SKF

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se SKF (olika betydelser).
Aktiebolaget SKF
Skf hk3 goteborg 2006.jpg
Huvudkontoret för SKF.
Org.nr 556007-3495
Typ Publikt aktiebolag
OMXSKF A
OMXSKF B
Huvudkontor Sverige Göteborg, Sverige
Nyckelpersoner Leif A. Östling
Styrelseordförande
Thomas C. Johnstone
Koncernchef Vd
Bransch Tillverkningsindustri
Produkter rullningslager
Antal anställda 46 775 - December 2012
Historia
Grundat 16 februari 1907
Grundare Axel C. Carlander
Knut J:son Mark
Sven G. Wingquist
Avknoppat från Gamlestadens Fabriker
Ekonomi
Omsättning 64,575 miljarder SEK
Rörelseresultat 7,333 miljarder SEK
Vinst efter skatt 4,816 miljarder SEK
Tillgångar 60,757 miljarder SEK
Eget kapital 22,468 miljarder SEK
Struktur
Avdelningar Automotive
Industrial market / strategic industries
Industrial Market / Regional Sales
Övrigt
Webbplats SKF.se
Fotnoter Siffror från 2012 års bokslut.[1]

Aktiebolaget SKF (ursprungligen Svenska Kullagerfabriken) är ett svenskt industriföretag med huvudkontoret i Gamlestaden i Göteborg. Företaget startades 16 februari 1907 som en avknoppning av Gamlestadens Fabriker.[2]

SKF är en av världens ledande leverantörer av produkter och tjänster inom området lager och tätningar, men omfattar också tekniskt stöd, underhållsservice, tillståndsövervakning och utbildning. SKF har också fått en allt starkare position på områdena linjär rörelse samt högprecisionslager, spindlar och tjänster för verktygsmaskinindustrin. SKF var fram till 2005 också tillverkare av högkvalitetsstål för rullningslager, då segmentet fusionerade med Fundia och Imatra Steel och bildade Ovako. SKF är sedan 2012 organiserat i två affärsområden : Automotive samt Industrial, där det senare är uppdelat på "Strategic Industries" och "Regional Sales and Services".

SKF har tillverkning på mer än 100 platser i världen, samt egna försäljningsbolag i 70 länder, 15 000 distributörer och återförsäljare som servar kunder i hela världen.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

SKF i Göteborg.
Självreglerande 2-radigt radialkullager med sfärisk form på ytteringens löpbana. Svenskt patent nr. 25406, år 1907.

Kullagerindustrin startade på 1880-talet, främst för tillverkning av lager till cyklar. I Tyskland kring sekelskiftet, tog man upp problemet med att framställa kullager, som kunde ingå som komponenter i maskiner, vilket löstes 1901 genom professor Richard Stribecks insats. En mycket snabb utveckling skedde därefter på kullagerområdet, framför allt i Tyskland. Såväl det enradiga som det 1905 introducerade dubbelspåriga kullagret hade dock den svagheten, att de var stela och därigenom utsattes för stora påfrestningar vid böjning eller skevställning av den lagrade maskinaxeln. Textilindustrin Gamlestadens Fabriker i Göteborg hade många långa axlar, som ständigt blev vinda. Det var på denna punkt i den tekniska utvecklingen som bolagets maskiningenjör Sven Wingquist gjorde sin banbrytande uppfinning.[4]

Vid en bolagsstämma på Gamlestadens Fabriker den 16 februari 1907 beslöt Axel Carlander och Knut J:son Mark att skjuta till kapital för grundandet av ett nytt bolag med tillverkning av lager som huvudsaklig verksamhet. Sven Wingquist utsågs som verkställande direktör och teknisk chef. Aktiekapitalet fördelades på totalt 110 aktier varav Gamlestadens Fabriker tecknade sig för 82 aktier och Wingquist för 10 aktier. Wingquist erhöll dock ytterligare 10 aktier som en ersättning för redan gjorda uppfinningar inom kullagertekniken. Redan 1906 hade Wingquist sökt patent på ett 1-radigt självreglerande spårkullager med sfärisk form på ytterringens löpbana (svenskt patent nr. 24160). Axel Carlander, Christopher Carlander, Knut J:son Mark och Johannes J:son Mark tecknade sig för två aktier vardera. Axel Carlander utsågs till styrelsens ordförande för det nya bolaget. Vid denna tidpunkt var det berömda 'SKF-lagret' inte färdigutvecklat även om Wingquist var på rätt spår och arbetade intensivt med olika utvecklingsidéer.

Sven Wingquists första stora uppfinning var det flerradiga självreglerande radialkullagret med sfärisk form på ytterringens löpbana, senare allmänt kallat sfäriskt kullager, svenskt patent nr. 25406, beviljat den 6 juni 1907. Det sensationella med Wingquist banbrytande uppfinning, som hade föregåtts av många andra varianter, var att lagret bestod av 2- eller 3- kulrader med speciella geometriska förhållanden, där man tidigare i huvudsak hade arbetat med 1-radiga lager och att den yttre lagerringens löpbana hade en sfärisk form som gör att den inre lagerringen inte bara kan rotera runt sin egen axel, utan också kan ställa in sig snett i lagret och därigenom kunde ta upp avvikelser i uppriktningen av axlar utan några tillkommande krafter och även uppta avsevärda axiella krafter. De tidigare kullagren var styva utan någon flexibilitet utom det interna glappet och en liten avvikelse i uppriktning kunde medföra stora lagerkrafter som ledde till att lagret lätt havererade. En internationalisering tog tidigt vid där företaget i snabb takt etablerade försäljningskontor och fabriker utomlands. Den första ordern på kullager kom från ASEA i Västerås, daterad den 16 mars 1907 och den första fabriken utomlands öppnade i engelska Luton 1911.

År 1909 hade bolaget startat filialer i Köpenhamn, Duisburg, Paris och Milano, samt anordnat lager i Berlin, Zürich, Helsingfors, Warsawa, Melbourne och Yokohama. År 1912 hade ytterligare en filial tillkommit i New York samt fler lager i Wien, Petersburg ocl Buenos Aires. Aktiekapitalet hade ökat från drygt 100 000 kronor till 6 miljoner och personalen uppgick 1912 till 1 300.[5]

En viktig uppfinning var det sfäriska rullagret med svenskt patent nr. 53 856, som SKF patenterade den 29 november 1918.[6] Det har samma goda självjusterande egenskaper som det sfäriska kullagret men kan bära betydligt större axeltryck. Det blev exempelvis användbart för järnvägsvagnar, som fram till dess enbart hade kunnat använda glidlager. Matematiken bakom det sfäriska rullagret, som utarbetades av Arvid Palmgren, är avsevärt mer komplicerad än den för kullagret.

Några av SKF:s viktigare, tidiga svenska patent[7] är, för kul- och rullager: 25406, 26266, 31707, 33901, 37769, 53856, 57196, 57197, 57652, 59464, 78223, 80654, 86205, 99906, 102353, 128050, 128569, 128680, 13772; för diverse lagertekniska konstruktioner: 62929, 78934, 102914, 118935, 120506, 121560, 122513; för maskiner och mätdon: 27397, 42358, 48161, 49924, 68931, 70090, 85378, 97947, 118231 och 121422.

Volvo[redigera | redigera wikitext]

Ett speciellt kapitel i SKF:s historia är grundandet av automobilföretaget AB Volvo. SKF, under ledning av VD:n Björn Prytz, styrelsens ordförande Axel Carlander och Sven Wingquist grundade bilföretaget AB Volvo 1926 som ett helägt dotterbolag inom SKF. Idégivaren och drivande i projektet var Assar Gabrielsson, försäljningschef på SKF. När bolaget hade bildats tillsattes Assar Gabrielsson som VD och lämnade posten som försäljningschef för SKF. Den grundläggande idén bakom bildandet av ett bilföretag inom SKF-koncernen var att få konkurrensfördelar vid utveckling av nya lager och lagerinbyggnader för fordonsindustrin men också utvidga koncernen med ett nytt företag inom den snabbt växande och lönsamma fordonsindustrin och bättre utnyttja den verkstadskapacitet med relativt låga verkstadskostnader som fanns i Sverige på tidigt 1900-tal. Bilföretaget blev till en början ett stort bekymmer för SKF och man investerade stora belopp i omgångar för att hålla företaget igång. Under år 1929 var det nära att SKF hade sålt Volvo till Charles W. Nash, chef för Nash Motor Co. i USA som kom över från USA för att diskutera affären. Den affären blev dock inte av tack vare Björn Prytz, som i sista minuten lyckats övertala styrelsen att vänta med en eventuell försäljning. 1935 när AB Volvo introducerades på Stockholmsbörsen släppte SKF sin ägardominans i företaget.

Tiden 1930–1945[redigera | redigera wikitext]

Under 1930-talet hade SKF 70 % av världsexporten av kul- och rullager. De hade även startat dotterbolag i flera länder, eller köpt upp bolag och omvandlat dessa till dotterbolag. De största var tyska VKF (Vereinigte Kugellagerfabriken A.G.), amerikanska SKF Industries (även kallat SKF-US) och brittiska Skefko. Skefko blev dock ombildat till publikt aktiebolag 1936, då SKF avyttrade mer än hälften av sina aktier på London Stock Exchange, varför det därefter inte var ett dotterbolag i egentlig mening.[8][9] Den svenska upprustningen under kriget bidrog till en fördubblad inhemsk försäljning från SKF:s Göteborgsfabrik och de svenska kunderna stod för 20–25 % av bolagets intäkter. Totalt fördubblade SKF sin likviditet från 70 miljoner år 1939 till mer än 140 miljoner år 1944. En relativt stor export hade gått till Japan under slutet av 1930-talet, men landet minskade sin import av svenska lager fram till 1941, då den upphörde helt. När andra världskriget utbröt övertog svenska staten ansvaret för utrikeshandeln, så även för SKF, och kontakterna gick huvudsakligen genom Utrikesdepartementet.[8]

Storbritannien och USA[redigera | redigera wikitext]

I och med Skagerackspärren i april 1940 begränsades hela Sveriges handel västerut kraftigt, så även för SKF. Små mängder gods kunde skickas med bil till Petsamo i dåvarande norra Finland för skeppning till USA och Sydamerika. Transporterna till Storbritannien skedde via järnvägstransport till Iran och Vladivostok i sydöstra Sovjetunionen, något som upphörde i och med Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941. Därefter skedde transporterna delvis med flyg, men framförallt med små snabba fartyg, så kallade blockadbrytare. Förutom kul- och rullager tog Storbritannien emot vissa speciallager och kullagerstål från Hofors bruk. Transporterna var topphemliga och deras omfattning blev kända först i juli 1944.[8] I samarbete med den brittiska staten startades en fabrik i Sundon, där SKF stod för 40 % av anläggningskostnaden och Storbritannien för 60 %. Sundonfabriken sysselsatte 250 personer och var en del i den brittiska statens strävan att sprida produktionen för att minska sårbarheten. Av samma anledning anlades även en fabrik på Nordirland 1944, som stängdes efter kriget.[8][10]

När USA kom med i kriget i december 1941 upphörde exporten dit. Redan tidigare detta år hade det amerikanska dotterbolaget SKF Industries genomgått en förändring i ägarstrukturen. Åtgärden genomfördes för att förhindra att Tyskland skulle kunna få kontroll över bolaget, något som även AB Separator tidigare hade fått göra. Den amerikanska staten övertog då det formella ägandet när SKF och Gamlestadens fabriker, som ägde SKF Industries, bytte in sina aktier mot en Voting Trust, ett certifikat med löptid på fem år. Den amerikanska oron gjorde att SKF Industries 1942 gav moderbolaget rådet att vara mycket försiktig i sina kontakter med de amerikanska företagen. Den amerikanska krigsindustrin, i synnerhet flygplanstillverkarna, beställde dock allt mer från SKF, som stod för lite mer än 10 % av landets totala lagerproduktion.

USA blev efterhand allt mer oroliga för tyskt inflytande i Europa. SKF Industries blev allt mer självständiga och från slutet av 1943 kom mycket få meddelanden från SKF Industries till SKF i Sverige.[8] Inom det amerikanska departementet US Treasury Department steg misstänksamheten mot SKF och i oktober 1944 kom Jean Pajus rapport Report of A.B. Svenska Kullagerfabriken (SKF), som beskrev SKF som ett tyskt företag, detta trots att bland annat en rapport från US Treasury Department och Office of Alien Property Custodian visade att så inte var fallet. Chefen för amerikanska SKF Industries, William Batt, satt också som vice ordförande i War Production Board. Batt, som även bland annat hade skött sig klanderfritt som chef för Boschs amerikanska gren sedan 1938, misstänkliggjordes som bulvan för en tysk kartell i USA.[11] En av SKF Industries direktörer, Hugo von Rosen, blev utvisad från USA i oktober 1944, då han förmodades försöka knyta SKF Industries närmare moderbolaget, och dessutom var släkt med Eric von Rosen. Utredningarna kring SKF fick stort massmedialt genomslag i USA och Sverige betraktades som en medlöpare till nazistregimen. I fabriken i Philadelphia fick plåtar sättas över texten "Made in Sweden" på maskinerna efter arbetsvägran från de anställda. Den 6 februari 1945 ställdes SKF Industries tillsammans med övriga amerikanska kullagertillverkare inför rätta för misstänkt kartellbildning, något som spädde på företagets dåliga rykte i landet under lång tid framåt.[8]

Tyskland och dess allierade i Europa[redigera | redigera wikitext]

Tyskland, dess allierade och ockuperade områden blev efter Skagerackspärren SKF:s viktigaste handelspartners och 75–80 % av exporten gick till dessa länder. Motsvarande siffra för Storbritannien var omkring 7 % och Sovjetunionen 4–5 %. Bolagets produkter var för Sveriges del en viktig del i handelsbalansen med Tyskland, som försåg Sverige med kol, koks och andra nödvändiga varor. I Tyskland betraktades rullningslager som en mycket strategisk vara, och tack vare detta slapp flera nyckelpersoner inom SKF:s tyska dotterbolag VKF göra krigstjänst. [8]

Amerikansk bombräd mot CAM i Paris 31 december 1943.

Cirka 10 % av Tysklands kul- och rullager kom under kriget från de svenska fabrikerna och VKF stod för cirka 50 %, något högre i början av kriget och runt 40 % efter 1943. Därtill kom det franska dotterbolaget CAM som övertogs av Tyskland vid erövrandet av landet. CAM fick både leverera till Tyskland och avvara 150 arbetare som tvångsförflyttades från CAM i Paris till VKF:s fabrik i Erkner öster om Berlin. Tyska staten hävdade även äganderätt över det franska bolaget MaB, som SKF ägde via en brittisk bank.[8] 1942 gjordes en överenskommelse mellan SKF:s vd Harald Hamberg och representanter från den tyska staten om utökade leveranser. USA och Storbritannien var medvetna om uppgörelsen och hade i normalfallet svartlistat SKF för detta tilltag, men de var själva alltför beroende av företagets produkter.[11]

I Tyskland belades VKF med ett extra högt skattetryck av den tyska staten 1941 och Sonderring Wälzlager ("särskilda kretsen för rullningslager") som inrättades våren 1942 tog bort flera konkurrensfördelar bolaget haft, då denna syftade till att landets olika tillverkare måste dela med sig av sina tillverkningsmetoder och visa upp sina maskiner. Kretsen, som leddes av huvudkonkurrenten Kugelfischers chef Georg Schäfer, syftade till att få fram en likrikting och standardisering av lager för krigsindustrin. Ett konsortium för specialstål (Sonderring Edelstahl) inrättades också, som SKF måste förhandla med för försäljningen av bolagets kullagerstål från Hofors.[8]

VKF blev mer och mer en del av den tyska krigsekonomin. Den 1 januari 1942 tillträdde Heinrich Ayasse, infödd tysk och högt uppsatt medlem av nazistpartiet som chef för bolaget. Efter Philipp Kesslers Kullager-Schnellaktion ("kullagersnabbåtgärd") 1943, godkänd av Albert Speer, förlorade SKF kontrollen helt över VKF. Snabbåtgärden, som inrättades efter bombningarna av kullagerfabrikerna, hade sin grund i det tyska mottot "keinen Jäger und keinen Panzer weniger aus Mangel an Kullagern", det vill säga "inget jaktplan och ingen stridsvagn mindre på grund av kullagerbrist". Arbetskraft och resurser omfördelades till kullagerindustrin, som under 1944 lyckades producera 83 % av 1943 års tillverkning, och i januari 1945 var uppe i 86 % av produktionen före bombningarna.[8]

SKF, Schweinfurt, 2012

Bombräderna inleddes med bombningen av Schweinfurt och Regensburg (i Regensburg låg Messerschmitts flygplansfabrik) den 17 augusti 1943 och var en del i Operation Pointblank, som avsåg att decimera den tyska jaktplanstillverkningen.[12] De underlättades av att tysk kullagerindustri var så starkt koncentrerad till tre områden: Schweinfurt (45 %), Stuttgart (18 %) och Berlin (13 %), så även VKF. När de allierade började med flygattacker mot fabrikerna 1943, drabbades inledningsvis VKF och de andra tillverkarna av stora produktionsstörningar. Bombningarna hade dock begränsad verkan, då tillverkningen decentraliserades och fortsatte i nya mindre fabriker på landsbygden, vissa gömda under jord. Även lador, grottor och tunnlar användes för att dölja tillverkningen, som också börjat innefatta en allt större mängd glidlager, och VKF ökade produktionen av sådana från 133 000 till 900 000 under 1944.[8]

Förutom försöken att betvinga den tyska tillverkningen på hemmaplan blev strategin även att strypa tyskarnas import. Förhandlingarna mellan de allierade och Sverige började på våren 1943, parallellt med förhandlingar om permittenttrafiken, järnmalmsleveranserna till tyska hamnar och stödet till Finland under Fortsättningskriget.[13] Svenska utrikesdepartementet var angelägna om att gå de allierade till mötes, utan att tappa i anseende, och föreslog att SKF skulle ange olika skäl till en nedskuren Tysklandsexport, såsom brist på arbetskraft och ökad inhemsk konsumtion. Vid uppgörelsen lovade Sverige att minska leveranserna gradvis under 1943 och 1944. På hösten återkom de allierade, och kraven gällde både de svenska lager- och järnmalmsexporten. I december 1943 krävde USA och Storbritannien, under ledning av Herschel Johnson och Victor Mallet, ett totalt svenskt exportstopp till Tyskland,[8] där en amerikansk förhandlare bland annat ska ha antytt att amerikanska bombplan av "misstag" skulle kunna bomba SKF:s fabriker i Göteborg.[14] En överenskommelse signerades i London i december 1943, där Sverige åtog sig att skära ner på leveranserna till axelmakterna. I april 1944 minskades den svenska exporten av kullager från SKF till Tyskland drastiskt (men upphörde inte helt förrän i oktober samma år) efter förnyade förhandlingar, där Storbritannien och USA åtog sig att köpa en del av den förlorade Tysklandsproduktionen. Storbritannien utlovade även att leverera 200 Spitfireplan till svenska flygvapnet. USA ville efter förhandlingarna svartlista SKF, men Storbritannien satte sig emot.[11][8]

Kullagerstål var inte begränsat alls i kontraktet med USA och Storbritannien, och SKF kunde obehindrat nära fördubbla sin kullagerstålexport till Tyskland, räknat i riksmark, mellan 1943 och 1944, från 8 till 15 miljoner. Vad gäller maskiner för tillverkning av kullager fick 1944 års axelmaktsexport inte överstiga 70 % av exporten 1942, det vill säga 1,9 miljoner kronor. Då SKF redan hade slutit ett avtal med Tyskland värt 4,4 miljoner beskrevs den överskjutande delen som "andra maskiner". När de allierade ville ha insyn i bolagets affärer ansåg Utrikesdepartementet det nödvändigt att frisera siffrorna, och maskinerna från Lidköpings Mekaniska Verkstad bokfördes därför som kullagermaskiner 1942, men universalmaskiner 1944, vilket sänkte 1944 års exportsaldo med 2,5 miljoner kronor. Med dessa dubbla måttstockar kunde UD sammantaget redovisa en sänkning av SKF:s export till axelmakterna från 40 miljoner riksmark till 14,5 miljoner, inför de allierade. Till de tyska sändebuden kunde dock UD visa att minskningen egentligen var från 39 till 34 miljoner.[8]

Byggnader och produktion[redigera | redigera wikitext]

SKF:s stora industrilänga mot Artillerigatan är kanske det mest dominerande inslaget i Gamlestadens stadsbild. Grundstenen till ursprungsbyggnaden lades den 26 mars 1907, i hörnet av Säve Strandgata och Hornsgatan,[15] och har sedan byggts ut mot öster i etapper, 1909 - 1910 - 1911 - 1912.[16] Den plåtinklädda delen var skadad av olja som trängt ut genom muren från produktionslokalerna. De äldsta delarna ritades av arkitekten Ernst Krüger och byggdes av Kruger & Son AB. Huvudporten mittemot Brahegatan byggdes 1912 med vackra jugenddetaljer och markeras symboliskt nog med en tornöverbyggnad med klocka. De flesta produktionslokalerna byggdes som hallar i ett plan utefter gatorna, vinkelräta mot den stora fabrikslängan. Flera av dessa gator har med tiden byggts in.

SKF startade sin tillverkning av det självreglerande sfäriska kullagret 1907 i en tvåvåningsbyggnad på Hornsgatan nära Säveån och inte långt ifrån Gamlestadens Fabriker där uppfinningen kom till. Tomten på 980 kvadratmeter hade tidigare förvärvats av Gamlestadens fabriker och kontraktet på den överläts 1907 på SKF. Marken tillhörde ursprungligen Mariedals landeri, som Gamlestaden också köpt, och vars huvudbyggnad senare blev SKF:s kontor. Redan i oktober kunde man börja flytta in och den 24 oktober var man definitivt inflyttad eftersom anmälan om adressändring då registrerades hos Posten. De som flyttade in var 4 tjänstemän och 12 arbetare, men byggnaden hade ritats med god marginal, den var 1 100 kvadratmeter stor, och avsedd för 150 arbetare. Vid slutet av 1907 bestod SKF:s maskinpark av:
3 avstickningsmaskiner, 5 vanliga svarvar, 4 snabbsvarvar, 19 revolversvarvar, 4 verktygsslipmaskiner, 5 borrmaskiner, 2 fräsmaskiner, 35 precisionsslipmaskiner och 11 poler- och putsmaskiner. De tyngre maskinerna stod i bottenvåningen, och i andra våningen fanns slipning, hopsättning, kontroll och lager. På den andra våningen fanns också kontoret, ett långsmalt rum som gick genom hela byggnaden och vid det stora fönstret mot Säveån hade Sven Wingquist sin arbetsplats.[17][18] Redan 1909 byggde man till på Hornsgatan, och när SKF var 10 år gammalt hade man 46 628 kvadratmeter golvyta.

1907 tillverkades cirka 2 200 kullager och arbetsstyrkan var 30 personer vid årsskiftet 1907/1908. Vid det kommande årsskiftet hade arbetsstyrkan ökat till 100 personer och produktionen uppgick till cirka 45 000 lager. Ett år senare var produktionen uppe i 90 000 lager.[19]

Huvudkontoret[redigera | redigera wikitext]

Arbetet med SKF:s nuvarande huvudkontor (HK3) påbörjades i augusti 1963. Huset stod klart 1967 till en kostnad av 35 miljoner kronor. Huvudkontoret hade då 14 850 kvadratmeter kontorsyta, fördelat på 350 rum där 700 personer var verksamma.[20] Det ritades av arkitekten Gustaf Lettström.[21] Fastigheten har haft flera olika ägare och ägs sedan 2011 av Hemfosa fastigheter.

De första anställda[redigera | redigera wikitext]

Utöver verkställande direktören Sven Wingquist var SKF:s första 15 anställda: ingenjör B.W. Fjellman, A.W. Sjögren, Gustaf Sjögren, Oscar Olsson, Edward Andersson, C.J. Grundberg, Aron Olsson, Ernst Thorén, Konrad Österström, Fritz A. Karlsson, K.A. Grunditz, H. Landgren, Karl V. Thompsson och ingenjör Erik Wingquist - en yngre bror till Sven Wingquist - samt kamrer Olof Palm. Några av de anställda började redan 1906 när tillverkningen bedrevs i lokaler vid Gamlestadens Fabriker.[22][16]

Produktionsorter[redigera | redigera wikitext]

SKF har fler än 100 fabriker över hela världen.

Verksamhet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Verkställande direktörer[redigera | redigera wikitext]

SKF har haft följande verkställande direktörer:[23][24]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Årsredovisning SKF”. http://www.skf.com/se/investors/tabeller-och-grafer. 
  2. ^ Sfären Nr 5: Utgiven av SKF Göteborg: Sven Wingquist 75 år, red. A. Holber, Wezäta, Göteborg 1951 s. 4
  3. ^ http://www.skf.com/portal/skf/home/about?contentId=000493&lang=en
  4. ^ Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:I Göteborg 1863-1913, professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1963 s. 133
  5. ^ Hvar 8 dag : illustreradt magasin, Trettonde årgången (1 oktober 1911 - 29 september 1912), D F Bonnier, Göteborg 1912, s. 418
  6. ^ SKF - Svenska kullagerfabriken: En svensk exportindustris historia 1907-1957, Birger Steckzén, Wezäta, Göteborg 1957 s. 880
  7. ^ Bilaga 1 ur Steckzén (1957)
  8. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Fritz & Karlsson (2006), sid. 95–121
  9. ^ SKF UK. ”1920 to 1939”. http://www.skf.com/portal/skf_gb/home/aboutskf?contentId=057619. Läst 2011-10-31. 
  10. ^ SKF UK. ”1940 to 1959”. http://www.skf.com/portal/skf_gb/home/aboutskf?contentId=057620&lang=en. Läst 2011-10-31. 
  11. ^ [a b c] Wilkins, Mira (2004) (på eng). The history of foreign investment in the United States, 1914-1945. Harvard studies in business history ; 0073-067x 43. Cambridge, Mass.: Harvard University Press. sid. 531–532, 862. Libris 9238428. ISBN 0-674-01308-5. http://books.google.se/books?id=TEfEwVxJTkUC&lpg=PA862&dq=pajus%201944%20report&hl=sv&pg=PA531#v=onepage&q&f=false 
  12. ^ Kennedy Hickman. ”World War II: Schweinfurt-Regensburg Raid”. About.com, Military History. http://militaryhistory.about.com/od/aerialcampaigns/p/regensburg.htm. Läst 2011-11-18. 
  13. ^ Åmark, Klas (2011). Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen. Stockholm: Bonnier. sid. 201–204. Libris 11809395. ISBN 978-91-0-012493-9 (inb.) 
  14. ^ Torell, Ulf (2008). Fönster till den fria världen: den danska motståndsrörelsen och dess verksamhet i Sverige under ockupationstiden 1940-1945. Partille: Warne. sid. 154. Libris 10795818. ISBN 978-91-85597-15-4 (inb.). http://www.warne.se/docs/Fonster_till_154-169.pdf 
  15. ^ SKF - Svenska kullagerfabriken: En svensk exportindustris historia 1907-1957, Birger Steckzén, Wezäta, Göteborg 1957 s. 55
  16. ^ [a b] SKF 1907 - 1957 : En bildrevy, red. P Gillis Persson, Sfären 2, utgiven av SKF, Göteborg 1957
  17. ^ Gamlestaden - historik och arkitekturguide, Ingrid Atlestam, Claes Caldenby, Mårten Tiselius, utgiven av Göteborgs stad Kortedala & Chalmers tekniska högskola, Göteborg 1993 ISSN 0281-2215
  18. ^ SKF - Världsföretaget 1907-2007, Martin Fritz & Birgit Karlsson, Informationsförlaget, Stockholm 2006 ISBN 978-91-7736-575-4
  19. ^ Holber (1951), s. 5
  20. ^ inneringen nr 9 : tidskrift för de SKF-anställda i Sverige, red. Claes Wistrand, Typografia, Göteborg 1967 s. 20-23
  21. ^ KulturNav: Lettström, Gustaf
  22. ^ inneringen nr 6 : tidskrift för de SKF-anställda i Sverige, red. Lars Härneman, Typografia, Göteborg 1965 s. 3-6
  23. ^ Full rulle i 100 år, Expressen 2007-02-22
  24. ^ "SKF utser Alrik Danielson till ny VD och koncernchef från den 1 januari 2015. Efterträder Tom Johnstone." SKF:s officiella hemsida, 21 augusti 2014. Läst 22 augusti 2014.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fritz, Martin; Karlsson, Birgit (2006). SKF - världsföretaget: 1907-2007. Stockholm: Informationsförlaget. Libris 10514941. ISBN 978-91-7736-575-4 
  • Steckzén, Birger (1957). SKF - Svenska kullagerfabriken: en svensk exportindustris historia 1907-1957. Göteborg: Norstedt (distr.). Libris 188720 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]