Lockheed C-130 Hercules

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Lockheed Martin C-130 Hercules)
Hoppa till: navigering, sök
Lockheed C-130 Hercules
Hercules
C-130 Hercules
Beskrivning
Typ Transport
Besättning 4-6
Tillverkare Lockheed Martin
Data
Längd 29,8 m
Spännvidd 40,4 m
Höjd 11,7 m
Tomvikt 34,2 ton
Motor(er) Fyra Allison T56-A-7 turboprop på vardera 4 200 hk
Prestanda
Max. hastighet 583 km/h
Max. flyghöjd 5 846 m
Lastförmåga
Lastförmåga 19,9 ton

Lockheed C-130 Hercules är ett fyrmotorigt transportflygplan med turbopropmotorer.

Flygplanets historia startar i samband med Koreakriget. Amerikanska försvarsmakten behövde ett militärt transportflygplan för att flytta stridande förband på medeldistansavstånd. Ytterligare ett krav var att flygplanet skulle kunna operera från korta och dåliga fält. Kraven med projektnamnet YC-130 skickades ut till ett flertal flygplanstillverkare. Lockheed Aircraft presenterade den lösning som bedömdes vara den bästa och fick därmed kontraktet på tillverkningen av flygplanet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Flygplanet, som benämndes Lockheed L-382, flög första gången 23 augusti 1954, vid Lockheeds flygfält i Georgia, Kalifornien. Serieleveranserna till USAF inleddes i slutet av 1956 under benämningen C-130. Sedan serieproduktionen inleddes har det hittills tillverkats drygt 2 100 flygplan vilken gör det till det vanligaste västerländska transportflygplanet. Inget annat militärt flygplan har heller tillverkats under så lång tidsperiod som C-130 Hercules. Den största operatören är det amerikanska flygvapnet, men det används också av ett stort antal av världens flygvapen och civila flygfraktföretag.

Flygplanet är fyrmotorigt högvingat med korta infällbara landställ för att underlätta ur- och ilastning. Baktill på flygkroppen finns en stor hydraulisk lastramp som kan öppnas under flygning för att släppa ut materiel eller fallskärmshoppare.

Interiören är ytterst spartansk. Flygkroppens insida är enbart täckt av en plastisolering och sätena utgörs av bänkar av flätade röda nylonband. Vajrar till roder löper fritt i taket och motorbullret är så högt att hörselproppar är ett krav. Förutom transportuppgifter kan C-130 användas till signalspaning, lufttankning, motmedelsuppgifter, relätrafik, väderforskning, kustbevakning och räddningsuppdrag. I mitten på 1960-talet utvecklades en Gunship-modell som kan användas till markattack över stora ytor; den är bland annat bestyckad med en 40 mm Bofors-kanon och gatlingkulsprutor.

1995 slogs Lockheed och Martin samman i bolaget Lockheed Martin Aeronautics Company och efter sammangåendet bytte flygplanet namn till Lockheed Martin C-130 Hercules.

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Huvudversionerna bland de över 40 olika varianterna av Hercules är:

  • C-130A - Leveranserna av C-130A till amerikanska försvaret inleddes i december 1956. Flygplanet var utrustat med Allison T56-A-1 turopropmotorer och trebladiga propellrar.
  • C-130B - Första B-versionen togs fram i april 1959. Den saknar vingtankar och har därmed möjlighet att utföra tyngre flygningar över kortare avstånd. Flygplanet är utrustat med Alison T56-A-7 turbopropmotorer och fyrbladiga propellrar.
  • C-130E - Versionen kom 1962 och har utökad räckvidd eftersom extra bränsle kan medföras i extratankar under vingarna. Instrumenteringen uppdaterades samt vissa strukturella förändringar på konstruktionen gjordes, vilket ledde till en högre tomvikt. Flygplanet är utrustat med Allison T56-A-7 turbopropmotorer.
  • C-130H - Leveranserna inleddes 1964. H-versionen är den variant som används av de flesta flygvapnen. Produktionen upphörde 1996. En förbättrad C-130H togs fram 1974. Med Allison T56-A-15 turbopropmotorer på 4 591 hk. H-modellen används av RAF, som benämner den C-130K, och av Flygvapnet under benämningen TP 84.
  • C-130H-30 är en 4,57 m förlängd version av C-130H. Förlängningen har skett genom att 2,54 m skarvats in bakom cockpit och 2,03 m i slutet av flygplanskroppen.
  • C-130J - Är den nyaste versionen av Hercules. Utseendemässigt är inte skillnaderna så stora, men flygplanet har försetts med digital instrumentering i form av LCD-displayer, HUD (Head Up Display), mörkerseende, mer automatik och datorkapacitet vilket medför att antalet besättningsmedlemmar kan minskas. Flygplanet levereras i normal längd eller förlängd enligt beställarens önskemål. Flygplanet är utrustat med den nya Rolls-Royce Allison AE2100 turbopropmotorer, som är 30 procent starkare och drar samtidigt 15 procent mindre bränsle än de tidigare. Dessutom förses flygplanet med sexbladiga propellrar av kompositmaterial .
  • L-100 - är benämningen för den civila Lockheed L-382 Hercules.
World operators of the C-130 Hercules.svg

Amerikanska försvarsmaktens specialversioner[redigera | redigera wikitext]

Totalt opererar amerikanska försvarsmakten 514 flygplan, fördelade på USAF 186, ANG (Air National Guard) 222 och Air Force Reserve 106.

  • AC-130H Spectre - en tungt beväpnad version för markunderstöd och markattack, bland annat utrustad med en 105 mm och två Bofors L60 40 mm kanoner samt två 20 mm sexpipiga automatkanoner.
  • AC-130U Spooky - en tungt beväpnad version för markunderstöd och markattack, bland annat utrustad med en 105 mm och en Bofors L60 40 mm kanon samt en 25 mm sexpipig automatkanon.
  • DC-130 och GC-130 - Kontrollflygplan vid fjärrstyrning
  • EC-130 Commando Solo - Kommandoflygplan och utrustat för elektronisk krigföring med möjlighet att sända propaganda över radio och TV
  • EC-130 COMPASS CALL - Elektronisk störsändare
  • EC-130E ABCCC - Variant av Commando Solo
  • HC-130P/N - Specialoperationer, övervakning, sökning och räddning
  • JC-130 och NC-130 - Rymd- och raketforskning
  • KC-130 - Tankflygplan för det taktiska flyget
  • LC-130 - Arctic/Antarctic, skidförsedd för snö- och islandningar
  • MC-130E/H - Combat Talon I/II för specialuppdrag bakom fiendelinjer
  • PC-130 - Marin ubåtsövervakning
  • RC-130 - Spaning
  • SC-130 - Sökning och räddning
  • VC-130 - VIP-transport
  • WC-130 - Meteorologi och väderspaning

Kända operationer[redigera | redigera wikitext]

Lockheed C-130B Herkulesplan användes i Vietnamkriget bland annat för att för att lämna varor på platser där det var svårt att landa. Medoden att släppa paket med fallskärm från låg höjd kallades LAPES (Low Altitude Parachute Extraction System).

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

TP 84 på F 18 Tullinge 1975.

I början av 1960-talet utreddes behovet av nya transportflygplan för Försvarsmakten. Ett exemplar av De Havilland Canada DHC-4 Caribou inhyrdes för utvärdering från De Havilland Canada. Den fick svensk militär beteckning Tp 55.

Arméns Fallskärmsjägarskola var nöjd med Tp 55, medan Flygvapnet såg begränsningar. Med de erfarenheter Flygvapnet gjort ansåg man att anskaffandet av en större flygplanstyp var nödvändig. Flygvapnet leasade först en Lockheed C-130E Hercules, som levererades till F 7 Såtenäs i början av mars 1965 och fick den svenska militära beteckningen TP 84.[1]

Flygplansindividen fick individnummer 841 i Flygvapnet, och blev den första Hercules i tjänst i ett europeiskt land. Flygplanet var tillverkat för United States Air Force och bar dess serienummer 40546 på fenan tillsammans med svenska kronmärken. Det var en udda blandning av svensk och amerikansk märkning som tidigare använts, men då omvänt, på P-35A.

Flygplanet inköptes därefter av Flygvapnet i september 1965 till en kostnad på $2.250.000 och levererades genom en ”Fly-away” leverans, [1] varvid serienumret på fenan togs bort. TP 84 har sedan dess hela tiden varit baserad på transportflygenheten på F 7 Såtenäs, men utför person- och materialtransporter för hela Försvarsmakten.

Flygvapnet upptäckte att flygplanet var mycket flexibelt och när nästa större transportflygplan skulle inskaffas 1969 valdes åter en Hercules. En tredje Hercules inköptes 1975. De två första flygplanen var av E-varianten medan det tredje var av en senare modell. När Flygvapnet 1981 utökade antalet Hercules med fem stycken flygplan valdes H-varianten, samma som vid inköpet 1975. Senare modifierades de två första flygplanen så att alla flygplanen använder likadana motorer.

TP 84 kan lasta 20 ton gods, alternativt ta 91 passagerare om truppsäten används. Installeras vanliga flygplansfåtöljer, minskas antalet passagerare till 65. Vid transport av fullt utrustade fallskärmsjägare minskas antalet passagerare till 56. Som sjuktransportflygplan har det plats för 72 bårar.

Andra brukare av Flygvapnets Hercules är FN och Röda Korset. Svenska Röda Korset hyrde ett flygplan (84001) för flygning av biståndsmateriel i samband med Biafrakriget 1968. Flygplanet målades vitt med röda kors och försågs med svensk civilregistrering SE-XBT.[1]

Vid flygtransporter för FN:s räkning i samband med Balkankonflikten visade erfarenheterna att flygplanstypen behövde utrustas med motmedelsutrustning.

Den 15 maj 2009 startade transportflygförbandet Swedish Air Element C-130 (SAE C-130) sin operativa verksamhet. Förbandet överlämnades till chefen för ISAF och utför flygningar över hela Afghanistan. Man är baserad på den tyska basen Camp Marmal i Mazār-e Sharīf.

Flygplanen som tillhör 71. Transportflygdivisionen vid F 7 i Såtenäs, kommer under 2014 att påbörja avveckla två individer, 841 och 843. Dessa två kom från och med juni 2014 att används så läge de är luftvärdiga, och får enbart underhåll som kan göras inom flottiljen. De kvarvarande individerna är planerade för modifiering.[1]

Udda uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Försvaret har genomfört transporter för civilt behov när transporterna är så komplexa att inga civila transportföretag vill eller klarar av uppgiften. Vid en landskamp på 1970-talet mellan Malta och Sverige saknade maltesisk TV utrustning för att sända matchen. Flygvapnet ställde upp med en TP 84 och flög ner kamera- och sändningsutrustning från SVT.

Utvisningen av den för ambassadmordet dömde Miro Baresic och hans familj till Paraguay 9 december 1987 skedde med en av Flygvapnets TP 84 eftersom inget civilt flygbolag ville genomföra transporten. För att göra resan lite mer komfortabel placerades ett par husvagnar i flygplanets lastrum.

Efter jordbävningen i Indiska oceanen 2004 som drabbade Syd- och Sydostasien 26 december 2004 flögs svenska kroppar hem med Flygvapnets Hercules. De första kropparna togs emot på Arlanda flygplats och vidare på Uppsala-Ärna flygplats (före detta F 16 Uppsala) utanför Uppsala.

2002 donerade det Thailändska kungahuset två asiatiska elefanter till den svenska konungen. Dessa flögs från Thailand med civilt transportplan till Frankfurt för att sedan hämtas upp i ett av Flygvapnets Herculesplan för vidare transport mot Norrköpings flygplats och Kolmårdens djurpark.

Svenska versioner[redigera | redigera wikitext]

  • C-130E - Med Allison T56-A-7 turboprop på 4 200 hk
  • C-130H - Med Allison T56-A-15 turboprop på 4 591 hk

Flygplanen har individnummer, 841 – 848. Det äldsta planet är från 1965 och det yngsta från 1981.

  • 841 = TP 84A = C-130 E-1 (Utfasning av individen påbörjas under 2014)
  • 842 = TP 84B = C-130 E-2
  • 843 = TP 84C = C-130 H-1 (Utfasning av individen påbörjas under 2014)
  • 844-848 = TP 84D = C-130 H-2[2]

Framtiden[redigera | redigera wikitext]

Efter jordbävningen i Indiska oceanen 2004 kritiserades den svenska regeringen eftersom försvarsmaktens Hercules-flygplan inte sattes in för att evakuera skadade svenskar. Försvarsministern motiverade detta med att Hercules-planen inte var avsedda för transporter på sådana avstånd, vilket skulle erfordra flera mellanlandningar. Försvarsmaktens lösning vid liknande situationer har tidigare varit att hyra in flygplan med större kapacitet, men under denna period när efterfrågan av flygplan med lång räckvidd var stor räckte inte tillgången till för att möta behovet.

Bland annat med erfarenhet av situationen i Thailand 2004 och Sveriges deltagande i EU:s nya snabbinsatsstyrkor med början av 2008 föreslog försvarsmakten ett inköp av två st Boeing C-17 Globemaster III, till ett pris av två miljarder kronor [3]. Svenska flygvapnet genomförde aldrig något köp av C-17, utan kom istället att ingå i det europeiska flygsamarbetet Strategic Airlift Capability (SAC), där man kommer bidra med personal för uppbyggnaden av Heavy Airlift Wing.

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

  • Transport
  • Luftlandsättning
  • Lufttankning

Luftlandsättning[redigera | redigera wikitext]

Flygvapnets TP 84 används inom många områden förutom materiel- och persontransporter. Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg, K 3, använder regelbundet TP 84 för utbildningsfällning av fallskärmshoppare över Flugebyn norr om Karlsborg.

Lufttankning[redigera | redigera wikitext]

Eftersom antalet flygbaser har minskat i Sverige, och JAS 39 Gripen delserie 3 utrustas med sond för lufttankning utreds möjligheten att förse tre stycken TP 84 med utrustning för denna uppgift. Ett försöksflygplan hade utrustats med matningssond. Ingen extra interna tankar installerades eftersom flygplanet trots modifieringen till tankflygplan skall kunna användas som vanligt transportflygplan.

Sedan 12 juni 2010 är lufttankningsförmåga tillförd Försvarsmakten genom att ett av Flygvapnets Herculesplan har godkänts för operativ lufttankning.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] 841 has left the building
  2. ^ ”Lufttankningsprov genomförs med TP 84T Hercules”. Diskussionsforum. Svenskt flyghistoriskt forum. http://forum3.sff.n.se/viewtopic.php?f=1&t=466. Läst 27 juni 2010. 
  3. ^ aftonbladet.se (2006-03-18) Försvaret vill ha ny luftjätteLäst 18 juli 2009
  4. ^ ”Sverige lufttankar med egen tanker” (Officiell webbplats). Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/Forband-och-formagor/Forband/Skaraborgs-flygflottilj-F-7/Nyheter/Sverige-lufttankar-med-egen-tanker/. Läst 20 juni 2010. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]