Miljöpartiet
| Miljöpartiet de gröna | |
 | |
| Förkortning | MP |
|---|---|
| Land |  Sverige |
| Språkrör | Gustav Fridolin, Isabella Lövin |
| Partisekreterare | Amanda Lind |
| Gruppledare | Maria Ferm, Jonas Eriksson |
| Grundat | 20 september 1981 |
| Huvudkontor | Pustegränd 1–3, Stockholm |
| Antal medlemmar | 13 689[1] (8) |
| Politisk ideologi | Grön ideologi Ekologism Feminism |
| Politisk position | Center–Vänster[2] |
| Internationellt samarbetsorgan | Global Greens |
| Europeiskt samarbetsorgan | Europeiska gröna partiet |
| Politisk grupp i Europaparlamentet | Gruppen G/EFA |
| Färg(er) | Grön |
| Ungdomsförbund | Grön Ungdom (GU) |
| Studentförbund | Gröna Studenter (GS) |
| Europaparlamentet[3] | |
| Röstandel | 15,41 % |
| Mandat | 4 / 20 |
| Riksdagen | |
| Röstandel | 6,89 % |
| Mandat | 25 / 349 |
| Landstingsfullmäktige | |
| Röstandel | 7,21 % |
| Mandat | 106 / 1 678 |
| Kommunfullmäktige | |
| Röstandel | 7,76 % |
| Mandat | 732 / 12 780 |
| Webbplats | |
| www.mp.se | |
| Svensk politik Politiska partier Val | |
Miljöpartiet de gröna (MP), vanligen Miljöpartiet, är ett politiskt parti i Sverige, bildat 1981. Partiet har sitt ursprung i den gröna ideologin och förespråkar ett ekologiskt hållbart samhälle. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Miljöpartiet de gröna. Miljöpartiet har ingen partiledare, utan istället två språkrör, Isabella Lövin och Gustav Fridolin.
Miljöpartiet bildades 1981, bland annat som en protest mot det dåvarande svenska fempartisystemets hantering av kärnkraften och specifikt folkomröstningen om dess avskaffande 1980. Partiet hade då sin grund i en miljöinriktad utbrytargrupp i dåvarande Folkpartiet, och dess frontfigur var den tidigare folkpartistiske riksdagsmannen Per Gahrton. Miljöpartiet kom in i riksdagen första gången i valet 1988, men förlorade sina platser i valet 1991, för att återkomma i valet 1994 och har därefter stannat kvar i riksdagen.
Politiskt beskriver Miljöpartiet sig som ett blocklöst mittenparti, och samarbetar med såväl det borgerliga som det socialistiska blocket i olika frågor och på olika nivåer. I den nationella svenska blockpolitiken brukar emellertid Miljöpartiet räknas till det senare, framförallt efter det parlamentariska samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet 1998–2006. När Miljöpartiet under 1990-talet började samarbeta allt mer med andra partier började de trappa ner på sin antietablissemangsstrategi. Således kan de inte längre definieras som ett klassiskt anti-etablissemangsparti.[4] Partiet är det fjärde största i riksdagen. Inför riksdagsvalet 2010 samarbetade partiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som De rödgröna.
Miljöpartiet formulerar sin politik utifrån vad man kallar en trefaldig solidaritet med det ekologiska kretsloppet, kommande generationer och världens alla människor. Konkret förespråkar partiet en kretsloppsekonomi där människor lever av naturresursers avkastning och inte tär på sin omgivning, något man anser att ekonomisk tillväxt gör.[5] Partiet betonar vikten av deltagardemokrati och profilerar sig främst inom områden som miljö och energi men ofta även i frågor som jämställdhet, feminism och djurskydd. 2014 börjar man även och profilerar sig inom skolan, vilket man också gör till en huvudfråga.[6] Sedan partikongressen 2013 säger Miljöpartiet nej till vinstuttag i välfärden och vill reglera friskolorna.
Miljöpartiet har sitt starkaste stöd i Stockholms och Göteborgs kommuners riksdagsvalkretsar.
I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Miljöpartiet 15,41 procentenheter av väljarnas röster och intog därmed fyra platser i parlamentet. I parlamentet är Miljöpartiet en del av Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA). Partiet är medlem av det Europeiska gröna partiet. I riksdagsvalet 2014 fick miljöpartiet 6,8 procent av rösterna, vilket är en minskning med 0,5 procentenheter.
Partiet har inte längre en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Miljöpartister i Svenska kyrkan (MiSK) med en nomineringsgrupp vid samma namn.
Historia
Initiativet till att bilda ett nytt parti kom till stor del från Per Gahrton, tidigare riksdagsman för Folkpartiet (nu Liberalerna) och ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) - nu Liberala ungdomsförbundet. 1980 gav Gahrton ut boken Det behövs ett framtidsparti och vid ungefär samma tid bildades Aktionsgruppen för ett framtids- och miljöparti. Riksdagspartiernas sätt att hantera folkomröstningen om kärnkraften 1980 spelade också stor roll. Miljöpartiet bildades 1981 i Karolinska Läroverkets aula i Örebro och var då ett strikt blockneutralt parti. Miljöpartiet hade även en bakgrund från lokala partier med grön profil som fanns innan Per Gahrton tog sitt initiativ. Främst lokala partier i Skåne och Storstockholm. I Storstockholm fanns för övrigt ett Miljöpartiets länsförbund där lokala partier ingick och som leddes av Per Enval redan innan Gahrton hoppade av från Liberalerna. Många aktiva vid partiets bildande 1981 hade tidigare varit aktiva i olika miljögrupper (miljörörelsen), fredsgrupper (fredsrörelsen), hyresgästföreningar, mm varför det fanns en omfattande erfarenhetsbas redan från start. Samtidigt sökte sig många personer till partiet som tidigare inte sysslat med politiska frågor i organiserad form.
Partiet deltog för första gången i riksdagsvalet 1982, och fick då 1,7 procent av rösterna och kom således inte in i riksdagen. På denna tid hade man inte några språkrör utan partiet företräddes utåt av den som för tillfället var sammankallande i partiets politiska utskott. Första "partiledare" i denna mening var Eva Sahlin från Hudiksvall, nu Eva Bovin. I valrörelsen 1982 företräddes partiet av Ragnhild Pohanka. Någon partistyrelse fanns inte vid denna tid. På förtroenderådets möte hösten 1984 inrättades systemet med två språkrör – en man och en kvinna (Per Gahrton och Ragnhild Pohanka). På extrakongressen i januari 1985 ändrades partinamnet till Miljöpartiet de gröna efter inspiration från andra gröna partier i Europa. I samband med extrakongressen lämnade också en del medlemmar som förespråkade räntefri ekonomi Miljöpartiet och bildade Ekologiska partiet. Inte heller 1985 lyckades man ta sig in i riksdagen.
Miljöpartiet kom däremot in i riksdagen i 1988 års val – vilket sägs vara på grund av debatter om algblomning och säldöd. Partiet fick då 5,5 procent, vilket resulterade i 20 riksdagsledamöter. Det var första gången på 70 år som ett nytt parti tog sig in i den svenska riksdagen av egen kraft. 1991 fick Miljöpartiet 3,4 procent och hamnade utanför riksdagen. De blev därmed också det första partiet på 70 år som åkte ur riksdagen. Inför valet 1994 gjordes en större valkampanj och därmed kom Miljöpartiet åter in i riksdagen med 5,0 procent. År 1995, i det första Europaparlamentsvalet, fick partiet rekordhöga 17,2 procent. I 1998 års riksdagsval backade partiet med 0,5 procentenheter (till 4,5 procent) men vann politisk inflytande genom att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 70 år, så de var tvungna att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att behålla regeringsmakten.
Hösten 2008 avskaffade Miljöpartiet kravet på att lämna Europeiska unionen efter en medlemsomröstning.[7] I folkomröstningen om införande av euron i Sverige 2003 stödde miljöpartiet den vinnande nej-sidan. Miljöpartiet har med åren alltmer närmat sig Socialdemokraterna och räknas nu till det rödgröna blocket på riksnivå även om partiet haft uppgörelser med Allians-regeringen. Inom kommuner och landsting är det dock inte ovanligt att miljöpartiet har samarbete även med borgerliga partier.
Sedan 2014 ingår Miljöpartiet i regeringen Löfven. I regering har partiet fått igenom en historiskt stor satsning på huvudfrågan klimat och miljö på 13 miljarder[8]. Partiet har under sin tid i regering även skakats av en förtroendekris efter att flera vallöften om migration, Förbifart Stockholm, vattenfalls kolkraft i Tyskland samt nedläggning av Bromma flygplats [9]. Dessutom hade flera av miljöpartiets statsråd uttalat eller agerat olämpligt vilket ledde till en regeringsombildning 2016. Memet Kaplan avgick som bostadsminister redan i april 2016 och Åsa Romson avgick statsråd efter att hon ersatts som språkrör av Isabella Lövin på miljöpartiets kongress. I samband med regeringsombildningen blev Karolina Skog och Peter Eriksson nya statsråd.[10]
Ideologi
Partiprogrammet börjar: "Miljöpartiet de gröna är en del av en världsomspännande grön politisk rörelse. Tillsammans kämpar vi för långsiktigt hållbara, demokratiska samhällen, där människor tar ansvar, både lokalt och globalt. Vår vision är samhällen som lever i fredlig samexistens, verkar i jämlikt samarbete och där människor, djur och natur respekteras." Partiets ideologi vilar på en solidaritet som uttrycks trefaldigt:[5]
- Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
- Solidaritet med kommande generationer
- Solidaritet med världens alla människor
Partiet har ända sedan början sagt att partiet ställer sig utanför den traditionella blockpolitiken, och i stället representerar den gröna ideologin, som är motståndare till mycket som de stora partierna har gemensamt, till exempel tron på nödvändigheten av ständigt ökad produktion samtidigt som man menar att till exempel frihet och jämlikhet går att förena.
Väljarna gav partiet en femma när de vid partiets bildande 1981 ombads gradera partiet på en skala 1–10 där 10 är mest borgerligt, sedan har dock partiets genomsnittssiffra bland befolkningen dragits ner till 3,9 1994. De senaste årens allianser på riksplanet med socialdemokraterna och vänsterpartiet har gjort att partiet har setts som ett parti tillhörande det socialistiska blocket. Samverkan har dock alltid av de ingående parterna beskrivits som röd-grönt. Partiet har i riksdagen ibland gjort uppgörelser med det borgerliga blocket, till exempel i frågor kring friskolor och småföretagsstöd. I ett femtontal kommuner runtom i landet regerar de gröna tillsammans med borgerliga partier liksom i Region Skåne.
Genom majoritets- eller valteknisk samverkan med olika partier har Miljöpartiet efterhand blivit ett allt mer etablerat parti som till exempel innehar ordförandeposten i en kommunal nämnd i många kommuner. I Kalix kommun ledde Peter Eriksson som kommunalråd en koalition av alla partier utom socialdemokraterna under perioden 1998–2002, vilket ledde till att de gröna blev största parti där i valet 2002. Bland andra kommuner där Miljöpartiet är populära märks Göteborg, Gnesta, Malmö och Umeå. Miljöpartiet hävdade sig i valet 2010 bra även i mindre kommuner, efter att under ett par mandatperioder haft svårt att göra sig gällande på landsbygden.
Symbol
Miljöpartiets partisymbol är maskrosen. Valet av maskrosen bygger på den kända bilden av en maskros som spränger genom asfalten, ett bevis på att naturen är en stark kraft som kan övervinna det som hotar den. Maskrosen kräver också en omvärdering för att uppskattas. De flesta gröna partier utanför Skandinavien har solrosen som symbol.
Organisation
Miljöpartiet tillämpar en rotationsprincip som innebär att ingen bör sitta på ett externt uppdrag längre än tre mandatperioder i en följd, internt tillämpas ofta en nioårsregel.[11]
Riksnivå
Partiets högsta beslutande organ är partikongressen som hålls varje år i april, maj eller juni. Kongressen utser bland annat språkrör, partisekreterare och partistyrelse. Till kongressen har varje lokalavdelning rätt att skicka ett eller flera ombud med rösträtt beroende på hur många betalande medlemmar som finns i avdelningen. Även partiets ungdomsförbund Grön Ungdom har rätt att utse ombud med rösträtt. Även medlemmar som inte är ombud med rösträtt har rätt att närvara, yttra sig och lägga förslag på kongressen.
Partiet har sitt huvudkansli på Pustegränd i Stockholm.
Partidistrikt
Partiet är uppdelat i Partidistrikt, tidigare kallat regionavdelningar. Partidistrikt omfattar minst ett län. Om partidistriktet omfattar mer än en riksdagsvalkrets får distriktsstämman inrätta representantskap och styrgrupper på valkretsnivå för hantering av frågor som endast rör valkretsen, Distrikten styrs av en distriktsstyrelse som väljs på distriktets årsstämma.
Miljöpartiet de grönas partidistrikt
- Blekinge partidistrikt
- Dalarnas partidistrikt
- Gotlands partidistrikt
- Gävleborgs partidistrikt
- Hallands partidistrikt
- Jämtlands partidistrikt
- Jönköpings partidistrikt
- Kalmars partidistrikt
- Kronobergs partidistrikt
- Norrbottens partidistrikt
- Skånes partidistrikt
- Stockholms partidistrikt
- Södermanlands partidistrikt
- Uppsala partidistrikt
- Värmlands partidistrikt
- Västerbottens partidistrikt
- Västernorrlands partidistrikt
- Västmanlands partidistrikt
- Västra Götalands partidistrikt
- Mljöpartiet de gröna i Örebro län
- Östergötlands partidistrikt
Lokalavdelningar
En lokalavdelning i Miljöpartiet omfattar en eller flera kommuner. Det finns även distrikt som omfattar en eller flera riksdagsvalkretsar. Partistyrelsen kan också efter gemensam ansökan godkänna sammanslagningar av avdelningar eller distrikt. Därutöver finns ett antal olika nätverk som är inriktade på en viss fråga. På riksnivå har Miljöpartiet sedan tidigt 2000-tal ordnat kommun- och landstingsdagar som en mötesplats för att diskutera kommun- och landstingspolitik.
Sidoförbund och nätverk
Partiet har sedan kongressen 2016 tre officiella sidoorganisationer, ungdomsförbundet Grön Ungdom, studentförbundet Gröna Studenter och seniorförbundet Gröna Seniorer. Därutöver finns ett antal närstående organisationer och interna nätverk. Klimatnätverket är ett av partiets största nätverk. Gröna Quinnor är ett nätverk av några kvinnor i partiet, det finns även en jämställdhetskommitté. Miljöpartister i Svenska kyrkan är en sammanslutning av miljöpartister som är aktiva i kyrkopolitiken i Svenska kyrkan. Profiler från Miljöpartiet har tillsammans med andra gröna ideologer bildat den gröna tankesmedjan Cogito. Tidigare har det även funnits ett nätverk för hbt-personer som hette Queergröna.
Utlandsavdelningar
Partistyrelsen kan efter ansökan anta föreningar utanför Sveriges gränser som utlandsavdelningar till partiet. För närvarande finns utlandsavdelningar i:
Medlemsutveckling
| Medlemsutveckling i Miljöpartiet de Gröna 1987–2016 | ||||
|---|---|---|---|---|
| År | Medlemmar | |||
| 1987 | 5 500 | |||
| 1988 | 8 500 | |||
| 1989 | 8 000 | |||
| 1990 | 7 600 | |||
| 1991 | 6 900 | |||
| 1992 | 6 400 | |||
| 1993 | 5 300 | |||
| 1994 | 6 500 | |||
| 1995 | 5 600 | |||
| 1996 | 6 950 | |||
| 1997 | 7 500 | |||
| 1998 | 7 900 | |||
| 1999 | 7 285 | |||
| 2000 | 6 918 | |||
| 2001 | 6 701 | |||
| 2002 | 8 011 | |||
| 2003 | 7 483 | |||
| 2004 | 7 178 | |||
| 2005 | 7 249 | |||
| 2006 | 9 543 | |||
| 2007 | 9 045 | |||
| 2008 | 9 111 | |||
| 2009 | 10 635 | |||
| 2010 | 15 544 | |||
| 2011 | 14 648 | |||
| 2012 | 13 354 | |||
| 2013 | 13 760 | |||
| 2014 | 20 214 | |||
| 2015 | 16 735 | |||
| 2016 | 13 689 | |||
| Källa: [1] | ||||
Valresultat
|
Fördjupning av resultat i riksdagsval
|
Europaparlamentsval
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Kontroverser
Miljöpartiet har kritiserats av föreningen Vetenskap och Folkbildning för ovetenskapliga tendenser. Enstaka företrädare för partiet har under åren understött pseudovetenskap med ockulta inslag som antroposofisk behandling, biodynamisk odling och homeopati. Emellertid betonar partistyrelsen vikten av vetenskaplig grund.[16] Miljöpartiets väljare är mer benägna att sätta tilltro till alternativmedicin, healing, paranormala fenomen och konspirationsteorier om chemtrails och läkemedelsindustrin än andra väljare, men de har å andra sidan högt förtroende för den vetenskapliga metoden.[17]
Riksdagsledamöter
Det står i Miljöpartiets stadgar att ingen riksdagsledamot får sitta längre än tre mandatperioder i följd. Efter det får personen inte väljas till samma uppdrag igen inom tre år. När listan till riksdagsval väljs används principen varannan kvinna varannan man, för att uppnå en jämn könsfördelning.[11] De för närvarande sittande riksdagsledamöterna är:[18]
Europaparlamentariker
Det är infört i Miljöpartiets stadgar att ingen Europaparlamentariker får sitta längre än två mandatperioder i följd, personen får därefter inte väljas till samma uppdrag igen inom tre år. När listan till Europaparlamentsval väljs används principen varannan kvinna, varannan man, för att uppnå en jämn könsfördelning.[11] De för närvarande sittande Europaparlamentarikerna är:[19]
Linnéa Engström valdes in i Europaparlamentet när Isabella Lövin utsågs till biståndsminister i regeringen Löfven i oktober 2014.[21]
Språkrör
Partiet har valt att i stället för partiledare ha två språkrör, ett manligt och ett kvinnligt. Detta dels av jämställdhetsskäl (för att uppnå jämlikhet på alla nivåer), dels eftersom partiet förespråkar kortare arbetstider då två språkrör kan dela på arbetet.[22] Ännu ett skäl som förs fram är att språkrörens uppgift är att föra ut partiets politik, inte att leda partiet. Enligt partiets stadgar får språkrören inte inneha den posten mer än nio år i rad.[23] Vid kongressen 2009 röstade man igenom att språkrör ska kunna bli statsråd.[24] Bland partiets mer kända politiker och tidigare språkrör märks Per Gahrton, Birger Schlaug och Eva Goës. Nuvarande språkrör är Gustav Fridolin och Isabella Lövin. Ett av partiets två första språkrör – Ragnhild Pohanka – har numera lämnat Miljöpartiet och gått över till Vänsterpartiet.
Språkrörshistorik
Miljöpartiets språkrör sedan 1984.[25]
| Åren | Kvinna | Man |
|---|---|---|
| 1981–1984 | Alternerande sammankallande i politiska utskottet. | |
| 1984–1985 | Ragnhild Pohanka | Per Gahrton |
| 1985–1986 | Birger Schlaug | |
| 1986–1988 | Eva Goës | |
| 1988–1990 | Fiona Björling | Anders Nordin |
| 1990–1991 | Margareta Gisselberg | Jan Axelsson |
| 1991–1992 | Vakant | |
| 1992–1999 | Marianne Samuelsson | Birger Schlaug |
| 1999–2000 | Lotta Nilsson Hedström | |
| 2000–2002 | Matz Hammarström | |
| 2002–2011 | Maria Wetterstrand | Peter Eriksson |
| 2011–2016 | Åsa Romson | Gustav Fridolin |
| 2016– | Isabella Lövin | |
Grafisk tidsaxel
Sammankallande i partistyrelsen
Sammankallanden leder partistyrelsen i dess arbete.
- 1995–1997 Gunvor G Ericson
- 1997–1999 Conny Wahlström
- 1999–2002 Ulf Holm
- 2002–2003 Anita Jonsson
- 2003–2006 Ulf Holm
- 2006–2011 Magnus Johansson
- 2011–2014 Helene Öberg
- 2014–2017 Jon Karlfeldt
- 2017- Marléne Tamlin
Gruppledare i riksdagen
Miljöpartiet har, till skillnad mot övriga partier, två gruppledare i riksdagen. Dessa leder riksdagsgruppens arbete.
- 1988–1991 Inger Schörling och Claes Roxbergh
- 1994–1998 Per Lager och Marianne Samuelsson
- 1998–2002 Per Lager och Marianne Samuelsson
- 2002–2006 Helena Hillar Rosenqvist och Mikael Johansson
- 2006–2008 Mikaela Valtersson och Mikael Johansson
- 2008–2010 Mikaela Valtersson och Ulf Holm
- 2010–2011 Mikaela Valtersson och Mehmet Kaplan
- 2011–2014 Mehmet Kaplan och Gunvor G Ericson
- 2014– Maria Ferm och Jonas Eriksson
Valresultat
.svg)
Resultat i riksdagsval per kommun
-
1982 -
1985 -
1988 -
1991 -
1994 -
1998 -
2002 -
2006 -
2010
Se även
Referenser
- ^ ”MP:s medlemsras – tusentals har lämnat partiet”. Svenska Dagbladet (Stockholm: Handelsbolaget Svenska Dagbladet AB & Co). 18 januari 2017. http://www.svd.se/mp-har-tappat-mer-an-3000-medlemmar/om/sverige. Läst 18 januari 2017.
- ^ ”Valmanifest 2010”. Miljöpartiet. Arkiverad från originalet den 8 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120208063138/http://www.mp.se/templates/Mct_177.aspx?number=205238.
- ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 30 maj 2014. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.html. Läst 3 juni 2014.
- ^ Abedi, Amir (2004-01-01) (på engelska). Anti-political Establishment Parties: A Comparative Analysis. Psychology Press. ISBN 9780415319614. https://books.google.com/books?id=B8oPfqRUqOYC. Läst 9 maj 2016
- ^ [a b] ”Grön ideologi – ett krav på handling”. Miljöpartiet de grönas partiprogram. Miljöpartiet de gröna. 7 maj 2009. http://mp.se/files/82000-82099/file_82014.pdf. Läst 26 maj 2009.
- ^ Nyvalet, partiernas viktigaste frågor
- ^ ”Mp slopar krav på EU-utträde”. Svenska Dagbladet. 6 oktober 2008. http://www.svd.se/mp-slopar-krav-pa-eu-uttrade. Läst 22 januari 2015.
- ^ Regeringskansliet, Regeringen och (20 september 2016). ”Budgeten för 2017 på fem minuter”. Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/artiklar/2016/09/budgeten-for-2017-pa-fem-minuter/. Läst 24 augusti 2017.
- ^ ”Nio av MP:s vallöften har spruckit - DN.SE” (på svenska). DN.SE. 12 maj 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/nio-av-mps-valloften-har-spruckit/. Läst 24 augusti 2017.
- ^ Nyheter, SVT. ”Här är Löfvens nya regering”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-ar-lofvens-nya-regering. Läst 24 augusti 2017.
- ^ [a b c] ”Miljöpartiet de grönas stadgar, antagna vid kongressen 2015”. Miljöpartiet. http://www.mp.se/om/stadgar.
- ^ [a b c d e f g h] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 29 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160129201830/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Allmanna-val-valresultat/.
- ^ ”Val till riksdagen 2010”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html.
- ^ ”Val till riksdagen 2014”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html.
- ^ [a b c d e] ”Valresultat Europaparlamentsval”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 29 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160129185501/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Europaparlamentsval-valresultat/.
- ^ Jesper Jerkert, ”Miljöpartiet och vetenskapen”, Folkvett 2005
- ^ ”Vof-undersökningen 2015”
- ^ ”Val till riksdagen – Valda”. Valmyndigheten. 19 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/valda.html. Läst 22 januari 2015.
- ^ ”Svenska Europaparlamentariker 2014–2019”. Europaparlamentet Sverige. http://www.europaparlamentet.se/sv/ledamoterna.html. Läst 22 januari 2015.
- ^ Nyheter, SVT. ”svt.se”. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/jakop-dalunde-tar-over-i-eu-parlamentet. Läst 21 november 2016.
- ^ ”Linnéa Engström (mp) till Europaparlamentet”. Dagens Opinion. 3 oktober 2014. http://www.dagensopinion.se/linn%C3%A9a-engstr%C3%B6m-mp-till-europaparlamentet. Läst 22 januari 2015.
- ^ ”Miljöpartiet de gröna – Vanliga skolfrågor”. 16 mars 2009. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121019123111/http://www.mp.se/templates/Mct_177.aspx?number=166162. Läst 13 februari 2011.
- ^ ”Miljöpartiet föreslår nya språkrör”. Sveriges Television. 29 mars 2011. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/miljopartiet-foreslar-nya-sprakror.
- ^ ”MP:s språkrör får bli ministrar”. Dagens Nyheter. 17 maj 2009. http://www.dn.se/nyheter/politik/mps-sprakror-far-bli-ministrar/.
- ^ ”Kongresser, tidigare språkrör och viktiga datum i Miljöpartiets historia”. Miljöpartiet. http://www.mp.se/om/historia/fakta. Läst 22 januari 2015.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Miljöpartiet.- Miljöpartiet de gröna
- Miljöpartiets politik
- Miljöpartiets partiprogram
- Populär Historias artikel om Miljöpartiets historia
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||
.svg)