Völva

Völvan från Völuspá

Fynd från en Völvas grav i Köpingsvik på Öland. Här syns en 82 cm lång järntrollstav med bronsdetaljer, och en unik modell av ett hus i toppen. Här syns också en bägare från Persien eller Centralasien, och en västeuropeisk bronsskål. Völvan hade, klädd i björnskinn, begravts i en båtgrav med både människo- och djuroffer. Fynden visas på Historiska museet i Stockholm.

En völva eller vala (fornisländska: vǫlva, av vǫlr, stav, trollstav) är en "fornnordisk spåkvinna" som i profetisk extas skådar in i framtiden. Flera völvor (valor) omtalas i den fornnordiska litteraturen. Mest bekant är den sierska som uppträder i Valans spådom (fornisländska: Vǫluspá), den inledande sången i den Poetiska Eddan. Den beskriver världens skapelse och undergång i nordisk mytologi. Ett annat exempel är beskrivningen i Erik Rödes saga kapitel 4 av hur völvan Torbjorg på Grönland gick till väga vid sitt siande.

Ordet völva är en avledning av det fornnordiska ordet vǫlr, som är en rund stav. Man kan därför tolka ordet som "stavbärerska". Under förkristen tid var valan en högt aktad kvinna. Hon vandrade omkring i landet och välkomnades till folkets gårdar bland annat för att besvara framtidsfrågor angående kommande skördar etc. Detta gjorde hon under så kallad sejd, det vill säga att hon kontaktade andevärlden genom att försätta sig i trans.

Völvan, valan eller motsvarande i andra kulturer var en yrkesarbetande kvinna, det vill säga hon utförde sina tjänster mot betalning. Hon kan vara bland de första kvinnor som mot ersättning utförde tjänster.

Det isländska ordet tölva, som betyder dator, är en sammandragning av tala och völva.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.