphy (2006), s. 71.
  17. ^ ”The great Chelsea surrender”. The Times. 27 april 2005. http://www.timesonline.co.uk/article/0,,762-1586242,00.html. 
  18. ^ Barnes et al. (2001), s. 14–15.
  19. ^ Stewart, Stanley (1987). Air Disasters. London: Guild Publishing. sid. 86. ISBN 0-09-956200-6 
  20. ^ ”Munich Remembered” (på engelska). History by Decade. http://www.manutd.com/en/History/Munich-Remembered.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  21. ^ ”History by Decade 1950–1959” (på engelska). History by Decade. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-1950-to-1959.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  22. ^ [a b c d] ”History by Decade - 1960-1969” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Club/History-By-Decade/1960-1969.aspx?. Läst 20 februari 2013. 
  23. ^ [a b c d e] ”History by Decade - 1970-1979” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Club/History-By-Decade/1970-1979.aspx. Läst 14 maj 2013. 
  24. ^ Barnes et al. (2001), s. 110.
  25. ^ [a b c] ”History by Decade - 1980-1989” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Club/History-By-Decade/1980-1989.aspx. Läst 14 maj 2013. 
  26. ^ ”The Website of Dreams 1991/92”. [www.stretfordend.co.uk]. http://www.stretfordend.co.uk/seasons/season1992.html. Läst 23 september 2010. 
  27. ^ [a b] ”History by Decade - 1990-1999” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-1990-to-1999.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  28. ^ Gibson, Owen (21 januari 2010). ”Glazer family loans saddle Manchester United with debt of £716m” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/football/2010/jan/21/manchester-united-glazers-debt. Läst 21 februari 2013. 
  29. ^ ”Price not right for United fans but just the tickets for Glazers” (på engelska). The Guardian. http://www.theguardian.com/football/2008/jan/16/freedomofinformation.manchestercity. Läst 20 januari 2015. 
  30. ^ [a b] ”History by Decade - 2000-2009” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-2000-to-2009.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  31. ^ Karlsson, Kristopher (23 november 2012). ”Stora hyllningar när Sir Alex staty visades”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/england/article15826852.ab. 
  32. ^ ”Sir Alex Ferguson's Farewell speech to Old Trafford in full” (på engelska). BBC Sport. http://www.bbc.com/sport/0/football/22504383. Läst 12 maj 2013. 
  33. ^ [a b c] ”History by Decade - 2010 onwards” (på engelska). ManUtd.com. Manchester United. http://www.manutd.com/en/History/History-By-Decade/History-By-Decade/2014/Oct/manchester-united-history-2010-onwards.aspx. Läst 20 januari 2015. 
  34. ^ Stewart, Rob (1 oktober 2009). ”Sir Alex Ferguson successful because he was given time, says Steve Bruce”. The Daily Telegraph (London: Telegraph Media Group). http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/6250406/Sir-Alex-Ferguson-successful-because-he-was-given-time-says-Steve-Bruce.html. Läst 11 maj 2011. 
  35. ^ Northcroft, Jonathan (5 november 2006). ”20 glorious years, 20 key decisions”. The Sunday Times (London: Times Newspapers). http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/article625585.ece. Läst 24 juni 2010. 
  36. ^ ”Marouane Fellaini klar för United”. FotbollTransfers. http://www.fotbolltransfers.com/site/news/33825. Läst 20 januari 2015. 
  37. ^ ”Angel di Maria”. Dailymail. http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2736010/Angel-di-Maria-60m-punt-Juan-Mata-upgrade-s-no-grand-plan-United.html. Läst 19 september 2014. 
  38. ^ ”MK Dons–MU 4–0”. BBC Sport. http://www.bbc.com/sport/0/football/28847955. Läst 27 augusti 2014. 
  39. ^ ”Daley Blind till Manchester United”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/sport/3867860.svd. Läst 31 augusti 2014. 
  40. ^ ”Arsenal–MU 1–2”. Fotbollskanalen. http://www.fotbollskanalen.se/england/blytungt-for-arsenal---united-tog-forsta-bortasegern-under-van-gaal/. Läst 22 november 2014. 
  41. ^ ”MU–Arsenal (kamp om tredjeplatsen)”. Svenska Fans. http://www.svenskafans.com/england/manchester-united-1-1-arsenal-531752.aspx. Läst 17 maj 2015. 
  42. ^ ”CL Playoff 2015” (på engelska). The Guardian. http://www.theguardian.com/football/live/2015/aug/26/club-brugge-v-manchester-united-champions-league-play-off-live. Läst 27 augusti 2015. 
  43. ^ ”Manchester United leder Premier League”. Expressen. 26 september 2015. http://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/manchester-united-leder-premier-league/. 
  44. ^ ”Louis van Gaals Unitedvärvningar: "Var tog världsklass vägen?"”. Viasat Sport. 7 februari 2016. Arkiverad från originalet den 23 maj 2016. https://archive.is/20160523201321/http://www.viasatsport.se/nyheter/fotboll/louis-van-gaals-unitedvarvningar-var-tog-varldsklass-vagen/. 
  45. ^ ”Schmeichel: "United är dödligt tråkiga att se"”. United Sverige. 17 maj 2016. http://unitedsverige.se/schmeichel-united-ar-dodligt-trakiga-att-se/#.V0DYKZZf200. 
  46. ^ ”United räddade jobbet för managern van Gaal”. Expressen. 22 februari 2016. http://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/united-raddade-jobbet-for-managern-van-gaal/. 
  47. ^ ”Manchester United sack Louis van Gaal with Jose Mourinho preparing to take charge” (på engelska). Dailymail. 23 maj 2016. http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-3604582/Manchester-United-sack-Louis-van-Gaal-Jose-Mourinho-prepares-charge.html. 
  48. ^ ”Omvärldens dom – efter Zlatan-affären”. Expressen. 30 juni 2016. http://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/omvarldens-dom--efter-zlatan-affaren/. 
  49. ^ ”Pogba klar för United – blir världens dyraste genom tiderna”. GP. 9 augusti 2016. http://www.gp.se/sport/fotboll/pogba-klar-f%C3%B6r-united-blir-v%C3%A4rldens-dyraste-genom-tiderna-1.3622502. 
  50. ^ ”Zlatan blev stor hjälte i ligacupfinalen”. Expressen. 26 februari 2017. http://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/zlatan-blev-stor-hjalte-i-ligacupfinalen--tv/. 
  51. ^ ”Historiskt fiaskoresultat för Manchester United”. Expressen. 17 maj 2017. http://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/historiskt-fiaskoresultat-for-manchester-united-/. 
  52. ^ ”"Manchester United är Europa League-mästare”. Expressen. 24 maj 2017. http://www.expressen.se/sport/fotboll/manchester-united-ar-europa-league-mastare/. 
  53. ^ ”Så har Zlatan revolutionerat Manchester Uniteds spel”. Expressen. 27 maj 2017. http://www.expressen.se/sport/fotboll/premier-league/sa-har-zlatan-revolutionerat-manchester-uniteds-spel/. 
  54. ^ [a b] ”Legends”. http://www.manutd.com/en/History/Legends.aspx?sortOrder=appearances. Läst 22 januari 2017. 
  55. ^ ”United toppar Forbes lista - UnitedSverige.se”. unitedsverige.se. http://unitedsverige.se/united-toppar-forbes-lista/. Läst 1 juni 2012. 
  56. ^ ”United har 659 miljoner fans - UnitedSverige.se”. unitedsverige.se. http://unitedsverige.se/united-har-659-miljoner-fans/. Läst 1 juni 2012. 
  57. ^ Saunders, Steven (1 september 2011). ”Sergio Aguero and the top 10 most expensive transfers by Premier League clubs ever” (på engelska). goal.com. http://www.goal.com/en-gb/news/2896/premier-league/2011/09/01/2641750/sergio-aguero-and-the-top-10-most-expensive-transfers-by-premier-. 
  58. ^ ”Officiellt: Pogba klar för Manchester United”. SVT Sport. 9 augusti 2016. http://www.svt.se/sport/fotboll/officiellt-pogba-klar-for-manchester-united/. 
  59. ^ ”Manchester United are paying the price for the Glazer takeover”. telegraph.co.uk. http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/10629327/Manchester-United-are-paying-the-price-for-the-Glazer-takeover.html. Läst 10 mars 2014. 
  60. ^ ”Manchester United fans have cause for concern but should not panic”. theguardian.com. http://www.theguardian.com/football/2012/jul/04/manchester-united-fans-concern. Läst 10 mars 2014. 
  61. ^ Crick & Smith (1990), s. 181.
  62. ^ Crick & Smith (1990), s. 92.
  63. ^ White, Jim (2008), s. 92.
  64. ^ Dobson & Goddard (2004), s. 190.
  65. ^ [a b c] ”1989: Man U sold in record takeover deal”. British Broadcasting Corporation. 18 augusti 1989. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/august/18/newsid_2499000/2499267.stm. 
  66. ^ Dobson & Goddard (2004), s. 191.
  67. ^ Bose (2007), s. 175.
  68. ^ Bose (2007), s. 234–235.
  69. ^ ”Glazer Man Utd stake exceeds 75%” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 16 maj 2005. http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/4550141.stm. 
  70. ^ ”Glazers Tighten Grip On United With Debt Refinancing” (på engeska). The Political Economy of Football. 8 juli 2006. http://www.footballeconomy.com/archive/archive_2006_jul_08.htm. 
  71. ^ ”Manchester United reveal refinancing plans” (på engelska). RTÉ (Raidió Teilifís Éireann). 18 juli 2006. Arkiverad från originalet den 5 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100105215252/http://www.rte.ie/sport/soccer/2006/0718/manunited2.html. 
  72. ^ ”Manchester United debt hits £716m” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 20 januari 2010. http://news.bbc.co.uk/1/hi/business/8470595.stm. 
  73. ^ ”Man Utd 4–0 Hull” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 23 januari 2010. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/football/eng_prem/8472354.stm. 
  74. ^ ”Wealthy Man Utd fans approach broker about takeover” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 30 januari 2010. http://news.bbc.co.uk/sport1/hi/football/teams/m/man_utd/8488910.stm. 
  75. ^ ”Manchester United IPO: share prices cut before US stock market flotation” (på engelska). Guardian News and Media. 10 augusti 2012. http://www.guardian.co.uk/football/2012/aug/10/manchester-united-ipo-share-prices. 
  76. ^ Edgecliffe-Johnson, Andrew (4 augusti 2012). ”GM in record Man Utd sponsorship deal”. Financial Times Ltd. http://www.ft.com/cms/s/0/776d0ba2-ddb6-11e1-aa7b-00144feab49a.html#axzz2LtL8egpy. Läst 25 februari 2013. 
  77. ^ ”Manchester United in sponsorship deal with Bwin”. BBC.co.uk. 16 augusti 2012. http://www.bbc.co.uk/news/business-19284809. Läst 6 februari 2013. 
  78. ^ ”Chevrolet blir ny sponsor - UnitedSverige.se”. unitedsverige.se. http://unitedsverige.se/chevrolet-blir-ny-sponsor/. Läst 1 juni 2012. 
  79. ^ ”Manchester United announce Kansai deal”. ManUtd.com. 18 januari 2013. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2013/Jan/manchester-united-announces-new-partnership-with-kansai-paint-of-japan.aspx. Läst 25 januari 2013. 
  80. ^ ”Sigha extends Manchester United sponsorship”. ManUtd.com. 29 januari 2013. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2013/Jan/singha-extends-sponsorship-with-manchester-united.aspx. Läst 1 februari 2013. 
  81. ^ ”Bitter rivals do battle” (på engelska). Telegraph Media Group. 15 april 2008. http://www.telegraph.co.uk/sport/football/2297404/Wolves-v-West-Brom-Bitter-rivals-do-battle.html. 
  82. ^ ”Giggs: Liverpool our biggest test”. Manchester Evening News. 16 september 2005. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110814034532/http://menmedia.co.uk/manchestereveningnews/sport/football/manchester_united/s/174/174381_giggs_liverpool_our_biggest_test.html. 
  83. ^ ”Scouse v Manc” (på engelska). British Broadcasting Corporation. 21 augusti 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/magazine/6956608.stm. 
  84. ^ Dunning (1999), s. 151.
  85. ^ ”Head to Head Arsenal vs ManUtd” (på engelska). Arsenal FC. http://www.arsenal-world.co.uk/head_to_head/arsenal/vs/manchester_united/index.shtml. Läst 24 april 2013. 
  86. ^ ”Rivalry between Arsène Wenger and Sir Alex Ferguson unmatched in sport” (på engelska). The Guardian. 31 januari 2010. http://www.guardian.co.uk/football/blog/2010/jan/31/sir-alex-ferguson-arsene-wenger-rivalry. 
  87. ^ Barnes et al. (2001), s. 49.
  88. ^ Barnes et al. (2001), s. 48.
  89. ^ ”New United home kit unveiled” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 7 juli 2014. http://www.manutd.com/en/NewKit201415/NewKit201415Articles/2014/Jul/New-United-home-kit-press-release.aspx. 
  90. ^ Devlin (2005), s. 157.
  91. ^ ”Reds unveil new away kit” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 15 juli 2011. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2011/Jul/manchester-united-unveil-new-away-kit.aspx. 
  92. ^ ”13.04.96 Manchester United's grey day at The Dell” (på engelska). The Independent. 15 april 2006. http://www.guardian.co.uk/football/2006/apr/15/sport.comment2. 
  93. ^ Devlin (2005), s. 158.
  94. ^ ”United reveal blue third kit for 2014/15 season” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 29 juli 2014. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Football-News/2014/Jul/New-Manchester-United-third-kit-press-release.aspx. 
  95. ^ Devlin (2005), s. 154–159.
  96. ^ ”New blue kit for 08/09” (på engelska). ManUtd.com (Manchester United). 28 augusti 2008. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2008/Aug/New-blue-kit-for-0809.aspx. 
  97. ^ Murphy, s. 27
  98. ^ McCartney (1996),sid. 9
  99. ^ Inglis, sid. 234–235
  100. ^ White, sid. 50
  101. ^ McCartney (1996), sid. 13
  102. ^ ”Manchester United” (på engelska). Arkiverad från originalet den 20 augusti 2015. https://web.archive.org/web/20150820120018/http://www.premierleague.com/en-gb/clubs/profile.stadium.html/man-utd. Läst 27 juni 2012. 
  103. ^ ”10 Biggest Football Stadiums in England” (på engelska). http://www.gambling-guru.com/english-fa-cup/football-articles/10-biggest-football-stadiums-in-england/. Läst 15 juli 2012. [död länk]
  104. ^ ”Old Trafford” (på engelska). http://www.stadiumguide.com/oldtrafford/. Läst 27 juni 2012. 
  105. ^ Rollin and Rollin, sid. 254–255
  106. ^ ”Report: United 4 Blackburn 1” (på engelska). 31 mars 2007. http://www.manutd.com/en/Fixtures-And-Results/Match-Reports/2007/Mar/Report-United-4-Blackburn-1.aspx. Läst 27 juni 2012. 
  107. ^ ”MAN UTD FC - OLD TRAFFORD” (på engelska). http://stadiums.football.co.uk/Premiership/Old-Trafford.htm. Läst 27 juni 2012. 
  108. ^ ”Old Trafford Guide” (på engelska). Arkiverad från originalet den 25 april 2017. https://web.archive.org/web/20170425234149/http://www.unitedticketagency.com/old-trafford. Läst 27 juni 2012. 
  109. ^ ”First Team”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/First-Team.aspx. Läst 2 september 2017. 
  110. ^ ”Manchester United Transfer News”. skysports.com. http://www1.skysports.com/football/manchester-united-transfers. Läst 2 februari 2017. 
  111. ^ ”Map: Manchester's foreign footballers, 1893-2013”. manchestereveningnews.co.uk. 15 november 2013. http://www.manchestereveningnews.co.uk/sport/football/football-news/map-manchester-united-manchester-city-6278640. Läst 8 februari 2016. 
  112. ^ ”Manchester United - Squad´s performance data”. transfermarkt.co.uk. http://www.transfermarkt.co.uk/manchester-united/leistungsdaten/verein/985. Läst 8 februari 2016. 
  113. ^ ”Manchester derby in USA: Man Utd v Man City in International Champions Cup”. BBC Sport. 21 March 2017. http://www.bbc.co.uk/sport/football/39347414. 
  114. ^ ”International Champions Cup | United States”. internationalchampionscup.com. Arkiverad från originalet den 24 mars 2017. https://web.archive.org/web/20170324000556/http://www.internationalchampionscup.com/matches/territory/2017-us. 
  115. ^ ”Manchester United to face Spanish giants and city rivals in USA tournament”. Manchester United. http://www.manutd.com/en/Home/Tour-2017/Tour-2017-News/2017/Mar/manchester-united-to-face-real-madrid-barcelona-man-city-in-icc-as-part-of-tour-2017.aspx. 
  116. ^ ”Reds confirm sixth tour game”. Manchester United. 3 May 2017. http://www.manutd.com/en/Tour-2017/Tour-2017-News/2017/May/manchester-united-confirm-tour-2017-friendly-with-Valerenga-in-oslo-30-july-2017.aspx. 
  117. ^ ”Reds To Play Tour Match In Dublin”. Manchester United Official Site. 22 May 2017. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Football-News/2017/May/manchester-united-confirm-seventh-tour-2017-match-against-sampdoria-in-dublin.aspx. Läst 22 maj 2017. 
  118. ^ ”Club Index”. PremierLeague.com. http://www.premierleague.com/en-gb/clubs/index.htmll. [död länk]
  119. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_English_football_champions
  120. ^ Red Football Shareholder Limited: Group of companies' accounts made up to 30/06/09. Downloaded from Companies House UK
  121. ^ Gardner, Neil (8 oktober 2009). ”Martin Edwards voices concerns over Manchester United's future”. Times Online. London: Times Newspapers. http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/premier_league/manchester_united/article6866287.ece. Läst 29 april 2011. 
  122. ^ [a b c] ”Reds appoint new director”. ManUtd.com (Manchester United). 21 februari 2007. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2007/Feb/Reds-appoint-new-director.aspx. Läst 29 april 2011. 
  123. ^ Chapelar, James (31 mars 2008). ”Architect of Glazer takeover joins Manchester United board”. Crain's Manchester Business. Arkiverad från originalet den 23 september 2015. https://web.archive.org/web/20150923210950/http://www.crainsmanchesterbusiness.co.uk/apps/pbcs.dll/article?AID=%2F20080331%2FFREE%2F814919313%2F-1%2Ftoc%2F-%2F-%2Farchitect-of-glazer-takeover-joins-manchester-united-board. Läst 29 april 2011. 
  124. ^ ”Manchester United set to announce massive profit”. The Times. London. 7 januari 2008. http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/premier_league/manchester_united/article3145923.ece. Läst 29 april 2011. 
  125. ^ ”Who are the directors of Manchester United”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Club/FAQs/Club-Ownership/Question-2.aspx. Läst 29 april 2011. 
  126. ^ ”Reds' new Club Secretary”. ManUtd.com (Manchester United). 20 december 2009. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Club-News/2009/Dec/Reds-new-Club-Secretary.aspx. Läst 29 april 2011. 
  127. ^ Collins, Patrick (3 oktober 2009). ”PATRICK COLLINS: How long before the Newcastle clowns get their own show on YouTube”. Daily Mail. London. http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1217972/PATRICK-COLLINS-How-long-Newcastle-clowns-YouTube.html. Läst 29 april 2011. 
  128. ^ ”Manchester United appoint Bryan Robson as global ambassador”. The Times. London. 20 mars 2008. http://www.timesonline.co.uk/tol/sport/football/premier_league/article3589934.ece. Läst 29 april 2011. 
  129. ^ [a b] ”Coaching Staff: Richard Hawkins”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/Players-And-Staff/Coaching-Staff/Richard-Hawkins.aspx. Läst 29 april 2011. 
  130. ^ ”Interview: Jim Lawlor”. ManUtd.com (Manchester United). http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Features/2007/Jan/Interview-Jim-Lawlor.aspx. Läst 29 april 2011. 
  131. ^ ”Reds appoint new club doctor”. ManUtd.com (Manchester United). 4 juli 2006. http://www.manutd.com/en/News-And-Features/Football-News/2006/Jul/Reds-appoint-new-club-doctor.aspx. Läst 29 april 2011. 
  132. ^ Barnes et al. (2001), s. 54–57.

Fotnoter

  1. ^ Sources are divided on the exact date of the meeting and subsequent name change. Whilst official club sources claim that it occurred on 26 April, the meeting was reported by the Manchester Evening Chronicle in its 25 April edition, suggesting it was indeed on 24 April.

Tryckta källor

  • Barnes, Justyn (2001). The Little Book of Manchester United. London: Manchester United Books, 2001. ISBN 978-0-233-99995-1 
  • Bose, Mihir (2007). Manchester Disunited: Trouble and Takeover at the World's Richest Football Club. London: Aurum Press. ISBN 1-84513-121-5 
  • Crick, Michael; Smith, David (1990). Manchester United – The Betrayal of a Legend. London: Pan Books. ISBN 0-330-31440-8 
  • Devlin, John (2005). True Colours: Football Kits from 1980 to the Present Day. London: A & C Black. ISBN 0-7136-7389-3 
  • Dobson, Stephen; Goddard, John (2004). International Sports Economics Comparisons. Westport, CT: Praeger Publishers. ISBN 0-275-98032-4 
  • Dunning, Eric (1999). Sport Matters: Sociological Studies of Sport, Violence and Civilisation. London: Routledge. ISBN 978-0-415-09378-1 
  • Inglis, Simon (1996) [1985]. Football Grounds of Britain (tredje upplagan). London: CollinsWillow. ISBN 0-00-218426-5 
  • James, Gary (2008). Manchester: A Football History. Halifax: James Ward. ISBN 978-0-9558127-0-5 
  • McCartney, Iain (1996). Old Trafford – Theatre of Dreams. Harefield: Yore Publications. ISBN 1-874427-96-8 
  • Murphy, Alex (2006). The Official Illustrated History of Manchester United. London: Orion Books. ISBN 0-7528-7603-1 
  • Tyrrell, Tom; Meek, David (1996) [1988]. The Hamlyn Illustrated History of Manchester United 1878–1996. London: Hamlyn. ISBN 0-600-59074-7 
  • White, Jim (2008). Manchester United: The Biography. London: Sphere. ISBN 978-1-84744-088-4 
  • White, John (2007). The United Miscellany. London: Carlton Books. ISBN 978-1-84442-745-1 

Externa länkar

v • r
Manchester United Football Club
Tränare · reserv- och akademilag · Ordförande · Rekord & Statistik · Nuvarande säsong
Historia
Arenor
North Road (1878–1893) · Bank Street (1893–1910) · Old Trafford (1910–)
Träningsanläggningar
Spelare
Rivalitet
Supportrar
v • r
Premier League 2023/2024
v • r
Vinnare av Europacupen och Uefa Champions League
Europacupen (1955–1992)
1955/56: Spanien Real Madrid (1)
1956/57: Spanien Real Madrid (2)
1957/58: Spanien Real Madrid (3)
1958/59: Spanien Real Madrid (4)
1959/60: Spanien Real Madrid (5)
1960/61: Portugal Benfica (1)
1961/62: Portugal Benfica (2)
1962/63: Italien Milan (1)
1963/64: Italien Inter (1)
1964/65: Italien Inter (2)
1965/66: Spanien Real Madrid (6)
1966/67: Skottland Celtic (1)
1967/68: England Manchester United (1)
1968/69: Italien Milan (2)
1969/70: Nederländerna Feyenoord (1)
1970/71: Nederländerna Ajax (1)
1971/72: Nederländerna Ajax (2)
1972/73: Nederländerna Ajax (3)
1973/74: Västtyskland Bayern München (1)
1974/75: Västtyskland Bayern München (2)
1975/76: Västtyskland Bayern München (3)
1976/77: England Liverpool (1)
1977/78: England Liverpool (2)
1978/79: England Nottingham Forest (1)
1979/80: England Nottingham Forest (2)
1980/81: England Liverpool (3)
1981/82: England Aston Villa (1)
1982/83: Västtyskland Hamburg (1)
1983/84: England Liverpool (4)
1984/85: Italien Juventus (1)
1985/86: Rumänien Steaua Bukarest (1)
1986/87: Portugal Porto (1)
1987/88: Nederländerna PSV (1)
1988/89: Italien Milan (3)
1989/90: Italien Milan (4)
1990/91: Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Röda stjärnan (1)
1991/92: Spanien Barcelona (1)
Uefa Champions League (1992–)
v • r
Världsmästare i fotboll för klubblag
2000-talet
2010-talet
2010: Italien Inter (1) · 2011: Spanien Barcelona (2) · 2012: Brasilien Corinthians (2) · 2013: Tyskland Bayern München (1) · 2014: Spanien Real Madrid (1) · 2015: Spanien Barcelona (3) · 2016: Spanien Real Madrid (2) · 2017: Spanien Real Madrid (3) · 2018: Spanien Real Madrid (4) · 2019: England Liverpool (1)
2020-talet
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Manchester_United_FC&oldid=42177630”