Christian Günther

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Christian Günther

Christian Günther bakom sitt skrivbord i Arvfurstens palats.

Ämbetsperiod
13 december 1939–31 juli 1945
Monark Gustaf V
Statsminister Per Albin Hansson
Företrädare Rickard Sandler
Efterträdare Östen Undén

Född 5 december 1886
Stockholm, Sverige
Död 6 mars 1966 (79 år)
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Oberoende

Christian Ernst Günther, född 5 december 1886 i Stockholm, död 6 mars 1966, var en svensk diplomat. Han var icke partiansluten utrikesminister under andra världskriget, från den 13 december 1939 till 31 juli 1945.

Ursprung och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Christian Günther var son till diplomaten Ernst Günther (i dennes andra giftermål) och Georgina "Gigi" Boltenhagen (född 1860) samt sonson till Claës Günther. Han hade fem syskon och ett halvsyskon,[1] bland annat Annie Löfstedt och gifte sig 20 september 1909 med Ingrid Sjöberg (född 1888), dotter till regementsveterinären Ernst Otto Sjöberg och Anna Henrika, född Morell. Han blev också svåger med justitierådet Erik Lind, professor Einar Löfstedt, Dagens Nyheters kulturchef Torsten Fogelqvist och på hustruns sida poeten Anders Österling. Han var far till konstnären Lena Strååt (född 1917), gift med skulptören Göran Strååt och till Anna (född 1910) och Bengt (född 1911).[2] Släkten Günther, som är adlig, har en lång tradition av radikala politiker, ämbetsmän och diplomater. Christian Günthers far var envoyé i Oslo, den första efter unionsupplösningen.

Christian Günther tog studenten 1904 vid Nya Elementar i Stockholm och började sedan studera vid Uppsala universitet. Han tog god tid på sig för studierna, flyttade till Lunds universitet där han tog fil.kand. 1909 och jur.kand. 1916. Efter examen började han arbeta som notarie på Folkhushållningskommissionen. Han kom 1918 till Lantbruksstyrelsen, och 1920 blev han sekreterare i tull- och traktatkommissionen och 1922 fick han en tjänst som tillförordnad förste kanslisekreterare på Handelsdepartementet samt chef för departementets traktatbyrå. År 1924 var han statsminister Hjalmar Brantings handsekreterare. Året därefter blev han tillförordnad chef vid speciella handelsavdelningen vid Utrikesdepartementet och 1928 chef där.[3]

År 1930 utnämndes han till utrikesråd, och 1931–1934 var han envoyé i Buenos Aires, Santiago de Chile, Montevideo och Asuncion i Argentina, 1934–1937 var han kabinettssekreterare, och därefter envoyé i Oslo 1937–1939.

Författarkarriär[redigera | redigera wikitext]

Christian Günthers gravvård på Djursholms begravningsplats.

Under sin tid vid Lunds universitet verkar Günther ha lagt sin energi på sitt intresse för litteratur: 1910 skrev han sagospelet Prins Tariel, novellsamlingen Djäfvulens bländverk samt 1913 en diktsamling. Enligt diplomaten Krister Wahlbäck är hans novellsamling Vineta från 1916 Günthers bästa skönlitterära insats. Åren 1918–1919 skrev han recensioner i den vänsterliberala Aftontidningen och sporadiskt i Dagens Nyheter. Hans fars Äventyrens värld hade premiär på Dramaten 1924 med Olof Winnerstrand i huvudrollen samt Alf Sjöberg och Holger Löwenadler i mindre roller. Pjäsen spelades 24 gånger och fick bra kritik i pressen. 1939 verkade han fortfarande se sitt författarskap som en betydande syssla, då han titulerade sig "envoyé, författare" i Vem är det.[4]

Utrikesminister under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Günther utnämndes i december 1939 till partineutral utrikesminister i samlingsregeringen. Skiftet på utrikesministerposten föranleddes av att dåvarande utrikesminister Rickard Sandler ansåg att svensk trupp skulle föras över till Åland för ett gemensamt svensk-finskt försvar av ön. Regeringschefen och särskilt den i regeringen inflytelserike finansministern Ernst Wigforss samt försvarsministern Per Edvin Sköld delade inte Sandlers åsikt. Wigforss var den som hårdast drev frågan om att ersätta Sandler. Regeringen menade dessutom att det kritiska läget i Europa motiverade en yrkesdiplomat i stället för en partiansluten politiker på posten, och efter det att envoyén i Köpenhamn, Carl Hamilton hade avböjt, föll valet på Christian Günther, som var välkänd i regeringskretsen. Günthers ministerperiod 1939–1945 anses allmänt ha varit en av de mest svårhanterliga i Sveriges historia.[5]

Under andra världskriget kritiserades Christian Günther för tyskvänlighet, särskilt under de kritiska åren 1940–41. Den svenska så kallade neutralitetspolitiken var Günthers ansvarsområde som utrikesminister och som med hans egna ord innebar "bevarandet av Sveriges fred samt yttre och inre frihet". Günther har kritiserats för transiteringstrafiken av militär och krigsmateriel mellan Norge och Tyskland efter den tyska invasionen i april 1940, samt för restriktioner i tryckfriheten, där konflikten med redaktören Torgny Segerstedt fick stor uppmärksamhet. Det svenska sändebudet i Berlin 1937–1945, Arvid Richert, var en bidragande orsak till Günthers ställningstagande, då denne varnade för konsekvenserna om Sverige vägrade permittenttrafik eller uttryckte öppen kritik mot Tyskland. Günther försvarade transiteringstrafiken med att "fientligheterna i Norge upphört", varför han inte kunde gå med på samma eftergift då de allierades begärde att få frakta trupper till Finland. Mot detta resonemang anförde bland andra Segerstedt att kriget ännu pågick mellan Tyskland och England. Kritiken mot statsminister Per Albin Hansson kom inte att bli lika stark trots att han var den högst ansvarige. Günther hade dock ett starkt stöd i riksdagen, då det allmänt ansågs att den förda politiken var nödvändig för att hålla Sverige utanför kriget.

Kritiken mot censuren under kriget har drabbat Günther i högre grad än andra statsråd, men även justitieminister Westman brukar hållas fram som ansvarig. Utrikesministerns skuld bestrids dock av UD-mannen Olof Rydbeck, som påpekat att statsminister Per Albin Hansson förordade censur, och har även gett konkreta bevis för detta. Politiken bestämdes inte på UD:s pressavdelning, utan i regeringen.[6] Censur infördes redan i krigets inledning och ett organ för genomförandet av denna hade redan inrättats på Slottsbacken när Günther tillträdde posten.

Under krigets slutskede verkade Günther för att frisläppa danskar och norrmän från koncentrationsläger. Redan 1943 hade han själv upprättat kontakter med finska medicinalrådet Felix Kersten som hade nära förbindelser med Heinrich Himmler. Under slutet av 1944 började planen verkställas, och greve Folke Bernadotte blev inkallad som representant för Röda Korset (se vidare denne). Det kan nämnas att den hårt kritiserade så kallade baltutlämningen verkställdes flera år efter Günthers avgång av en regering ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som utrikesminister.

Günther var av den uppfattningen, att hans främsta insats som utrikesminister var under Finska vinterkriget, då han avvärjde de allierades planer på att skapa en front mot Tyskland i Sverige. Han hade goda kontaker med den ryske envoyén i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, och lyckades hålla Sverige neutralt till den 22 juni 1941 då han yrkade bifall för att Engelbrechtdivisionen transiterades från Norge till Finland via Sverige. Regeringsbeslutet drevs igenom med stöd av bland annat kung Gustaf V och blev orsaken till den så kallade Midsommarkrisen juni 1941. För denna eftergift, och regeringens uppenbara åsidosättande av neutralitetspolitiken, har Günther blivit kritiserad. Officiellt framhölls att åtgärden var en engångsföreteelse, och senare liknande krav från Tyskland avslogs av regeringen på inrådan av Günther. En transport av 500 sjuka tyska soldater, permittenttrafiken, tilläts dock mellan Torneå och Helsingborg årsskiftet 1941–42.

Trots att Sverige fått mottaga kritik för transiteringstrafiken, var Günther i allmänhet mycket ansedd i Sverige då han lämnade posten som utrikesminister 1945 och fick 200 000 kronor som företag och enskilda personer samlat till en extra pension.

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget utsågs han till minister i disponibilitet. Han hade först blivit utnämnd till envoyé i Köpenhamn, men den danske kungen förklarade att man inte ville se honom där. Han var verksam i Rom 1946–1950 som sändebud.

Som person var Günther distanserad, liberal och intellektuell och han röstade oftast på Socialdemokraterna, och lade ner energi på vad han ansåg vara väsentligt, men delegerade övrigt till sina medarbetare vid UD, där särskilt utrikesrådet Staffan Söderblom gjorde insatser för förbindelserna med Tyskland. Kabinettssekreteraren Erik Boheman uttalade sig om Günther och menade att denne "inte var särskilt effektiv i administrativt hänseende men omdömesgill i politiska och handelspolitiska frågor". På senare år har Günther kritiserats, bland annat i Wallenbergutredningen 2003 om Raoul Wallenbergs försvinnande.[7]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Storkorset av belgiska Leopold II:s orden; storkorset av brasilianska Södra korsets orden; storkorset av chilenska förtjänsttecknet Al Merito; storkorset av kungliga danska Dannebrogsorden; estniska Vita Stjärnorden av första klassen; storkorset av lettiska Tre Stjärnors orden; storkorset av litauiska Storfurst Gediminas orden; storkorset av Mexikanska Aztekiska Örnorden av första klassen; storkorset av norska Sankt Olavs orden; storkorset av Perus Solorden; storkorset av portugisiska Kristusorden; storkorset av polska orden Polonia Restituta; storkorset och officer av Tyska örnens orden. Vice kansler 6 juni 1942 för Kungl. Serafimerorden.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk Adelskalender för år 1900, Karl Karlsson Leijonhufvud, P A Norstedt & Söner, Stockholm 1899 s. 204
  2. ^ Sveriges Ridderskap och Adels kalender 1941, Gustaf Elgenstierna, Albert Bonnier Förlag, Stockholm 1941 s. 424ff
  3. ^ Wahlbäck (2001), s. 72-74
  4. ^ Wahlbäck (2001), s. 75-76
  5. ^ Brandell, Ulf, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon hft 85 (Sthlm 1969)
  6. ^ Olof Rydbeck, I maktens närhet, s.72
  7. ^ Wallenbergutredningen: "Ett diplomatiskt misslyckande" Pressmeddelande Utrikesdepartementet, 4 mars 2003
  8. ^ Sveriges statskalender för året 1945, [Med bihang], utgiven efter Kungl. Majt:ts nådigste förordnande av dess Vetenskapsakademi, Uppsala & Stockholm 1945 ISSN 0347-7223 s. 72 + avsnitt 901

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Carl Hamilton
Sveriges kabinettssekreterare
1934–1937
Efterträdare:
Erik Boheman
Föregångare:
Rickard Sandler
Sveriges utrikesminister
1939–1945
Efterträdare:
Östen Undén