Hawker Hart

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hawker Hart
Hawker Hart
Flygvapenmuseums B 4
Beskrivning
Typ Lätt bombflygplan "enligt tillvärkare"
Störtbombflygplan i svensk tjänst
Besättning 2
Första flygning juni 1928
I aktiv tjänst 1930
Versioner Hawker Hind, Hawker Hector

Svenska varianter:
B 4 (först S 7) Tillverkad av Hawker
B 4A (en med beteckningen S 7A) Tillverkad i Sverige

B 4B (minst 2st konverterade B 4A) Bristol Perseus motor
Tillverkare Hawker Aircraft: Hawker Hart, S 7, B 4
ASJA, Götaverken, CFM: S 7A, B 4A, B 4B
Antal tillverkade 460
Data
Längd 8,56 meter
Spännvidd 11,35 meter
Höjd 3,15 meter
Vingyta 32,5 m²
Tomvikt 1 400 kg
Max. startvikt 2 300 kg
Motor(er) Hawker hart: 1 × Rolls-Royce Kestrel IB 525 hk

S 7/B 4: 1 × Bristol Pegasus IM2 590 hk
S 7A/B 4A: 1 × NOHAB Pegasus II My VIIA 675 hk

B 4B: 1 × Bristol Perseus XI 775 hk
Prestanda
Max. hastighet Hawker hart: 298 km/h

S 7/B 4: 260 km/h, max 400 km/h vid störtbombning
S 7A/B 4A: 262 km/h, max 400 km/h vid störtbombning

B 4B: ca 270 km/h, max 400 km/h vid störtbombning
Räckvidd med
max. bränsle
Hawker hart: 692 km

S 7, B 4, B 4B: 800+ km

S 7A, B 4A 835 km
Max. flyghöjd 6 950 meter
Beväpning
Beväpning 1 fast .303 Vickers

1 rörlig Lewis
Svenska Flygvapnet:
1 fast 8 mm ksp m/22Fh

1 rörlig 8 mm ksp m/22R med vänster monterat trummagasin
Bomber 227 kg under vingarna
Svenska Flygvapnet:
4×50 kg minbomb m/37 eller
12×12 kg sprängbomb m/37
Övrigt konstruerad av Sydney Camm

Hawker Hart var en landbaserad dubbeldäckad störtbombare.

Konstruktören Sydney Camm konstruerade flygplanet efter specifikationskrav från brittiska flygvapnet som önskade ett lätt bombflygplan. Prototypen flög redan i juni 1928. Flygplanskroppen bestod av en skelettkonstruktion i stål- och aluminiumrör som sedan dukbekläddes. Många närbesläktade flygplan tillverkades av Hawker och en variant var Hawker Osprey, som Sverige köpt till flygplanskryssaren HMS Gotland. Med Hart lyckades Hawker få en stor exportframgång flygplanet exporterades eller licenstillverkades för flygförsvar i Australien, Egypten, Indien, Irak, Sydafrika, Estland, Rhodesia, Sverige och Jugoslavien.

Totalt tillverkades i alla varianter över 900 Hawker Hart. Aktiv tid för fronttjänst i Royal Air Force var 1930–1935, men typen användes fram till 1943 som sambands- och träningsflygplan.

Varianter i tillverkningsföljd[redigera | redigera wikitext]

  • Hart - grundmodell lätt bombflygplan, se vidare B 4.
  • Audax - togs fram för samverkan med marktrupp och var försedd med krok för att fånga upp en orderväska spänd mellan två stolpar.
  • India - tropisk variant baserad på Audax framtagen för Indien.
  • Singapore - tropisk variant baserad på Audax framtagen för Singapore.
  • Special - tropisk ökenutrustad variant baserad på Audax.
  • Trainer - skolflygplan tillverkat av Vickers baserat på Hart.
  • Hartbees - en Audax modifierad till lätt bombflygplan för Sydafrika.
  • Demon - en jaktvariant av Hart som togs fram i avvaktan på att Fury skulle bli klar.
  • Fury - pontonflygplan baserat på Hart avsett som jaktflygplan.
  • Hardy - utvecklad som jakt- och spaningsvariant, tropikutrustad för tjänst i Mellersta Östern.
  • Hind - pontonflygplan framtaget som ersättare för Hart.
  • Hector - framtaget för armésamverkan.
  • Osprey - pontonflygplan med hopfällbara vingar för fartygsbasering, se vidare S 9.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Mellan åren 1934 och 1947 ingick Hawker Hart i Flygvapnet och benämndes B 4. B 4 var ett landbaserat biplan som användes för bland annat störtbombning.

1932 demonstrationsflögs en Hawker Hart på F 5 Ljungbyhed. Flygvapnet beställde i december samma år fyra flygplan för ytterligare prov, varav ett var försett med flottörer, samt rättigheter för licens tillverkning för 2.000 pund. Av de 4 flygplanen fick man bara 3. Den fjärde användes troligtsvis som prototyp till S 9 Hawker Osprey. Dem tre resterande flygplanen flögs hem från England 18–19 maj 1933. Tanken var att ersätta spaningsflygplanet S 6 Fokker C.V-E, varför flygplanet tilldelades beteckningen S 7. 1933 påbörjades också licens tillvärkningen av 9 Hart plan med beteckningen S 7 som skulle tillvärkas av CFM. Flygproven sommaren 1934 visade att flygplanet också var lämpligt för störtbombning. Man gjorde ca 700 lodräta dykningar mot fasta och bogserade mål. Dykhastigheten var ca 400 km/tim. Påfrestningarna på flygplanet vid upptagningarna under dykning var stora. Många metalldelar i planets kropp böjdes och piloter fick ofta Tunnelseende eller svimmade. Det första störtbombförsöket blev nästan ett haveri när den fällda bomben slog sönder flygplanets propeller. Dock var resultaten goda nog att man bestämde sig för att göra om alla S 7 till störtbombare samt 1934 utöka beställningen till CFM med ytterligare en division, d.v.s. tolv flygplan. Eftersom Hawker Hart inte var designad för påfrestningarna under störtbombning så gjordes små modifikationer på dem licenstillverkade flygplanen för att klara störtbombuppgiften samt utvecklades nya flygtekniker för att minimera påfrestningarna.

1935 beställdes ytterligare 15 licenstillverkade flygplan från ASJA och Götaverken för att under 1936 utökas med en beställning av ytterligare tre hela flygplan samt tre reservdelsplan utan motorer.

Centrala Flygverkstaden Malmslätt (CFM) levererade sina flygplan mellan juli 1936 och maj 1939, medan ASJA och Götaverken slutlevererade sina plan i maj 1938. I april 1937 fick de tre från England importerade planen ny beteckning B 4, vilket stämde bättre med flygplanets taktiska användning, medan de licenstillverkade flygplanen benämndes B 4A.

1935 testades även ett av originalflygplanen "S 7" under en tid med flottörer. Under denna tid fick flygplanet beteckningen S 7H. 1936-09-25 byggdes en B 4A under beteckningan S 7A. Den fjärde november lånades den ut till CVM Fc för att testas med ett nytt landningsställ typ ”Faudi”. Den nittonde december haverade den vid Malmen pga av mjukmark men reparerades. Dock total havererade den under en nödlandning den sextionde juni 1941. Besättningen klarade sig med lite blåmärken. 1938-1941 testade man starkare Bristol Perseus XI motorer på 775 hk i två st B 4A. Dessa flygplan fick beteckningen B 4B. Dem hade ny modern motorkåpa.

Den 30 november 1939 bryter Finska vinterkriget ut och 30 december beslutar svenska regeringen att ställa 4 st B 4A från F 4 Frösön till den nyuppsatta sk frivilligflottiljen F 19 Finlands förfogande. Flygplanet kunde vinterutrustas med skidställ vilket användes flitigt under tjänst i Finland. Vid den första insatsen 12 januari 1940 förlorades tre av de fyra B 4A som skickats. En B 4A skjuts ned av sovjetiskt flyg och två totalförstörs under en kollision. Den sextionde februari tillkommer ytterligare en en B 4A överfördes då från F 4. Den omoderna B 4:an visade sig olämplig att använda på dagtid på grund av sin låga fart och man gick istället över till bombning nattetid, vilket visade sig vara lyckat. B 4:ans effektivitet begränsades också mycket på grund av dess låga bombkapacitet. Vid vapenstilleståndet den 12 mars 1940 överfördes de två kvarvarande B 4A till F 6.

Runt 1940 ansåg man att B 4 var helt föråldrad och från 1941 började B 4 att användas mer och mer för måldragning, målgång och sambandsflygning. I oktober 1942 slutade man att använda B 4 som bombplan men först den 18 februari 1947 kasserades de sista B 4:orna pga ålder. Totalt hade Flygvapnet 45 stycken B 4 av samtliga versioner.

B 4 på förband[redigera | redigera wikitext]

År > 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47
Förband
SFA - - 3 - - - - - - - - -
F1 8 24 1 - - 2 2 3 2 2 2 2
F4 - - 33 38 10 2 2 2 2 2 - -
F6 - - - - 23 14 2 2 2 1 1 -
F7 - - - - - 5 9 5 3 3 3 3
F8 - - - 4 3 3 2 2 2 1 1 1
F9 - - - - - 2 4 3 3 1 1 1
F10 - - - - - 1 3 3 2 1 1 1
F11 - - - - - - 2 2 2 1 - -
F12 - - - - - - 2 2 1 - - -
F17 - - - - - - - - - - 2 1
F21 - - - - - - - 2 2 1 - -

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • Sjöspaningsversionen S 9 (Hawker Osprey)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]