Skånes historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Denna artikel behandlar Skånes historia.

Vikingatiden[redigera | redigera wikitext]

Templet i Uppåkra. Rekonstruktion Sven Rosborn, Fotevikens Museum 2004.

Skåne omtalas första gången i skrift i samband med fredsfördraget mellan danerna och Karl den store år 811. Med i danernas följe var då "Osfrid från Schonen", som kanske var kung över Skåne. Nästa gång Skåne omtalas är i samband med handelsmannen Wulfstans resa utmed södra Östersjökusten ca 870 e.Kr. Under 900-talets senare hälft finns Skåne omtalat i de isländska skrifterna men dessa skrevs inte ner förrän kanske runt 1100 varför materialet har brister sett i ett källkritiskt sammanhang. Ofta får man se kungalistor från Skåne som omtalar en mängd kungar från forntida dagar. Samtliga dessa är emellertid sagokungar, omtalade under medeltiden och som sådana att betraktas närmast som rena fantasiprodukter.

Genom den arkeologiska upptäckten av det rika forntida samhället Uppåkra strax söder om Lund kan man nu med stor sannolikhet våga påstå att ett av Skånes större järnålderscentra utgjorts av just denna plats. Bebyggelsen har existerat från ca 100 e.Kr. till slutet av 900-talet e.Kr. På platsen har stått ett hednatempel.

Skåne erövrades av den danske kungen Harald Blåtand, troligtvis under 970-talets senare hälft. Genom bl.a. spridningen av runstenar från just tiden i slutet av 900-talet kan man konstatera att det varit Öresundskusten och Skånes sydkust som bör ha lagts under Haralds välde. I Blekinge satt fram till andra hälften av 1000-talet sveonerna och troligtvis har dessa också innehaft den skånska ostkusten. Dels kan man se detta i gravmaterialet från denna tid. Medan de vikingatida gravarna i Blekinge och östra Skåne svarar till ett speciellt gravskick norröver är begravningsskicket helt annorlunda utmed landskapets syd- och västkust. Förhållandet mellan svear och daner i Skånes kustområden förklarar också varför det finns två praktfulla runstenar vid SimrisÖsterlen som är huggna av svenska runristare i början av 1000-talet. Först genom biskop Eginos kristnande av Blekinge på 1060-talet har troligtvis det svenska väldet gått förlorat i dessa områden.

Harald Blåtand införde den kristna religionen till Skåne. Genom att anlägga så kallade trelleborgar, stora ringborgar för garnisoner av soldater, tog han makten i delar av landskapet. Kännetecknande för dessa ringborgar är att det strax utanför ena porten byggdes en kristen kyrka, troligtvis helgad åt S:t Clemens. Trelleborgar finns säkert belagda i Trelleborg och i Borgeby invid Löddeköpinge. Med stor sannolikhet har de också funnits i Lund och i Helsingborg.

Den danske kungen Sven Estridsson dominerade på ett kraftfullt sätt den skånska politiken under mitten av 1000-talet. Kungen, vars far Ulf Torgilsson varit skånsk jarl som mördats av den tidigare kungen, ägde troligen ett stort antal gårdar i landskapet liksom modern Estrid som donerade "50 bol" i Göinge till domkyrkan i Roskilde. Själv överlämnade Sven kunglig egendom till kyrkan i Dalby.

År 1060 instiftade Sven Estridsson nya biskopsdömen i Danmark. I Skåne blev både Lund och det endast någon mil bort belägna Dalby två sådana. I Lund blev Henrik, som tidigare varit biskop på Orkneyöarna, insatt som biskop. I Dalby blev Egino biskop. Han var vigd av ärkebiskopen i Hamburg. Egino kan karakteriseras som missionsbiskop och han deltog i flera korståg i Sverige. År 1066 dog biskop Henrik och Egino överflyttades då till Lundastolen samtidigt som Dalbystiftet lades ned.

Sven Estridsson påbörjade uppförandet av en stenkyrka i Lund och en i Dalby. Kungen är fast förknippad med Dalby där det fanns en stor gård som kungen ägde. Den blev grunden för det kloster som snart anlades på platsen. I Necrologicum Lundense står att läsa att Sven, "den mest kristelige konungen", byggde Dalby kyrka och donerade två och en halv gård till den.

Adam av Bremen skrev ca 1070: "Skåne, den vackraste provinsen i Danmark. Det är väl rustat med män, fruktbart och rikt på handelsvaror, och det är fullt av kyrkor. Skåne är två gånger så stort som Själland – det har nämligen 300 kyrkor."

Omkring 1080 ersattes Lundakyrkan av en ny i sten i samband med att kryptan till den nuvarande domkyrkan började uppföras. År 1103 avstyckade påven Norden från Hamburg-Bremens ärkebiskop. Den förste ärkebiskopen i Lund blev Asser, invigd 1104. Detta betydelsefulla årtal, då den västerländska kulturen i egenskap av den mäktiga kyrkan etablerats enligt europeiska normer i Norden, är därför lämpligt att låta bilda gräns mellan vikingatiden och medeltiden i Skandinavien.

Medeltiden till 1500-talet[redigera | redigera wikitext]

Kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Absiden på Lunds domkyrka. Stora delar av denna togs ner i slutet av 1700-talet och den återuppfördes sedan.
Helsingborg 1589. Kopparstick av Georg Braun.
Karta över Danmark med länsindelning under medeltiden.

Under den första kristna tiden gick kungamakten och kyrkan hand i hand. Det var bland kyrkans män i högre positioner som kungen fann personal med en god utbildning, som kunde läsa och skriva och därtill var söner hämtade ur herremannaklassen. Kungen behövde sådana i sin administrationsapparat; skatter och andra intäkter skulle bokföras.

Under sent 1000-tal–början av 1100-talet införs bruket att bygga med sten. Byggnadshyttan vid Lunds domkyrka under åren ca 10801145 har här givetvis spelat en stor roll. Den främst kyrkliga byggverksamheten i sten har varit kolossalt omfattande. Nästan samtliga av Skånes sockenkyrkor av trä ersattes under denna period av stenbyggnader. Skåne som ärkestift över hela Norden fick på detta sätt en manifestering av den kyrkliga överhögheten även ute på landsbygden. Ett flertal olika skånska stenmästare är kända från 1100-talet.

1100-talet var de stora klosterbyggenas århundrade i Skåne. Ärkebiskop Eskil i Lund var den pådrivande kraften. En mängd olika klosterordnar slog sig nu ner runt omkring i landskapet. Augustinerna (Dalby), premonstratenserna (Lund, staden Tommarp invid nuvarande Simrishamn, staden söder om Kristianstad), cistercienserna (Herrevad), benediktinerna (Lund, Bosjökloster).

En stor mängd skånska kalkmålares alster finns representerade i bevarade medeltida kyrkor. Under speciellt 1400-talet ersattes kyrkornas inre trätak av tegelvalv. Behovet att utsmycka dessa blev således stort under en relativt kort period.

Städerna[redigera | redigera wikitext]

De äldsta skånska städerna är Lund och Helsingborg. Lund anlades av Harald Blåtand när denne lade ner den hedniska huvudorten Uppåkra runt år 980. I stället påbörjas en ny stad eller stadsliknande samhälle norr om Höje å. Här anlade kungen troligtvis en av sina ”trelleborgar”, garnisonsläger. På samma sätt bör kungen ha anlagt en trelleborg i Helsingborg. Ortnamnet med efterledet ”borg” omtalas nämligen redan år 1085. Den enda borgtyp som man känner tidigare än detta år i Danmark är Haralds ”trelleborgar”. Arkeologiska fynd har tolkats som en möjlig trelleborg i Helsingborg.[1]

Andra tidiga städer i Skåne är i väster Lomma norr om Malmö samt i landskapets östra del , Åhus och Tommarp. Under 1200-talets allt intensivare tyska Hansahandel uppstår ett antal kuststäder. Skanör etableras som stad och handelsplats för fisk runt 1200. Trelleborg blir stad redan i början av 1200-talet. Ystad och Malmö omtalas från mitten av seklet. Malmö kan med rimlig sannolikhet knytas till den stad i Skåne med borg på stranden som ärkebiskop Jacob Erlandsen enligt skriftligt källmaterial ska ha anlagt år 1254. I slutet av 1200-talet verkar också Falsterbo ha uppstått ur den rika sillhandeln runt Skanör.

På 1400-talet anlägger kung Erik av Pommern Landskrona. Under samma århundrade tillkommer Båstad och Luntertun inne i Skälderviken. År 1513 läggs Luntertun ner och ersätts på Kristian II:s order av Engelholm.

Makten i landskapet[redigera | redigera wikitext]

Med en svacka under 1400-talet växte sig från det tidiga 1500-talet den danska kungamakten allt starkare. I Skåne fanns vid denna tid 16 huvudlän samt ett flertal mindre län. Det var kungen som utsåg sina mest pålitliga män till länsherrar. Flera av huvudlänen styrdes från riksborgar. Under medeltiden var Lindholmens borg öster om Svedala en sådan riksborg. Andra var Helsingborg och Malmö och från mitten av 1500-talet även Landskrona. Skåninge landsting omfattade Skåne, Blekinge, Bornholm och Ösel. Möten hölls vid bronsåldershögen S:t Libers kulle vid Vallkärra; numera ligger den i parken strax N. om monumentet över slaget vid Lund. Där hölls även kungahyllningar, vid de danska kungarnas 'eriksgator' i sina underlydande landskap. Kristian IV var den siste kungen som där hyllades.

Den mäktiga skånska adeln kan spåras ner i 1100-talet. Genom att kungen gav skattefrihet och förläningar till sina betrodda män växte det danska adelsväldet snabbt upp. Skåne utmärkte sig med en mängd slott, herrgårdar och befästa sätesgårdar. Under speciellt 1400-talet uppstod högadeln vilken manifesterade sig med väldiga slottsanläggningar. Tidiga sådana monument, så kallade fasta hus, är Glimmingehus, Örup norr om Ystad och Bollerups borg strax intill samt Lillöhus vid Kristianstad.

Upprorstider[redigera | redigera wikitext]

Se även: Grevefejden

Mot den skånska adeln ställdes i början av 1500-talet borgare och bönder. Dessa fick en beskyddare i den liberale kungen Kristian II. Malmös borgare gick i bräschen för den danske kungen. År 1523 belägrade en adelsarmé staden under lång tid. År 1525 utbröt ett stort bondeuppror i Skåne och Blekinge vilket syftade till att ge den landsflyktige kungen sin makt åter. Mot de upproriska stod den gamle kungens morbror Fredrik I av Danmark, adeln och tyska legosoldater. Två stora masslakter av bönder ägde rum detta år, Vid Arlöv utanför Malmö och vid Bunketofta lund i nuvarande Helsingborgs kommun. Åren 1534–1536 påbörjade och utkämpade Malmö tillsammans med Köpenhamn och tyska Hansan ett inbördeskrig med syfte att återinsätta Kristian II på Danmarks tron.

Det är vid denna tid som de skånska adelsmännen börjar befästa sina slott med runda kanontorn för att skydda sig mot bönderna. Exempel på ett sådant slott är Torup utanför Malmö.

1600-talet[redigera | redigera wikitext]

De skånska krigen[redigera | redigera wikitext]

Tåget över Stora Bält 1658 var en avgörande faktor för den svenska erövringen av Skånelandskapen.
Erövringen av Landskrona 1676 av de danska styrkorna under det skånska kriget.

I början av århundradet var Skåne ett av Danmarks mest blomstrande områden – i slutet av århundradet var det svårt sargat av våldsamma och brutala krig. Under Kalmarkriget åren 1611-1613 härjades nordöstra Skåne hårt av de stridande parterna dels av svenskarna under Gustav II Adolfs ledning, men också av införda danska trupper. Ordern var, hos båda sidor, att soldaterna skulle bränna alla gårdar där fiendens sympatisörer huserade och urskillningslöst mörda alla människor som man där fann. 24 kyrksocknar ödelades och staden brändes.

I januari 1644 attackerade Gustav Horn Skåne med 11.000 svenska soldater. Helsingborg och Lund kapitulerade, Landskrona intogs och Malmö började belägras. Vid freden i Brömsebro 1645 fick Danmark behålla Skåne men förlorade Halland. Denna fred var dock endast ett kort uppehåll. Sommaren 1657 gick svenskarna åter in i Skåne. Båstad brändes men vid Ängelholm stoppades anfallet upp. På vintern samma år tågade Karl X Gustaf över isarna från Jylland till Själland. Vid freden i Roskilde 1658 tvingades Danmark avstå Skåne till den svenske kungen.

Det var en självklarhet för den danska regeringen att Skåne snart åter skulle återhämtas till Danmark. Den 29 juni 1676 landsteg därför Christian V söder om Helsingborg. Detta blev inledningen till ett mycket långt och blodigt krig skulle drabba Skåne fram till 1680. Kriget blev till att börja med en stor framgång för danskarna. Helsingborg och Landskrona kapitulerade och Kristianstad intogs. Karl XI fick dra sig tillbaka in i Sverige. När han återkom på hösten samlades de båda arméerna norr om Lund. Efter slaget vid Lund 4 december 1676 stod svenskarna kvar på slagfältet medan den danska hären i god ordning retirerade till Landskrona. Landskrona kom sedan att bli danskarnas huvudfäste under resten av kriget.

Under 1600-talet uppträdde snapphanarna som känt begrepp. Namnets ursprung går dock tillbaka till 1560-talet. Sven Poulsen var en av ledarna. Med sina fåtaliga ”friskyttar” gick han bl.a. till anfall mot hela svenska armén när denna 1657 bröt in över Hallandsåsen. På våren 1677 reste Johan Gyllenstierna med en stor trupp svenska soldater runt i socknarna för att få den manliga befolkningen att skriva på en trohetsförsäkring till den svenske kungen. Man lovade amnesti och hotade med svåra repressalier om man samarbetade med snapphanarna. För att statuera exempel gav Karl XI i april 1678 order om att bränna ner Örkeneds socken, som var ett av de värsta tillhållen för snapphanar, samt att alla vapenföra män skulle avrättas. Befolkningen hann till största del sätta sig i säkerhet, men några slogs ihjäl, gårdarna brändes och åkrarna skövlades. Dessa våldshandlingar gjorde att befolkningen alltmer drog sig för att hjälpa friskyttarna. Det blev härigenom allt svårare att särskilja frihetskämpar från vanliga rövare.

Försvenskningen av Skåne[redigera | redigera wikitext]

Det gällde för den svenska överheten att få skåningarna att bli svensksinnade. Den 16 april 1658 samlades därför representanter för Skånes, Blekinges och Hallands adel, borgare, prästerskap och bönder till en edsvärjardag på Malmö rådhus. På ett givet tecken fick ombuden falla på knä och lova sin nye kung trohet. Eden förestavades av en sekreterare. Karl X Gustaf var inte själv närvarande utan representerades av en tom stol omgiven av svenska soldater.

År 1662 hölls en så kallad lantdag i Malmö där skåningarna accepterade nya skatter och förordningar som helt skiljde sig från dansk lag. ”Lilla tullen” var ett sådant påfund. Alla varor som fördes in i städerna skulle beläggas med tull, precis som skedde i alla svenska städer. I varje stadsstyrelse skulle det dessutom finnas minst två svenskfödda personer bland rådmännen. På samma sätt som i övriga Sverige delades städerna upp i stapelstäder och uppstäder. Många rikssvenskar tilltvingade sig också borgmästarplatser. Samtidigt fick innevånarna i Skåne representation i den svenska riksdagen, till skillnad från andra erövrade områden under den svenska stormaktstiden.

Redan när Karl X Gustaf landsteg i Helsingborg 1658 mötte han biskop Peder Winstrup från Lund ute på bryggan. Biskopen blev en drivande kraft för inrättandet av Lunds universitet som en svensk motvikt mot Köpenhamns universitet. År 1666 kunde universitetet inrättas under namnet ”Regia Academia Carolina”. Den officiella invigningen ägde rum i januari 1668.

Försvenskningen av Skåne drevs efter det stora kriget med stor effektivitet. Karl XI införde svenskt kyrkospråk och 1686 års svenska kyrkolag kom att gälla även för de erövrade landskapen Skåne, Blekinge och Halland. Från predikstolarna spred de svenska prästerna sitt budskap.

Under skånska kriget 1675-1679 förklarade Danmark krig mot Sverige, med avsikt att försöka återta Skåne. Förutom mot reguljära danska trupper fick de svenska styrkorna slåss mot snapphanar, en beteckning som kunde stå för det mesta från gerillakrigare till stråtrövare (skillnaden mellan dessa grupper var dock inte speciellt stor). Efter inledande medgångar stod det till slut klart att det danska försöket hade misslyckats. Efter den stora svenska förlusten vid Poltava under stora nordiska kriget gjordes ett nytt försök. Den skånska befolkningen slöt dock inte upp på Danmarks sida på samma sätt som tidigare då många hade kommit att omfamna och acceptera Skåne som svenskt, och efter slaget vid Helsingborg 1710 fick Danmark dra tillbaka sina trupper från Skåne. 1716 samlades en dansk och rysk här på Själland för en planerad invasion över Öresund. Oenighet uppstod mellan danske kungen och tsaren, orsakad av hotet att Karl XII då personligen befann sig i Lund. 1786 sändes den danske artillerimajoren Schell på spionresa i Skåne och Blekinge för att rekognosera inför ett eventuellt danskt angrepp med anledning av de spända svensk-ryska relationerna. Under Napoleonkrigen planerades 1808-1809 åter ett danskt anfall från Själland mot Skåne, denna gång med hjälp av på Själland förlagda franska trupper.

1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Större delen av 1700-talet blev för Skånes del ett dåligt århundrade. Den svenska centralmakten förstärkte sina bastioner i Landskrona och Kristianstad, i övrigt dröjde det länge innan landskapet skulle återhämta sig ekonomiskt och demografiskt. Först i samband med Napoleonkrigen påbörjades ett uppsving för de skånska hamnstäderna, som kunde leva på en framgångsrik smuggling mellan kontinenten och England i syfte att bryta Kontinentalblockaden. Vid samma tid inledde Rutger Macklean sina jordbruksreformer, något som skulle leda till omfattande produktionsökningar och omvälvande socio-ekonomiska effekter för det skånska jordbruket.

Industrialiseringen[redigera | redigera wikitext]

Gamla gjuteriet på Kockums i Malmö.

1800-talet blev för Skånes del ett särdeles uppsving. Kontakterna med Danmark förenklades under mitten av 1800-talet då de sista restriktionerna avlägsnades. Industrialismen fick ett tidigt fotfäste i Malmö som tidigt blev ett socialistiskt fäste i Sverige. Befolkningen ökade och nya industrier startades tack vare danskt och svenskt kapital. Malmö blev slut/startpunkten för Södra stambanan vilket gynnade trafikutvecklingen i Skåne.

Skåne kom under denna tid att genomgå en stor befolkningsutveckling och -förskjutning. Industristäderna i västra och södra Skåne och universitetsstaden Lund kom att öka kraftigt i befolkning, medan norra och östra Skåne kom att stagnera i jämförelse. Jämfört med 1700-talet då ungefär lika många bodde i Malmöhus län som i Kristianstads län var förhållandet drygt 3:1 vid länssammanslagningen 1998. Helsingborg, Landskrona, Eslöv, Malmö och Trelleborg blev ledande industristäder med gummiindustrier (Helsingborg och Trelleborg), varv (Landskrona och Malmö), livsmedel (Helsingborg och Eslöv), textilier (Landskrona, Eslöv, Malmö) samt med undantag för Eslöv hade alla stora hamnverksamheter. Lund gynnades av att universitetet expanderade: Medan det fanns drygt 1000 studenter inskrivna vid universitetet 1900, var antalet över 20 000 år 1970. Staden gynnades även av att högteknologiska industrier knutna till universitetet uppstod såsom förpackningsföretaget Tetra Pak, dialystillverkaren Gambro m.fl. I Kristianstads län uppstod fler traditionella bruksorter i likhet med övriga Sverige såsom Klippan och Östanå (pappersbruk), Perstorp (Perstorp AB), Sibbhult (Scania) m.fl. orter vilka samtliga haft en svagare utveckling efter 1970 än de övriga städerna.

Den framväxande arbetarrörelsen skapade sociala spänningar; I Malmö blev Amaltheadådet 1908 då ett skepp brittiska strejkbrytare sprängdes uppmärksammat även internationellt på grund av dödsdomarna om avkunnades mot gärningsmännen (domarna omvandlades senare så att de släpptes). Även Möllevångskravallerna 1926 blev mycket uppmärksammat i en tid då Sverige som helhet kännetecknades av stora arbetsmarknadskonflikter.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Se bland annat varvskrisen, miljonprogrammet, Öresundsbron och Turning Torso.

Kungar av Skåne[redigera | redigera wikitext]

Dessa kungar är endast belagda i sena källor och deras historicitet kan på grund av brist på relevant källmaterial kraftigt ifrågasättas.

Jarlar av Skåne[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Margareta Weidhagen-Hallerdt (2009). ”A possible ring fort from the late Viking period in Helsingborg”. http://www.arkeologiskasamfundet.se/csa/Dokument/Volumes/csa_vol_17_2009/csa_vol_17_2009_s187-204_weidhagen-hallerdt.pdf. Läst 6 September 2014. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Rosborn, Sven (2004). Den skånska historien. Vikingarna. Höllviken: Fotevikens museum. Libris 9718229 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]