Friedrich Schiller

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Friedrich Schiller
Friedrich von Schiller av Ludovike Simanowiz, 1794.
Friedrich von Schiller av Ludovike Simanowiz, 1794.
Född 10 november 1759
Marbach am Neckar,  Württemberg
Död 9 maj 1805 (45 år)
Yrke Författare
Dramatiker
filosof
Nationalitet  Württemberg
Språk Tyska
Namnteckning
Schiller Autogram.jpg


Uppslagsordet ”Schiller” leder hit. För andra betydelser, se Schiller (olika betydelser).

Johann Christoph Friedrich Schiller (1802 adlad von Schiller), född 10 november 1759 i Marbach am Neckar i Württemberg, död 9 maj 1805 i Weimar i Sachsen-Weimar-Eisenach, var en tysk författare, dramatiker och filosof.

Ungdomen i Württemberg[redigera | redigera wikitext]

Huset där Schiller föddes.

Schiller tillhörde en schwabisk borgarsläkt. Fadern, Johann Kaspar Schiller (född 1723 och död 1796) arbetade som kirurg, officer och slutligen som styresman över hertigliga trädgården i Stuttgart. Schillers mor hette Elisabeth Dorothea Kodweiss (född 1732 och död 1802).

Schiller gick först i latinskolan i Ludwigsburg men tvingades sedan av Württembergs hertig Karl Eugen att gå i den av hertigen grundlagda Karlsschule. Skolbytet ledde till att han måste överge planerna att bli präst. Han valde att först studera juridik och sedan medicin. Den absoluta lydnaden under hertigen, undervisningsanstaltens stränga disciplin och enformigheten i utbildningen, vars mål var att utbilda ämbetsmän, gjorde vistelsen i Karlsschule svår för Schiller. 1780 lämnade han skolan och anställdes som läkare vid ett grenadjärregemente i Stuttgart. Han var redan då mycket beläst. Friedrich Gottlieb Klopstock, Jean-Jacques Rousseau och William Shakespeare hade gjort djupa intryck på honom. Han tog även intryck av Sturm-und-drang-tidens tyska författare. Bland annat Johann Wolfgang von Goethe, Friedrich Maximilian Klinger och Johann Anton Leisewitz.

Schillers egna litterära försök var till en början lyriska; han fick en dikt publicerad i Das schwäbische Magazin 1776. 1781 utgav han på eget förlag det i hemlighet skrivna skådespelet Die Räuber som 1782 uppfördes i Mannheim och hade stor framgång. Framförallt väckte Die Räuber hänförelse genom sitt frihetspatos; den blev en krigsförklaring mot tyranni och hyckleri i samhället. Pjäsen ogillades dock av hertigen och Schiller förbjöds att skriva om annat än medicin. Den 22 september 1782 flydde han från Württemberg.

På flykt[redigera | redigera wikitext]

Den följande tiden ägnade han åt sitt författarskap som avsiktligt allt mer närmade sig de praktiska sceniska kraven. I Die Verschwörung des Fiesco zu Genua (1783) tog han första gången sitt ämne ur historien. Skådespelet blev dock ingen succé. Det borgerliga skådespelet Kabale und Liebe (1784) blev framgångsrikare. Här angriper Schiller småhovens och aristokratiens lyx och högfärd och sätter stuttgartborgarna som en duktig kontrast till detta. Med Don Carlos (1787) övergav Schiller prosan för blankversen. Hans övriga produktion under sitt tidiga författarskap utgjordes främst av lyrik, delvis offentliggjord i den av Schiller till största delen författade Anthologie auf das Jahr (1782).

Efter en längre vistelse på godset Bauerbach vid Meiningen tog han 1783-84 anställning vid Nationaltheater i Mannheim som teaterförfattare. Här blev Charlotte von Kalb hans beundrarinna och vann hans hjärta. Men han fick snart skilja från henne för att resa till Leipzig och Dresden. Där stannade Schiller 1785-87, sysselsatt med flera bok- och tidskriftsprojekt för att rädda sin förstörda ekonomi. Här skrev han den berömda Ode an die Freude. Berättelserna Der Verbrecher aus Infamie och Der Geisterseher visade Schillers förmåga att skriva spännande berättelser som låg rätt i tiden. Genom sina studier drogs han alltmer över till det historiska och senare filosofiskt estetiska författarskapet. Genom att han var insatt i den grekiska klassiska litteraturen gick han emot Kants estetik i en av sina tidigare verk, "Uber die ästhetische Erziehung des Menschen in ei ner Reihe von Briefen" (1793).

Professuren i Jena[redigera | redigera wikitext]

Friedrich von Schiller
Byst av Johann Heinrich Dannecker.

Goethe skaffade Schiller den först oavlönade extra ordinarie professuren i historia i Jena 1788. Schiller flyttade till Jena 1789. 1790 gifte han sig med den högutbildade Charlotte von Lengefeld (född 1766, död 1826). Geschichte des dreissigjährigen Krieges (1791-93) avslutade hans historiska författarskap.

1791 fick Schiller, som redan hade dålig hälsa, en livshotande lungsjukdom. Hans ansträngda ekonomi gjorde att han var tvungen att arbeta trots sin sjukdom, men en donation räddade hans ekonomi och gav honom tid att vila upp sig. Så fort han tillfrisknad blev han mycket produktiv och skrev en rad filosofiska skrifter. Über den Grund des Vergnügens an tragischen Gegenständen (1792), Über die tragische Kunst (1792), Über Anmuth und Würde (1793), Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschen (1795) och Über naive und sentimentalische Dichtung (1795-96). I dessa la Schiller fram ett bildat och sedligt konstnärideal. Han blev genom sina filosofiska skrifter en av den äldre estetikens viktigaste teoretiker.

Schiller blev i Jena nära vän med Goethe vars medarbetarskap han förvärvade för tidskrifterna Die Horen (1795-97) och Musen-Almanach (1795-1800). Tillsammans gick de i Musen-Almanach till angrepp mot samtidens vetenskap och litterära ideal. I Musen-Almanach trycktes även Goethes ballader och ett antal av Schiller författade romanser.

Återgången till dramatiken[redigera | redigera wikitext]

Sitt dramatiska författarskap återtog Schiller efter tolv års avbrott med tragedin Wallenstein (1798-99), bestående av förspelet Wallensteins Lager och det egentliga skådespelet bestående av Die Piccolomini och Wallensteins Tod. Sorgespelet Maria Stuart (1800) fullbordades efter att Schiller 1799 flyttat till Weimar. Maria Stuart betecknar en anslutning till Euripides' analytiska metod och är en dyster skildring av människolivets litenhet. Orleanska jungfrun (1801) är en tragedi påverkad av romantiken. Nästa tragedi, Die Braut von Messina (1803), efterliknade det antika grekiska dramat, inte minst genom att använda sig av körer. Wilhelm Tell (1804), Schillers sista fullbordade skådespel, är ett nationellt frihetsdrama. Schiller bearbetade ett stort antal verk för scenen, bland annat Shakespeares Macbeth (1801), Gozzis Turandet (1802), två komedier av Picard[förtydliga] (1804), Racines Phaédra (1805), Goethes Egmont och Ifigenia. Festspelet Die Huldigung der Kilnste (1805) blev hans sista verk. han lämnade efter sig ofärdiga pjäser, Demetrius, Die Malteser, Kinder des Hauses och Prinzessin von Celle och Elfriede, som tyder på att han ända till sin död hade nya planer och idéer.

1802 erhöll Schiller adlig värdighet av kejsaren.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Dramer[redigera | redigera wikitext]

Mindre verk[redigera | redigera wikitext]

Dikter och ballader[redigera | redigera wikitext]

Filosofiska skrifter[redigera | redigera wikitext]

Historiska verk[redigera | redigera wikitext]

Samlingsverk samt ej identifierade svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Lefvernes-beskrifningar (Stockholm, 1798) [Innehåller biografier över Axel Oxenstierna, kardinal Richelieu, Amalia Elisabeth af Hessen-Cassel och kurfursten Maximilian av Bayern]
  • Kärleks-drottningen och de svarta systrarna: fragment af en besynnerlig historia (översättning Arvid Johan Spaldencreutz, Gusum, 1800)
  • Afhandlingar om universal-historiens studium och ändamål, och känslan af det höga (översättning Arved Bethén, Stockholm, 1803)
  • Öfversättningar utur hof-rådet Fr. von Schillers smärre prosaiska skrifter (översättning Arved Bethén, Stockholm, 1806)
  • Den genom ärans förlust brottslige (översättning Arvid Johan Spaldencreutz, Gusum, 1806)
  • Historisk underrättelse om de märkvärdigaste revolutioner och sammansvärjningar uti medelåldren och senare tider (översättning Pehr Lindberg, Stockholm, 1808)
  • Vieillevilles lefverne och krigsbedrifter (översättning Georg Gabriel Dahlcrona, Stockholm, 1819)
  • Franska religionskriget under Carl IX (anonym översättning, Stockholm, 1819)
  • Antwerpens belägring och Gianibellis helvetesmachin; samt grefvarne Egmonts och Hoornes rättegång och aflifvande (anonym översättning, Stockholm, 1819)
  • Valda skaldestycken (öfversatta af Dorothea Dunckel, Stockholm, 1822)
  • Förbrytaren af förlorad ära (anonym översättning, Kristianstad, 1822)
  • Om Lykurgs och Solons lagstiftning (översättning David Krutmejer, Stockholm, 1832)
  • Några af Schillers smärre dikter (översättning Jacob Ulrik Segerstedt, Leffler, 1856)
  • Schiller's första, hittills okända ungdomsarbete: Dygden, betraktad i dess följder: tal, till firande af fru riksgrefvinnan von Hohenheims födelsefest ... (anonym översättning, Stockholm, 1860)
  • Smärre dikter (översättning Herman Bjursten, Norstedt, 1863)
  • Dikter (översättning C.F.N., Helsingfors, 1876)
  • Valda lyriska dikter (översättning Alfred Victorin, Björck & Börjesson, 1905)
  • Schillers estetisk-filosofiska diktning (i urval och översättning jämte en inledande essay av Bertil Malmberg, Bonniers, 1915)
  • Dikter av Goethe och Schiller (översatta av Ernst Liljedahl, Linköping: Carlsons bokhandel, 1921)
  • Lykurgos' lagar: ur en föreläsning (anonym översättning?, Bonnier, 1939)
  • Valda verk : lyrik, prosa och dramatik (i urval av Johannes Edfelt, Forum, 1970)
  • Friedrich Schiller - frihetens skald: ett urval filosofiska skrifter (anonym översättning, Föreningen Ny solidaritet, 1990)
  • Schillers estetiska brev (översatta och kommenterade av Göran Fant, Järna: Kosmos, 1995)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]