Europeiska unionens officiella språk

En skylt utanför Europaparlamentet på unionens alla dåvarande 23 språk.

Europeiska unionens officiella språk omfattar 24 språk som har erkänd status inom Europeiska unionen. Dessa språk är bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. De enda två språk som är officiella på nationell nivå i medlemsstaterna men inte på unionsnivå är luxemburgiska och turkiska.

All lagstiftning inom unionen översätts till de officiella språken och varje unionsmedborgare har rätt att vända sig till unionens institutioner och organ på något av dessa språk och få svar på samma språk.

Officiell status

Europeiska unionens officiella språk fastställdes för första gången genom en förordning som antogs av Europeiska gemenskapernas råd den 15 april 1958. Förordningen var den första som utfärdades sedan upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och trädde i kraft den 26 oktober 1958. Genom den blev franska, italienska, nederländska och tyska gemenskapernas officiella språk. Sedan dess har rådet ändrat förordningen i samband med varje utvidgning av gemenskapen eller unionen för att inkludera anslutande medlemsstaters officiella språk. Sedan den 1 juli 2013 är följande 24 språk officiella: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. De enda två språk som är officiella i medlemsstaterna men inte på unionsnivå är luxemburgiska (sedan 1984 officiellt språk i Luxemburg jämte franska och tyska) och turkiska (officiellt språk i Cypern jämte grekiska). Turkiska kan dock komma att bli ett officiellt språk på unionsnivå i samband med en framtida återförening av Cypern. Den 17 februari 2016 begärde Cypern att unionens institutioner förbereder sig på att göra turkiska till ett officiellt språk.

Antalet medlemsstater är fler än antalet officiella språk eftersom vissa språk delas av flera medlemsstater. Till exempel är nederländska officiellt språk i både Belgien och Nederländerna, svenska i Finland och Sverige, franska i Belgien, Frankrike och Luxemburg, tyska i Belgien, den italienska provinsen Bolzano, Luxemburg, Tyskland och Österrike och grekiska i Cypern och Grekland. Även engelska delas av flera medlemsstater, såsom Irland, Malta och Storbritannien. Irland och Malta har dock egna officiella språk utöver engelska, vilket gör att relationen mellan antalet medlemsstater och antalet nationella språk är opåverkad. Dessutom är slovenska officiellt språk i den östra delen av den italienska regionen Friuli-Venezia Giulia.

Språkpolicy

Europeiska unionens institutioner, organ och byråer har en språkpolicy som syftar till att tillvarata den språkliga mångfalden inom unionen samtidigt som kostnaderna för översättning och tolkning hålls nere. I praktiken innebär det att all lagstiftning och de flesta andra officiella handlingar översätts till samtliga officiella språk. Beslut som bara rör en specifik juridisk person översätts dock vanligtvis bara till det språk som mottagaren talar. Europeiska unionens officiella tidning ges ut dagligen på varje av de 24 officiella språken. Varje unionsmedborgare har rätt att vända sig till unionens institutioner och organ på något av de officiella språken och få svar på samma språk.

I sina dagliga verksamheter är det få institutioner, organ och byråer som använder samtliga officiella språk. Europaparlamentet är ett undantag eftersom parlamentets samtliga handlingar översätts till alla de officiella språken. Varje ledamot har också rätt att hålla sitt anförande på något av dessa språk, och simultantolkning sker till övriga officiella språk. Vid utskotts- och delegationssammanträden sker översättning endast från och till de språk som används av de närvarande ledamöterna eller som någon ledamot begär. Detta gör Europaparlamentet till det flerspråkigaste parlamentet i världen, och med sina 350 fast anställda tolkar och 400 frilanstolkar är det också världens största arbetsgivare av tolkar.

Europeiska kommissionen har istället begränsat sina arbetsspråk till engelska, franska och tyska, utom vid kontakt med allmänheten. Många officiella handlingar översätts till samtliga officiella språk, men huvuddelen av de interna handlingarna översätts inte. Engelskans ställning inom kommissionen har, liksom i unionen i sin helhet, stärkts efter unionens utvidgning 1995 och framåt. Kommissionen har runt 1 750 översättare och 600 andra assistenter eller övriga personal som arbetar med översättning, vilket gör den till en av världens största arbetsgivare av översättare. Därutöver har kommissionen även 600 fast anställda tolkar och 3 000 frilanstolkar.

Unionens mångspråkighet kostar drygt en miljard euro per år, vilket motsvarar runt 1 procent av alla utgifter i den årliga budgeten, eller 2,3 euro per person och år.

Iriska och maltesiska

Iriska är det enda officiella språk som inte är det mest talade språket i någon av medlemsstaterna. Iriska erhöll status som officiellt fördragsspråk när Irland anslöt sig till det europeiska samarbetet 1973. Det innebar att fördragen översattes till iriska, vilka fick samma rättsliga status som fördragens övriga språkversioner. Däremot erhöll iriska inte statusen som ett officiellt arbetsspråk, vilket innebar att lagstiftning och andra officiella handlingar inte översattes till iriska. I juni 2005 beslutade Europeiska unionens råd att iriska skulle bli ett fullvärdigt officiellt språk i likhet med övriga officiella språk inom unionen från och med den 1 januari 2007. Under en övergångsperiod som sträckte sig till den 1 januari 2012 skulle dock endast lagstiftning antagen gemensamt av Europaparlamentet och rådet omfattas av kravet om att översättas till iriska. I december 2010 förlängdes detta undantag av rådet till den 1 januari 2017. I december 2015 förlängdes undantaget ännu en gång, denna gång till den 1 januari 2022. Undantaget kommer dock att gradvis fasas ut fram till dess.

Maltesiska är det minst talade av unionens officiella språk. Dessutom är antalet talare koncentrerat till Malta. När Malta anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 fanns det därför vissa svårigheter för unionens institutioner att anpassa sig till att använda det nya språket, framför allt på grund av bristen på översättare och tolkar som kunde maltesiska. Därför inrättade Europeiska unionens råd en övergångsperiod på tre år från anslutningsdagen, under vilken institutionerna inte var tvungna att utarbeta lagförslag på maltesiska. Det fanns ursprungligen en möjlighet att förlänga denna övergångsperiod, men rådet beslutade i november 2006 att övergångsbestämmelserna skulle upphöra den 30 april 2007.

Språkkunskaper

Språkkunskaperna inom unionen varierar stort mellan medlemsstaterna. Tyska är det mest talade modersmålet, medan engelska är det språk som förstås av flest medborgare. Engelska är också det språk som lärs ut överlägset mest i utbildningsväsendet. I genomsnitt 94 procent av alla gymnasieelever inom unionen läser engelska under sin utbildning, vilket kan jämföras med 23 procent för franska. I grundskolan är motsvarande siffror 97,3 procent respektive 33,8 procent. Franska är däremot det enda språk som dominerar i samtliga av unionens tre politiska centrum, Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Katalanska, galiciska och ryska är de tre mest talade språken inom unionen som ännu saknar status som officiellt språk på unionsnivå.

I genomsnitt 54 procent av alla invånare anser sig kunna hålla en konversation på ett annat språk än sitt modersmål. 38 procent av alla invånare anser sig kunna hålla en konversation på engelska. Andelen av invånarna som har kunskaper i ett eller flera främmande språk är lägst i Ungern, Italien, Portugal, Storbritannien och Irland. Bäst språkkunskaper har invånarna i Luxemburg, där 99 procent, 84 procent respektive 61 procent av invånarna uppger sig kunna ett, två respektive tre språk utöver sitt modersmål.

Genomsnittlig andel som uppger sig kunna föra en konversation på språket Special Eurobarometer 386, juni 2012

Språkkunskaper efter medlemsstat

Kunskaper i engelska.	Kunskaper i franska.	Kunskaper i tyska.	Kunskaper i spanska.	Kunskaper i ryska.	Kunskaper i italienska.

Lingvistisk klassificering och släktskap

Eurosedlarna pryds av eurons namn med latinska, grekiska och kyrilliska bokstäver.

Nästan alla officiella språk är indoeuropeiska språk, utom estniska, finska och ungerska, som är uraliska språk, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta av dessa språk använder sig också av det latinska alfabetet, utom bulgariska, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiska, som använder det grekiska alfabetet.

Bland de indoeuropeiska språken finns det tre stora undergrupper: de germanska språken, de romanska språken och de slaviska språken. De germanska språken talas främst i de centrala och norra delarna av unionen och inkluderar danska, engelska, nederländska, svenska och tyska. De romanska språken är vanligare i de västra och södra delarna av unionen och inkluderar franska, italienska, portugisiska, rumänska och spanska. De slaviska språken talas främst i de östra delarna av unionen och inkluderar bulgariska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska och tjeckiska.

De baltiska språken lettiska och litauiska (till skillnad från estniska), det keltiska språket iriska, och grekiska är också språk med indoeuropeiska rötter.

Regionala språk, minoritetsspråk och andra språk

Utöver de 24 officiella språken finns det över 60 regionala språk och minoritetsspråk som talas regelbundet av ungefär 40 miljoner människor inom unionen. Av dessa språk har de spanska regionala språken katalanska, baskiska och galiciska och de brittiska regionala språken skotsk gäliska och kymriska en särstatus eftersom de kan användas vid kontakt med Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Europeiska regionkommittén och Europeiska ombudsmannen. Medlemsstaterna beslutar själva om sin språkpolitik, även om vissa program finns på unionsnivå för att stödja och skydda de regionala språken.

Förutom de många regionala språken finns det en bred variation av språk som talas av invandrare. Turkiska, maghrebarabiska, ryska, urdu, bengali, hindi, tamil, ukrainska och Balkanspråken pratas i stora delar av unionen. Turkiska är ett av Cyperns två officiella språk (jämte grekiska), men har inte erhållit status som officiellt språk på unionsnivå. Ryska är inte ett officiellt språk i någon av medlemsstaterna, men talas i stor utsträckning av människor i Östeuropa, framför allt i Baltikum.

Se även

• Europeiska unionen
• Officiellt språk

Referenser

Noter

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.