Christian Günther

Från Wikipedia
Christian Günther


Tid i befattningen
13 december 1939–31 juli 1945
Statsminister Per Albin Hansson
Företrädare Rickard Sandler
Efterträdare Östen Undén

Född Christian Ernst Günther
5 december 1886
Stockholm, Sverige
Död 6 mars 1966 (79 år)
Oscars församling, Stockholm
Gravplats Djursholms begravningsplats
Nationalitet Sverige Svensk
Politiskt parti Oberoende
Utbildning Filosofie kandidat 1909
Juris kandidat-examen 1916
Alma mater Lunds universitet
Yrke Diplomat
Ministär Regeringen Hansson III

Christian Ernst Günther, född 5 december 1886 i Stockholm, död 6 mars 1966 i Oscars församling i Stockholm, var en svensk diplomat. Han var partilös utrikesminister under andra världskriget, från den 13 december 1939 till 31 juli 1945.

Ursprung och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Christian Günther var son till diplomaten Ernst Günther (i dennes andra giftermål) och Georgina ”Gigi” Boltenhagen (född 1860) samt sonson till Claës Günther. Han hade sex syskon varav ett halvsyskon, bland andra Annie Löfstedt.[1] Han gifte sig 20 september 1909 med konstnären Ingrid Sjöberg. Han blev också svåger med justitierådet Erik Lind, professor Einar Löfstedt, Dagens Nyheters kulturchef Torsten Fogelqvist och på hustruns sida med poeten Anders Österling. Han var far till konstnären Lena Strååt, gift med skulptören Göran Strååt, och till ytterligare två barn.[2] Släkten Günther, som är adlig, har en lång tradition av radikala politiker, ämbetsmän och diplomater. Christian Günthers far var envoyé i Oslo, den första efter unionsupplösningen.

Christian Günther tog studenten 1904 vid Nya Elementar i Stockholm och började sedan studera vid Uppsala universitet. Han tog god tid på sig för studierna, flyttade till Lunds universitet där han tog fil.kand. 1909 och jur.kand. 1916. Efter examen började han arbeta som notarie på Folkhushållningskommissionen. Han kom 1918 till Lantbruksstyrelsen, och 1920 blev han sekreterare i tull- och traktatkommissionen och 1922 fick han en tjänst som tillförordnad förste kanslisekreterare på Handelsdepartementet samt chef för departementets traktatbyrå. År 1924 var han statsminister Hjalmar Brantings handsekreterare. Året därefter blev han tillförordnad chef vid speciella handelsavdelningen vid Utrikesdepartementet och 1928 chef där.[3]

År 1930 utnämndes han till utrikesråd, och 1931–1934 var han envoyé i Buenos Aires (Argentina) samt även sidoackrediterad i Santiago de Chile (Chile), Montevideo (Uruguay) och Asunción (Paraguay), 1934–1937 var han kabinettssekreterare, och därefter envoyé i Oslo 1937–1939.

Författarkarriär[redigera | redigera wikitext]

Under sin tid vid Lunds universitet verkar Günther ha lagt sin energi på sitt intresse för litteratur: 1910 skrev han sagospelet Prins Tariel, novellsamlingen Djäfvulens bländverk samt 1913 en diktsamling. Enligt diplomaten Krister Wahlbäck är hans novellsamling Vineta från 1916 Günthers bästa skönlitterära insats. Åren 1918–1919 skrev han recensioner i den vänsterliberala Aftontidningen och sporadiskt i Dagens Nyheter. Hans fars Äventyrens värld hade premiär på Dramaten 1924 med Olof Winnerstrand i huvudrollen samt Alf Sjöberg och Holger Löwenadler i mindre roller. Pjäsen spelades 24 gånger och fick bra kritik i pressen. 1939 verkade han fortfarande se sitt författarskap som en betydande syssla, då han titulerade sig "envoyé, författare" i Vem är det.[4]

Utrikesminister under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Christian Günther bakom sitt skrivbord i Arvfurstens palats, 1940.

Günther utnämndes i december 1939 till partineutral utrikesminister i samlingsregeringen. Skiftet på utrikesministerposten föranleddes av att dåvarande utrikesminister Rickard Sandler ansåg att svensk trupp skulle föras över till Åland för ett gemensamt svensk‐finskt försvar av ön. Regeringschefen och särskilt den i regeringen inflytelserike finansministern Ernst Wigforss samt försvarsministern Per Edvin Sköld delade inte Sandlers åsikt. Wigforss var den som hårdast drev frågan om att ersätta Sandler. Regeringen menade dessutom att det kritiska läget i Europa motiverade en yrkesdiplomat i stället för en partiansluten politiker på posten, och efter det att Carl Hamilton, envoyé i Köpenhamn, hade avböjt, föll valet på Christian Günther, som var välkänd i regeringskretsen. Günthers ministerperiod 1939–1945 anses allmänt ha varit en av de mest svårhanterliga i Sveriges historia.[5]

Under andra världskriget kritiserades Christian Günther för tyskvänlighet, särskilt under de kritiska åren 1940–1941. Den svenska neutralitetspolitiken var Günthers ansvarsområde som utrikesminister och som med hans egna ord innebar "bevarandet av Sveriges fred samt yttre och inre frihet". Günther har kritiserats för transiteringstrafiken av militär och krigsmateriel mellan Norge och Tyskland efter den tyska invasionen i april 1940, samt för restriktioner i tryckfriheten, där konflikten med redaktören Torgny Segerstedt fick stor uppmärksamhet. Arvid Richert, svenskt sändebud i Berlin 1937–1945, var en bidragande orsak till Günthers ställningstagande, då denne varnade för konsekvenserna om Sverige vägrade permittenttrafik eller uttryckte öppen kritik mot Tyskland. Günther försvarade transiteringstrafiken med att "fientligheterna i Norge upphört", varför han inte kunde gå med på samma eftergift då de allierades begärde att få frakta trupper till Finland under det finska vinterkriget 1939/1940. Mot detta resonemang anförde bland andra Segerstedt att kriget ännu pågick mellan Tyskland och England. Kritiken mot statsminister Per Albin Hansson kom inte att bli lika stark trots att han var den högste ansvarige. Günther hade dock ett starkt stöd i riksdagen, då det allmänt ansågs att den förda politiken var nödvändig för att hålla Sverige utanför kriget. Statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther bildade ett skickligt radarpar i svensk utrikespolitik december 1939–juli 1945. Per Albin berömde Günther för hans insats vid avgången 1945 och sade att det aldrig hade varit några misshälligheter mellan de båda om utrikespolitiken. Det är ett talande vittnesbörd. Günther var främst en stor Finlandsvän, och bidrog genom sina diplomatiska insatser att få fram en fred för Finland med Sovjetunionen i mars 1940 och i augusti 1944.

Kritiken mot tryckfrihetspolitiken under kriget har drabbat Günther i högre grad än andra statsråd, men även justitieminister K. G. Westman brukar hållas fram som ansvarig. Utrikesministerns skuld bestrids dock av UD-mannen Olof Rydbeck, som påpekat att statsminister Per Albin Hansson förordade ingripanden 1940–1942 mot pressen i form av de så kallade beslagen utan rättegång (TF 1812) och det så kallade transportförbudet på statliga järnvägar. Tryckfrihetspolitiken bestämdes inte på UD:s pressavdelning, utan av regeringen.[6] Regeringens presspolitik var dock komplicerad. Någon förhandscensur och utgivningsförbud infördes inte i Sverige under krigsåren 1939–1945, vilket var unikt för Europa. Däremot skrevs möjligheten till att införa dessa åtgärder i krig och vid krigsfara in i grundlagen, TF, av riksdagarna 1940–1941, men detta tillämpades aldrig. Dessutom förekom påtryckningar på pressen om att inte publicera uppgifter om militära förhållanden, flyktingar med mera (TT:s "grå lappar till redaktionerna"). Informationsstyrelsen, som lydde under UD, sökte också på frivillig väg dämpa pressens kritik av främst Hitler och Nazityskland under "de mörka åren 1940–1942". Dessutom fanns den statliga Pressnämnden, som på frivillig väg strävade efter att dämpa presskritiken av främst Nazityskland i svensk press. Torgny Segerstedt i GHT vägrade att befatta sig med Pressnämndens cirkulärskrivelser till de svenska tidningarna. Ytterst kunde denna tryckfrihetspolitik ses som samlingsregerings presspolitik med UD och utrikesministern som huvudansvarig. I realiteten var tryckfrihetspolitiken en del av den svenska säkerhetspolitiken mot stormakterna, och då främst mot Nazityskland, under krigsåren 1939–1945.

Under krigets slutskede verkade Günther för att frisläppa danskar och norrmän från koncentrationsläger. Redan 1943 hade han själv upprättat kontakter med finska medicinalrådet Felix Kersten som hade nära förbindelser med Heinrich Himmler. Under slutet av 1944 började planen verkställas, och greve Folke Bernadotte blev inkallad som representant för Röda Korset. Det kan nämnas att den hårt kritiserade så kallade baltutlämningen verkställdes året efter Günthers avgång, av en regering ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som utrikesminister.

Günther var av uppfattningen att hans främsta insats som utrikesminister var under finska vinterkriget, då han avvärjde de allierades planer på att skapa en front mot Tyskland i Sverige. Han hade goda kontakter med Aleksandra Kollontaj, Sovjetunionens envoyé i Stockholm, och lyckades hålla Sverige neutralt till den 22 juni 1941 då han yrkade bifall för att Engelbrechtdivisionen transiterades från Norge till Finland via Sverige. Regeringsbeslutet drevs igenom med stöd av bland annat kung Gustaf V och blev orsaken till den så kallade midsommarkrisen juni 1941. För denna eftergift, och det många ansåg vara, regeringens åsidosättande av neutralitetspolitiken, har Günther blivit kritiserad. Officiellt framhölls att åtgärden var en engångsföreteelse, och senare liknande krav från Tyskland avslogs av regeringen på inrådan av Günther. En transport av 500 sjuka tyska soldater tilläts dock mellan Torneå och Helsingborg årsskiftet 1941–1942. Den så kallade permittenttrafiken var tågtransporter av obeväpnade tyska soldater på permission från Oslo via Sverige till Tyskland under åren 1940–1943. Det ansågs vara inom ramarna för neutraliteten av den svenska regeringen medan transporter av militär materiel, som avgjordes från fall till fall (inget generellt tillstånd), kritiserades av Storbritannien och senare Sovjetunionen och USA, dock inte i någon stor omfattning. 1942–1943 tryckte västmakterna på Sverige i fråga om krigshandeln (lejdtrafiken, olja med mera) och kopplade detta till det tyska transiteringstrafiken. Det ledde till att det svensk-tyska avtalet sades upp i augusti 1943 och att Sverige sedan gynnades av de allierade i krigshandeln, diplomatiskt med mera. Günther var i hög grad drivande för omläggningen av denna politik och var alltså i detta skede i hög grad västmaktsvänlig, vilket balanserar bilden av tyskvänlighet från åren 1940–1941. Detta var dessutom i hög grad samlingsregeringens politik under ledning av Per Albin Hansson.

Trots att Sverige fått mottaga kritik för transiteringstrafiken, var Günther i allmänhet mycket ansedd i Sverige då han lämnade posten som utrikesminister 1945 och fick 200 000 kronor som företag och enskilda personer samlat till en extra pension.

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Christian Günthers gravvård på Djursholms begravningsplats.

Efter kriget utsågs han till minister i disponibilitet. Han hade först blivit utnämnd till envoyé i Köpenhamn, men den danske kungen förklarade att man inte ville se honom där. Han var verksam i Rom 1946–1950 som sändebud.

Som person var Günther distanserad, liberal och intellektuell och han röstade oftast på Socialdemokraterna, och lade ner energi på vad han ansåg vara väsentligt, men delegerade övrigt till sina medarbetare vid UD, där särskilt utrikesrådet Staffan Söderblom gjorde insatser för förbindelserna med Tyskland. Kabinettssekreteraren Erik Boheman uttalade sig om Günther och menade att denne "inte var särskilt effektiv i administrativt hänseende men omdömesgill i politiska och handelspolitiska frågor". På senare år har Günther kritiserats, bland annat i Wallenbergutredningen 2003 om Raoul Wallenbergs försvinnande.[7]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Svenska utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Utländska utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

I populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

I tv-filmen från 1988, Fyra dagar som skakade Sverige, gestaltas han av skådespelaren Sven Lindberg.

Citat[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk Adelskalender för år 1900, Karl Karlsson Leijonhufvud, P A Norstedt & Söner, Stockholm 1899 s. 204
  2. ^ Sveriges Ridderskap och Adels kalender 1941, Gustaf Elgenstierna, Albert Bonnier Förlag, Stockholm 1941 s. 424ff
  3. ^ Wahlbäck (2001), s. 72–74
  4. ^ Wahlbäck (2001), s. 75–76
  5. ^ Brandell, Ulf, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon hft 85 (Sthlm 1969)
  6. ^ Olof Rydbeck, I maktens närhet, s.72
  7. ^ Wallenbergutredningen: "Ett diplomatiskt misslyckande" Arkiverad 21 mars 2005 hämtat från the Wayback Machine. Pressmeddelande Utrikesdepartementet, 4 mars 2003
  8. ^ [a b] Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1945bih
  9. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1942bih
  10. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1940bih
  11. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1931bih
  12. ^ Sveriges statskalender för året 1928. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1928. sid. 955 
  13. ^ [a b] Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1955
  14. ^ Erik T:son Uggla, red (1958). Ordenskalender 1958/59. Uppsala: Almqvist & Wiksell. sid. 109 
  15. ^ [a b c] Sveriges statskalender för året 1935. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1935. sid. 75 
  16. ^ [a b c d e f] Sveriges statskalender för året 1937. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1937. sid. 77. https://books.google.se/books?id=Wog5AQAAIAAJ&printsec=frontcover&dq=editions:LCCN07016334&hl=sv&lr=#v=onepage&q&f=false 
  17. ^ [a b c d] Kungl. Lantbruksstyrelsen. i Sveriges statskalender 1925
  18. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1928. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1928. sid. 133 
  19. ^ [a b c] Deras Excellenser Herrar Statsministern, Ministern för utrikes ärendena och Riksmarskalken. i Sveriges statskalender 1940
  20. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1941. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1941. sid. 63. https://books.google.se/books?id=wXE5AQAAIAAJ&pg=PA55&dq=editions:LCCN07016334&lr=&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=3#v=onepage&q&f=false 
  21. ^ [a b] Kungl. Lantbruksstyrelsen. i Sveriges statskalender 1921
  22. ^ [a b c d e] Sveriges statskalender för året 1938. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1938. sid. 216. https://books.google.se/books?id=xIk5AQAAIAAJ&pg=PA88&dq=editions:LCCN07016334&lr=&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=3#v=onepage&q&f=false 
  23. ^ [a b c] Sveriges statskalender för året 1939. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1939. sid. 220. https://books.google.se/books?id=EYs5AQAAIAAJ&printsec=frontcover&dq=editions:LCCN07016334&hl=sv&lr=#v=onepage&q&f=false 
  24. ^ [a b c] Kungl. Maj:ts beskickningar till främmande makter. i Sveriges statskalender 1950
  25. ^ [a b c] Kungl. Maj:ts beskickningar till främmande makter. i Sveriges statskalender 1947
  26. ^ Sveriges statskalender för året 1943. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1943. sid. 69. https://books.google.se/books?id=zXM5AQAAIAAJ&pg=RA1-PA3&dq=editions:LCCN07016334&lr=&hl=sv&source=gbs_selected_pages&cad=2#v=onepage&q&f=false 
  27. ^ [a b] Sveriges statskalender för skottåret 1944. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1944. sid. 72. https://books.google.se/books?id=nXQ5AQAAIAAJ&pg=PA63&dq=editions:LCCN07016334&lr=&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=3#v=onepage&q&f=false 
  28. ^ [a b c] Deras Excellenser Herrar Statsministern, Ministern för utrikes ärendena och Riksmarskalken. i Sveriges statskalender 1945

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Einar Ekstrand
Sveriges envoyé i Buenos Aires
1931–1934
Efterträdare:
Einar Modig
Företrädare:
Carl Hamilton
Sveriges kabinettssekreterare
1934–1937
Efterträdare:
Erik Boheman
Företrädare:
Torvald Höjer den äldre
Sveriges envoyé i Oslo
1937–1939
Efterträdare:
Johan Beck-Friis
Företrädare:
Rickard Sandler
Sveriges utrikesminister
1939–1945
Efterträdare:
Östen Undén
Företrädare:
Joen Lagerberg
Sveriges envoyé i Rom
1946–1950
Efterträdare:
Hans Gustaf Beck-Friis