Ölrun

Ölrun (fornvästnordiska Ǫlrún) är en valkyria i nordisk mytologi. Hon är omtalad i eddadikten Vǫlundarkviða, där hon sägs vara dotter till en kung Kjar (Kíarr eller Kjár‹r›) från Valland. Denne Kjar är också omnämnd i Atlakviða, sjunde strofen, varför Ölruns levnad – om hon hade varit en verklig person – skulle ha infallit vid mitten av 400-talet, då kvädets Atli – det vill säga Attila – förhärjade Europa. Ölruns make var Egil, bror till Slagfinn och Völund. I Þiðreks saga kallas han Ǫlrúnar-Egill, Ölruns Egil.^[1]

Svanjungfru

Valkyrian Ölrun påstås också ha varit svanjungfru, vilket betyder att hon ägde en svanhamn (alptarhamr), som förvandlade henne till svan (ǫlpt, ’svanhona’) då hon tog den på sig. En dag då Ölrun tillsammans med valkyriorna Svanvit och Allvitter – kungadöttrar även de – var ute och flög över Mörkveden (Myrkvið), slog de sig ner vid stranden av en tjärn för att vila och spinna lin.^[a] Sina svanhamnar hade de tagit av sig. Tre bröder, Egil, Slagfinn och Völund, fick syn på dem vid sjöstranden och lyckades gömma undan deras hamnar. De fick därmed makt över kvinnorna, som blev deras hustrur i sju år, men en dag då männen var ute och jagade, återfann kvinnorna sina fjäderdräkter. De flög då bort och kom aldrig tillbaka.^[2]

Svanjungfrumotivet

Att bröderna stal svanjungfrurnas fjäderhamnar utsägs inte direkt i Vǫlundarkviða, varifrån berättelsen är hämtad, men man kan utgå ifrån att så var fallet.^[3] Skälet är att vi har att göra med ett välkänt sagomotiv som förekommer över hela världen. I Aarne-Thompsons klassifikationssystem har det indexnumren AT 313, 400 och 465 A.^[4] Sagans handling ser i korthet ut så här: En man råkar få syn på en svanjungfru som tagit av sig sin hamn. Han gömmer då undan hamnen och tvingar henne att gifta sig med honom. De lever sedan som makar i flera år och får flera barn. Men till sist lyckas svanjungfrun återfinna sin fågelhamn. Då flyger hon bort och återkommer aldrig. Ibland ger sig mannen av för att söka efter henne, men oftast utan framgång. I den poetiska Eddan och i de isländska fornaldarsagorna har svanjungfrur kommit att förknippas med valkyrior, men motivet förekommer också i nordiska sägner och folksagor, även om det inte tillhör de vanligaste.^[5]

Namnen

Namnet Ǫlrún skulle kunna betyda ’ölruna’, skriver Rudolf Simek, men han anser det likväl osannolikt att detta skulle vara den etymologiskt korrekta översättningen.^[6]^[b] Den vanligaste förklaringen, som även Svenska Akademiens ordbok med stor försiktighet ställer sig bakom, är att namnet Ölrun är samma ord som ’alruna’, vilket betyder ’spåkvinna, sierska’. ”Ordet betecknade från början en kvinna, invigd i (de högre makternas) hemligheter.” Troligen överfördes benämningen senare på växten alruna (Mandragora officinalis) ”som på grund af rotens stundom människoliknande utseende och sina narkotiska egenskaper fordom ansågs vara ett tillhåll för hemlighetsfulla väsen och besitta öfvernaturliga krafter.”^[9]

Språkforskaren Guðbrandur Vigfússon har dock framfört möjligheten att svanjungfrunamnet Ölrun skulle kunna komma från det gaeliska ordet eala, ’svan’.^[10]

Ölruns fader Kjar uppges ha varit av ”ödlingarnas ätt” (Ǫðlinga ætt).^[c] Ättens ursprung påstås ha varit Halvdan den gamle (Hálfdan gamli) och dennes hustru Alvig den kloka (Alvig hin spaka). Paret fick arton söner, av vilka de nio äldsta föll i strid utan ättlingar. De återstående nio gav dock var och en upphov till mäktiga kungaätter. Den tredje av dessa nio hette Aude (Auði) och var den förste ödlingen. Detta berättas av Snorre Sturlasson i Skáldskaparmál, kapitel 64. Han nämner också att Kjar var Audes sonson.^[11] Hela genealogin är utförligare beskriven i Hversu Noregr byggðist. Här sägs Aude ha varit en sjökonung som med brodern Budle (Buðli) lade under sig Saxland och Valland. Aude slog sig ner i Valland och var far till Frode (Fróði), som var far till Kjar, som var Ölruns fader.^[12]

Det tycks råda samstämmighet om att namnet Kjar (Kíarr eller Kjár‹r›) bäst kan härledas från latinets Caesar, som även givit upphov till titlarna kejsare och tsar. Valkyrian Ölrun har alltså varit ytterst högättad, men mer än så kan knappast sägas om hennes tänkta härstamning.^[13]^[14]^[15]

Kommentarer

^ Spinning med slända kunde utföras nästan var som helst, varför denna syssla ofta tillgreps för att fylla ut tid som annars skulle ha gått till spillo. Man kunde alltså arbeta även under vila, vilket framgår av Vǫlundarkviða, strof 1.
^ En ölruna var ett magiskt tecken, kanske ᚾ, som man med nageln kunde teckna mot kanten av ett dryckeshorn för att försäkra sig om att inte drycken i hornet var förgiftad. Valkyrian Sigrdrífa nämner ölrunor i sin undervisning om runmagi i Sigrdrífumál 7,^[7] och en praktisk tillämpning av denna trolldom beskrivs i Egils saga Skalla-Grímssonar, kapitel 44.^[8]
^ Ordet ǫðlingr betyder egentligen ’ädling’, men ätten har, åtminstone i äldre svenska översättningar, brukat kallas ’ödlingar’. Skälet är att ordet i detta fall uppges komma från namnet Auði (Aude eller Öde) och då blir innebörden ”Audes ättlingar”.

Källor

Holmström, Helge, Studier över svanjungfrumotivet i Vǫlundarkviða och annorstädes, Malmö 1919.
Holtsmark, Anne, ”Svanemøyer” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 17, 1972, spalt 455 ff.
Simek, Rudolf, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, 2007. ISBN 978-0-85991-513-7
Vǫlundarkviða kommenterad av Finnur Jónsson. (Ur De gamle Eddadigte, København, 1932.)

Noter

^ Vǫlundarkviða kommenterad av Finnur Jónsson. Not till inledande prosan.
^ Vǫlundarkviða kommenterad av Finnur Jónsson. För olika översättningar, klicka på flaggorna.
^ P.A. Munch, Norrøne gude- og heltesagn, Kristiania 1922, Vòlund, se Anm. av Magnus Olsen.
^ Anne Holtsmark, ”Svanemøyer” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 17, 1972, spalt 455 ff.
^ Arvid August Afzelius ger här ett exempel på en svensk svanjungfrusaga: ”Det flygande Elf-folket” i Swenska Folkets Sago-häfder, 1840, II, s. 143–145.
^ Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, s. 251. ISBN 978-0-85991-513-7
^ Sigrdrífumál i översättning av Erik Brate, se strof 7.
^ Egils saga Skalla-Grímssonar, kapitel 44 Guðni Jónssons utgåva.
^ SAOB, uppslagsord Alruna, se i synnerhet etymologiavsnittet.
^ Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: öl-rún
^ Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Oomskrifna namn i översättning av Anders Jacob Danielsson Cnattingius, 1819. Se kapitel 64.
^ Hversu Noregr byggðist, Ættartala frá Höð Auði ok Buðli váru sækonungar ok fóru báðir saman með her sinn. Þeir kómu með liði sínu til Saxlands ok herjuðu þar víða, lögðu undir sik Valland ok Saxland, settust þar at löndum. Auði hafði Valland ok var faðir Fróða, föður Kjárs, föður Ölrúnar.
^ Carl Edlund Anderson, Formation and Resolution of Ideological Contrast in the Early History of Scandinavia, 1999, kapitel 2, s. 44.
^ Anthony Faulkes (ed), Snorri Sturluson Edda, Skáldskaparmál 2. Glossary and Index of Names, 2007 (1998), Kjárr (or Kíarr) s. 486 ISBN 978-0-903521-38-3
^ Ásgeirr Blöndal Magnússon, 1989, Íslensk orðsifjabók, Kíarr Här nämns också möjligheten att namnet skulle komma från ett forniriskt cíar, ’brun’.

[2] Spinning med slända kunde utföras nästan var som helst, varför denna syssla ofta tillgreps för att fylla ut tid som annars skulle ha gått till spillo. Man kunde alltså arbeta även under vila, vilket framgår av Vǫlundarkviða, strof 1.

[10] En ölruna var ett magiskt tecken, kanske ᚾ, som man med nageln kunde teckna mot kanten av ett dryckeshorn för att försäkra sig om att inte drycken i hornet var förgiftad. Valkyrian Sigrdrífa nämner ölrunor i sin undervisning om runmagi i Sigrdrífumál 7,^[7] och en praktisk tillämpning av denna trolldom beskrivs i Egils saga Skalla-Grímssonar, kapitel 44.^[8]

[13] Ordet ǫðlingr betyder egentligen ’ädling’, men ätten har, åtminstone i äldre svenska översättningar, brukat kallas ’ödlingar’. Skälet är att ordet i detta fall uppges komma från namnet Auði (Aude eller Öde) och då blir innebörden ”Audes ättlingar”.

[1] Vǫlundarkviða kommenterad av Finnur Jónsson. Not till inledande prosan.

[3] Vǫlundarkviða kommenterad av Finnur Jónsson. För olika översättningar, klicka på flaggorna.

[4] P.A. Munch, Norrøne gude- og heltesagn, Kristiania 1922, Vòlund, se Anm. av Magnus Olsen.

[5] Anne Holtsmark, ”Svanemøyer” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 17, 1972, spalt 455 ff.

[6] Arvid August Afzelius ger här ett exempel på en svensk svanjungfrusaga: ”Det flygande Elf-folket” i Swenska Folkets Sago-häfder, 1840, II, s. 143–145.

[7] Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, s. 251. ISBN 978-0-85991-513-7

[8] Sigrdrífumál i översättning av Erik Brate, se strof 7.

[9] Egils saga Skalla-Grímssonar, kapitel 44 Guðni Jónssons utgåva.

[11] SAOB, uppslagsord Alruna, se i synnerhet etymologiavsnittet.

[12] Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: öl-rún

[14] Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Oomskrifna namn i översättning av Anders Jacob Danielsson Cnattingius, 1819. Se kapitel 64.

[15] Hversu Noregr byggðist, Ættartala frá Höð Auði ok Buðli váru sækonungar ok fóru báðir saman með her sinn. Þeir kómu með liði sínu til Saxlands ok herjuðu þar víða, lögðu undir sik Valland ok Saxland, settust þar at löndum. Auði hafði Valland ok var faðir Fróða, föður Kjárs, föður Ölrúnar.

[16] Carl Edlund Anderson, Formation and Resolution of Ideological Contrast in the Early History of Scandinavia, 1999, kapitel 2, s. 44.

[17] Anthony Faulkes (ed), Snorri Sturluson Edda, Skáldskaparmál 2. Glossary and Index of Names, 2007 (1998), Kjárr (or Kíarr) s. 486 ISBN 978-0-903521-38-3

[18] Ásgeirr Blöndal Magnússon, 1989, Íslensk orðsifjabók, Kíarr Här nämns också möjligheten att namnet skulle komma från ett forniriskt cíar, ’brun’.

[1]

[a]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[b]

[9]

[10]

[c]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[7]

[8]