Elin Wägner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elin Wägner
Elin Wägner någon gång under 1920-talet
Elin Wägner någon gång under 1920-talet
Född Elin Matilda Elisabet Wägner
16 maj 1882
Lund, Skåne
Död 7 januari 1949 (66 år)
Rösås, Bergs socken, Småland
Yrke Författare, journalist
Nationalitet Svensk
Språk Svenska
Make/maka John Landquist (1910–22)

Elin Matilda Elisabet Wägner, född 16 maj 1882 i Lund, död 7 januari 1949 i Rösås i Bergs socken i Kronobergs län, var en svensk författare, journalist och feminist. Hon var ledamot av Svenska Akademien från 1944. Hon var dotter till rektorn fil. dr Sven Wägner och Anna (född Ekedahl), som var prästdotter från Tolg i Småland och brorsdotter till domprost Esaias Ekedahl. Vidare var Elin Wägner syster till journalisten Harald Wägner och faster till Ria Wägner. Åren 1910-1922 var hon gift med litteraturvetaren John Landquist.

Elin Wägners skönlitterära böcker behandlar kvinnors rättigheter, kvinnlig rösträtt, fredsfrågor, sociala frågor och miljöfrågor. Den feminism hon företräder har felaktigt benämnts särartsfeminism. Elin Wägner fick till en början ingivelse av den samtida feministen Ellen Key men höll sig på avstånd från Keys essentialistiska hållning. Utvecklingen syns bland annat i Genomskådad (1937) och Hemlighetsfull (1938). Wägners feminism kom att ifrågasätta samhället i grunden med dess maskulint dirigerade krig liksom utnyttjande av miljö och människor. Boken Väckarklocka från 1941 visar denna omvälvande ställning. Missuppfattningen av Wägner har påpekats i artiklar av Lisa Gålmark, se även Elin Wägner och Alva Myrdal av Margareta Lindholm, Katarina Leppänens avhandling Rethinking Civilisation och Boel Hackman om Elin Wägner samt artikel om Elin Wägner och John Landqvist av Crister Enander.

Redan Erik Hjalmar Linder, som var bekant med Wägner och långt senare (tillsammans med Ulla Isaksson), kom att skriva hennes livsteckning, påpekade på 1950-talet att hennes feminism aldrig vände ryggen åt samhället och att den idealisering av kvinnligheten som finns i Väckarklocka framförallt bör förstås som en kontrastiv myt som syftar till att väcka en intensiv önskan om förändring av ett rått samtida tillstånd [1]

Elin Wägner brukar räknas till de så kallade tiotalsförfattarna och ingick i Fogelstadsgruppen. Mest känd har hon blivit för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt och för att hon var med och grundade Rädda Barnen år 1919. Wägner blev ledamot av Samfundet De Nio 1937 och av Svenska Akademien 1944. Hon var verksam som skribent vid Tidevarvet (1923-1936).

Journalistiskt genombrott[redigera | redigera wikitext]

Elin Wägner föddes i Lund på övervåningen av Lunds privata elementarskola (nuvarande Spyken) som då låg vid Vårfrugatan, intill stadshäktet. Modern dog i barnsängsfeber när Elin var tre år. Två år senare flyttade familjen till Nyköping, där fadern fått en rektorstjänst vid Nyköpings högre allmänna läroverk. I Nyköping träffade han Augusta Ulfsparre som blev hans hustru 1888. 1897 utnämndes fadern till rektor för Helsingborgs elementarläroverk.

I Helsingborg fick Wägner börja på Appelgrenska elementarskolan för flickor. I skolan medverkade hon i skoltidningen och verkar ha skrivit de flesta bidragen själv. 1899 vann hon pris för en novell som utgavs i ungdomstidningen Linnéa. Under våren 1900 konfirmerades hon och anställdes på rektorsexpeditionen som skrivbiträde åt sin far. Wägner fortsatte att skriva små berättelser som utgavs under pseudonym i Helsingborgs-Posten. Under hösten 1901 fick hon genom sin far träffa tidningens redaktör Gustaf E. Ericson som lät henne bli recensent i tidningen. I januari 1903 blev hon anställd av tidningen och fick skriva både reportage, kåserier och korta noveller, under signaturer som Cafour, E. -er eller Pytia.[2]

Den tjugoettåriga Wägner uppvaktades snart av en arbetskamrat på tidningen, den fem år äldre Hjalmar Jönsson. Det blev en kort men himlastormande affär mellan de två. Wägner stannade i London under våren och sommaren 1904 för att göra frilansarbeten men uppdragen blev få. I december 1904 fick hon genom Gustaf Ericson arbete på tidningen Vårt land i Stockholm men där stannade hon inte länge. Wägner hamnade i en depression, av allt att döma orsakad av kärleksaffären med Jönsson och en olycka där hennes halvsyster Ruth drunknade. Hon stannade hos sina släktingar i Småland. I dagboken ältade hon sina upplevelser med den otrogne Jönsson men lyckades också skriva några korta berättelser som utgavs i veckotidningen Idun under signaturen The Laughing Water. Berättelserna samlades i Wägners debutbok Från det jordiska museet.[3]

I början av 1907 började Wägner på Iduns redaktion i Stockholm som redaktionsassistent för 150 kronor i månaden. I Idun fick hon skriva artiklar som kunde tilltala tidningens kvinnliga läsare men hon skrev också åt skämttidningen Puck (signaturen Manon) och från 1907 i Dagens Nyheter (signaturen Elisabeth. I Dagens Nyheter skrev hon en brevkrönika, Sommarflirt, och i november 1907 började tidningen utge en ny följetong av Wägner skriven i dagboksform, Norrtullsligans krönika, med delvis samma personuppsättning som i Sommarflirt. Den handlade om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm. Enligt Wägner själv skrev hon varje avsnitt på fredagseftermiddagarna så att avsnitten kunde utges i söndagstidningen.[4]

Wägner och rösträtten[redigera | redigera wikitext]

Elin Wägner inför de 30 banden med 350 000 underskrifter som samlades in 1913-1914 till stöd för kvinnlig rösträtt.

Vid Idun blev Wägner snart redaktionssekreterare och skrev egna artiklar i tidningen. Hon skrev om kända författare och målare men också om aktuella sociala frågor, framför allt om kvinnors situation. Viktigast för Wägner själv var kanske hennes intervju med debattören Ellen Key i januari 1908. Under våren 1908 intervjuade hon Signe Bergman, ledande företrädare för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Mötena med dessa två ledde till att Wägner engagerade sig i rörelsen för kvinnlig rösträtt. År 1909 representerade hon Sveriges kvinnliga fredsförening vid den Internationella kvinnorösträttsalliansens kongress i London. I tidningen Idun försvarade hon kvinnors självbestämmande i en debatt mot Svenska riksförbundet för sedlig kultur. I debatten blev Wägner personligen utpekad som en fara för ungdomens moral av en anonym skribent. Den anonyme påstod sig vara en svensk dam bosatt i Yorkshire men Wägner lyckades avslöja att bakom signaturen "Ung moder i England" gömde sig Wägners förre fästman Hjalmar Jönsson.[5]

Under 1908 hade Wägner också börjat skriva i Dagens Nyheter under signaturen Devinez (fra. "Gissa vem"), särskilt artiklar och texter som berörde kvinnor situation. Sina erfarenheter från tidningsbranschen utnyttjade hon i romanen Pennskaftet som utgavs i september 1910. Romanen handlar om en ung kvinnlig journalist som dras in i rörelsen för kvinnlig rösträtt. I romanens form kunde Wägner också framföra sin uppfattning om sexualmoralen, tydligt påverkad av Ellen Key, till exempel att även kvinnor kan ha sexuella förhållanden utan att vara gifta.[6]

Efter att ha gift sig med journalisten John Landquist kastade sig Wägner in i arbetet med att förbereda Internationella kvinnorösträttsalliansens kongress i Stockholm i juni 1911. I samband med mötet skrev hon massor av artiklar både för Idun och Dagens Nyheter om mötet. Hon porträtterade rösträttsrörelsens ledande kvinnor som amerikanskan Anna Howard Shaw och ungerskan Rosika Schwimmer.[7]

År 1911 började Wägner skriva på sin nästa roman, Helga Wisbeck, om en kvinnlig läkare som avstår från äktenskap och barn för att helt gå upp i sitt yrke. Helga Wisbeck fick drag av två av Wägners vänner, gynekologen Ada Nilsson och urologen Alma Sundquist. [8]

I mars 1914 var Wägner med och bildade föreningen Frisinnade kvinnor med Emilia Broomé som ordförande och Wägner som sekreterare. Föreningen riktade sig emot den politiska högern i riksdagen som röstade nej till kvinnlig rösträtt och som genom bondetåget fått den staaffska regeringen att avgå. Sin besvikelse över första världskrigets utbrott skildrade hon i De eniga millionerna där en ung kvinnlig journalist besöker ett världskvinnomöte och där de kvinnliga ledamöterna drabbas av nationalistisk yra när kriget hotar och kongressen utmynnar i ingenting. Under 1914 och 1915 ägnade Wägner allt mindre tid åt tidningen Idun, som blev allt mer försvarsvänlig, och i januari 1916 slutade hon på tidningen med motiveringen att hon ville ägna mer tid åt att skriva böcker.[9]

John Landquist[redigera | redigera wikitext]

Nygifta. Elin Wägner och John Landquist gifte sig i november 1910

År 1910 fyllde Gustaf Fröding femtio år och Wägner, nu redaktionssekreterare på Idun, ville ha en artikel om honom. Hon hade tidigare träffat filosofie doktor John Landquist som skrivit en monografi om Fröding och bad honom skriva en artikel. I augusti 1910 befann sig båda i konstnärskolonin Arild i närheten av Helsingborg och där verkar de två ha drabbats av en blixtförälskelse. I oktober förlovade de sig, gifte sig i november och flyttade ihop på Grev Turegatan i Stockholm. Wägners närmaste släktingar närvarade inte, av allt att döma gladdes de sig inte åt hennes framgångar som radikal författare.[10]

Den äktenskapliga lyckan verkar ha varit på upphällningen redan 1913. Som författare fick Wägner ofta ingivelse av händelser i sitt eget liv och i romanen Helga Wisbeck från 1913 finns flera utfall mot män och mot äktenskapet. I ett brev senare har Wägner berättat att maken första gången tog upp frågan om skilsmässa 1913. År 1916 firade de semester på varsitt håll. Förmodligen har frågan om svenskt bistånd under det finska inbördeskriget varit ett skäl till oenighet. I december 1917 fick Landquist sparken från Dagens Nyheter för sitt ställningstagande för Finland och han undertecknade upprop för vapenhjälp. Wägner var av allt att döma pacifist vid denna tid.[11]

Under sin studietid i Uppsala hade Landquist lärt känna konstvetaren Harald Brising och både Wägner och Landquist hjälpte hans fru Louise Brising efter Harald Brisings bortgång 1918. Mellan honom och Louise Brising uppkom varmare känslor under 1919 eller 1920. Wägners bevarade dagbok från 1919 visar på återkommande gräl mellan makarna. Skilsmässan dröjde dock. I januari 1922 flyttade Wägner från det gemensamma hemmet på Nytorgsgatan i Stockholm. Efteråt hävdade de två att barnlösheten var en grundorsak till att förhållandet tog slut. Landquist gifte sig med Louise Brising 1925.[12]

Wägner och fredsrörelsen[redigera | redigera wikitext]

Den internationella rösträttsrörelsens möte 1915 var planerad att äga rum i Berlin, men blev flyttad till Haag på grund av det första världskriget. Elin Wägner var bland de ledamöter som i april 1915 kom dit. Kongressen beslutade utse delegationer att söka upp de deltagande ländernas regeringschefer för att framföra kongressens krav på krigets omedelbara upphörande. De olika delegationerna togs artigt emot i sina hemländer men det ledde inte till några resultat. Den internationella rörelsen drabbades av interna bråk och Wägner verkar ha tappat tron på att kvinnorna kunde hålla ihop för att uppnå resultat, varken när det gäller freden eller rösträtten.[13]

Wägners nästa bok, Släkten Jerneploogs framgång (1916), är en satirisk skildring av Sverige år 1914 som utspelas i en mindre stad; medelklasskvinnan Ingar startar en nödhjälpskommitté och en kooperativ affär för att hjälpa stadens arbetare men motarbetas på alla sätt av de styrande i staden. Romanen Åsa-Hanna utspelas i Småland och handlar om Hanna som hamnar i ett moraliskt dilemma mellan att avslöja vad hon vet om sin makes släkts brottsliga förflutna eller att hålla tyst.[14]

I december 1919 var Wägner en av fem personer som grundade Rädda Barnen. Hon reste därefter till Genève för att medverka i en kongress som samordnade de olika nationella Rädda Barnen-kommittéerna till ett internationellt förbund. Hon reste vidare till Wien och Budapest och för Dagens Nyheter skrev hon artiklar om den enorma nöd som rådde i de besegrade staterna efter kriget. Hon stannade i Wien ända till juli och utnyttjade tiden för att skriva romanen Den förödda vingården, om en kärlekshistoria mellan en ung svenska i Wien och en österrikisk officer.[15]

Efter det första världskriget hade franska trupper besatt Rhenlandet och i enlighet med Versaillesfreden skulle det dröja till 1935 innan alla utländska trupper lämnat ockupationsområdet. I den svenska pressen spreds uppgifter om att befolkningen blev illa behandlade av de franska trupperna i Saarland. Godsägaren Elisabeth TammFogelstad ville bekosta en utredning som kunde undersöka dessa rykten och genom sin vän Honorine Hermelin fick hon kontakt med Wägner. I februari 1921 reste Wägner till Rhenlandet tillsammans med Gunnar Vall, kyrkoherde i Vingåker. De reste runt längs Rhen för att träffa människor. Det viktigaste mötet var med August Ritter von Eberlein, utvisad av fransmännen från Pfalz till Heidelberg där han ledde något slag av byrå, Die Pfalzenzentrale, som försökte hålla koll på vad som hände i de besatta områdena. Från Eberlein fick Wägner mängder av rapporter om de franska truppernas framfart och att döma av hennes dagböcker blev hon snart också uppvaktad av honom och han bedyrade henne sin kärlek. I mars återvände utredningen till Sverige men under resten av året reste Wägner runt mellan Köpenhamn, Berlin, Amsterdam och London för att sprida upplysningar om läget i Rhenlandet. Någon påvisbar verkan i Rhenlandet verkar hennes ansträngningar inte ha haft.[16]

Hennes bror Haralds äktenskap med Ellen Rydelius var vid det här laget slut och Harald hade inlett en förbindelse med en svenska i Italien. Kvinnan hade fött en pojke, Giovanni, men det var inte möjligt för henne att ta hand om pojken, som nu var drygt ett år gammal. Under våren 1921 tog därför Wägner över ansvaret och pojken fick flytta hem till henne i Stockholm.

Tidevarvet[redigera | redigera wikitext]

Efter skilsmässan från Landquist i januari 1922 flyttade Wägner till herrgården Fogelstad utanför Katrineholm som ägdes av Elisabeth Tamm och där stannade Wägner under den större delen av året. Där skrev hon Den namnlösa, där Wägner, påverkad av Kierkegaard, skrev om kampen mellan lust och plikt.

År 1919 hade Wägner varit med och bildat en svensk avdelning av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Inför dess kongress i Haag i december 1922 fick Wägner i uppdrag att resa runt i Saarland för att kunna lämna redogörelse. Resan gjordes tillsammans med engelskan Marion Fox som var kväkare och mötet med kväkarna gjorde ett stort intryck på Wägner. Den 11 januari 1923 besattes Ruhr-området av franska och belgiska trupper. Wägner reste runt i det besatta området och skrev snabbt en bok om ämnet, Från Seine, Rhen och Ruhr. Sin pfalziske kontaktman von Eberlein träffade hon både åren 1923 och 1924 och händelserna hon fick höra om skrev hon så småningom en roman om, De fem pärlorna, där en kvinnlig kväkare blir älskarinna åt en landsflyktig motståndskämpe. Boken blev inte någon försäljningsframgång trots att Wägner gjorde en föreläsningsturné, där hon berättade om det rådande läget i Tyskland. Hon verkar till slut ha fått nog av fredsarbetet, för i ett brev från juni 1923 skriver hon: "Jag anser mig ha uppfyllt min plikt, min botgöring i Stockholm med allt jag trälat där för Fris. Kvinnor, rösträtt, fred o. d. Nu får andra skriva upprop och springa på telegrambyrån om nätterna och göra protokoll."[17]

På Fogelstad hade riksdagsledamoten Tamm samlat en grupp kvinnor omkring sig som ville bedriva folkbildning: nu när kvinnorna fått rösträtt till andra kammaren måste de veta vad de skall använda rösträtten till. På Fogelstad samlade hon kvinnor som Honorine Hermelin, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren och bildade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, vars första kurs hölls redan 1922. Från och med år 1925 blev verksamheten regelbunden. På våren 1923 ville Tamm starta en tidning för kvinnor, Tidevarvet, och pressade Wägner att ta på sig rollen som chefredaktör - hon var den ende i kretsen av kvinnorna som hade yrkeserfarenhet från en tidning. Wägner ville dock inte eftersom hon var upptagen med romanen Silverforsen.

I juli 1924 blev Wägner ändå chefredaktör för Tidevarvet som ville vara en politisk-kulturell veckotidning. Medarbetare i tidningen var bland andra teologen Emilia Fogelklou, advokaten Eva Andén, författare Frida Stéenhoff, litteraturkritikern Klara Johanson samt Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm. Wägner skrev kulturartiklar, artiklar om pacifism och hennes egna noveller gick som följetonger. Under hennes tid som chefredaktör debuterade Moa Martinson i tidningen. Mellan Wägner och den ansvariga utgivaren Ada Nilsson uppkom så småningom en tvist eftersom Wägner även ville fortsätta skriva romaner från sitt hus i Lilla Björka. Tvisten med Nilsson och förhållandet med Sigfrid Siwertz gjorde att hon blev deprimerad. Wägner stannade som chefredaktör fram till utgången av 1927.[18]

Sigfrid Siwertz[redigera | redigera wikitext]

En av John Landquists studiekamrater från åren i Uppsala var författaren Sigfrid Siwertz och Wägner måste ha träffat honom vid flera tillfällen under äktenskapet. I januari 1925 hade Wägner besökt Siljansborg utanför Rättvik med sin kusin Lisa Ekedahl, förläggaren Tor Bonnier samt dennes hustru Greta. Där träffade hon Siwertz och även denna gång verkar det ha rört sig om en blixtförälskelse. Siwertz var förvisso gift men hans äktenskap var på upphällningen. Kort därefter var Wägner tvungen att resa till Paris där hennes bror Harald Wägner var dödssjuk. Den tid Wägner och Siwertz hade att tillbringa tillsammans måste ha varit begränsad. Efter hemkomsten två månader senare var Wägner tvungen att ägna sig åt sitt arbete som chefredaktör för Tidevarvet medan Siwertz bodde långt utanför Stockholm, i Stockholms skärgård, med sina barn. Bevarade brev tyder på en romantisk lycka under sommaren 1925, tvekan och tvivel under hösten när Siwertz reste iväg under sex månader till Afrika. Förhållandet verkar ha fortsatt under 1926, tills Siwertz i ett brev i december 1926 gjorde klart att han inte var "den du tog mig för" och avslutade förhållandet.[19]

Både Wägner och Siwertz hämtade stoff till sina romaner ur sina egna liv och deras förhållande kan följas i flera romaner. I sin roman Jonas och draken (1928) skriver Siwertz om en man som har ett förhållande med en ivrigt kämpande feminist och läkare. I Wägners Svalorna flyga högt (1929) handlar det om en lärarinna som blir sviken två gånger av samme man. I hennes romaner Genomskådad och Hemlighetsfull (1937/1938) är den manlige huvudpersonen uppenbart tecknad efter Siwertz. Siwertz återvände slutligen till deras förhållande, lätt maskerat, i romanen Glasberget (1952), om en glaskonstnär som tänker tillbaka på sitt liv och sitt livs stora kärlek, en socialt engagerad kvinnosakskvinna.[20]

Kvinnornas historia[redigera | redigera wikitext]

Lilla Björka nära Bergs kyrka

1923 hade Wägner köpt en tomt i Berg i Småland där hon lät uppföra en röd stuga, Lilla Björka. År 1927 blev hon fastboende och skrev klart De fem pärlorna. Den romanen fick dålig kritik, till synes därför att recensenterna inte förstod att de uppdiktade länderna Slättland, Treves och Vinland egentligen är Frankrike, Tyskland och Pfalz. Romanen visar också Wägners intresse för kväkarna, vars verksamhet hon mött i Pfalz.

Början av 1930-talet innebar att Wägner åter tog upp kvinnofrågan. Inom Fogelstadgruppen hade den finländske feministen Hagar Olsson gjort ett stort intryck med sina krav på en omstöpning av hela samhället. Wägner hade tidigare läst Mathilde Vaertings Männerstaat und Frauenstaat där författaren tolkat antika fresker från en utgrävning på Kreta som bevis för kvinnligt inflytande under den minoiska tiden. I sin bok Mütter und Amazonen tolkade Bertha Diener kända grekiska sägner, historia, etnografi och folklore som att det en gång funnit ett matriarkat i antikens Grekland. Wägner fick också läsa Johann Jakob Bachofens Das Mutterrecht som med utgångspunkt ur europeiska sedvänjor skriver om urtidens "gynekokrati" där moderskapet hölls för heligt.

Tanken på en bortglömd kvinnohistoria påverkade Wägner stort och i flera böcker skriver hon om den kvinnliga särarten. I sin roman Dialogen fortsätter ställer Wägner en grupp män som vill hålla fast vid sina förmåner mot en grupp kvinnor på uppgång och tar i förbifarten upp frågor om moderskapspenning, abortfrågan, födelseunderskottet och fred. Tanken på en särskild kvinnohistoria tog Wägner upp i den kulturhistoriska boken om Tusen år i Småland med berättelsen om Blenda, den speciella arvsrätten i Värend och viktiga kvinnor i Smålands historia. Under sin barndom och uppväxt hade hon vistats mycket i sitt morföräldrahem, varifrån hon tog betydande intryck, framför allt vad gäller den inkännande förståelsen av den småländska kyrkotraditionen och livsuppfattningen i Värend, som hon ingående skildrat. Morfadern Jonas Ekedahl (1820-1899) var kyrkoherde i Tolgs pastorat norr om Växjö, och i närheten köpte senare Wägner sitt Lilla Björka.[21]

Frågan om kvinnans särart tog Wägner också upp i debattboken Väckarklocka från 1941. I boken presenterade Wägner först en lära om en matriarkal urtid i det antika Grekland. Mot detta ställs den maktlösa kvinnan i det moderna samhället där kvinnan tvingats ta plats vid maskinerna och där kvinnlig rösträtt inte gör någon skillnad i det stora hela. Ett människovärdigt samhälle måste vara inrättat för kvinnor och deras barn, menar Wägner. Hon ser också ett negativt samband mellan våldsmakt och kvinnomakt; ju större kvinnligt inflytande desto mindre risk för krig. I brev skrev hon till sin tidigare make John Landqvist och klagade på hans välvilliga inställning till Hitler och nazismen: "[..] det är ett lidande för mig att du hyllar honom."

Det tyska revanschbegär som Wägner varnat för i böcker och föreläsningar fick i början av 1930-talet allt tydligare form. I juli 1935 utgav Amelie Posse i Tidevarvet en uppmaning om kvinnlig generalstrejk. Posse var bosatt på ett gods i Sudetområdet och berättade om hur rädslan för krig hade ökat. Posses uppmaning fick snabbt svar när Tidevarvet utgav ett upprop om "kvinnornas vapenlösa uppror mot krig", formulerat av Wägner:

"Det är ej nog att kräva av männen att de skola lägga ned vapnen. Vi måste samtidigt med kraft låta dem förstå att vi i varje fall vägra att begagna oss av den skyddsutrustning de vilja ge oss. Vi tro icke på skyddsvapen, på gasmasker och källare! Vi ha genomskådat det orimliga i uppgiften att skydda oss alla. Vi vilja icke vara med om ett kallblodigt urval av dem som skola räddas."[22]

Kvinnorna skulle vägra ta skydd i skyddsrum eller använda sig av skyddsmask i händelse av gasanfall. Uppropet kallades för Ned med vapnen och åttio kvinnor valdes till en kvinnoförsamling som i sin tur valde en delegation som skulle överlämna et beslut till Nationernas förbunds möte i Genève i september 1935. I delegationen ingick bland andra Wägner, Andrea Andreen och Ada Nilsson. I Genève väckte beslutet inget intresse och mötesordförande Edvard Beneš gav dem endast ett artigt intresse.

Besvikelsen över att inte ha uppnått något vändes delvis mot Wägner, särskilt hennes idé om kvinnornas personliga vägran att skydda sig. "Inte ett spår nytta har vi gjort med det oerhörda arbetet. [...] Det är bäst jag drar mig tillbaka. Om jag har orätt gör det ju ingenting."[23] Misslyckandet tog Wägner hårt och hon hamnade i en kris med magbesvär och sömnproblem som sträckte sig över ett års tid. Wägners religiösa tro verkar ha hjälpt henne och hennes intresse för kväkarna gjorde att hon anslöt sig till Vännernas samfund.[24]

Tre vänner kom att betyda mycket för Wägner under årtiondet. Emilia Fogelklou, den första kvinnan i Sverige att bli teologie kandidat, betydde mycket för Wägners religiösa sökande men också för Wägners intresse för kvinnors historia. En annan nära vän var journalisten Barbro Alving, redaktionssekreterare på Idun och därefter journalist på Dagens Nyheter. En tredje väninna var Flory Gate som blev som en dotter för Wägner efter att hon hade flyttat med sina barn till Berg och köpt ett jordbruk.[25]

Ytterligare ett tema finns i Wägners författande från 1930-talet; en slags jordromantik, säkert påverkad av flytten till Lilla Björka. Naturskildringarna blir fler, i Svalorna flyga högt skildras ett hårt arbetande torparpar och i Dialogen fortsätter är huvudpersonen en trädgårdsmästare som hamnar i riksdagen. 1935 hade Wägner varit med och grundat organisationen Women's Organization for World Order och vid dess konferens år 1937 i Bratislava fick hon träffa den schweiziska bondkvinnan Mina Hofstetter, som drev ett jordbruk utan boskap och ett särskilt kompostprogram. Detta fick återverkningar på hemmaplan, eftersom Flory Gates jordbruk åtminstone delvis drevs efter Hofstetters tankar och gav Wägner ingivelse till boken Fred med jorden, där hon tar upp skogsskövling, konstgödning, mekanisering av jordbruket med mera.

Senare år[redigera | redigera wikitext]

Arbetsrummet på övervåningen i "Lilla Björka"

Strax efter Selma Lagerlöfs bortgång 1940 hade förläggaren Tor Bonnier bett Wägner om ett bidrag till ett minnesalbum över Lagerlöf och snart utvecklades bidraget till en hel livsteckning. Wägner fick tillgång till Lagerlöfs brevväxling och när livsteckningen utgavs fick den bra kritik, exempelvis från litteraturkritikern Fredrik Böök och Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Österling. När filosofen Hans Larsson gick bort i februari 1944 blev hans stol i akademien ledig och Wägner skrev till John Landquist om inte det nu var hans tur att bli invald. Istället var det Wägner själv som i maj samma år valdes in.

Som ledamot i Svenska Akademien var Wägner framåtsträvande och det var på hennes förslag som Gabriela Mistral tilldelades nobelpriset i litteratur år 1945. Wägners tro på pacifism och icke-våld skakades i grunden när kunskapen om den judiska Förintelsen blev känd efter det andra världskriget. I ett brev till Emilia Fogelklou framgår hennes tvivel om den tidigare ställningen: "Vi har ju ändå räknat med att det finns vissa gränser som människor inte kan överskrida. Ett folk skulle inte kunna ge sig till att utrota ett helt folk."[26]

Wägners sista roman blev Vinden vände bladen, en historisk roman eller en småländsk bygdekrönika som börjar på 1700-talet och slutar på 1930-talet. För Wägner blev romanen en framgång, både hos recensenterna och hos bokhandlarna.

Anders Österling hade bett Wägner att skriva en monografi om Fredrika Bremer. Wägner satte igång med arbetet i början av 1948 men hon hade besvär med magen vilket fördröjde arbetet. I oktober lade hon in sig på lasarettet i Växjö och där upptäckte läkarna en cancersvulst i magen. Vid operation upptäcktes att svulsten spridit sig och att operationen hade kommit för sent. Sin sista tid bodde Wägner hos väninnan Flory Gate och trots sin svaghet skrev hon in i det sista om Fredrika Bremer.

Begravningsceremonin ägde rum i Bergs kyrka den 13 januari 1949. Kistan gravsattes på Norra kyrkogården i Lund, där Wägner ligger begravd bredvid sin mor, Anna Wägner.

Journalisten Barbro Alving, "Bang", planerade att skriva en livsteckning över Elin Wägner och samlade ett väldigt material, ordnat månad för månad över Elin Wägners hela levnad. Uppgiften blev för stor för Bang och hon överlät materialet till författarna Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder, som skrev en livsteckning i två delar: Elin Wägner, amason med två bröst, 1882-1922 och Elin Wägner, dotter av moder jord, 1922-1949.

Elin Wägners efterlämnade papper överlämnades så småningom till Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitet. Flory Gate var en av initiativtagarna till bildandet 1990 av Elin Wägner-sällskapet. Sällskapet kunde 1994 köpa Lilla Björka.

En litterär skylt[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett 70-tal litterära skyltar på olika platser i Stockholm.[27] En av dem har ett citat från "Norrtullsligan". Den sattes upp 1992 vid Norrtullsgatan 10.

Litteraturförteckning[redigera | redigera wikitext]

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Linder, E Hj. Fyra decennier av 1900-talet, 2 uppl. Stockholm 1958, kap. om Wägner
  2. ^ Isaksson (1977) s. 11-70
  3. ^ Isaksson (1977), s. 75-89
  4. ^ Isaksson (1977), s. 90-109
  5. ^ Isaksson (1977), s. 118-130
  6. ^ Isaksson (1977), s. 135-149
  7. ^ Isaksson (1977), s. 169-174
  8. ^ Isaksson (1977), s. 175-181
  9. ^ Isaksson (1977), s. 188-207
  10. ^ Isaksson (1977), s. 151-174
  11. ^ Isaksson (1977), s. 174-237
  12. ^ Isaksson (1977), s. 257-295
  13. ^ Isaksson (1977), s. 201-209
  14. ^ Isaksson (1977), s. 209-233
  15. ^ Isaksson (1977), s, 265-274
  16. ^ Isaksson (1977), s. 275-284
  17. ^ Isaksson (1980), s. 13-36
  18. ^ Isaksson (1980), s. 37-68
  19. ^ Isaksson (1980), s. 79-82
  20. ^ Isaksson (1980), s. 83-88
  21. ^ Bexell (2007), s. 35-72
  22. ^ Tidevarvet, 17 augusti 1935
  23. ^ Isaksson (1980), s. 152-162
  24. ^ Hackman (2005), s. 172
  25. ^ Hackman (2005), s. 172-179
  26. ^ Isaksson (1980), s. 285
  27. ^ Litterära skyltar "Litterära skyltar", Kulturförvaltningen, Stockholms stad.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Hans Larsson
Svenska Akademien,
Stol nr 15

1944-1949
Efterträdare:
Harry Martinson