Coriolanus (pjäs)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Coriolanus (skådespel))
Hoppa till: navigering, sök
Coriolanus
Faksimil av första sidan i Coriolanus från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i Coriolanus från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel Coriolanus
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Åke Ohlmarks, Britt G. Hallqvist
Utgivningsår 1623
Utgiven på
svenska
1847
Huvudpersoner Coriolanus
"Venturia vid Coriolanus fötter" av Gaspare Landi.
"Coriolanus", Act V, Scene III. av James Caldwell, Gavin Hamilton.

Coriolanus (originaltitel Coriolanus) är en tragedi av William Shakespeare. Pjäsen består av fem akter och är baserad på den romerske fältherren Coriolanus liv.

Datering[redigera | redigera wikitext]

Dateringen av pjäsen är osäker och grundar sig på olika skattningar. filologer och litteraturhistoriker brukar försiktigt uppskatta att pjäsen är skriven någon gång mellan 1605 och 1610, med störst sannolikhet för åren 1607-1609.

Den tidigare dateringen grundar sig på att William Camdens Remaines, som anses vara en möjlig källa, kom ut 1605 (se nedan under Källor). Den senare dateringen grundar sig på att flera andra verk som utkom omkring 1610 anses hänsyfta på Coriolanus: Ben Jonsons komedi Epicoene; Robert Armins komedi Phantasma och John Fletchers komedi The Woman's Prize, or the Tamer Tamed.

En rad i Shakespeares text anses kunna vara inspirerad av George Chapmans översättning av Iliaden som publicerades 1608.

Vissa passager i texten kan syfta på verkliga händelser i Shakespeares samtid. Formuleringarna "I ären ej än eldkol på en is" från första aktens första scen, kan vara inspirerad av pamflettförfattaren Thomas Dekkers beskrivning av hur Themsen frös vintern 1607/1608. På samma vis kan formuleringen "Har fräckhet nog att säga sig förvandla/ Er ström uti ett dike och er leda/ Uti sin flodbädd in?" från tredje aktens första acen, vara inspirerad av Hugh Myddeltons projekt 1608-1609 att tillföra London friskt vatten via kanaler. Temat med folkligt missnöje över statens styre skulle kunna ha inspirerats av lantliga upplopp i Midlands 1607. Upploppen grundade sig i svält till följd av att allmäningar inhägnats.

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Det är etablerat att Shakespeares huvudsakliga källa var Plutarchos Vitae parallelae som kom i engelsk översättning av Thomas North 1579, The Lives of the Noble Grecians and Romans.[1][2]

I första aktens första scen håller Coriolanus vän Menenius ett manipulativt och demagogiskt tal till de missnöjda borgarna. Där jämför han styret av samhället med kroppens funktioner. Magen utsätts för rebelliskt uppror av lemmarna, men det är magen som förser kroppen med allt den behöver. Samma förhållande råder mellan adeln och borgarna. Revolten riktar sig mot livsnerven i Rom. matsmältningsapparaten. Samma liknelse återfinns i William Camdens Remaines of a Greater Worke Concerning Britaine och tillskrivs den engelskfödde påven Hadrianus IV. Liknelsen återfinns också i Philemon Hollands översättning från år 1600 av Titus Livius Ab Urbe Condita, The Romane Historie. Liknelsen förekommer även i Johannes av Salisburys Policraticus från 1159, liksom i William Averells A Marvailous Combat of Contrarieties från 1588.

Livius historia fanns även tillgänglig i ett sammandrag av romaren Lucius Annaeus Florus, Epitoma de Tito Livio. Shakespeare kan också haft tillgång till Niccolò Machiavellis Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio. Machiavelli diskuterades i det elisabetanska England.[3]

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Första gången pjäsen publicerades var 1623 i First Folio, den första samlingen av nästan alla Shakespeares pjäser (37 av dem, två saknas). Filologer tror att det är en sufflörs exemplar som ligger till grund för versionen.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Folket i Rom är missnöjt eftersom sädesmagasinen stängts under kriget mot volskerna. De lägger framförallt skulden på fältherren Caius Marcius. När denne återvänder till Rom efter att ha besegrat volskerna får han namnet Coriolanus som en hedersbetygelse. Hans mor Volumnia övertygar honom om att kandidera som konsul, vilket Coriolanus motvilligt accepterar. Det bär honom emot att be om folkets stöd eftersom han anser att folket är alltför lättlett och benäget på egna fördelar. Men Coriolanus vinner trots allt en plats i senaten, varpå foltribunerna Brutus och Sicinius anstiftar ett uppror mot honom eftersom han är så högdragen och arrogant. Coriolanus reagerar med vrede och fördömer föraktfullt folkviljan och liknar den vid att "kråkorna skulle plocka örnarna". Det slutar med att Coriolanus blir bannlyst och förvisas från Rom, varpå han replikerar att det är han som bannlyser Rom. Coriolanus beger sig då till volskerna och skapar en allians med sin ärkefiende Aufidius för att hämnas och angripa Rom. När romarna får reda på detta sänder de ut en delegation för att blidka Coriolanus, men denne står på sig. Först när hans mor Volumnia och hustru Virgilia vädjar till honom, besinnar han sig. När volskerna får reda på hans svek mördar de honom.

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Coriolanus finns i fyra tryckta översättningar på svenska. 1847 kom Carl August Hagbergs översättning ingående i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 1. 1931 kom Per Hallströms översättning ingående i Shakespeares dramatiska arbeten. Sorgespel, Bd 4. 1969 kom Åke Ohlmarks översättning som ingick i samlingsvolymen Tragedier. Den översättning av Britt G. Hallqvist som gavs ut 1970 är bearbetad för scenen av Alf Sjöberg.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Den första dokumenterade uppsättningen av Coriolanus var en adaption som sattes upp 1682 på Drury Lane Theatre i London under ledning av Nahum Tate. 1754 spelade David Garrick originaltexten på samma teater.

Laurence Olivier spelade i pjäsen 1937 på Old Vic i London, liksom på Shakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon 1959, då handlingen förlades till Benito Mussolinis fascistiska Italien. 1971 spelade Royal National Theatre pjäsen på Old Vic i regi av Manfred Wekwerth och Joachim Tenschert med Anthony Hopkins i titelrollen.

Bertolt Brecht gjorde en adaption av pjäsen 1951-1953, Coriolan, som kom att bli oavslutad. Denna version spelades första gången 1962 på Schauspielhaus i Frankfurt am Main.

2013 sattes Shakespeares pjäs upp på Donmar Warehouse i London i regi av Jousie Rourke och med Tom Hiddleston i titelrollen. Föreställningen blev en stor succé och filmatiserades.

2014 blev den fria teatergruppen HOPPart från Budapest mycket uppmärksammad för uppsättningen Korijolanusz som framfördes på Shakespeare-Festival Neuss i Neuss i Nordrhein-Westfalen.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

1866 spelades Coriolanus av Kungliga Dramatiska TeaternGustav III:s opera med mer än 90 statister. Pjäsen uppfattades som en kritik mot ståndssamhället. Resultatet blev att många av de välbärgade åskådarna uteblev medan de billiga platserna på femte raden var utsålda.[4]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 434
  2. ^ Erik Frykman: Shakespeare sid 285
  3. ^ Erik Frykman: Shakespeare sid 74
  4. ^ Kent Hägglund: William Shakespeare sid 178f

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Coriolanus, 20 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Coriolanus, 14 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, Coriolan (Shakespeare), 11 juli 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]