Portal:Natur/Utvald artikel

Utvalda artiklar i slumpgeneratorn:

1

Ett fjäll kan definieras som ett berg eller ett mer flackt landskap, vars högsta punkt når över skogsgränsen. Sammanhängande skog förekommer alltså inte, och träd saknas helt i högfjällsområden. Termen fjäll används mer eller mindre uteslutande om berg i de nordiska länderna, men även mer allmänt om berg som bär karakteristiska särdrag som är typiska för berg som formats av ismassor, det vill säga att de bland annat har relativt flacka sluttningar och runda former. Dialektalt och i norskan och isländskan kan fjäll (fjell respektive fjall) syfta på alla typer av berg oavsett geografiskt läge, höjd och utseende. Också i England förekommer ordet fjäll, till exempel i namnet på Englands högsta berg Scafell Pike.

2

Världsarven utgörs av de kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten. Vad som är och hur ett objekt kan bli ett världsarv bestäms i världsarvskonventionen (Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv). Konventionen antogs den 16 november 1972 av Unescos generalförsamlings 17:e kongress i Paris. FN-organisationen Unesco upprätthåller en lista över världsarv och det står medlemsländer fritt att nominera objekt till listan. Medlemslandet är därefter i enlighet med konventionen förpliktigat, åtminstone moraliskt, att sörja för att världsarvet bevaras åt eftervärlden. När en miljö eller ett fenomen antagits som världsarv skall det vara en angelägenhet för hela mänskligheten, enligt Unesco. I maj 2018 fanns 1073 världsarv i 167 anslutna länder; av dessa är 832 kulturarv, 206 naturarv och 35 en kombination av de båda typerna. Varje år har tillkommit i snitt 27 världsarv. Italien har med sina 53 fler världsarv än något annat land.

3

En fjäder är en utväxt från en fågels hud, bestående av proteinet keratin. Fåglar är de enda nu levande djur som har fjädrar och de flesta fåglar har dem över hela kroppen, förutom på benen, näbben och orbitalringen. Fågelns fjädrar är en förutsättning för att den ska kunna flyga men de fungerar även som värmeisolering. Fågelns alla fjädrar kallas tillsammans för fjäderdräkt. Den gemensamma termen för handpennor, stjärtpennor och täckfjädrar är konturfjädrar eller ibland flygfjädrar. Fjädern växer inuti ett rörformat utskott som sitter fast i en fjädersäck i huden. När fjädern är färdigväxt spricker röret och faller av, utan smärta för fågeln. Antalet fjädrar på en fågel varierar, främst på grund av fågelns storlek. En ladusvala har cirka 1 500 fjädrar och en sångsvan cirka 25 000. Oavsett fjädrarnas antal ingår de i vissa definierade typer och fjäderpartier.

4

Blåmes (Parus caeruleus eller Cyanistes caeruleus) är en fågelart i familjen mesar (Paridae). Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa. Blåmesens favoritbiotoper är löv- och blandskog med hög andel ekar, men den återfinns också ofta i parker och trädgårdar. Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Vid födosöket är fågeln påfallande genom sin skicklighet. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkar används ofta. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen.

5

Gröngöling (Picus viridis) är en fågel inom familjen hackspettar. Den är en stannfågel som förekommer i västra, och sydvästra Asien, samt i större delen av Europa förutom på vissa öar och i de nordligaste områdena, och är en av de vanligaste hackspettarna i Europa. Den tillhör släktet Picus, vilka är hackspettarter med gröngrå fjäderdräkt. Den kan bli cirka 32 cm lång och kan mäta upp till 52 cm mellan vingspetsarna och könen blir ungefär jämnstora. Både hona och hane kan, förutom den gröngråa fjäderdräkten, kännas igen på den röda hjässan och nacken. Den dagaktiva gröngölingen befinner sig ofta på marken, till skillnad från de flesta andra hackspettar. Dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin cirka 10 cm långa tunga med hullingar.

6

Guldsiska (Carduelis tristis) är en nordamerikansk fågel som tillhör familjen finkar. Den är flyttfågel med en utbredning från södra Kanada till North Carolina i sydöstra USA under häckningssäsongen, och från strax söder om Kanadas sydgräns till Mexiko under vintern. Guldsiskan är den enda arten i sin underfamilj som genomgår två ruggningar om året. Den uppvisar könsdimorfism i färgningen: hanen är livfullt gul på sommaren och olivfärgad under vintermånaderna, medan honan har en blekt gulbrun färgton som bara blir något ljusare under sommaren. Guldsiskan är fröätare och anpassad för att äta från fröställningar. Den har en konisk näbb för att plocka frön och rörliga fötter som vigt kan gripa fast i fröställningarna när den äter. Häckningssäsongen är kopplad till födotillgångens höjdpunkt och börjar i slutet av juli, vilket är relativt sent på året för en fink. Arten är i allmänhet monogam och häckar en gång per år.

7

Kakapo (maori för nattpapegoja) (Strigops habroptilus), även kallad ugglepapegoja, är en nattaktiv papegojart med gul-grön fjäderdräkt, som är endemisk för Nya Zeeland. Kakapon känns igen på en distinkt ansiktsrundel av sensoriska, morrhårsliknande fjädrar, en stor grå näbb, korta ben, stora fötter, och vingar och stjärt av relativt kort längd. En viss kombination av egenskaper gör den unik i dess slag; det är den enda papegojarten som inte kan flyga, samt den tyngsta av dem. Kakapon är gräsätare och har en tydlig könsdimorfism i kroppsstorlek, låg basalomsättning. Hanen deltar inte i omsorgen om ungarna och den är den enda papegojarten som har en polygyn parningslek, där hannen visar upp sig inför många honor (liknande orrspel). Den är också möjligen en av världens mest långlivade fåglar. Kakapon är kritiskt utrotningshotad, med bara 86 kända levande individer, av vilka alla har givits namn. Bevarandet av kakapon har gjort arten välkänd. Kakapon, liksom många andra fågelarter, har historiskt varit viktig för maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, och förekommer i många traditionella legender och folktro.

8

Kirurgfiskar (Acanthuridae) är en familj i ordningen abborrartade fiskar med 6 släkten och omkring 80 arter. Till de närmaste släktingarna räknas arter ur familjen Zanclidae, fiskarten luvar, och kaninfiskarna (Siganidae). Namnet kirurgfiskar fick dessa djur på grund av en skalpelliknande broskig tagg som sitter vid stjärtfenans rot och som används i försvarssyfte. Det vetenskapliga namnet är bildat av typsläktets vetenskapliga namn, Acanthurus, som beskrevs 1787 för första gången och som i sin tur är bildat av det grekiska ordet ακάνθουρος som betyder "taggsvansen". Även det grekiska ordet är en sammansättning av άκανθα, ácantha = taggen och ουρά, ourá = svansen. Den förste som 1810 beskrev hela familjen var den amerikanske naturforskaren Constantine Rafinesque.

9

Komodovaran (Varanus komodoensis) är en art i ödlefamiljen varaner. Den finns på öarna Komodo, Rinca, Flores, Gili Motang och Gili Dasami i centrala Indonesien. Arten är världens största nu levande ödla med en genomsnittslängd på 2–3 meter och en vikt omkring 70 kg. Parningen äger rum från maj till augusti och äggen läggs i september. De cirka tjugo äggen läggs i bon som byggts av storfotshöns (Megapodiidae) och sedan övergivits. Äggen ruvas i sju till åtta månader och kläcks i april, då tillgången till insekter är som störst. Unga komodovaraner är sårbara och vistas därför uppe i träden, på säkert avstånd från rovdjur och de vuxna komodovaranerna, som även utövar kannibalism. Det tar tre till fem år för ungarna att bli fullvuxna och de kan bli upp till 50 år gamla. Komodovaranen kan även utföra partenogenes, vilket betyder att fullt livsdugliga ägg läggs utan att först ha befruktats.

10

Primater (Primates), är en ordning i djurklassen däggdjur. Namnet kommer från latinets primas som betyder den främste eller förnäm. I dag indelas ordningen primater i två underordningar, Strepsirrhini och Haplorrhini. Till den senare underordningen räknas alla människoapor (Hominidae) som även innefattar människan (Homo sapiens). De flesta primater lever i tropiska eller subtropiska regioner av Amerika, Afrika och Asien. De flesta är också anpassade till ett liv i träd, med bland annat motsättliga tummar. Andra typiska kännetecken är god syn tack vare stora, framåtriktade ögon samt stor hjärna.

11

Tornseglare (Apus apus) är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen i norra Europa. Till formen påminner seglarna om svalorna, men de är inte närmare besläktade med dessa tättingar utan likheterna beror på konvergent evolution. Istället är seglarna närmast besläktade med kolibrier och trädseglare. Tornseglaren har ett stort utbredningsområde och häckar över stora delar av den palearktiska regionen. Den är en flyttfågel och har sina vinterkvarter i Afrika, framför allt söder om ekvatorn. Tornseglare är extremt anpassade till ett liv i luften där de fångar insekter och efter att de kläckts befinner sig många individer i luften från det att de lämnar boet tills de häckar första gången vilket sker efter två till tre år. Utanför häckningstiden uppehåller de sig i luften under flera månader ofta utan avbrott. På högsommaren är de sociala fåglarna mycket påfallande i luftrummet över städerna med sina gälla skrik. Vid sina flygmanövrer kan de i störtdykningar uppnå hastigheter på över 200 km/h.

12

Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera) är ett fridlyst sötvattenlevande blötdjur som tillhör klassen musslor (Bivalvia). Pärlmusslan har sin främsta utbredning i norra Europa där den lever i rinnande, kalkfattiga och klara vatten. Den kan leva på bottnar av sand, grus eller sten. Musslan har ett mörkbrunt till svart njurformat och kraftigt skal, som hos äldre musslor ofta har en erodering eller ”buckla” på ena sidan. Flodpärlmusslan har gått starkt tillbaka och är idag utrotningshotad. Stora populationer hittas endast i Kanada, nordvästra Ryssland och i nordöstra Skandinavien. Flodpärlmusslan är ett av de ryggradslösa djur som blir allra äldst. Individer kan leva i över 100 år och den äldsta funna musslan var 256 år gammal. De lever helt eller delvis nedgrävda på botten av vattendragen och andas genom att dra in vatten genom rör, vars ändar mynnar i öppningen mellan skalen, in till sina gälar. Under inandningen följer små organiska partiklar med vattnet, vilket är musslans föda.

13

Russells huggorm (Daboia russelii), är en giftig huggormsart som lever i Asien och är ensam art i det monotypiska släktet Daboia. Utbredningsområdet sträcker sig över hela den indiska subkontinenten, större delen av Sydostasien, södra Kina och Taiwan. Inom stora delar av dessa områden är denna art den huggorm som är farligast för människor, och sålunda den orm som orsakar flest skador och dödsfall. Den är en av de fyra farligaste indiska giftormarna, som tillsammans svarar för nästan alla dödsfall till följd av ormbett i Indien. Arten är namngiven efter doktor Patrick Russell (1726–1805), som själv beskrivit släktet och gav det dess vetenskapliga namn efter ett ord på hindi som betyder 'som ligger gömd', 'lurpassare'. För närvarande är två underarter accepterade inom systematiken.

14

Rådjuret (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur (20 till 30 kilogram) med ett hundskallsliknande läte. Hona och hane är lika stora – låg grad av könsdimorfism. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock respektive get. Avkomman under ett års ålder kallas kid eller killing. Getter som ännu inte fött kid kallas för smaldjur. Rådjur, från fornsvenska radiur, betyder ”fläckigt djur”. ”Rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen kan syfta på att unga kid har en skyddsteckning av fläckar. Efter några veckor ersätts dock denna fläckighet av en jämnare färgning. Bland de svenska hjortdjuren är det bara den inplanterade dovhjorten som har tydliga fläckar på kroppssidorna även som vuxet djur.

15

Svampar (Fungi) bildar vid sidan om djur, växter och protister ett eget rike bland organismerna. Riket omfattar ungefär 100 000 beskrivna arter; det faktiska antalet arter kan vara så högt som 1 500 000. De skiljer sig från växterna genom att de saknar klorofyll och är heterotrofa, och de skiljer sig från djuren genom att de absorberar sin föda snarare än äter den samt att de har cellväggar (av kitin och glukaner). Svamparna anses vara monofyletiska, det vill säga att det har funnits en ursprunglig art som alla svampar, och enbart svampar, härstammar från. Läran om svampar kallas mykologi. Svensken Elias Magnus Fries sägs ofta vara den moderna mykologins fader.

16

Svartbjörn (Ursus americanus) är en art i rovdjursfamiljen björnar. De lever i Nordamerika och är allätare. Svartbjörnen äter i huvudsak växter och insekter men även kadaver samt mindre däggdjur, fåglar och ödlor. I sitt levnadsområde kallas djuret för black bear eller baribal. Svartbjörnen är mindre till storleken än den närbesläktade grizzlybjörnen och anses också vara mindre aggressiv. Svartbjörnens utbredningsområde omfattar stora delar av Nordamerika och arten har tagit över områden där grizzlybjörnen utrotats. Svartbjörnens päls är i allmänhet svart men den kan även vara brun eller till och med vit. I teorin har svartbjörnar en medellivslängd på 30 år men de flesta blir inte äldre än tio år, och de flesta dödsfall hos vuxna djur beror på kontakt med människor.

17

En tropisk cyklon (även delvis felaktigt kallad orkan eller tyfon) är ett intensivt lågtryck som bildas över tropiska hav med hög vattentemperatur (> 27 °C). Tropiska cykloner kan utvecklas till fruktansvärda oväder, de kraftigaste stormar som existerar. Avsaknad eller svag corioliskraft vid ekvatorn gör att inga tropiska cykloner bildas där. Även i de tropiska delarna av Sydatlanten är tropiska cykloner mycket sällsynta på grund av lägre havstemperatur än vad som är "normalt" på de breddgraderna. Eftersom tropiska cykloner behöver varmt havsvatten bildas de flesta under sommaren och hösten. I Atlanten är högriskperioden från början av augusti till slutet av oktober. Emellertid bildas en del cykloner i denna del av världen även utanför denna period. Den region i världen som drabbas av i särklass flest oväder är västra Stilla havet norr om ekvatorn.

18

Vindavkylning är en meteorologisk term för hur hudens temperatur påverkas av omgivningens temperatur kombinerat med vindhastigheten. Det är mest vid låga temperaturer som vindavkylningen har någon större påverkan, vid högre temperaturer har den en mycket liten betydelse. Hur stor vindavkylningen är anges med ett vind-kylaindex. Ett vind-kylaindex på till exempel ex -10 innebär något förenklat att kombinationen av vind och lufttemperatur ger samma avkylning som en temperatur på -10 °C skulle gett vid stiltje. Vind-kylaindexet är alltid lägre än vad utgångstemperaturen är. Skulle den upplevda temperaturen vara högre än den verkliga talar man istället om värmeindex.

19

Strandskata (Haematopus ostralegus) är en vadarfågel inom familjen strandskator och en karaktärsfågel för kusterna runt om i Europa. Den största koncentrationen av strandskata i Europa finns i Vadehavet vid Nordsjön och i angränsande landregioner. Strandskatan är en stor och kompakt vadare med en längd på 39–45 cm, varav näbben är 6–9 cm och den har ett vingspann på 72–83 cm. Den är i huvudsak vit undertill och svart på ovansidan. Den har en lång röd näbb, rosafärgade ben och röda ögon. Könen är lika, förutom att honans näbb i genomsnitt är något längre. Juvenila (unga) fåglar har mer gråaktigt rosafärgade ben och en mer brunaktig mantel och näbbspetsen är mörk. De har vita fläckar på strupen och på halsens sidor. Den första sommaren har strandskatan en vit halskrage och näbbspetsen är mörk. De adulta (vuxna) fåglarna har också denna vita halskrage men saknar den mörka näbbspetsen. Kännetecknande för strandskatan när den flyger är, förutom den vita nedre delen av ryggen, de breda vita vingbanden på ovansidan vingen och den breda svarta kanten på stjärten.

20

En bergart är det som bygger upp berggrunden. En bergart definieras med hjälp av de olika mineral som ingår, dess kemiska sammansättning samt på vilket sätt den har bildats. Man delar vanligen in bergarter i fyra olika huvudgrupper: magmatiska bergarter, metamorfa bergarter, sedimentära bergarter samt meteoriter. Även om bergarter i ett mänskligt perspektiv verkar eviga, utsätts de för förändring av en rad geologiska processer som verkar över lång tid. Det geologiska kretsloppet beskriver en rad sådana processer; hur de olika typerna av bergarter bildas, och övergår i varandra. Magmatiska bergarter bildas när magma svalnar i jordskorpan, eller lava svalnar på markytan eller havsbotten. De metamorfa bergarterna bildas när befintliga bergarter utsätts för så stora tryck och temperaturer att de omvandlas, något som till exempel inträffar när kontinentalplattor krockar. De sedimentära bergarterna bildas genom diagenes eller litifiering av sediment som i sin tur bildats genom vittring, transport och deposition av befintliga bergarter. Meteoriter består av bergarter eller metaller som faller ned på jorden från rymden.