Gösta Ekman den yngre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gösta Ekman
Gösta Ekman under Dramatens höstsamling 2014.
Gösta Ekman under Dramatens höstsamling 2014.
Född Hans Gösta Gustaf Ekman
28 juli 1939 (75 år)
Stockholm, Sverige
Aktiva år 1955–
Maka Fatima Svendsen (1963–1974)
Pia Harahap (1979–1986)
Marie-Louise Ekman (1989–)
IMDb

Hans Gösta Gustaf Ekman (den yngre), född 28 juli 1939 i Stockholm, är en svensk regissör och skådespelare. Han föddes in i en skådespelarfamilj, som son till Hasse Ekman och sonson till Gösta Ekman den äldre. Ekman har mestadels arbetat med komedier på film och teater och är inte minst känd för sina många roller hos Hasseåtage och som Charles Ingvar Jönsson i Jönssonligan-filmerna. 1980 spelade han titelrollen i Papphammar, en serie kortfilmer av slapstick-karaktär.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Jag var kändis redan som spermie.[1]
— Gösta Ekman apropå att vara sin fars son och sin farfars namne.

Gösta Ekman började sin karriär som regiassistent åt sin far Hasse Ekman i mitten av 1950-talet. Han var även regiassistent åt Ingmar Bergman under en kort period. Så småningom fick han börja agera framför kameran, det var ju trots allt skådespelare han ville bli.

Komedi och annat[redigera | redigera wikitext]

År 1963 började hans mångåriga samarbete med Hans Alfredson och Tage Danielsson i revyn Konstgjorda PompeGröna Lund. Det var genom Hasseåtages revyer som Gösta blev känd för den stora allmänheten. Han fick tidigt visa upp sin unika talang som ”snubbelkonstnär”, redan i revyn Gula Hund (1964) snubblade han omkring som Mahatman, han som har ”tingen emot sig”. Mera akrobatik och snubbel blev det i Herr Gunnar Papphammar i början av 1980-talet.

Gösta Ekman har inte enbart ägnat sig åt komik, han har gjort seriösa karaktärsroller både på film och scen, under 1960- och 1970-talen var han anställd vid Stockholms stadsteater. Ekman var en av grundarna för Turteatern.

Gösta Ekman hade också stor framgång som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson i de första fem filmerna om Jönssonligan. Han debuterade själv som filmregissör med Morrhår och ärtor (1985). Under 1990-talet medverkade han i många av hustruns Marie-Louise Ekmans produktioner, och gjorde rollen som poliskommissarie Martin Beck i en rad svensk-tyska filmproduktioner.

Pensionerad från scenen, men vän i salongen[redigera | redigera wikitext]

I samband med premiären av filmen Asta Nilssons sällskap (2005) förklarade Gösta Ekman att han gjort sin sista roll, och att han därmed drar sig tillbaka från sin långa skådespelarkarriär. Kuriosa i sammanhanget är att Asta Nilssons sällskap är inspelad redan före Dalle-filmen Skenbart (2003), men alltså hade premiär efter denna.

Efter att ha slutat som skådespelare har han bland annat varit adjungerad professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm 2008–09 och regisserat på Dramaten.

Året som professor på Teaterhögskolan finns noga dokumenterat i Karin Helanders bok Den skrattretande teatern. Ett år med Gösta Ekman och hans vänner.

På Dramaten har Ekman regisserat Den girige (2009), Hantverkarna (2010) och Främmande språk (2012). Han fungerade också som regiöga till Andreas T Olsson i monologen Sufflören (2012) - Ekman valde att i programbladet titulera sig V.I.S (Vän I Salongen).[2][3]

2012 tilldelades Ekman Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning".[4]

Mindre roller[redigera | redigera wikitext]

Från vänster: Hans Alfredson, Lissi Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och Gösta Ekman med simborgarmärket 1962.

Gösta Ekman har en mycket liten roll i Lasse Åbergs filmkomedi Sällskapsresan, där han spelar en städerska som snabbt går in i och ut ur ett hotellrum. Han gör också en tillika minimal insats i Hans Alfredsons filmatisering av P&B där han agerar köande gäst på en restaurang.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Gösta Ekman tillhör skådespelarsläkten Ekman. Han är son till Hasse Ekman och Agneta Wrangel, och sonson till Gösta Ekman (den äldre) och Greta Ekman. Han är bror till Krister, Mikael och Stefan Ekman, halvbror till Fam Ekman samt farbror till Sanna Ekman.[5][6]

Åren 1963–1974 var Gösta Ekman gift med Karl Gerhards adoptivdotter Fatima Svendsen (född 1944) med vilken han har sonen Måns Ekman (född 1964) och bildade en långlivad Amnestygrupp[7]. Därefter var han 1979–1987 gift med Pia Harahap (född 1955), med vilken han adopterade två barn. Sedan 1989 är han gift med Marie-Louise Ekman (född 1944).[8][5]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Produktioner[redigera | redigera wikitext]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

TV[redigera | redigera wikitext]

Teater & revyer (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Regissör[redigera | redigera wikitext]

Manusförfattare[redigera | redigera wikitext]

Kompositör[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk Filmindustri – Filmnyheterna
  2. ^ ”Sufflören - höstens mest sevärda föreställning”. http://kulturkoll.se/?p=3431. Läst 1 augusti 2014. 
  3. ^ ”Gösta Ekman och Andreas T Olsson om sin vänskap”. http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/gösta-ekman-och-andreas-t-olsson-om-sin-vänskap-2979741. Läst 22 oktober 2014. 
  4. ^ ”Gösta Ekman får guldmedalj”. SVT. http://svt.se/kultur/gosta-ekman-far-guldmedalj. Läst 28 maj 2012. 
  5. ^ [a b] Gösta Ekman i Vem är det 1993
  6. ^ Hagen, Cecilia. ”"Privat är jag en dyster person"”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/privat-ar-jag-en-dyster-person/. Läst 6 maj 2013. 
  7. ^ Anette Nantell/Kurt Mälarstedt (2007-05-26): "Spelrum för Gösta". DN.se. Läst 2 juli 2014.
  8. ^ Melin, Annika. ”En av giganterna inom svensk underhållning”. Gotlands Tidningar. http://www.helagotland.se/noje/default.aspx?articleid=6547430. Läst 6 maj 2013. 
  9. ^ ”Spader madame”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF25691&pos=142. Läst 15 juni 2015. 
  10. ^ ”Dramaten – press release”. Cision Wire. http://www.cisionwire.se/dramaten/gosta-ekman-regisserar-den-girige-pa-dramaten. Läst 14 augusti 2009. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]