Almedalsveckan
| Almedalsveckan | |
Almedalen i juli 2005.
|
|
| Plats | Almedalen, Visby, Sverige |
|---|---|
| Tidpunkt | Juli |
| År | 1968- |
| Typ | Politisk vecka |
Almedalsveckan, tidigare kallad Politikerveckan i Almedalen, genomförs årligen i Visby på Gotland, där företrädare för såväl de svenska politiska partierna som allehanda intresseorganisationer och företag samlas och diskuterar politik och samhällsfrågor. Tidigare genomfördes Almedalsveckan under den första hela veckan i juli, men från och med år 2009 är den flyttad till vecka 27.[1] De senaste åren har intresseorganisationer och företag tagit alltmer plats som arrangörer av seminarier och andra aktiviteter under veckan. Region Gotland samordnar arrangemanget.
Innehåll |
Historik [redigera]
Ursprunget till Almedalsveckan är de tal som Olof Palme under flera somrar höll i parken Almedalen i Visby. Traditionen har sitt ursprung i ett improviserat möte som den dåvarande utbildningsministern och partiledarpretendenten hade i parken den 25 juli 1968 tillsammans med Krister Wickman.[2] Palme talade då från ett lastbilsflak vid Kruttornet intill Almedalen.[3] 1981 var första gången som samtliga riksdagspartiledare fanns på plats.
Efter Olof Palme kallades ibland Almedalen för "Palmedalen".[4]
I mitten på 1980-talet var politikerveckan hotad. Den dramatiska sommaren 1986, efter mordet på Olof Palme, var det enbart Miljöpartiet och Vpk som närvarade.[5][6] Många tyckte att politiska tal i Almedalen var alldeles för mycket förknippade med Palmes person. Ingvar Carlsson - som tillträdde som statsminister efter Palmes död - uppger att han under flera år efter mordet av respekt för Olof Palme valde att tala på andra platser i Visby istället. Han började tala i Almedalen i början av 1990-talet efter att ha blivit övertygad av Olof Palmes änka Lisbet Palme.[7]
Under 2000-talet har veckan vuxit explosionsartat. Från att ha omfattat partiledartalen och en handfull seminarier 1982 omfattade veckan valåret 2010 1 396 seminarier, bevakade av omkring 900 journalister samt 11 000 seminariedeltagare och ett ännu större antal åhörare av partiledartalen på plats. Detta gör veckan till den i särklass största och viktigaste i Sverige för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor.
År 2012 slogs ett nytt rekord med 1 476 stycken registrerade seminarier[8] av totalt 1814 evenemang (ökning med 23% sedan året före) och 709 ackrediterade journalister.[9] Antal arrangörer uppgick till 986 medan antalet deltagare ökade 21% till 17 000 personer.
Organisation [redigera]
Varje riksdagsparti har sin "egen" dag, enligt ett rullande schema, då man fokuserar på partiet. Detta innebär att veckan utökades med en dag 2011 (söndagen i vecka 27), eftersom antalet riksdagspartier numera är åtta. Många andra opinionsbildare är också i staden samtidigt.
Kritik [redigera]
Statsvetaren Maria Wendt har kritiserat Almedalsveckan för att det där mer än någon annanstans blir tydligt hur politiken har "medialiserats" och allt oftare anpassar sig efter mediernas villkor och verktyg. Hur den politiska journalistiken tidigare beskrev och rapporterade den yttre verkligheten men att politiken numera ofta istället utspelas i medierna. Hon menare att när politikernas språk och budskap formas för att passa in i de mallar som tv och tidningar följer, med korta och slagkraftiga formuleringar, sker det på bekostnad av komplexitet och nyans. Hon menade att Almedalen är en plats där bristen på reflektion blir tydlig. Hon föreslog att istället för att tilldela dagarna de politiska partierna så skulle varje dag ägnas åt en stor, aktuell politisk sakfråga.[10]
Almedalsveckan som liminal fas [redigera]
Almedalsveckan, där journalister, politiker och lobbyister umgås på ett sätt som under normala omständigheter inte anses vara korrekt, har liknats vid en liminal fas. Det är en socialantropologisk term där vanliga regler för en kort stund upphör att gälla för att sedan återgå till det normala, likt Brasilitens karnevaler. Det som varit tabu blir under en kort stund tillåtet.[9]
Internationell utblick [redigera]
Danmark och Norge har redan genomfört sina kopior på Almedalsveckan. I Danmark kallas det för Folkemødet, vilket hölls första gången 2011. 2012 var det för andra året i rad i juni på Bornholm. En egen norsk politikervecka har skett i Eidsvoll i Norge. I Arendal skulle ett möte ha skett, men det blev inställt efter händelserna på Utøya. Telemark har också visat intresse för att skapa ett liknande koncept. 2007 kom den första sydkoreanska delegation till Visby för att studera det svenska demokratiska exemplet. Docenten i statsvetenskap vid Södertörns högskola och bosatt i Sverige sedan 25 år, Yonhyok Choe tror att år 2013 eller 2014 kanske den sydkoreanska ön Jeju kommer organisera en egen Almedalsvecka. Också Finland och Baltikum har visat intresse för att importera Almedalsveckan.[11][12] Austin i Texas har besökt sammankomsten och hyresgästföreningen i Gävle har med stöd från EU-projektet Freja startat ett demokratiprojekt för Balkan.[13]
Talare [redigera]
Många partiledare har talat i Almedalen.[14][förtydliga]
- 1968-1974
- Olof Palme (S)
- 1975
- Thage G. Peterson (S)
- Lars Werner (VPK)
- 1976
- Olof Palme (S)
- Lars Werner (VPK)
- Per Ahlmark (FP)
- Gösta Bohman (M)
- 1977
- Olof Palme (S)
- Olof Johansson (C)
- Lars Werner (VPK)
- 1978
- Olof Palme (S)
- Lars Werner (VPK)
- 1979
- Olof Palme (S)
- Lars Werner (VPK)
- Karin Söder (C)
- 1980
- Olof Palme (S)
- Anders Dahlgren (C)
- Lars Werner (VPK)
- Ola Ullsten (FP)
- 1981
- Olof Palme (S)
- Thorbjörn Fälldin (C)
- Lars Werner (VPK)
- 1982
- Olof Palme (S)
- Thorbjörn Fälldin (C)
- Alf Svensson (KD)
- Ulf Adelsohn (M)
- Lars Werner (VPK)
- Ragnhild Pohanka (MP)
- 1983
- Olof Palme (S)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- 1984
- Olof Palme (S)
- Lennart Daléus (C)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- Björn Eliasson (MP)
- 1985
- Olof Palme (S)
- Thorbjörn Fälldin (C)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- Ragnhild Pohanka och Per Gahrton (MP)
- 1986
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- Eva Goës och Birger Schlaug (MP)
- 1987
- Ingvar Carlsson (S)
- Görel Thurdin (C)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- Eva Goës och Birger Schlaug (MP)
- 1988
- Ingvar Carlsson (S)
- Olof Johansson (C)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- Eva Goës (MP)
- 1989
- Ingvar Carlsson (S)
- Olof Johansson (C)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (VPK)
- Per Gahrton (MP)
- 1990
- Ingvar Carlsson (S)
- Görel Thurdin (C)
- Mats Odell (KD)
- Lennart Beijer (VPK)
- Jan Axelsson (MP)
- 1991 (14–20 juli)
- Gullan Lindblad (M)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Werner (V)
- Ingvar Carlsson (S)
- Olof Johansson (C)
- Birgit Friggebo (FP)
- Margareta Gisselberg och Jan Axelsson (MP)
- 1992 (12–18 juli)
- Ian Wachtmeister (NYD)
- Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (MP)
- Görel Thurdin (C)
- Ingvar Carlsson (S)
- Lars Werner (V)
- Anne Wibble (FP)
- Mats Odell (KD)
- 1993 (17–24 juli)
- Ulf Dinkelspiel (M)
- Ian Wachtmeister och Bert Karlsson (NYD)
- Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (MP)
- Helena Nilsson (C)
- Ingvar Carlsson (S)
- Gudrun Schyman (V)
- Anne Wibble (FP)
- Alf Svensson (KD)
- 1994 (17–23 juli)
- Vivianne Franzén (NYD)
- Alf Svensson (KD)
- Olof Johansson (C)
- Ingvar Carlsson (S)
- Gudrun Schyman (V)
- Bengt Westerberg och Anne Wibble (FP)
- Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (MP)
- 1995 (19–24 juli)
- Ingvar Carlsson (S)
- Alf Svensson (KD)
- Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (MP)
- Gudrun Schyman (V)
- Björn Brissund (Gottlandspartiet)
- Olof Johansson (C)
- Vivianne Franzen och Sven Dybeck (NYD)
- 1996 (14–19 juli)
- Gunilla Segerlund, Björn Brissund, Odd Magnusson och Torsten Andersson (Gottlandspartiet)
- Alf Svensson (KD)
- Marianne Samuelsson (MP)
- Ingvar Carlsson (S)
- Johan Lönnroth (V)
- Olof Johansson (C)
- 1997 (14–19 juli)
- Olof Johansson (C)
- Ingela Thalén (S)
- Alf Svensson (KD)
- Birger Schlaug (MP)
- Gudrun Schyman (V)
- 1998 (11–17 juli)
- Lars Leijonborg (FP)
- Gudrun Schyman (V)
- Lennart Daléus (C)
- Margot Wallström (S)
- Alf Svensson (KD)
- Birger Schlaug och Marianne Samuelsson (MP)
- 1999 (11–16 juli)
- Birger Schlaug (MP)
- Gudrun Schyman (V)
- Andreas Carlgren (C)
- Anna Lindh (S)
- Alf Svensson (KD)
- 2000 (10–14 juli)
- Alf Svensson (KD)
- Matz Hammarström (MP)
- Thomas Östros (S)
- Lars Ohly (V)
- Lennart Daléus (C)
- 2001 (8–13 juli)
- Maud Olofsson (C)
- Alf Svensson (KD)
- Lars Stjernkvist (S)
- Matz Hammarström och Lotta Hedström (MP)
- Pernilla Zethraeus (V)
- 2002 (6–14 juli)
- Gudrun Schyman (V)
- Lars Leijonborg (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Göran Persson (S)
- Alf Svensson (KD)
- Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP)
- Lars Olof Andersson (Gotlandspartiet)
- 2003 (6–12 juli)
- Bo Lundgren (M)
- Ulla Hoffmann (V)
- Lars Leijonborg och Marit Paulsen (FP)
- Maud Olofson (C)
- Anna Lindh (S)
- Alf Svensson (KD)
- Peter Eriksson (MP)
- 2004 (4–10 juli)
- Håkan Wåhlstedt (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Lars Ohly (V)
- Maria Carlshamre (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Bosse Ringholm (S)
- Göran Hägglund (KD)
- 2005 (3-9 juli)
- Göran Hägglund (KD)
- Maria Wetterstrand (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Marita Ulvskog (S)
- Lars Leijonborg (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Lars Ohly (V)
- 2006 (3-9 juli)
- Göran Persson (S)
- Göran Hägglund (KD)
- Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Lars Ohly (V)
- Lars Leijonborg (FP)
- Maud Olofsson (C)
- 2007 (8-14 juli)
- Andreas Carlgren (C)
- Mona Sahlin (S)
- Göran Hägglund (KD)
- Peter Eriksson (MP)
- Anders Borg (M)
- Lars Ohly (V)
- Nyamko Sabuni (FP)
- 2008 (6-12 juli)
- Jan Björklund (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Mona Sahlin (S)
- Göran Hägglund (KD)
- Maria Wetterstrand (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Lars Ohly (V)
- 2009 (28 juni-4 juli)
- Lars Ohly (V)
- Jan Björklund (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Mona Sahlin (S)
- Göran Hägglund (KD)
- Peter Eriksson (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- 2010 (4-10 juli)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Lars Ohly (V)
- Jan Björklund (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Mona Sahlin (S)
- Göran Hägglund (KD)
- Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP)
- 2011 (3-10 juli)
- Åsa Romson och Gustav Fridolin (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Lars Ohly (V)
- Jan Björklund (FP)
- Maud Olofsson (C)
- Håkan Juholt (S)
- Göran Hägglund (KD)
- Jimmie Åkesson (SD)
- 2012 (1-8 juli)
- Jimmie Åkesson (SD)
- Åsa Romson (MP)
- Fredrik Reinfeldt (M)
- Lars Ohly (V)
- Jan Björklund (FP)
- Annie Lööf (C)
- Stefan Löfven (S)
- Göran Hägglund (KD)
Se även [redigera]
Referenser [redigera]
- ^ ”Almedalsveckan flyttas fr o m år 2009 till vecka 27”. http://www.almedalsveckan.info/1073. Läst 8 mars 2013.
- ^ ”Almedalsveckan 1968”. helagotland.se. http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=3874647. Läst 12 juli 2009.
- ^ ”Almedalsveckans historia”. http://www.almedalsveckan.info/1009. Läst 8 mars 2013.
- ^ ”Dagens Nyheter”. 5 juli 2008. http://www.dn.se/nyheter/politik/almedalen-blev-palmedalen. Läst 13 juli 2011.
- ^ Lillemor Melsted. "Ett gigantiskt minglande Palmedal. Riksdag & Departement 22/2006.
- ^ LIBRIS. Lillemor Melstedt, Ralph Hermansson: Ett gigantiskt minglande Palmedal: det började med ett improviserat möte av Olof Palme 1968..
- ^ Melin, Annika (27 juni 2009). ”"Gotland och Visby ska vara stolta"”. Gotlands Tidningar. http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5368757. Läst 27 juni 2009.
- ^ ”Gotland i blickfånget” (på Svenska). Sundsvalls Tidning. 30 juni 2012. http://st.nu/opinion/ledare/1.4855676-gotland-i-blickfanget. Läst 2013-03-08.
- ^ [a b] "Karnevalen i Almedalen", Medierna, 9 juli 2012. Läst den 24 juli 2012.
- ^ Jenny Stiernstedt. "'Almedalen ett enda medieutspel'", Svenska Dagbladet, 3 juli 2012. Läst den 24 juli 2012.
- ^ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/almedalen-pa-export_7310003.svd
- ^ DN-Almedalsbloggen: 10 juli 2011
- ^ http://almedalsveckan.info/7404
- ^ ”Talare i Almedalen 1968-2011”. almedalsveckan.info. http://almedalsveckan.info/1117. Läst 10 juni 2012.
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Almedalsveckan.
- Region Gotlands officiella webbplats för Almedalsveckan
- Nyhetssajt som bevakar Almedalsveckan