Lucia

För andra betydelser, se Lucia (olika betydelser).

Lucia

Luciatåg i Sverige 2007.
Typ	Temadag
Datum	13 december
Geografi och firare	Kristna kulturområden i hela världen Fenomenet starkt förknippat med Italien och Sverige.
Period	Gammal tradition, i modern form sedan cirka tidigt 1900-tal-
Anledning	Lucias festdag Julianska kalenderns mörkaste natt på norra halvklotet
Traditioner	Luciatåg Luciasånger
Andra namn	Luciadagen Lussedagen
Relaterat	Advent Jul

Lucia är en högtid som firas den 13 december, samt namnet på högtidens huvudperson. I Sverige markerar luciadagen tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Den svenska Lucian är en blandning av både förkristna och kristna figurer och denna tradition har spridit sig till andra nordiska länder, och i viss mån också utanför Norden.

Lucia är även ett helgon i romersk-katolska kyrkan med ursprung från Sicilien. Dagens nordiska luciafirande har dock inte mycket gemensamt med helgonkulten.

Ordet lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ljus.

Inledning

Enligt folktron var den 13 december en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka lite extra. Även husdjuren fick extra foder. Under 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, inföll luciadagen samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.

Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa som dog på 300-talet och namnet på ljushögtiden som är en senare företeelse än själva firandet

Luciafirande och besläktade traditioner har genomgått en utveckling genom århundradena; omkring sekelskiftet 1900 etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition i Sverige. Den moderna svenska luciatraditionen (se även Sveriges Lucia) har troligen ett starkare ursprung i Västsverige, i Dalsland, Bohuslän, Västergötland och Värmland. Därifrån har den spritt sig över hela Sverige.

Under 1900-talet har luciafirandet spritts till andra områden och delar av världen såsom finlandssvenska områden i Finland, delvis i Danmark och Norge. Under 1920-talet spreds luciafirandet till USA genom svenskamerikanska föreningar, och kompletterades 1939 med luciatävlingar liknande de i Sverige.

På Sicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Om barnen råkar se henne kommer hon enligt sägnen att kasta aska i deras ögon, så att de blir tillfälligt blinda.

Etymologi

Lucia kommer av latinets lux (i genitiv lucis), som betyder ljus. På Sicilien är Lucia ett namn som betyder den ljusa. Lucius är den maskulina varianten av namnet. Ordstammen för lux och lucis är i sin tur ett urindoeuropeiskt arvord.

Äldre svensk luciatradition

Luciafirande i en svensk kyrka 2006.

Julfasta och årets längsta natt

Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. Under 1300-talet, då den julianska kalendern gällde i Sverige och därmed även i Finland, var lucianatten årets längsta natt. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken. Årets längsta natt var detsamma som midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden, besvärjades ljusets makter för att få ljuset att återvända. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna. Luciahögtiden kan därför sägas vara ett exempel på både synkretism och kristianisering.

Vintersolståndet var länge i folktron en farlig natt, då gårdsfolket gjorde bäst i att hålla sig inomhus, och helst inte gå och lägga sig (lussevaka). Vintersolståndet var alltså mörkrets natt, men också inledningen på julen: Grisen skulle vara slaktad den 13 december, och inte allt för mycket arbete skulle återstå innan jul. Under 1500- och 1600-talen inträffade vintersolståndet/midvinter den 11 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern blev lucianatten inte längre årets längsta natt utan vintersolståndet/midvinter inträffar nu i stället 21 eller 22 december.

Men i folktron levde 13 december kvar som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka, kanske (om man var ung) gå sång- och tiggarrundor i de kringliggande gårdarna, och då ljus och mörker hade en särskild betydelse.^{[källa behövs]} Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle.

Luciadagen kallades på sina håll lillejul, och ansågs också vara den dag då bak, trösk, och brygd skulle vara avslutade för året.

Firandet var vanligast runt Vänern i sydvästra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så vet man inte, och mer forskning på området behövs. Dock är det klart att liknande traditioner förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen lussinatt, med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.

Luciafirande i Vaxholms kyrka 2017

Lussi

Lussinatta inträffade den 13 december och det var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben. Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen. Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen, utan koppling till helgonet. Under tiden mellan lussinatta och julen trodde man att troll och onda andar var särskilt aktiva utomhus. Det var synnerligen farligt att vara ute under själva lussinatta. Barn som hade begått illdåd behövde akta sig extra noga, då Lussi kunde komma ner för skorstenen och röva bort dem. Och om vissa av julens förberedelser inte blev klara, kunde Lussi straffa gården i fråga.

Olof Rudbeck d.ä. gjorde i sin Atlantica ett försök att koppla föreställningen mellan en Lussi och den grekiska mytologins Demeter. Denna identifikation upprepades senare av Erland Hofsten i början av 1700-talet, men anses idag som ett utslag av Göticism. Tyvärr ger Rudbeck inte någon beskrivning av Lussitraditionen såsom den såg ut i slutet av 1600-talet.

Liknande traditioner har funnits även i andra länder, bland annat Böhmen.

I Värmland uppstod en något annan tradition. Erland Hofsten berättade i sin otryckta Beskrifning öfwer Wermeland i början av 1700-talet om vad han uppfattade som ett Warimanniens ålder til upbruk och beboande, i dy thet kan gifwa wid handen thenna fäst här hafwa satt sig förrän någon annan ort av Swea och Giöta, emädan the ther om eij enss hört, men the emot then sedan af hedenhöös här warit brukat. Tyvärr ges ingen utförligare beskrivning av vad festen gick ut på. Hofstens teorier om festens hedniska ursprung är dock med all förmodan överdriven.

I den första tryckta Värmlandsbeskrivningen, Erik Fernows Beskrifning öfwer Wärmeland 1773, ges dock en fylligare beskrivning av Lussetraditionen i Värmland: Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost. Hos Bönderne kallas detta 'äta Lussebete', men hos de förnämare 'fira Luciäottan'. Medan Hofsten beskrev seden som endast förekommande hos allmogen, säger Fernow att den förekom även på herrgårdarna.

Den verkar även ha spridit sig utanför Värmland. 1791 firades Lucia vid den Värmländska nationen i Lund. Prosten C. Fr. Nyman berättare i den otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764, hur han då stötte på den för honom helt okända luciatraditionen: Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmusique utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna... det är Lussebete. Det är första kända dokumentationen av något som kan liknas vid en Lucia. 1791 firades Luciadagen på Åkerö slott enligt hävdvunnen sed. Ebba Sparre har beskrivit i ett brev till sin syster hur hon väcktes av fiolspel, och då hon öppnade ögonen fick se två av tjänsteflickorna med förvaltarens dotter och en hushållerska komma in i kammaren, helt vitklädda med blomstergirlanger på huvudena och bärande mellan sig ett slags altare, med en korg i guldpapper och med 16 brinnande ljus.

Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia. En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: ... då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.

En manlig Lucia verkar dock inte ha varit helt unik. Otto U. Marin beskriver 1837 lussefirandet hos ett herrskap S., som hade för sed att fira denna morgonstund i likhet med hvad öfligt är uti en del provinser. Vid mitten av 1800-talet börjar Luciatraditionen att sprida sig allt mer, då främst i de västsvenska landskapen, inklusive Göteborg och västra Bergslagen.

Möjligen har Lucia som en flicka med ljus i håret influerats av den tyska traditionen med Christkindlein eller Kinken Jes. Seden har bland annat förekommit hos estlandssvenskar och Sophie von Knorring har i sina memoarer berättat att man i hennes mormors hem tidigare hade en Kinkengessom överlämnade julklapparna, för att 1807 ersättas av Julbocken. På ett tyskt kopparstick från 1700-talet visas en "Das Christibescherens oder der fröhliche Morgen" med en figur med ljusstålande krona på huvudet och ett ljus i vardera handen som liknar vår Lucia. I Stjärngossespelen i västra Närke beskrivs 1884 en "ljusskottbärare" som uppträdde i en rund mössa av rödt och hvitt papper med kulle; uti densamma sitta fyra ljusstakar med ljus uti. Han var även vitklädd med ett rött band om livet. Nils Keyland har beskrivit ett värmländskt stjärngossespel där stjärnbäraren bar "ljus på huvudet, fästade på någon slags krus av halm". Ljusskottbäraren har dock inte identifierats med jesusbarnet, utan snarare med den "sångängel" som förekommer i Staffansspelen.

Lekbrudar

Ett annat ursprung för Luciatraditionen är troligen även de lekbrudar som förekommit i flera landskap. Det vanligaste är att de förekommer under vårtiden som pingstbrud, majbrud, midsommarbrud eller blomsterbrud. I Västergötland har pingstbrudar varit vanligast. Liknande har dock förekommit även under vitertid. Louise Hagberg har dokumenterat en uppteckning som trettondagsbrudar i Virserums socken i Småland, och i Österbottens svenskbygder har tjugondagsbrudar förekommit. En liknande tradition har spårats i Tvärreds socken i Västergötand där man på Knutdagen klädde en pojke till brudgum och en flicka till brud. I Kville i norra Bohuslän har samma sed spårats till tjugondagen och till Felixdagen (14 januari).

Ungdomstraditioner

Lussekatter tillhör Luciafirandet.

Ungdomarna hade sin egen tradition på årets längsta natt. Det var att dra runt mellan gårdarna i grannskapet och sjunga visor, för att på så sätt få pengar och gåvor, skämta och skrämmas lite. Ofta sjöngs några av de många Staffansvisorna, som i sista versen ofta har en anspelning på brännvin eller gåvor, vilket man ville ha från gården man sjöng för. Samma fenomen uppträdde på valborgsnatten då det kallades att sjunga maj. Såväl tiggar- och skämtsången kring lucia, som att sjunga maj har alltså överlevt in i våra dagar, fast i förändrade former.

Herrgårdarnas firande och Christkindlein

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

Man firade, såväl hos allmogen som på herrgårdarna med mat och dryck. I herrgårdsmiljöerna uppstod under tidigt 1800-tal, en tradition med att en vitklädd kvinnogestalt ingick som en del i vakandet. En av gårdens kvinnor klädde sig i vitt och fick bära en ljuskrans i håret. Traditionen tros ha kommit under sent 1700-tal från Tyskland, där en flicka kläddes upp för att vara Christkindlein, med tända ljus i håret som föreställde en gloria. Den ljusa luciagestalten kan således ursprungligen ha kopplingar till bilden av jesusbarnet i krubban.

Traditionen med en ljusklädd kvinnogestalt växte sig allt starkare i herrgårdsmiljöerna kring Vänern under 1800-talets första decennier. Därifrån började den under mitten av 1800-talet sakta sippra ut till andra sammanhang – till exempel till universitetens studentmiljöer, men också till allmogen i Vänerlandskapen.

Helgongestalten Lucia i svensk tradition

Såväl heliga Lucias helgondag den 13 december som namnet på Lucifer, (som sades vara särskilt aktiv den natten), ligger nära latinets ord för ljus (lux). Men seden att högtidlighålla och besvärja solens återkomst har snarare förkristna rötter. Det röda sidenband som Lucia numera har om midjan sägs symbolisera Lucias martyrdöd. Utöver det har den svenska luciagestalten egentligen mycket lite med helgonet Lucia att göra.

Staffansvisor

Staffan stalledräng, medeltida takmålning från 1200-talet i Dädesjö gamla kyrka

Seden att gå runt bland hus i grannskapet är ett arv från äldre tiders staffanssjungning, som förekom både på landet och i städerna, där djäknar, men även den vanliga yngre landsortsbefolkningen, gick mellan husen för att samla in pengar.

Staffanssjungningen hörde ursprungligen hemma 26 december, men i samband med att Lussefirandet på Skansen infördes kombinerades inslag från Staffanssjungningen i Luciafirandet. Samtidigt har man på Skansen tidigare, fram till åtminstone på 1970-talet, haft stjärngossar som sjöng i stugor och på restauranger under perioden Annandag jul och till och med Trettondagen (dessa stjärngossar sammanslöt sig även i "kamratföreningen" Föreningen Skansens stjärngossar, FSS).

Det har också spekulerats i om de otaliga staffansvisorna och det ivriga omtalandet av Staffans hästar kan dölja en äldre förkristen hästkult, omvandlad till den mer passande Staffan stalledräng. Teorier om att Staffan inte skulle vara kopplade djäknetraditionen, utan i stället ha fornnordiska, hedniska anor, framfördes av Olof Broman på 1700-talet. Dessa teorier är dock sedan mitten av 1800-talet utrangerade som orimliga.

Modern svensk luciatradition

Firandet

Nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi tillsammans med Lucia och tärnor i Stockholm 1937.

Ett vanligt luciatåg består av ett följe som sjunger sånger och visor med Lucia-, Staffans- och jultema. Eventuellt har man också med sig och bjuder på kaffe eller glögg, lussebullar och pepparkakor, alternativt har publiken redan bjudits på detta när luciatåget kommer. Det moderna luciatåget har alltid en lucia, klädd i vitt med ljuskrona på huvudet och ett rött band om magen. Lucian följs av tärnor, i likadana vita långa särkar som lucian men med glitter eller kransar i håret och ibland även glitter eller andra band om midjan. Stjärngossar som framför Staffansvisan brukar höra till. Särskilt när luciatågen består av barn har man ofta med tomtenissar och ibland pepparkaksgubbar.

Friluftsmuseet Skansen tog upp luciatraditionen 1893 i Bollnässtugan, då mest som en gammal tradition värd att bevara. Det moderna luciafirandet fick en skjuts när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling med ett offentligt luciatåg i Stockholm. Seden fick därefter snabbt efterföljare över hela landet inte minst genom lokalpressens initiativ. 1973–1980 kröntes Sveriges Lucia på Skansen, efter omröstning i tidskriften Året Runt. Luciakröningen på Skansen har sedan fortsatt med andra samarbetspartner.

I dag är formerna för hur ett traditionellt luciafirande ska gå till väldigt starkt omhuldade. Detta visade sig genom reaktionerna på SVT:s Luciamorgon 2004, ett luciaprogram som anknöt till äldre folklig luciatradition. Sveriges Television och radions Ring P1 fick mottaga många klagomål om att de inte fick höra de vanliga luciasångerna och se de vanliga luciautstyrslarna.

En luciakröning i Sverige (2008)

Numera firas Lucia på skolor, förskolor, i föreningar och på många arbetsplatser. Många barn går luciatåg och lussar för sina föräldrar och grannar, för sångerna de sjunger får de ofta godis i gengäld. På många platser utses genom omröstningar i lokaltidningar ortens lucia. Den största årliga luciakonserten äger rum i Globen i Stockholm, där Adolf Fredriks musikklasser, Stockholms musikgymnasium och Stockholms läns blåsarsymfoniker spelar och sjunger. Detta luciatåg har bland annat blivit omnämnt i Guinness Rekordbok som världens största med över 1 200 medverkande.

För den svenska polisen kan Lucia vara en mindre trevlig högtid, med mycket ungdomsfylleri. För att motarbeta detta har man bland annat i många svenska städer börjat arrangera så kallad nattbio i stället.

Det är tradition på Grand Hôtel i Stockholm att bjuda nobelpristagarna (de som stannat kvar i Stockholm efter nobelprisutdelningen den 10 december för att delta i andra nobelarrangemang) på ett luciatåg på morgonen den 13 december. Lika traditionsenligt brukar kvällspressen rapportera om nobelpristagarnas stora förvåning. Den gladaste reaktionen kom från italienaren Dario Fo, nobelpristagare i litteratur 1997, som dansade runt och sjöng duett med Lucia, då med originaltexten på italienska.

Kända svenska luciasånger

• Luciasången
• Goder afton i denna sal
• Goder morgon i denna sal
• God morgon, mitt herrskap
• Lucia (”Himlen hänger stjärnsvart”)
• Lusse lelle
• Staffansvisan
• Strålande helgonfé

Finlandssvensk tradition

Lucia firas allmänt överallt i Svenskfinland enligt samma traditioner som i Sverige. Det finns belägg för att Svenska fruntimmersskolan i Åbo hade en Lucia sedan 1898, och 1913 förekom en Lucia vid Vörå folkhögskola. Vid Högvalla seminariums husmodersskola har seden med en lussande Lucia upprätthållits från 1919. Hela Finlands första Lucia korades år 1936 av föreningen Brage i Vasa. Den officiella Finlands Lucia väljs sedan 1950-talet i en omröstning som ordnas av Samfundet Folkhälsan, tidningen Hufvudstadsbladet och Svenska Yle och hon kröns i Helsingfors domkyrka. Därefter kör kortegen genom centrala Helsingfors. Samtidigt har många svensk- och tvåspråkiga kommuner egna lucior, och i många finlandssvenska dagstidningar röstas lokala lucior fram. Daghem och skolor ordnar egna tåg.

Danskt, norskt och isländskt luciafirande

Danska flickor i luciatåget vid en kommunal skola i Helsingör, 2001

I Danmark firades luciadag för första gången officiellt den 13 december 1944, som en ”direktimport” från Sverige på initiativ av Franz Wend, sekreterare i Föreningen Norden. Det var då ett försök att ”bringa ljus i en tid av mörker”. Det blev en protest mot Tysklands militära ockupation av Danmark under andra världskriget, vilket var vad som egentligen sågs som mörkret, snarare än det astronomiska mörkret, men Lucia har sedan dess blivit tradition. På danska sjungs en egen, fri översättning av den svenska luciasången.

Även till Norge och i någon mån Island har den svenska luciatraditionen spritts, men det är i första hand fråga om underhållning vid officiella arrangemang eller fester på daghem, mer sällan i hemmen.

Italiensk luciatradition

I delar av Italien förekommer en luciatradition som helt skiljer sig från den svenska. I Syrakusa på Sicilien, där sankta Lucia är skyddshelgon, genomförs firanden av heliga Lucia den 13 december samt i maj. Sedan några år brukar också en Lucia och några tärnor av svensk typ delta i sankta Lucias procession i Syrakusa. Helgonet Lucia är även populärt bland barn i vissa delar av nordöstra Italien, där hon ger presenter till snälla barn och kol till stygga barn.

Se även

• Högtid
• Saint Lucia, stat i Västindien
• Santa Luzia, Minas Gerais, kommun i Brasilien
• Stjärngosse

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Lucia.
  Bilder & media
• Nordiska museet: Lucia
• Sweden.se: Lucia
• Östergötlands länsmuseum