England under medeltiden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Storbritanniens historia

Anglosaxarnas invasioner (410-850)[redigera | redigera wikitext]

Efter romarnas försvinnande fortsatte den romerska kulturen och livsstilen av leva vidare i något årtionde. Det var från denna samhällsgrupp som Patrick, som kristnade Irland, kom.

Städerna började försvinna eftersom de var beroende av den romerska armén och soldaternas konsumtion. Genom att det inte längre fanns någon central enhet kom det nu inte längre in någon skatt som kunde finansiera infrastrukturen med mera, det fanns nu inte heller några som såg till att lagar följdes. Imperiets sammanbrott medförde även att handeln minskade kraftigt i omfattning. Skrivkonsten försvann, så att kunskapen om de följande århundradena till stor del är nedskriven i efterhand, vilket gör att det är svårt att skilja mellan myt och verklighet.

Till sitt skydd hade de nu saxare och landsmän till samma folkslag som anföll dem, och som nu skötte försvaret istället för de romerska soldaterna. Bland annat den brittiske kungen Vortigern ska ha givit områden i Kent till de jutiska hövdingarna Hengest och Horsa.

Efterhand blev dock attackerna så omfattande att hela områden togs över av saxare, angler och jutar. Många romanokelter blev mördade, andra flydde till Bretagne eller Wales. De olika stammarna delade upp landet mellan sig. I nordöstra England bildade anglerna rikena Deira och Bernicia, det förra ungefär motsvarande Yorkshire medan det senare sträckte sig mellan floden Humber och det skotska låglandet. Dessa bägge riken kom senare att bilda Northumbria. I södra England skapades Wessex (från West Saxons, dvs saxarna i väster). I sydöstra delen av England bildades Essex av saxare, East Anglia av angler och Kent av jutar. I centrala England bildades Mercia.

De germanska folkslagen slog sig ned i det som senare skulle bli England, i Cornwall dröjde det dock till 800-talet. Wales kom däremot att förbli romanokeliskt. I Wales överlevde också kristendomen romarrikets fall.

I början 500-talet skedde en viss paus i invasionerna genom att romanokelterna lyckades göra effektivt militärt motstånd, troligen under den ledare som skulle stå till bild för legenden om kung Arthur.

Påven Gregorius I sände 597 en grupp för att omvända kung Ethelbert av Kent. Enligt legenden ska ha blivit påmind om behovet av att omvända befolkningen i Storbritannien efter att han sett angliska slavbarn på marknaden i Rom. Han skall då ha sagt: änglar, inte angler. Kung Ethelbert passade bra för påvens syfte eftersom han dels var den för tillfället mäktigaste av kungarna på ön, dels hade en kristen fru då han var gift med Berta, en dotter till den kristne frankiske kungen. Denne hade som krav för det strategiska giftermålet krävt att Berta skulle få fortsätta att utöva sin religion. Ethelbert blev imponerad av munkarnas kultur, seder och löften om ett liv efter döden att han och 10 000 av hans undersåtar lät sig döpas. Genom munkarna fick skrivkonsten åter spridning och 616 skrevs den första lagboken. Med kristendomens återkomst följde en kulturellt uppgång, kloster skapades och latin började åter läsas och skrivas. Genom kristendomens breda kontaktnät återkom också många tekniska landvinningar som romarna gjort och som levt kvar i mer centrala delar av Europa där romarrikets fall inte medfört ett lika kraftig teknisk nedgång.

I Kent kom alltså kristendomen tillbaka i början av 600-talet, men i övriga delarna av vad som skulle bli England skulle det dröja fram till 700-talet innan kristendomen blev statsreligion. Missionen skedde inte enbart från Rom, utan även från Irland, där den varit etablerad sedan Sankt Patriks tid, och Skottland, dit skottarna hade utvandrat från Irland.

Genom att använda tyngre plogar än vad romanokelterna använt kunde germanerna odla upp nya områden, framförallt skedde detta kring Midlands. Genom dem kom också handelsrutterna att ändras så att ett större utbyte skedde över Nordsjön, till exempel vet man att Raedwald, hövding över East Anglia och den som övertog Ethelberts position som den ledande personen på ön, begravdes med en rustning som tillverkats i Sverige (graven finns i Sutton Hoo och upptäcktes 1939). I hans grav fanns även mynt från Istanbul och Alexandria.

Under 600-talet förenade Ethelfrith kungarikena Deira och Bernicia och bildade Northumbria. Han blev dock slagen av Edwin som med hjälp av Raedwald blev ny kung över Northumbria. Genom honom kom kristendomen att öka sin spridning genom att han gifte sig med en dotter till kung Ethelbert. En romersk munk, Paulinus, följde med henne och kristnandet av Northumbria kom att på många sätt likna kristnandet av Kent. Den 12 april 627 döptes kung Edwin, liksom många av hans undersåtar. Så många konverterade att Paulinus fick arbeta i trettiosex dagar med att enbart döpa människor.

Under sin expansion av riket erövrades en del av Gwynedd, ett walesiskt kungarike, vilket medförde att dess kung, som också var kristen, lierade sig med Penda, den hedniske kungen av Mercia, och anföll Northumbria. Kungarna av Mercia och Northumbria kom under följande årtioden att föra krig mot varandra med varierande lycka.

De kristna var inbördes rivaliserande då walesarna och skottarna, de senare hade invandrat från Irland, hade ett kontinuerligt kristet förflutet sedan slutet av romartiden, medan de germanska rikena blev kristna genom ny mission, bland annat skilde sig den datum som påsken inföll på mellan de bägge. De förra var inte heller lika starkt knutna till den katolska kyrkan genom den brist på kommunikation som funnits mellan Storbritannien och Rom sedan romarrikets fall, deras religion var också i större omfattning knuten till klostren.

Under Oswald byggdes i Northumbria klostret Lindisfarne efter förebild från det skotska klostret i Iona som grundats redan 563.

Hans bror och efterträdare, Oswy, skickade missionärer till de övriga kungarikena, vilket gjorde att även invånarna i bland annat Mercia började kristnas, Pendas son Paeda kom till exempel att konvertera till kristendomen. Oswy sammankallade också synoden i Whitby med deltagare från hela ön och beslutade att det var den romersk-katolska kyrkan som skulle gälla i framtiden. Genom att ärkebiskopsätet i Canterbury några årtionden senare inte bara i teorin, utan även i praktiken, blev den organisatoriska överheten för kyrkan kom ytterligare steg att tas mot större nationell enhet.

Efter Oswys död övertog Mercia positionen som det mest dominerade kungariket. Under kungarna Ethelbald (716-757) och Offa (757-796) började riktig nationell enhet skapas. Ethelbald kallad sig kung över hela södra England med Offa kallade sig kung över engelsmännen. Offa regerade över hela samtliga de anglosaxiska kungarikena, med undantag för Northumbria och Wessex. Han byggde även en vall, Offa's Dyke, längs gränsen mot Wales för att stabilisera gränsen. Kontakterna med kontinenten började också ta fart, Offa hade till exempelvis omfattande kontakter med Karl den store.

Under 789 seglade tre, för dåtidens förhållanden, mycket stora skepp in i hamnen i Portland i Wessex och dödade kungens tjänstemän. De var de första vikingarna som kom till Storbritannien och under de närmaste tre hundra åren skulle spela en betydande roll i dess historia. Bara några år senare anfölls klostren i Lindisfarne och Iona. Klostren kom att bli ett vanligt offer för vikingarnas plundringar då de innehöll stora rikedomar samtidigt som de var belägna på avlägsna svårförsvarade plats.

Skandinaviernas invasioner och Englands enande (850-1066)[redigera | redigera wikitext]

Historisk karta över England i början av 900-talet.

Under de första årtiondena ägnade sig vikingarna mest åt plundringar, med tiden blev dessa mer omfattande och omkring 850 började de företa rena erövringståg med syfte att erövra områden. Kungen av Northumbria dödas 844 av vikingarna, men omkring ett årtionde senare blev vikingahövdingen Ragnar Lodbrok (Svensk) tillfångatagen och dödad vid kungen av Northumbrias hov.

Eftersom klostren under denna tiden var centra för skrivkonst och lärdom, kom attackerna att få omfattande påverkan på läskunnigheten i England. På många sätt medförde vikingarnas attacker samma kulturella nedgång som vid de germanska stammarnas egna invasioner några århundraden tidigare.

Samtidigt som vikingarnas plundringar blev mer omfattande skedde en betydande maktförskjutning bland de anglosaxiska rikena. Mercia tappade sin ställning som de det viktigaste riket. Istället kom Wessex att bli det mest betydande riket och det som kom att ena England. Vid slaget vid Ellandune slog västsaxarna under kung Egbert av Wessex Mercia, och de tidigare Merciska lydrikena Kent, Essex, Surrey och Sussex kom nu att tillhöra Wessex. I väster erövrades det walesiska Cornwall.

Under 850-talet skedde ett flertal slag mellan vikingarna och västsaxarna. Trots att västsaxarna vann flera av dessa, hindrade det inte vikingarna från att nu börja bosätta sig i landet. Den stora maktkampen började 865 då en stor vikingaflotta landsteg i East Anglia med syfte att erövra hela England.

Northumbria erövrades och dess kung, Aelle, som låg bakom Ragnar Lodbroks död, blev dödad tillsammans med andra potentiella kungar, istället sattes en marionett på tronen. Mercia tvingades betala tribut genom att vikingaarmen helt sonika vägrade att strida mot dess armé som fått stöd från Wessex. Kung Edmund av Wessex dödas i ett slag i East Anglia som också blev erövrat av vikingarna. Senare blev även Mercia erövrat.

Hösten 870 beslutade sig vikingarna för att erövra det sista av de anglosaxiska kungarikena, Wessex. Dess huvudstad, Reading, erövrades, men vikingarna tvingades till stora förluster. Under det följande året skedde ett antal slag med varierande resultat och 871 tecknade den nyblivne kungen av Wessex, Alfred den store, ett fredsfördrag med vikingarna.

Alfred den store är den stora hjälten i engelsk historia och den enda kungen som fått tillnamnet den store. Under han regeringstid stoppades vikingarnas erövringståg upp och deras områden började återerövras. Han började också återuppbyggandet av den anglosaxiska kristenheten och lade ner stora krafter på att sprida läskunnighet och lärdom.

Julen 878 anföll vikingarna Wessex. Då Alfred hade trott att vikingarna inte skulle anfalla då de tidigare givit ed på att inte anfalla Wessex hade han låtit trupperna återvända till sin hem under julen. Följden blev att Danskarna/Norrmännen/Svenskarna snabbt erövrade landet, Alfred lyckades dock fly.

Under den närmaste tiden tvingades han gömma sig på ön Athelney i Somersets träskmarker. Från denna tid härstammar en mängd legender om Alfreds liv. Genom att sprida ryktet att Alfred var kvar och att kampen skulle fortsätta lyckades man på bara ett par månader åter skapa en armé.

Vid slaget vid Edington slog han vikingarmén så fullständigt att de tvingades konvertera till kristendomen och att Guthrum, deras kung, skulle låta döpa sig med Alfred som gudfar. För att förbättra möjligheterna att kunna försvara sig i fortsättningen byggdes det vallar runt städer och armén omorganiserades så att ena halvan var aktiv medan den andra permission och vice versa.

Språket: Man kan fortfarande höra vissa dialekt/ord som kommer från Skandinavien, tex knife/kniv Även pronomen som "they" (de), "their" (deras) och "them" (dem) togs upp i det engelska språket vilket är anmärkningsvärt i språkutbytessammanhang och tyder på stort skandinaviskt inflytande över det dåvarande engelska språket.

England under normanderna (1066-1216)[redigera | redigera wikitext]

Vilhelm Erövraren (1066-1087)[redigera | redigera wikitext]

Detaljerad historisk karta över Frankrike och England runt år 1180 med Henrik II:s besittningar markerade med orange

Efter att ha krönts på juldagen 1066 var Vilhelm kung, men det innebar inte att han satt säkert på tronen. Under de följande åren skulle flera uppror följa. Harolds söner, regionala ledare och den danske kungen gjorde alla försök att ta makten, men genom att möta dem en och en lyckades Vilhelm behålla makten. I Yorkshire gick han särskilt hårt fram för att statuera exempel. Efter ett uppror under den saxiske ledaren Waltheof brändes och förstördes ett område tiotals mil i diameter kring York mer eller mindre fullständigt. Trupperna fick i uppgift att döda allt levande, människor såväl som husdjur; husen brändes. När Domesday Book (en förteckning över ägandeförhållandena till jorden) skrevs ner ett och ett halvt årtionde senare beskrevs det med ett ord, vasta, latin för ödelagt område.

Genom normandernas erövring kom de styrandes språk att vara franska för flera århundraden framåt. Engelska kom att bli ett språk för bondebefolkningen, medan det skrivna språket var franska. Spår av detta finns kvar än i dag bland annat genom den stora mängden ord med franskt ursprung i engelskan och genom att det kungliga valspråket fortfarande är på franska.

Normandiska baroner kom att ersätta den anglosaxiska överklassen i mycket stor omfattning, vilket framgår i Domesday Book. Utöver att belöna de som medverkat vid invasionen skedde detta med syfte att ha pålitliga män att kunna kontrollera landet med. Den stora förändringen kom efter att uppror 1074 där engelska lorder med stöd från Danmark och Flandern försökte ta makten.

Samtidigt som erövringen, framförallt från en sentida perspektiv, medförde stora förändringar var normanderna mycket måna om att behålla en kontinuitet från tiden före erövringen, ofta hänvisades till att seder skedde som under Edvard Bekännaren. Delvis var detta ett uttryck för Vilhelms vilja att legitimera sin rätt till tronen.

Huset Plantagenet (1216-1399)[redigera | redigera wikitext]

Under denna tid kom Wales, eller Wessex, dvs nuvarande Wales och Cornwall att lyda under England. Se vidare artikeln om Wales.

Lancaster och York (1399-1485)[redigera | redigera wikitext]