Sveriges kulturpolitik

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Svensk kulturpolitik)
Hoppa till: navigering, sök
Svensk politik
Flag of Sweden.svg
Riksdagspartier
Centerpartiet
Liberalerna
Kristdemokraterna
Miljöpartiet
Moderaterna
Socialdemokraterna
Sverigedemokraterna
Vänsterpartiet
Historik och val
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige

Med svensk kulturpolitik förstås svensk statlig politik inom kulturområdet. Denna var förr nära förbunden med religionspolitik och utbildningspolitik, och inom regeringen ansvarade tidigare Sveriges ecklesiastikminister[1], från den 1 januari 1968 benämnd Sveriges utbildningsminister, för kulturfrågor. Från 1991 har det funnits ett Kulturdepartement, förutom 20042006 då det var sammanslaget med utbildningsdepartementet. Kulturdepartementet ansvarar idag för frågor som rör kultur, medier och idrott. I jämförelse med många andra länder finansieras konst och kultur i Sverige i dag till stor del med statliga medel.[2]

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Ungefär samtidigt som staterna Danmark, Norge och Sverige växte fram omkring år 1000, det vill säga att landskapen får en gemensam kung för hela riket, införs också kristendomen som officiell religion på bekostnad av den äldre asatron, och Skandinavien kom att räknas till romersk-katolska kyrkan, inledningsvis under ärkestiftet Hamburg. Politik och religion gick från början hand i hand. Tidiga missionärer (Ansgar, Sigfrid) verkade under beskydd av härskarna. Med kristendomen kom det latinska alfabetet till Skandinavien, som komplement till runorna.

Övergången på 800-talet från den äldre runraden med 24 tecken till den yngre med 16 tecken gick uppenbarligen rätt snabbt. Det kan tyda på att övergången skedde genom påbud, men om detta är ett förhistoriskt fall av kulturpolitik går inte att fastställa.

Från 1200-talet omfattade svenska riket även Finland. Svensk politik utövades i Finland på svenska språket, som där fick en samhällsledande ställning. Detsamma gäller samerna i norr.

Riksarkivets äldsta anor kan följas tillbaka till 1200-talet.

Reformationen[redigera | redigera wikitext]

De politiska förändringarna på 1500-talet fick stora inverkningar på svensk kultur. Kungariket Sverige bröt sig ur Kalmarunionen. Gustav Vasas politiska centralstyrning och omfattande korrespondens stärkte det svenska språkets ställning som kanslispråk och nationalspråk. Den lutherska reformationen lade om kyrkans inriktning och makt försköts från kyrka till stat genom Gustav Vasas reduktion. Reformationens krav att Bibeln och mässan skulle vara på folkets eget språk, gjorde att det svenska språket fick en fasthet och en åtskillnad från danska språket, som det tidigare hade saknat. Nedläggningen av klostren och den starkt minskade verksamheten (det katolska) Uppsala universitet var förödande för den högre bildningen. Lärda män som Olaus Magnus lämnade landet.

Stormaktstiden[redigera | redigera wikitext]

Under 1600-talet började kungamakten för första gången i svensk historia intressera sig för fornlämningar. Som ett led i denna politik grundade Gustav II Adolf den första föregångaren till Riksantikvarieämbetet. Detta skedde i syfte att stärka Sveriges internationella anseende genom att peka på att riket hade en lång historia. Den dominerande teorin blev göticismen vars främsta företrädare var den förste riksantikvarien Johannes Bureus och Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d.ä.

På 1620-talet började Uppsala universitet blomstra igen. Nya universitet anlades i Dorpat (Tartu universitet) 1632, Åbo (nuvarande Helsingfors universitet) 1640 och Lunds universitet 1666 i det nyligen erövrade Skåne.

Från Belgien invandrade 1595 Willem de Besche och 1627 Louis De Geer till Sverige, två mäktiga industrialister, härtill uppmuntrade av Gustav II Adolf. Deras järnbruk i Finspång och Dannemora lade grunden till en invandring av valloner till Sverige, som kulminerade under 1640-talet. Vallonerna tillhörde reformerta kyrkan, medan Belgien hörde till det katolska Spanien.

Upplysningstiden[redigera | redigera wikitext]

Den dominerande ideologin i 1700-talets kulturpolitik var idéer hämtade från den franska upplysningen.

Under frihetstiden var stödet till konsten ett av de få områden som fortfarande var ett kungligt ansvarsområde. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien grundades av drottning Lovisa Ulrika.

Gustav III grundade bl.a. Operan och Svenska Akademien.

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

1866 invigdes Nationalmuseum.

Framförallt under slutet av 1800-talet dominerades kulturpolitiken i hög grad av privata stöd, stiftelser och donationer. Många privata stiftelser från den tiden har senare tagits över av staten. Det kanske främsta exemplet på detta är Nordiska Museet och Skansen som båda byggdes upp med privata medel av Arthur Hazelius. Andra exempel är Hallwylska museet och Waldemarsudde.

1970-talets kulturpolitik[redigera | redigera wikitext]

Offentliga utgifter för konst/kultur[när?][2]
Land Andel av statsbudget, % Andel av BNP, % Totalutgift, $ per capita
USA 0,05 0,02 3,3
Australien 0,39 0,11 19,1
Storbritannien 0,41 0,14 16,0
Kanada 0,34 0,18 28,3
Tyskland 0,79 0,21 39,1
Frankrike 0,77 0,22 35,0
Nederländerna 0,45 0,23 33,5
Sverige 0,42 0,24 45,2

Första gången den svenska kulturpolitiken utreddes i sin helhet var i rapporten Ny kulturpolitik som presenterades 1972. Även de kulturpolitiska mål som då föreslogs reviderades något innan den första verkligt övergripande kulturpolitiska propositionen presenterades för Sveriges riksdag 1974, så var det denna utrednings syn på kultur och politik som skulle prägla svensk kulturpolitik för decennier framåt. Denna sammanfattas kanske bäst i den formulering som utredningen föreslog som övergripande mål för den statliga svenska kulturpolitiken: "att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet." Kulturpolitiken skulle således sättas i samhällets tjänst. Samhället uppfattades emellertid vid denna tid som självklart synonymt med den offentliga sektorn. Lika självklart var det att det var staten som var förebilden för kommunernas och landstingens verksamhet och att det var den som också skulle samordna kulturpolitiken och, åtminstone i viss utsträckning, finansiera dess utbyggnad.

Även om utredningen bakom Ny kulturpolitik – den utredning som antagit namnet Kulturrådet (ej att förväxla med den senare grundade myndigheten Kulturrådet) – talade sig varm för ett brett "sociologiskt" kulturbegrepp valde man att inte använda sig av detta i sitt arbete utan istället definiera kulturområdet som ett antal specifika offentliga åtgärder och institutioner som man sedan arbetade för att samla ihop som ett särskilt politikområde under utbildningsdepartementet (utredningen Kulturrådet föreslog inrättandet av ett särskilt kulturdepartement, men detta realiserades inte den gången). I realiteten innebar detta att man kulturpolitik blev ett samlingsbegrepp för ett antal verksamheter som redan ingick i utbildningsdepartementets område men som inte direkt tillhörde något annat av de redan existerande områdena forskning, utbildning eller Svenska kyrkan. Till detta försökte man sedan överföra liknande verksamheter som då sorterade under andra departement. Kulturrådet behandlade således konstarterna, kulturarvsfrågorna och media, samt dessutom de delar av folkbildningen som man uppfattade som kulturverksamhet. Den senare kategorin var av central betydelse eftersom utredningens förslag till stor del vilade på den kulturpolitiska debatt som förts under det föregående decenniet och denna åtminstone inom arbetarrörelsen i stor utsträckning formats av personer som formats inom folkbildningsrörelsen och bildningsförbunden. Ur deras perspektiv skulle kulturpolitik handla om att bilda folket och därmed lyfta upp arbetarklassen till en andlig nivå där den kunde anses värdig att delta i rikets styre.

De kulturpolitiska målen enligt regeringens och riksdagens beslut 1974[redigera | redigera wikitext]

  • Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,
  • kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,
  • kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet,
  • kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,
  • kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,
  • kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse,
  • kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs,
  • kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

De flesta av de institutioner som inordnades i den statliga kulturpolitiken hade emellertid redan då en ofta mycket lång egen historia (se ovan). Följaktligen utgjordes det nya kulturområdet av en mängd synnerligen olika verksamheter som alla präglades av den tid då de tillkommit. Kulturområdet inkluderade således kungliga akademier, stiftelser instiftade av staten och av privatpersoner, föreningar, aktiebolag och myndigheter. I vissa fall kombinerades de olika formerna dessutom i olika konstellationer, riksantikvarien var således även sekreterare i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Även historiska museet var underordnat dessa huvudmän.

Det var emellertid inte de historiskt orienterade institutionerna som stod i fokus för Kulturrådets arbete. På det området förlitade man sig i själva verket nästan helt på en annan utredning (1965 års musei- och utställningssakkunniga). Istället var det konstformerna – och kanske framförallt konstnärerna själva – som uppfattades som kulturpolitikens kärna. På konstsidan utgjordes statens insatser dels av ett antal institutioner och dels av en mängd olika stödordningar som vuxit fram under lika skilda former. Vissa av dessa var på olika sätt knutna till det upphovsrättsliga tänkande som vuxit fram på 1800-talet. De var emellertid inte rent upphovsrättsliga i den meningen att de byggde på den enskilde upphovsmannens rätt till resultatet av sitt eget arbete. Istället hade de det gemensamt att de inriktades på att på olika sätt stödja de mest kvalitativa insatserna av svenska kulturskapare vars livssituation man föresatt sig att förbättra. Dels inskränkte man sig alltså till Sverige och dels vägleddes man av det kulturpolitiska målet att stödja konstnärerna (i vid mening) eftersom dessa uppfattades som en garant för konstens kvalitet. Eftersom förekomsten av kvalitativ konst togs för given men aldrig definierades blev det avgörande vilka som utsågs att bedöma den och de bedömargrupper som tillsats dominerades i de flesta fall av representanter för kulturarbetarna själva. Kvaliteten definierades således i ett korporativt sammanhang. Det var denna kvalitativa kultur som nu i folkbildningens anda skulle föras ut till alla samhällsklasser och alla delar av landet.

Denna kvalitativa kultur innefattade emellertid inte alla landets kultyttringar. Till exempel så skilde man tydligt mellan å ena sidan den kvalitativa litteratur som producerades av författarförbundets medlemmar och publicerades på seriösa förlag och å andra sidan den "kiosklitteratur" som salufördes via andra kanaler och som producerades av mindre erkända författare. På liknande sätt försökte man föra ut kvalitativ teater och musik till folket och skydda dem från den kommersiella kulturindustrins produkter. I de kulturpolitiska mål som presenterades 1974 sades ingenting om kvalitet, däremot uttalade regering och riksdag som ett centralt mål att "kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet." Detta relaterade dels till konstnärlig kvalitet men låg också i sjuttiotalets anda i vidare mening: många skulle ha föredragit en ännu mer långtgående formulering där kulturpolitiken använts för att bekämpa kommersialismens negativa verkningar inte bara på kulturområdet utan även i samhället i stort. Att kvalitativ kultur också var – eller åtminstone borde vara – offentligfinansierad och gärna gratis blev däremot en grundsten i 1970-talets kulturpolitik.

Den nya kulturpolitikens flaggskepp skulle bli den geografiska spridningen kvalitativ kultur i hela landet. Grundprincipen blev att varje län skulle utrustas med motsvarigheter till de centrala statliga kulturinstitutionerna i form av länsteater, länsbibliotek, länsmuseum, länsarkiv osv. De flesta av dessa institutioner fanns redan i många län. Liksom på riksnivån varierade dock verksamhetsformerna, särskilt när det gällde länsmuseerna och de teatrar som nu upphöjdes till länsteatrar. Även om de olika institutionerna hade olika bakgrund lyckades man dock bygga ut det så att det täckte hela landet. Att döma av den kartläggning som genomfördes av 1993 års kulturutredning var spridningen av den högre kulturen till nya grupper i samhället emellertid mindre framgångsrik, om än inte helt befriad från goda resultat.

1993 års utredning[redigera | redigera wikitext]

Nästa gång kulturpolitiken genomgick en omfattande utredning var just 1993 års utredning som avlade sitt betänkande 1995. Denna gång var bakgrundsarbetet än mer grundligt genomfört. Däremot valde man att inte föreslå några genomgripande förändringar av kulturområdets övergripande struktur. Dock innehöll betänkandet i jämförelse med 1972 års betänkande en viss förskjutning i perspektiv: kulturpolitiken beskrevs nu inte som inriktad enbart till fördel för hela samhället. Istället skiftades fokus till att bli något mer inriktat på den enskilde individen. Kulturens betydelse för identiteten blev således viktigare, liksom respekten för den enskildes valfrihet. En annan viktig innovation när kulturarvsområdet kom mer i kulturpolitikens fokus var de omformulerade kulturpolitiska målen (så som de formulerade i propositionen) innefattade frasen "att bevara och bruka kulturarvet." Kulturarvet uppfattades alltså inte längre som en del av det förflutna utan också som någonting som kunde användas för att förstå och påverka samtiden.

De nationella kulturpolitiska målen enligt riksdagens beslut 1996[redigera | redigera wikitext]

  • att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den,
  • att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande,
  • att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar,
  • att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället,
  • att bevara och bruka kulturarvet,
  • att främja bildningssträvandena samt
  • att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

Även för denna kulturutredning var det emellertid självklart att kulturpolitik handlade om de redan erkända institutionerna och verksamhetsområdena. Till dessa fogades nu frågor rörande bl.a. design och arkitektur. Några stora nya institutionella satsningar blev det dock inte frågan om. Mer omfattande blev istället satsningarna på världskultur och den stora satsningen i den kulturpolitiska propositionen följande år blev det nya Världskulturmuseet i Göteborg, ett projekt som inte ens ingått i utredningens förslag.

Kulturpolitiken stabiliseras[redigera | redigera wikitext]

De stora kulturpolitiska satsningarna skulle äga rum under de därpå följande åren kom att gälla frågor rörande världskultur, mångkultur och bekämpandet av rasism. Tydliga exempel på denna nya trend är vid sidan av Världskulturmuseet också Forum för Levande Historia, Forum för Världskultur och Mångkulturåret, men också vissa satsningar inom ramarna för redan existerande institutioner som Riksantikvarieämbetet och Historiska Museet. Dessa satsningar kan sägas representera en ambition hos kulturpolitiken att anpassa sig till samhällets förändrade etniska och kulturella sammansättning. Samtidigt har de emellertid också (liksom de flesta tidigare förändringar i kulturpolitiken) upprättats som nya organisationer och institutioner vid sidan av de redan etablerade och som tillägg i regleringsbreven. De kan följaktligen beskrivas som ett nytt lager som lags ovanpå eller utanför den redan etablerade kulturpolitiken snarare än som en omgestaltning av den.

Samtidigt som kulturpolitiken försökt reagera på detta sätt har omvärlden och därmed förutsättningarna för kulturpolitiken emellertid förändrats på betydligt mer genomgripande sätt. Olika bedömare beskriver dessa förändringar på skilda sätt. Man kan emellertid urskilja ett antal centrala och för kulturpolitiken relevanta trender i den pågående samhällsutvecklingen: (1) Sveriges befolknings kulturella och etniska bakgrund håller på att förändras genom migration, (2) det ökande globala medieflödet ökar tillgången på kulturprodukter och information, inte minst från andra delar av världen, (3) postmodernt och postkolonialt tänkande har alltmer kommit att ifrågasätta det självklara i föreställningar om konstnärlig kvalitet och historisk sanning, (4) nationalstaten är på väg att förlora sin ställning som självklart dominerande aktör i takt med att kommuner och regioner agerar alltmer självständigt, samtidigt som EU blir en alltmer avgörande aktör inom allt fler områden.

Kulturpolitik under regeringen Reinfeldt[redigera | redigera wikitext]

Kulturutredningen[redigera | redigera wikitext]

(huvudartikel Kulturutredningen)

Regeringen tillsatte i juni 2007 en kommitté för att se över kulturpolitiken. Denna kommitté, Kulturutredningen, lade fram sitt betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i februari 2009.

Viktigare huvudpunkter i kulturutredningens förslag var:

  • att de kulturpolitiska målen justeras, bland annat innebärande att tidigare delmål om att kulturpolitiken ska motverka "kommersialiseringens negativa effekter" slopas
  • att konstens samhällsnytta betonas mer än tidigare
  • att kulturpolitik ska också integreras inom andra politikområden
  • att myndigheterna på läns- och regionnivå ska medverka mer i och få större makt över genomförandet av kulturpolitiken
  • att det ska vara färre centrala statliga myndigheter inom kulturområdet

Kulturpropositionen 2009[redigera | redigera wikitext]

(huvudartikel Kulturpropositionen 2009)

I september 2009 presenterade "Allians"-regeringen en ny kulturproposition kallad "Tid för kultur" (Proposition 2009/10:3). Propositionen bygger på den utredning som tillsattes av Sveriges regering 2007 och som framlade sitt betänkande i januari 2009 (se artikeln Kulturutredningen).

Nyckelbegrepp i propositionen är samspel mellan stat, kommuner och landsting (den s.k. "portföljmodellen" eller "koffertmodellen"), samverkan mellan kultur och näringsliv, entreprenörskap, yttrandefrihet, mångfald, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet . Den omtalade formuleringen “motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet." från 1974 års proposition finns inte längre med. I den nya propositionen heter det “Det finns ingen given motsättning mellan kommersiell bärkraft och konstnärlig kvalitet eller frihet."[1] Av propositionen framgick att två utredningar skulle tillsättas: en utredning ska ges uppdraget att komma med ett förslag på det praktiska genomförandet av "portföljmodellen", och den andra utredningen ge ett förslag på hur en ny statlig "musikplattform" ska utformas (i propositionen anses nämligen att verksamhetsstödet till Stiftelsen Svenska rikskonserter ska upphöra och att en ny plattform för musiken skapas.)[2] I oktober 2009 fick landshövding Chris Heister regeringens uppdrag att utreda en ny modell för fördelning av statliga kulturbidrag (den s.k. "portföljmodellen").[3] Den sistnämnda utredningen ledde fram till inrättandet av Statens Musikverk, och den förstnämnda till genomförandet av den regionalisering av kulturpolitiken som nu går under namnet kultursamverkansmodellen. Denna innebär att regioner och landsting övertar ansvar för delar av de statliga kulturutgifterna i respektive län efter att deras kulturplaner godkänts av Statens Kulturråd.[3]

De kulturpolitiska målen 2009[redigera | redigera wikitext]

Den kulturpolitiska propositioner resulterade inte minst i en revidering av de statliga kulturpolitiska målen, som sedan dess ser ut som följer:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att uppnå målen ska kulturpolitiken:

  • främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
  • främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
  • främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
  • främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan,
  • särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ecclesia = kyrka på latin
  2. ^ [a b] Throsby, David (1994). “The Production and Consumption of the Arts: A View of Cultural Economics”. Journal of Economic Literature, 32: 1–29.
  3. ^ http://webbutik.skl.se/sv/artiklar/under-konstruktion-effekter-av-kultursamverkansmodellen-2010-2012.html
  4. ^ Proposition 2009/10:3

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Li Bennich-Björkman: Statsunderstödda samhällskritiker.
  • Blomgren & Blomgren: Det ostyrbara pastoratet. Teaterpolitikens närverk.
  • Helene Egeland: Det ekte, det gode och det coole. Södra teatern og den dialogiske formasjonen av mangfaldsdiskursen. [1]
  • Anders Frenander: Kulturen som kulturpolitikens stora problem.
  • Tobias Harding: Nationalising Culture. The Reorganisation of National Culture in Swedish Cultural Policy 1970-2002. [2]
  • Tobias Harding: Ärans och hjältarnas språk? Relationer till tidslighet i det politiska försvaret av svenska språket från 1500-talet och framåt [3]
  • Tobias Harding: Vad är kulturpolitik. Professionellt, smalt och okontroversiellt? [4]
  • Rolf Hugosson: Vad är kulturpolitik? En fråga om retorik.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Kulturdepartementet [5]
  • Swedish Cultural Policy Research Observatory [6]