Mats Kettilmundsson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mats Kettilmundsson
Mats Kettilmundssons sigill
Sveriges rikshövitsman
Regeringstid 27 juni 1318–8 juli 1319
(&&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 år och &&&&&&&&&&&&&011.&&&&&011 dagar)
Företrädare Birger Magnusson (Kung av Sverige)
Efterträdare Magnus Eriksson (Kung av Sverige)
Sveriges drots
Regeringstid 1318–1319
Företrädare Johan von Brunkow
Efterträdare Knut Jonsson
Död 11 maj 1326
Finland

Mats Kettilmundsson (även Mattias Kettilmundsson), död 11 maj 1326, var en svensk drots och rikshövitsman.

Mats Kettilmundsson hade en tid till sköldemärke två snedbjälkar, varför han felaktigt har räknats till Lämasläkten, men förde sedermera tre rosor i sitt vapen.

Redan vid unga år fäste han uppmärksamheten vid sig. Det var i Torgils Knutssons krig mot ryssarna, 1299, vid Neva, där han, såsom krönikan berättar, »en unger halade (hjälte) rask och from», vid Landskrona trotsigt red fram mot ryska hären och utmanade vem som ville till envig (en utmaning, som ingen följde) och för övrigt så utmärkte sig, att krönikan gör honom till fejdens hjälte.

Inte långt senare, 1302, befinnes den tappre krigaren vara en av den ridderlige hertig Eriks förtrognaste män; han var »hofvitsmannen för hertigarnas krigsöfningar och torneringar», om man får tro konung Birger Magnussons ord. Under den 1304 upplågande striden emellan Birger och hans bröder stod Mats Kettilmundsson de senare bi såväl i fält som vid fördrag. Han var den ende, som 1304 höll hertigarnas vapenära uppe, genom ett djärvt anfall på den kungliga härens förposter.

Han beseglade 1305 brödernas förlikning i Kolsäter. Han intog efter Håtunaleken, 1306, Stockholms slott för hertigarnas räkning, förde 1309 deras huvudbanér i striden mot den i Sverige inbrytande danske konungen Erik Menved och står 1310, 1313 och 1314 i pärmebreven såsom en av löftesmännen vid de förbindelser, som hertigarna nödgades avge till sina fiender.

Det var naturligt, att konung Birgers förgripelse mot hertigarna, det så kallade Nyköpings gästabud (december 1317), skulle uppkalla Mats Kettilmundsson bland de främste i den folkresning, som avsåg att befria eller hämnas dem. I spetsen för västgötarna ryckte han mot Nyköping, som belägrades, och vid midsommartiden 1318 utsågs han på en herredag i Skara till hertiginnan Ingeborgs och rikets drots och hövitsman.

Vid Mikaelitiden samma år inbröt han i Skåne och slog den 26 oktober i grund Birgers bundsförvant Erik Menved i Slaget vid Mjölkalånga, vilken den 11 november samma år med Mats Kettilmundsson och andra svenska underhandlare i Roskilde slöt stillestånd. Nu kunde Mats Kettilmundsson med all kraft ansätta Birger. I avsikt att tillfångataga denne, som sökt sig en fristad på Gotland, begav Mats Kettilmundsson sig på våren 1319 med en flotta till nämnda ö; konungen var vid hans framkomst sin kos, men ön togs i besittning för Sveriges krona.

Med iver arbetade Mats Kettilmundsson sedermera på att skaffa Sveriges krona åt Eriks treårige son Magnus Eriksson, vilken efter sin morfars död i maj 1319 ärvt Norges rike.

Med gossen på sina armar trädde han den 8 juli samma år inför valmenigheten vid Mora stenar. Han vädjade till hennes känslor av beundran och medlidande för den så sorgligt omkomne fadern, och Magnus fick konunganamn. Inte långt senare (före den 25 november 1319) synes Mats Kettilmundsson ha nedlagt drotsämbetet, men fortfor att intaga en betydande plats bland rikets råd och konungens förmyndare. (Enligt andra källor blev han nu Magnus Erikssons drots.)

Han tyckes till en början ha slutit sig till änkehertiginnan Ingeborg, konungens moder, men deltog 1322 i den mot henne riktade stormannaföreningen i Skara. De sista åren av sitt liv var han hövitsman i Finland, där han avled, antagligen i Åbo, i maj 1326. Mats Kettilmundsson testementerare vid sin död Aspnäs gård i Östervåla socken till sin hustru Adelheid, och det är troligt att den varit hans sätesgård, men det är osäkert eftersom godset inte omtalas i hans livstid, och vi inte vet vilka andra gods han ägde.

Källor[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Johan von Brunkow
Sveriges drots
1318–1319
Efterträdare:
Knut Jonsson