Ugo Foscolo

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ugo Foscolo

Niccolò Ugo Foscolo, född 6 februari 1778Zakynthos, som vid den tiden hörde till Republiken Venedig, död 10 september 1827 i Turnham Green, nära London, var en italiensk författare och professor i litteratur, som tvingades gå i exil.

Foscolos skönlitteratur brukar föras till den italienska förromantiken. Han var även verksam som översättare till både italienska och engelska (Dante, Petrarca, Lawrence Sterne).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sedan hans fader, som var av veneziansk släkt och läkare i Split, Kroatien, tidigt dött flyttade Foscolo med sin grekiska moder till Venezia samt studerade där och, under abbé Cesarottis ledning, i Padua. Från sin mor ärvde han en kärlek till antikens Greklands språk och litteratur, och det gick hos Foscolo tidigt hand i hand med hänförelsen för de vaknande patriotiska och revolutionära idéerna. Han hälsade Napoleon Bonaparte med ett panegyriskt ode, men genom uppgörelsen i Campoformido (17 oktober 1797) då denne gav Venezia åt Österrike, blev Foscolo djupt kränkt i sin fosterlandskänsla, och begav sig till Milano.

I Milano han lärde känna Giuseppe Parini. Under de napoleonska krigsåren delande sin tid mellan sina litterära och militära karriärer, kämpade i "cisalpinska legionen" vid Cento, Marengo och Novi Ligure, deltog under Masséna med utmärkelse i försvaret av Genua, följde i Toscana general Pinos stab och tjänstgjorde vid den italienska häravdelningen i Frankrike 1804-1806.

Återkommen till Italien, utnämndes han 1808 till professor i litteratur vid universitetet i Pavia, en professur som tillsammans med alla övriga humanistiska lärostolar i hela kungariket Italien redan följande år indrogs på grund av den napoleonska regeringens rädsla för slumrande regimkritik. Från Florens, där han vid sidan av privatundervisning fullföljt sina litterära arbeten, återvände han 1813 till Milano för att återinträda i armén, då Italiens ställning efter fransmännens nederlag vid Leipzig syntes hotad.

Efter de segrande österrikarnas intåg i Milano vägrade han svära den nye härskaren trohetsed. Han föredrog landsflykt, varför han styrde färden först till Schweiz och därifrån 1816 till London, där han rönte ett sympatiskt mottagande och där han fick nytt tillfälle att tjäna sitt land genom att göra dess litteratur känd och populär. Han skrev där sina mest betydande kritiska och litteraturhistoriska arbeten. Men överansträngning och sjukdom jämte ekonomiskt obestånd hindrade honom att fullborda flera av de verk han planerat.

Hans stoft fördes 1871 till Santa Croce i Florens.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Litteraturvetenskapliga verk och kulturkritik[redigera | redigera wikitext]

Bland Foscolos prosaarbeten må nämnas den allegoriska satiren i gammaltestamentlig stil på latin Didymi Clerici prophetce minimi hypercalypsis, som enligt en tolkningsnyckel som bifogats verket var riktad mot de lärde i Italien. Genom att driva handel med sitt vetande och sitt samvete hade de fördärvat den fosterländska litteraturen och givit näring åt Napoleons ärelystnad.

De universitetsfördrag som hållits i Pavia, där han i inledningsföreläsningen Dell'origine e dell'ufficio della letteratura betonar litteraturens pedagogiska betydelse, och som den makt som befruktar livet. Orazione pel congresso di Lione är ett frimodigt uttalande angående de politiska reformerna i Cisalpinska republiken. I London skrev han Lettera apologetica, vari han medan han bemöter sina vedersakare, redogör för sin politiska hållning, en skrift, som jämte Notizia intorno a Didimo Chierico är av stor betydelse för kännedomen om Foscolos karaktär, i vilket hänseende här även må erinras om hans brev som präglas av en omedelbar livlighet och öppenhet.

Under pseudonym utgav han sin berömda tolkning av Lawrence Sternes "Sentimental journey".

Förutom Foscolos verk inom den klassiska filologien märks avhandlingarna över Petrarca, över texten till Decamerone, det omfattande arbetet över Dante, den italienska sonettens historia, uppsatserna över Italiens romantiska epos och över dess nyare dramatik.

Jacopo Ortis' sista brev[redigera | redigera wikitext]

Foscolos märkligaste arbete i skönlitterär form, Ultime letter e di Jacopo Ortis (Jacopo Ortis’ sista brev), utkom efter åtskilliga omarbetningar i sin definitiva form 1802. Det är en brevroman, där brevskrivaren Jacopo Ortis, en ung patriot, till stor del lånat drag från Foscolo själv. Breven som är ställda till en vän och studiekamrat, Lorenzo Alderani, omväxlar med inflikade fragment av den fingerade utgivaren av breven, Alderani, samt meddelanden som kompletterar historien.

Jacopo, som sett sitt fosterland (Venezia) offrat åt en främmande makt och sin personliga frihet hotad, drar sig undan till trakten av Euganeiska kullarna, där han sammanstrålar med en likaledes landsflyktig landsman vars dotter Teresa är trolovad med en för henne personligen likgiltig man av rik och ansedd släkt. Jacopo fattas av en snart besvarad kärlek till Teresa och begår självmord då hon blivit den andres maka.

Denna dikt, till vilken Goethes Werther i viss mån varit förebild, har förutom de yttre huvuddragen föga gemensamt med det tyska verket, vilket utmärker sig för ett enhetligare motiv och en mera ingående analys av den ödesdigra passionen. För Foscolos hjälte är den frivilliga döden efter antik förebild det enda som är värdigt den frie mannen som inte kan krossa och inte vill underkasta sig det politiska träldomsoket, och självmordstanken behärskar honom redan från bokens första sida. För honom blir också kärleken till Teresa blott en sista illusion, med vilken han söker hålla sig kvar vid livet.

Detta arbete som enligt Foscolos brev till Alfieri tillkommit under tre år av sorger och landsflykt, besjälas av en glödande frihets- och fosterlandskärlek, och det äger med all sin skepsis och förtvivlan en rikedom på poetiska drag som väl förklarar dess stora och snabba spridning. Namnet på hjälten är lånat från en ung student, Girolamo Ortis, som 1796 av okänd anledning berövade sig livet i Pavia.

Metriska verk[redigera | redigera wikitext]

Bland Foscolos arbeten i bunden form märkas, förutom översättningar från klassiska författare, tragedierna Tieste (uppförd i Venezia 1797), vari Foscolo med hänsyftning på Italien fördömer brödrastriden, Aiace (1811 spelad i Milano), där de mot Agamemnon (akt 2, scen l och 10) riktade orden syftar på Napoleon I:s hållning mot Italien, samt den till Italiens medeltid förlagda, i Bologna 1813 uppförda Ricciarda, där en fader dödar sin dotter hellre än han ger henne till maka åt sin hatade halvbroders och besegrares son. Även här får författaren tillfälle att (akt 2, scen 3) ge uttryck åt sin harm och sorg över sitt lands splittring.

Som lyriker räknas Foscolo till de främsta i Italien såväl genom några av sina sonetter som genom de båda odena A Luigia Pallavicini, skrivet i det belägrade Genua 1800, samt All'amica risanata (1802), vilka erinrar om Pannis odediktning, men dock är mera formsäkra genom deras utpräglade nyklassicism.

Dikten Le grazie är avdelad i tre sånger, är blott i fragment befintlig, och inspirerad av Canovas Venus. I denna ville skalden genom en serie bilder ur den mänskliga odlingens och konstens utveckling med anknytning till Grekland, Rom och Florens förhärliga skönheten som en förädlande och lyckobringande kulturmakt.

I hans yppersta dikt, Carme sui sepolcri (1806-07), tillägnad Ippolito Pindemonte och skriven likasom Le grazie på elvastavig blankvers, paras lyriken med målningar av episk grandezza. Skaldens vän och mästare Parini hade dött i fattigdom i Milano, och hans stoft hade utan hedersbetygelser jordats i en av de stora massgravar, i vilka liken av dem som inte efterlämnat medel till gravvård hopades namnlöst om varandra. Foscolo protesterar mot ett bruk som kunde låta en Parini vila vid sidan av en gemen förbrytare, och han visar i denna sång, under frammanande av det heroiska Greklands och det moderna Italiens stora minnen, hur pieteten för de döda är samhörig med känslan för familj, fosterland, ära, odödlighet, och hur de stora hädangångnas gravar manar till storsinta handlingar och ger väckelse till odödliga sånger.

Skönlitterär stil och temata[redigera | redigera wikitext]

Ingenstädes har Foscolo så som i dikten Carme sui sepolcri med dess hymniskt högtidliga och vemodigt gripande stämning inspirerats på en gång av sin fosterlandskärlek och sin kärlek till den grekiska antiken. Antiken, vars livsåskådning hans egen var så befryndad, har här blandats med både inhemsk och utländsk diktning. Carme sui sepolcri är "den enda i ordets stora pindariska betydelse lyriska dikt Italien äger",[1] och den har alltid haft en särskild tjusning för kulturella italienare - Garibaldi kunde den utantill.

Foscolos litterära betydelse ligger i stort sett i hans strävan att från akademiernas frasmakeri höja litteraturen till en verksamt ingripande faktor i det medborgerliga och politiska livet, till ett medel för den nationella pånyttfödelsen. I detta hänseende fullföljer han traditionerna från Alfieri och Parini, till vilka han även i fråga om den poetiska formen i mycket anslöt sig, på samma gång han genom vissa drag och stämningar i sin yppersta dikt varslar om den snart inbrytande romantiken, liksom hans Jacopo Ortis förebådar Lord Byron och Leopardi. Som kritiker var Foscolo i Italien den förste som gjorde det psykologiska betraktelsesättet gällande.

Foscolo var av en på samma gång skeptisk och lidelsefull, lätt hänförd och lätt misströstande natur, snar till kärlek och hat, och av en stolt rättframhet, som förskaffade honom flera fiender än vänner. Mycket tyder på att han med hela sin idealism, med sin känsla för familjebanden, ådagalagd i hans ömhet för moder och syskon, uppvuxen under andra samhällsförhållanden än det frivola Venezias, skulle blivit en annan än den han nu blev med sin ostadighet i vänskap och kärlek (om vilket Walter Scott vittnat), med sin obenägenhet eller oförmåga att i den senare söka en varaktig lycka, en hjälp och ett stöd under sitt irrande, oroliga, av fattigdom och många oförtjänta sorger hemsökta liv.

Men med all sin ombytlighet var han orubblig i sin kärlek till fosterlandet, som han ville se fritt och stort, och som en den italienska pånyttfödelsens apostel har han blivit ställd jämsides med Dante, Machiavelli och Alfieri.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Lyrik[redigera | redigera wikitext]

  • A Napoleone Bonaparte liberatore, ode (1799)
  • A Luigia Pallavicini caduta da cavallo, ode (1800)
  • All'amica risanata, ode (1802)
  • Non son chi fui, perì di noi gran parte, sonett (1802)
  • Che stai?, sonetto (1802)
  • Te nutrice alle Muse, sonett (1802)
  • E tu ne' carmi avrai perenne vita, sonett (1802)
  • Perché taccia il rumor di mia catena, sonett (1802)
  • Così gl'interi giorni in luogo incerto, sonett (1802)
  • Meritamente, però ch'io potei, sonett (1802)
  • Solcata ho la fronte, sonett (1802)
  • Alla sera, sonett (1803)
  • A Zacinto, sonett (1803)
  • Alla Musa, sonett (1803)
  • In morte del fratello Giovanni, sonett (1803)
  • Dei Sepolcri, carme (1806)
  • Le Grazie, carme incompiuto
  • Därtill flertalet dikter som blev outgivna

Dramer[redigera | redigera wikitext]

Övriga verk[redigera | redigera wikitext]

  • Brev
  • Ultime lettere di Jacopo Ortis, brevroman (1797)
  • Chioma di Berenice, om Catullus (1803)
  • Viaggio sentimentale, om Laurence Sterne, (1807)
  • Iliade, om Homeros, (1807)
  • Dell'origine e dell'ufficio della letteratura (1809)
  • Discorso sul testo della Divina Commedia
  • Essays on Petrarch
  • Discorso storico sul testo del Decamerone
  • Della nuova scuola drammatica in Italia, ofullbordad


Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carducci, Bozzetti critici e discorsi letterari, 1876, sid. 315