RMS Titanic

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Titanic)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Titanic” leder hit. För andra betydelser, se Titanic (olika betydelser).

Koordinater: 41°43′55″N 49°56′45″V / 41.73194°N 49.94583°V / 41.73194; -49.94583

Government Ensign of the United Kingdom.svg RMS Titanic[1]
RMS Titanic lämnar Southampton för New York för den första och sista gången den 10 april 1912.
RMS Titanic lämnar Southampton för New York för den första och sista gången den 10 april 1912.
Allmänt
Klass Olympic-klass[2]
Systerfartyg RMS Olympic, HMHS Britannic
Fartygsnummer Brittisk officiellt nummer: 131428[3]
Varvsnummer: 401[2]
Anropssignal MGY
Ägare White Star flaga.svg White Star Line[1]
Registreringshamn Storbritannien Liverpool, Storbritannien[4]
Historik
Beställd 31 juli 1908[1]
Byggnadsvarv Harland and Wolff, Belfast, Irland[1]
Kölsträckt 31 mars 1909[1]
Sjösatt 31 maj 1911[1]
I tjänst 1912[1]
Öde Sjönk den 15 april 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg i norra Atlanten
Tekniska data
Längd 269,1 m[5]
Bredd 28,0 m[5]
Djupgående 10,5 m[1]
Deplacement 52 310 engelska ton[2]
Tonnage 46 328 brt[1]
Maskin  
  • Två fyrcylindriga trippelexpansionsångmaskiner á 15 000 hk vid 75 varv/min till två yttre propellrarna.[6]
  • En lågtrycksångturbin á 16 000 hk till den mittre propellern.[6]
  • Två yttre trebladiga bronspropellrar.
    En mittre fyrbladig bronspropeller.
  • 46 000 hk (konstruktion) - 59 000 hk (max)[7]
Kraftkälla 24 dubbeländade (sex eldstäder) och 5 enkeländade (tre eldstäder) koleldade ångpannor.
Fart 23 knop (43 km/h)
Marschfart 21 knop (39 km/h)[1]
Besättning 888[1] st
Passagerare 2435 st
Hytter 840 st totalt varav
  • Första klass: 416 st
  • Andra klass: 162 st
  • Tredje klass: 262 st
  • 40 sovsalar

RMS Titanic (Royal Mail Steamer Titanic) var en oceanångare byggd för atlantrutten SouthamptonNew York. Fartyget (som byggdes för att transportera passagerare, dagligvaror och post) var vid tidpunkten för sjösättningen, tillsammans med sitt systerfartyg RMS Olympic, världens största passagerarfartyg. 1914 sjösattes det tredje systerfartyget HMHS Britannic.

Den 10 april 1912 var Titanic på sin jungfruresa från Southampton, England på väg mot New York, USA. Strax före midnatt kolliderade Titanic med ett isberg och skadade sitt skrov så olyckligt att hon på 2 timmar och 40 minuter sjönk till Atlantens botten varvid officiellt 1 514 (enligt olika rapporter mellan 1490 och 1635) personer omkom. Skeppets undergång blev därmed en av historiens största marina katastrofer i fredstid. En orsak till det stora antalet dödsoffer vid förlisningen var att fartyget, som hade 2 224 människor ombord, endast hade utrustats med livbåtar för 1 178 personer. En oproportionerligt hög andel män fanns bland dödsoffren då man prioriterade att rädda kvinnor och barn.

Titanic ägdes av White Star Line och konstruerades vid Harland & Wolff i Belfast, Nordirland. Fartyget ritades av några av dåtidens bästa ingenjörer och utnyttjade den mest avancerade teknik som fanns tillgänglig. Många chockades av fartygets öde, då det trots de mycket stora ansträngningar som gjorts för att åstadkomma ett säkert och, som det talades om, ett så gott som "osänkbart" fartyg, hade förlist. Mediernas myckna skrivande om kända offer, berättelser om undergången, förändringarna i sjörätten i katastrofens kölvatten och, sedermera, upptäckandet av vraket har alltsedan förlisningen bidragit till att upprätthålla intresset för Titanic och legenderna kring skeppet.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Titanic var ett av tre passagerarfartyg av Olympic-klassen som det brittiska rederiet White Star Line i början av 1900-talet lät bygga för att möta konkurrensen från rederiet Cunard Line. De andra två var RMS Olympic (1910) och HMHS Britannic (1914). De tre systerfartygen byggdes på Harland & Wolffs skeppsvarv i Belfast i Nordirland, där Titanic (tillsammans med Olympic) med längden 269,68 m, bredden 28,2 m och höjden 53 m var sin tids största mekaniska konstruktion – lika hög som ett tiovåningshus. Skeppet var vidare utrustat med 29 ångpannor, två fyrcylindriga trippelexpansionsångmaskiner som drev sidopropellrarna, och en lågtrycksångturbin som drev centerpropellern. Kombinationen av 16 vattentäta skott, skulle dessutom göra henne osänkbar.[källa behövs] Det fanns fyra matsalar ombord, varav den största matsalen också utgjorde fartygets största rum med en kapacitet för 500 personer. Titanic, med en lastkapacitet på cirka 6 000 ton, en besättning på 885 personer och plats för 3 300 passagerare, var utrustad med fyra skorstenar varav den fjärde hade funktionen att ventilera pannrum och få ut matos från köken.

Funktioner och inredning[redigera | redigera wikitext]

Gymnastiksalen ombord på Titanic.

Ombord fanns det mesta att tillgå. Titanic överträffade alla sina rivaler vad gällde lyx och överdåd och kan beskrivas som ett flytande palats i jugend-stil. Passagerarna kunde låta sig imponeras av det luxuösa skeppet som var inrett med vackert snidade trappor, dyrbara möbler och väggarna prydda med utsökta målningar. Särskilt i första klass var lyxen iögonfallande.[8] Biljettpriset här var högt, men man hade gjort sitt bästa för att ge passagerarna valuta för pengarna då där bland annat fanns lyxiga restauranger med alla möjliga nationers rätter. Ett antal kaféer var belägna intill vackra verandor. Bortsett från all mat och dryck erbjöds flera moderna anläggningar avsedda för fysisk aktivitet: pool, gymnastikhall, squashplan, turkiskt bad och ett flertal skönhetssalonger inkluderande massage. Även ett bibliotek fanns ombord.

Passagerarna kunde välja rum och hytter i olika varianter av stilar. De rymliga hytterna, samtliga med tillgång till rinnande vatten, inredda av mycket skickliga hantverkare och finsnickare med inspiration av allt från de franska kungarna Ludvig XIV, XV och XVI tid; Italiensk stil, empir, renässans och georgiansk stil till Modern Old Dutch.[9][10] Man kunde om man så önskade hyra sig en alldeles egen liten våning ombord. Förstaklassens salong var dekorerad med utsmyckade träpaneler, dyra möbler och andra dekorationer. Dessutom fanns Café Parisien att tillgå för förstaklasspassagerarna; detta med en solbelyst veranda försedd med spaljédekorationer.

Fartyget hade för sin tid mycket avancerade funktioner. Hon hade tre elektriska hissar i första klass och en i andra klass. Hon hade också ett omfattande elektriskt delsystem med ångdrivna generatorer, vilket skulle förse elektriska lampor med ström samt två Marconi radiosändare, inklusive en kraftfull 1 500-watts telegrafstation som var bemannad med två telegrafister arbetande i skift. Förstaklasspassagerare fick betala en stor summa pengar för dessa bekvämligheter. Den dyraste enkelbiljetten kostade $4 350 (vilket motsvarar ungefär $95 860 eller 684 440 kronor med dagens penningvärde).[11]

Personer som reste i andra eller tredje klass fick även de leva lyxigt om man jämförde med många andra skepp på den här tiden. I andra klass hade man ett flertal moderna salar inredda i brittisk stil med exempelvis ekpaneler och takstuck. Hytterna var fräscha och rymliga med tillgång till toaletter (som tömdes dagligen), tvättfat och sängplatser för upp till 4 personer.[12] Passagerarna i andra klass kunde även ta sig från olika avdelningar med hjälp av hissar, dock inte lika moderna som i första klass. Man hade också, liksom de i första klass, bibliotek och frisersalonger, samt ett mycket uppskattat promenadutrymme på båtdäck.[9]

Att resa med tredje klass på Titanic var för många mycket bättre och bekvämare än vad de hade det hemma. Hytterna var dock belägna långt nere i skeppet vilket gjorde att man kunde höra ljuden från maskineriets motorer och vågornas slag mot skotten.[13] Man hade en stor matsal, ett rökrum och ett eget däck, kallat "poopdäck". Korridorerna var oftast trånga och konstruerade med många trappor. Passagerarna ägnade sig åt musik, dans, kortspelande, drickande eller annan form av underhållning som ett sätt att fördriva tiden.

Pumpar[redigera | redigera wikitext]

Titanic var utrustat med fem barlaster och tre länspumpar, vilka skulle användas för att ge fartyget en bättre stabilitet.[14] Två 10-tums stora barlastledningar styrde fartygets längd och ventilerna som styrde fördelningen av vatten var inbyggda i ett vattentätt däck ovan på. Den totala utsläppskapaciteten från alla åtta pumpar, som fungerade tillsammans, var 1 700 ton eller 425 000 liter per timme.[15]

Livbåtar[redigera | redigera wikitext]

Titanic hade under sin jungfruresa tillgång till sammanlagt 20 livbåtar med plats för 1 178 personer i tre olika typer:[16]

Nummer Typ Längd Bredd Djup Kapacitet
1 och 2 träkuttrar för nödsituation 767,1 cm 218,4 cm 96,5 cm 40 personer
3 till 16 trälivbåtar 914,4 cm 276,9 cm 121,9 cm 65 personer
A till D Englehardts "hopfällbara" livbåt 835,7 cm 243,8 cm 91,4 cm 47 personer

Dessutom fanns 3 560 flytvästar och 499 livbojar.

Teknisk specifikation[redigera | redigera wikitext]

Genomskärning av Titanic, midskepps.
  • Kapacitet: 3 547 passagerare, och 885 i besättning
  • Längd: 269,8 meter
  • Bredd: 28,2 meter
  • Deplacement: 47 072 ton
  • Däck: 10. 8 för passagerare
  • Maskineri: Två trippelexpansionsångmaskiner och en långsamtgående ångturbin på sammanlagt ca 50 000 hkr drivande tre propelleraxlar
  • Propellrar: 3 st, varav den mellersta (turbindrivna) satt framför rodret, vilket kan ha varit en bidragande faktor till katastrofen. Den mellersta propellern stannade nämligen när man slog back och därmed minskade rodrets effektivitet. (Vid upptäckten av isberget rakt förut lär order om full dikt styrbord och full back ha givits)
  • Hastighet: 20 knop, som högst 24 knop
  • Bränsleåtgång: Runt 825 ton kol per dag
  • Livbåtar: 20, varav 4 hopfällbara och 16 i trä
  • Livbåtarnas kapacitet: 1 186 passagerare
  • Livbojar: 499 stycken
  • Flytvästar: 3 560 stycken
  • Antal propellrar: 1 fyrblads i mitten och 1 treblads på varje sida
  • Antal skorstenar: 3 äkta + 1 falsk, den längst akterut fanns främst för att ge ett mer imponerande intryck, men också för ventilation.
  • Hemmahamn: Liverpool

Byggnation[redigera | redigera wikitext]

Titanic förbereds för sjösättning 1911.

Titanics konstruktion påbörjades redan i mitten av 1870-talet. En av de ledande personerna bakom detta projekt var den kanadensiska affärsmannen William James Pirrie. Vid 27 års ålder blev han delägare till ett skeppsvarv och ingenjörsfirman Harland & Wolff i Belfast. Detta företag skulle under de följande 50 åren bli världsledande inom skeppsvarvsindustrin och även, så småningom, bli födelseplatsen för Titanic. År 1907 förde Pirrie fram en idé om att bygga tre gigantiska Atlantfartyg. Detta projekt skulle ske tillsammans med det brittiska skeppsrederiet White Star Line. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var emigrationen från Europa till andra sidan Atlanten väldigt kraftig, och därför var efterfrågan på välrustade transportfartyg mycket stor. Detta gjorde att allt fler rederier växte fram samtidigt som konkurrensen ökade. När rederiet White Star Line år 1867 köptes upp av den skotske affärsmannen Thomas Henry Ismay skedde en totalförändring inom båtproduktionen, då man gick ifrån segeldrivna fartyg till att tillverka moderna ångfartyg. Denna förändring visade sig vara en lyckosam investering för White Star Line. 1902 köptes hela rederiet upp av den amerikanska bankiren John Piermont Morgan, som hade för avsikt att köpa upp dåtidens alla konkurrerande rederier för att sedan placera upp dem under en enda organisation. I och med köpet blev White Star Line ett amerikanskt rederi, men Morgan lät både företagets fartyg och ledning förbli brittiska.

Under 1900-talets början hårdnade konkurrensen allt mer och ledningen för White Star Line insåg snabbt att de behövde bygga fartyg som var både större och snabbare för att hänga med i utvecklingen. Thomas Ismays son Joseph Bruce Ismay blev direktör för rederiet när fadern avled 1899. Ismay kom att tillsammans med J.P.Morgan och William Pirrie nu att förbereda bygget av de tre enorma Atlantångarna. Dessa fartyg skulle vara de ledande och mäktigaste fartygen som världen aldrig tidigare hade skådat.[17]

När man förberedde byggandet av "de tre systrarna", bestående av Olympic, Britannic och RMS Titanic, så var det främsta målet att satsa på dess storlek, bekvämlighet och inredning. En av White Star Lines största rivaler vid 1900-talets början var det brittiska rederiet Cunard Line.[18] Detta rederi konstruerade sina fartyg med avseende till farten, varvid deras passagerarfartyg RMS Lusitania och RMS Mauretania, som låg på en maxfart på 26,06 knop, blev omedelbara succéer när de sattes i trafik 1907 och 1908. För Titanics del så ansåg man att det inte var ekonomiskt gynnande att satsa på farten då kolåtgången var gigantisk. Man beslutade därför att den maximala farten skulle ligga omkring 22 knop, varav detta inte fick överstigas.[19] Tidskriften Shipbuilder skrev så här angående syftet att resa med de tre systrarna:[20]

En passagerare på ett av dessa fartyg får visserligen inte äran att resa med det snabbaste skeppet på Atlanten, men han kompenseras av många andra fördelar vad beträffar bekvämligheter till havs och fler och större valmöjligheter när det gäller passagerarutrymmen.

White Star inledde med att bygga Olympic i december 1908 som det äldsta av de tre enorma Atlantångarna. Bara tre månader senare, 31 mars 1909, inleddes kölsträckningen av Titanic. Dessa skepp kom att byggas sida vid sida av varandra på Harland & Wolffs skeppsvarv i Belfast, och engagemanget för detta var enormt. Inte mindre än tiotusentals arbetare närvarade under byggandet av Titanic vid dess byggarbetsplats i Belfast. Byggandet inleddes år 1909 för att gott som dagligen vara under arbete fram till dess sjösättning i maj 1911. I och med att Olympic blev klar före Titanic så kom detta att ge det sistnämnda fartyget ett flertal erfarenheter av förändringar. Man kunde nu göra Titanic ännu lyxigare och rikare för första klasspassagerarna än sitt redan lyxiga systerfartyg.

William James Pirrie (1847–1924) och Thomas Henry Ismay (1837–1899). William James Pirrie (1847–1924) och Thomas Henry Ismay (1837–1899).
William James Pirrie (1847–1924) och Thomas Henry Ismay (1837–1899).


Sjösättning[redigera | redigera wikitext]

Sjösättningen av Titanic den 31 maj 1911 ledde till stor uppståndelse, dock inte lika stor som för Olympic sju månader tidigare.[20] Nästintill alla de ledande personerna bakom byggandet, såsom J. P. Morgan, Bruce Ismay och fartygskonstruktören Thomas Andrews med flera var närvarande. Dessförinnan skulle dock skeppet eskorteras från land till öppet vatten. Uppemot hundra personer samlades intill Belfasts närliggande stränder och hamn för att skymta det stora fartygets väg ned till vattnet. En röd flagga hissades i dess akter för att visa att det var snart dags för sjösättning.[21]

Själva sjösättningen, inför tusentals betalande åskådare, genomfördes utan några som helst problem trots skeppets gigantiska storlek och efter bara 62 sekunder befann sig Titanic flytande i vattnet.[22] Hon blev sedan inredd med alla de träarbeten, dekorationer, elektriska system och maskiner som behövdes.[21] Titanic var sedan ett populärt ämne och nämndes ofta i både media och reklam före dess jungfruresa. I tidningarna kom det närapå dagligen stora reportage angående dess storlek, lyx och elegans. I reklam användes hon mycket flitigt, inte minst av ägarrederiet, White Star Line. När bolaget sedan gjorde sin Europareklam framhävdes det ofta att Olympic och Titanic är skepp som är så gott som osänkbara. Uttrycket kom snart att spridas över hela världen och förvandlades snart till en "slogan: "Olympic och Titanic – de osänkbara skeppen".[23]

Besättning[redigera | redigera wikitext]

Edward Smith, befälhavare på Titanic.

Utöver passagerarna medföljde ungefär 885 besättningsmän på resan. Givetvis var också Joseph Bruce Ismay med ombord tillsammans med skeppets fartygskonstruktör Thomas Andrews. Bland de olika besättningsuppgifterna förekom matroser, telegrafister (två stycken), utkiksmän (tre stycken), kontorspersonal, servitörer, kockar och övrig kökspersonal, eldare (174 stycken), ett flertal stewarder i varje klass, hisskötare, maskinister, sjukvårdare, badvakter, musiker med flera.[24]

Däcksavdelning[redigera | redigera wikitext]

Till däcksavdelningen hörde även:

I övrigt tjänstgjorde vid däcksavdelningen båtsmän, timmermän, väblar, rorsmän, utkiksmän, matroser, lättmatroser, förrådsmän, mässuppassare, fönsterputsare och lampskötare.[27]

Maskinavdelning[redigera | redigera wikitext]

  • Maskinchef: Joseph Bell.
  • Andre maskinist: W E Farquharson
  • Junior andre maskinist: N Harrison.
  • Junior andre maskinist: J H Heskith.
  • Biträdande andre maskinist: B Wilson.
  • Junior biträdande andre maskinist: H Harvey.
  • Junior biträdande andre maskinist: J Shepherd.
  • Tredje maskinist: G Hosking.
  • Junior tredje maskinist: E Dodd.
  • Biträdande tredje maskinist: C Hodge.
  • Junior biträdande tredje maskinist: F Coy.
  • Junior biträdande tredje maskinist: J Frazer.
  • Fjärde maskinist: L Hodgkinson.
  • Junior fjärde maskinist: J Smith.
  • Biträdande fjärde maskinist: H Dyer.
  • Junior biträdande fjärde maskinist: R Dodds.
  • Junior biträdande fjärde maskinist: A Ward.
  • Femte maskinist: A Parsons.
  • Junior femte maskinist: W D Mackie.
  • Extra femte maskinist: R Millar.
  • Sjätte maskinist: W Moves.
  • Jiunior sjätte maskinist: W McReynolds.
  • Däcksmaskinist: H Creese.
  • Biträdande däcksmaskinist: T Millar.[28]

I övrigt tjänstgjorde vid maskinavdelningen elektriker, reparatörer, smörjare, donkeymän, eldare och kollämpare samt mässuppassare, förrådsmän och skrivbiträde.[29]

Passagerare[redigera | redigera wikitext]

Titanic var ett gigantiskt fartyg som hade en passagerarkapacitet på uppemot 3 300 personer.[30] När fartyget skulle ge sig ut på sin jungfruresa så reste 2 224 personer med, alltså ungefär 1 000 passagerare under vad fartyget kunde rymma. Totalt fanns det 324 passagerare i första klass, 277 i andra klass, 708 i tredje klass.[31]

Passagerarlistorna dominerades av engelsmän och amerikaner. Utöver dessa var svenskarna den största gruppen, följt av de andra nordiska länderna Finland, Norge och Danmark. Det var sammanlagt 231 passagerare från Norden ombord, varav 164 omkom.[32] Resenärerna från Norden reste främst i tredje klass och var emigranter som hade för avsikt att söka lyckan i USA. Ombord på skeppet märktes en tydlig klasskillnad mellan rika och fattiga. Överklassen från denna tid hade det bättre än vad de någonsin haft det tidigare med låga inkomstskatter och en ständigt växande förmögenhet och industrialism. Då Titanic var det dyrbaraste och mest exklusiva fartyget för sin tid och det säkerligen innebar en viss prestige att vara med ombord, lockades många rika och kända personer att boka plats på dess jungfruresa. Här nedan några av de mest kända:[33]

Med så många välkända personer på resan gick det att inte att ta miste på det tydliga "överklasstänkandet" som rådde ombord. De allra flesta förstaklasspassagerarna hade med sig en eller flera betjänter som bland annat bar väskor och värdesaker.[34] Passagerare från de lägre klasserna fick inte under några som helst omständigheter vistas i närheten av första klass, med undantag vid gudstjänst. Resenärerna från Skandinavien behandlades bättre än personer från andra länder som gav sig uttryck i att de fick bättre hytter än sina medresande från Sydeuropa.[35]

Förutom människor fanns det även ett okänt antal djur med ombord på Titanic såsom varande husdjur till förstaklasspassagerarna. Det vanligaste husdjuret vid tiden var hund, likaså på Titanic. Även andra djur som hönor och katter förekom dock också ombord.[24]

Resan[redigera | redigera wikitext]

En jungfruresa[redigera | redigera wikitext]

Kapten Edward Smith

Fartyget var registrerat i Liverpool men dess rutt var avsedd att gå från Southampton via Cherbourg i Frankrike och Queenstown (nuvarande Cobh) på Irland, till destinationsorten New York. Vid lunchtid den 10 april 1912 avseglade Titanic från Southampton med de första passagerarna ombord. Efter stoppen i Cherbourg och Queenstown, satte man kurs mot slutdestinationen New York. Ombord på fartyget befann sig 2207 människor. Under resans gång fick man sedan dagliga isbergsvarningar från andra fartyg på Atlanten. En ovanligt mild vinter i de norra polarlandskapen hade lett till att ett stort antal isberg drivit nedåt i Nordatlanten. Kapten Smith valde då en sydligare kurs än den normala, men inte tillräckligt långt söderut för att undkomma isbergen.

Misstankar om att Titanic var ute efter att sätta nytt rekord för överfarten till New York och att rederiets direktör Bruce Ismay skulle uppmanat kapten Smith till att öka farten uppstod tidigt. Ismay förnekade dock detta i samtliga sjöförhör och utredningar som hölls efter katastrofen.[36] Faktum kvarstår att Titanic höll för hög fart i det område av isberg som hon färdades genom.[37] 2004 kom en forskningsrapport som styrker Ismays nekande. Den amerikanske forskaren Robert Essenhigh menar istället att den höga farten berodde på en brand i kolboxarna.[38]

Avresan[redigera | redigera wikitext]

Titanic lämnar Belfast 2 april 1912, på väg mot Southampton.

Den ursprungliga planen var att Titanics jungfruresa skulle äga rum den 20 mars 1912, men på grund av en olycka med dess systerfartyg Olympic försenades det hela till den 10 april samma år.[21] Titanic lämnade hamnen i Belfast den 2 april 1912 för att resa till Southampton där hon skulle ligga i hamn ett antal dagar före avresan. På vägen ned utfördes diverse navigations- och prestandatester. Passagerarna som hade biljett till Titanic började anlända redan på resdagens morgon och när klockan slagit 12.15 den 10 april var det så dags för fartyget att ge sig ut på sin emotsedda jungfruresa. Den 62-årige Edward Smith var mannen som fått det ärofyllda uppdraget att vara kapten och tillsammans med sina sju styrmän styrde han skeppet. Smith hade arbetat för White Star Line i över trettio år och denna jungfruresa var avsedd att vara ett hedersuppdrag för honom innan han skulle pensioneras.[39] Med hjälp av sex bogserbåtar lämnade Titanic Southampton beskådat av hundratals människor som anlänt för att ta farväl av sina familjer och släktingar, eller bara för att se en skymt av det stora skeppet.

Innan fartyget lyckats ta sig förbi hela hamnområdet, var man nära att råka ut för en allvarlig olycka. När man passerade skeppet New York lossnade hon från sina trossar och på grund av de starka strömmarna producerade av Titanics propellrar fördes skeppet mot Titanic, men tack vare ett starkt agerande från fartygets kommandobrygga lyckades man turligt nog undvika en kollision.[40] Händelsen medförde förseningar då man senare skulle plocka upp passagerare vid den franska staden Cherbourg och slutligen Queenstown i Irland.

Att resa med Titanic var långt ifrån gratis. Förstaklasspassagerarna fick betala en stor summa pengar för alla bekvämligheter som skeppet hade att erbjuda. Biljetterna kostade ungefär 16 000 kr vilket idag motsvarar ungefär en halv miljon kronor.[41] I andra klass låg priset på cirka 320 kr (11 000 kr idag) och i tredje klass kostade en biljett ca 180 kronor, ungefär 6 000 kr idag.[42] Bakom denna biljett låg ofta, framförallt bland tredje klass-resenärerna, flera år av sparande för att få ihop pengar. Många av passagerna var fattiga emigranter från Europa som hade sålt allt de ägde för att istället söka lyckan i Amerika.

De första dagarna[redigera | redigera wikitext]

Karta över Titanics resväg med koordinater över olycksplatsen.

Titanic såg ut att gå mot en lugn och problemfri jungfruresa, men efter bara en resdag tog man emot varningstelegram angående isberg.[43] Kapten Smith valde efter den första varningen att ändra kurs i en mer sydlig riktning, troligen för att undvika isen föröver. På förmiddagen den 14 april fick telegrafisterna ombord ytterligare isvarningar, från fartyget Caronia.[44] På kommandobryggan ansågs inte denna rapport som särskilt allvarlig då man resonerade att isberg på Atlanten vid den här tidpunkten på året bara var naturligt och att man skulle kunna upptäcka dem på långt håll och i god tid hinna göra en eventuell undanmanöver.[45] Vädret denna dag var till en början regnigt och kallt till skillnad från föregående dagars solsken och lätta vindar. Ombord pågick olika former av fritidsaktiviteter beroende på vilken klass man reste med, dock hölls gudstjänster för alla klasser.[46] Titanics båda telegrafister, Jack Phillips, och Harold Bride, tog ungefär två timmar efter rapporten från Caronia emot nästa varning angående isberg, denna gång från den holländska ångaren Noordam.[44]

Fler varningar väntade strax efter middagstid, men de flesta nådde inte kommandobryggan. På eftermiddagen sjönk temperaturen och det blev kallare. Klockan 19.30 mottogs rapporter från S/S Californian om ett kraftigt isfält beläget endast en halv mil söderut. Vid denna tid ansvarade andrestyrman Charles Lightoller för skeppet, då kapten Smith var bjuden på middag i första klass.[47] När Smith senare anlände till kommandobryggan samtalade han med Lightoller angående de kalla väderförhållanden som nu rådde. Man beslutade att informera bland annat utkikskorgen och be bemanningen där att hålla ett extra öga efter isberg. Lightoller fick återigen ansvaret på bryggan då Smith beslutat sig för att gå till sängs, klockan var då runt 21.20. Kommandobryggan var medveten om att väderleken skulle försvåra möjligheterna att upptäcka ett isberg i tid, men likväl behöll man sin höga fart på 21 knop[45]. White Star Lines direktör hade tidigare under dagen samtalat med kapten Smith om fartygets insatser hittills under jungfruresan. Man kom fram till att Titanic har haft en mycket bra maxfart men enligt vissa källor kom Ismay nu med förslaget att öka farten ytterligare,[44] något som han själv senare förnekade.[48]

Det började nu bli allt lugnare ombord på fartyget. Passagerare från de olika klasserna hade gått och lagt sig, eller var på väg att göra det. Underhållningen var slut för dagen och orkestern hade slutat spela. Telegrafisten Harold Bride hade gått till sängs och nu var endast förstetelegrafisten Jack Phillips närvarande i Marconirummet, där han hade fullt upp med sitt arbete att via den amerikanska kustradiostationen Cape Race, anropssignal MCE, avveckla den omfattande telegramtrafiken som växte ju närmare destinationen fartyget kom.[49] Tidigare på dagen hade de blivit tvungna att avbryta sändningen för att reparera en trasig transformator, och under tiden hade trafiken samlats på hög.[49] När klockan var 23.05 fick han ett nytt meddelande från skeppet Californian. Telegrafisten på Californian, Cyril Evans,[50] sände en rapport som löd: ”Vi har tvingats stoppa och är nu omgivna av is”.[51] Phillips som hade fullt upp med sina arbetsuppgifter svarade bryskt: ”Håll klaffen, sluta! Jag har kontakt med Cape Race”[52] och Evans, som var ensam telegrafist på Californian, stängde därefter av sin station.[50] Uppe på kommandobryggan på Titanic hade nu förste styrman William McMaster Murdoch befälet då kapten Smith fortfarande befann sig i sin hytt.

Kollisionen[redigera | redigera wikitext]

I förmastkorgen ansvarade de båda utkiksmännen Frederick Fleet och Reginald Lee för utkiken. De frös kraftigt och hade bara sina ögon till hjälp då deras båda kikare försvunnit innan avresan från Southampton.[53] De hade återigen fått order om att hålla extra utkik efter is och isberg då nya isvarningar tillkommit under senkvällen. När klockan var 23.38 fick Fleet syn på ett svart föremål rakt föröver. Han och kompanjonen förstod genast att det var ett isberg. Fleet slog tre slag ("fara förut") på varningsklockan och ringde upp kommandobryggan. Sjätte styrman James Paul Moody var den som tog upp luren: "Vad ser du?" Fleet svarade: "Isberg rakt föröver!".[52] Första styrman William Murdoch gav genast order om "Dikt styrbord!" och "Full fart back!" i samtliga av fartygets motorer.[54]

Fotografi som troligen föreställer det isberg Titanic kolliderade med natten då hon sjönk. Fotot taget fem dagar efter katastrofen.

Titanic, som hade en fart på omkring 21 knop, girade nu kraftigt åt babord[förtydliga] men då fartyget var för stort och rodret för litet för att kunna svänga tillräckligt snabbt[förtydliga] kolliderade man med isberget – exakt 2 minuter efter den påbörjade undanmanövern. Kollisionen medförde kraftiga skakningar och oväsen vilket gjorde att ett flertal passagerare vaknade ur sin nattsömn och begav sig ut från sina hytter för att se vad som pågick.[54] Trots smällen var de flesta av passagerarna, särskilt de från första och andra klass, helt omedvetna om händelsen. De som ändå hade tagit sig upp på däck för att få klarhet fick höra att de "bara" krockat med ett isberg vilket gjorde de flesta lugna och de återgick snart till sitt. Kollisionen hade dock medfört flera ton nedrasad is uppe på welldäck och snart stod fartyget helt stilla.[55]

Trots att sammanstötningen med isberget varit förhållandevis lätt, närmast som en touch i samband med undanmanövern, började Titanic snabbt att ta in vatten. Enligt beräkningar skulle fartyget kunna klara av att flyta med fyra vattentäta sektioner fyllda men kollisionen medförde att fem sektioner revs upp, vilket fick till följd att fören började gå ned och vatten rann över skotten. Vattnet strömmade först in nere i pannrum 6, sedan pannrum 5. Murdoch hade redan vid fartygets kollision inlett stängningen av alla de vattentäta dörrarna, men vattnet hade hunnit strömma in och pannrum 6 blev på kort tid vattenfyllt.[56] Titanic fortsatte att ta in mycket vatten på kort tid och då dess pumpar i övrigt var för klena, strömmade det in uppemot 300 ton iskallt vatten per minut.[57]

Postrummet var snart under vatten, likaså ett flertal lastrum. Bara några sekunder[58] efter kollisionen anlände fartygets kapten Edward Smith till bryggan där han genast fick information av Murdoch om vad som just hade inträffat. Kaptenen tillkallade sig en av Titanics ombordvarande konstruktörer, Thomas Andrews, för att få klarhet i hur allvarlig skadan var. Andrews meddelade då efter några snabba matematiska beräkningar att Titanic skulle sjunka inom en till två timmar.[58]

Smith beordrade överstyrman Henry Wilde att förbereda livbåtarna, som dock inte skulle räcka för alla, samtidigt som order gavs till de båda telegrafisterna om att sända iväg den första nödsignalen CQD. Klockan 00.15 fick de en lapp med fartygets position och sände nödmeddelandet:

CQD...have struck iceberg...sinking fast...come to our assistance... position lat 41.46 N long 50.14 W MGY[50]

Därefter började man blanda SOS och CQD och fick svar av ett antal fartyg, alla långt borta.[50] På passagerarfartyget RMS Carpathia, fyra timmars gång från Titanic, hade telegrafisten Harold Cottam frivakt. Trots detta hade han satt på sig hörlurarna för att höra om någonting pågick där ute i etern. Klockan 00.25 fick han så höra Titanics nödsignaler och vidarebefordrade dem omedelbart till bryggan.[50] Fartyget satte högsta fart mot den sjunkande Titanic, som befann sig[55] cirka 600 nautiska mil sydost om Newfoundland. Enligt Carpathias logg sände Titanics telegrafister först nödsignalen CQD följt av MGY, som var Titanics anropssignal, sex gånger.

Kaoset ombord[redigera | redigera wikitext]

Allt fler av passagerarna ombord förstod så småningom att läget var kritiskt. Bland annat hade ett flertal däck på tredje klass satts under vatten och allt fler förvirrade resenärer sökte sig upp mot huvuddäck för att få klarhet i vad som inträffat. Besättningen försökte göra allt för att lugna passagerarna, till exempel fick orkestern, med bandledaren Wallace Hartley, order att spela musik för att förhindra panik.[59] Klockan 00.20 började styrmännen att förbereda den första livbåten för användning. Båtdäcket dominerades stort av förstaklasspassagerare då man till en början förhindrade tredjeklasspassagerare tillträde till detsamma.[60] Styrmännen Murdoch och Lightoller fick svårt att övertyga passagerarna att kliva i livbåtarna då man kände oro över att skiljas från sin familj; samtidigt som många var fyllda av förundran och chock över att lämna det fartyg som sagts dem vara osänkbart.

Klockan 00.45 firades den första livbåten, nummer 7, med plats för 65 personer ned i den kalla Atlanten; dock med endast 28 personer ombord.[61] Vid den här tiden utbröt en stor förvirring bland de lägre klasserna. Många av dem var nu mer eller mindre instängda då de av olika hinder i form av grindar, krångliga långa gångar med många trappor och korridorer försenades eller stoppades helt från att anlända till båtdäck. De som ändå lyckades ta sig ända upp blev mestadels helt avvisade från att ta plats i en livbåt då de rika (med kvinnor och barn först) prioriterades;[59] vilket också tydligt, med 75 procent av passagerarna från tredje klass i de dödas skara, avspeglar sig i statistiken efter katastrofen.[62]

De för lastningen ansvarande styrmännen vågade till en början inte fylla livbåtarna helt, då man befarade att de skulle brista eller gå av på mitten. I och med detta blev många av dessa mer eller mindre bara halvfyllda vilket omintetgjorde många nödställdas chans till räddning.[63] Allt som tiden gick insåg man alltmer att båtarna verkligen måste fyllas. Det fanns dock de som vägrade att ta plats. Många män från första klass, som insett att deras liv inte skulle gå att rädda utan på någon annans bekostnad, befann sig istället i olika rökrum där de till synes helt obekymrade stannade kvar, allt medan fartyget vattenfylldes. Detta öde valde till exempel den kände miljonären Benjamin Guggenheim som klädde om till sina bästa kläder inkluderande frack – för att dö som en gentleman.[64] Också många kvinnor vägrade att skiljas från sina män när de beordrades kliva ned i livbåtarna. En av dessa var miljonärskan Ida Straus, vars första tanke var att rädda sig själv, men som snart likt sin man istället valde att lugnt och stilla invänta sin död. [65] Allt kraftigare panik utbröt när de första nödraketerna sändes upp mot skyn. Familjer och grupper splittrades när fartyget fick kraftig slagsida och de ombord kvarvarande fick allt svårare att hålla balansen. Klockan var då cirka 01.15.[66]

Förlisningen[redigera | redigera wikitext]

Målning föreställande Titanics förlisning, av den tyske konstnären Willy Stöwer (1864–1931).

Många av passagerarna, främst ur tredje klass, började nu inse att deras liv inte skulle gå att rädda. Detta då nästan alla livbåtar redan reserverats för passagerare från första klass och många försök att i panik ändå ta sig ombord på en livbåt misslyckades. Skeppsbefälen tvingades därvid att dra vapen; något som mildrade paniken något så att lastningen av kvinnor och barn kunde fortsätta. En del män klädde i ren desperation då ut sig till kvinnor för att inte bli nekade en plats när de klev ombord på livbåtarna.[67] Sammanlagt var Titanic utrustad med 20 livbåtar i tre olika sorter. Totalt 14 träbåtar (numrerade 3–16) med plats för 65 personer, 2 träkuttrar (nummer 1–2) för nödsituation med plats för 40 personer samt slutligen 4 "hopfällbara" livbåtar med bokstäverna A till D med plats för 47 personer vardera.

Klockan 02.05 firades den sista livbåten ned i havet och mer än 1 500 människor var nu lämnade åt sitt öde på det sjunkande fartyget. Kapten Smith begav sig åter till kommandobryggan efter att ha meddelat besättningen att de hade gjort ett gediget jobb, avslutandes med meningen: "Nu gäller det att varje man räddar sig själv".[68] Även Titanics konstruktör Thomas Andrews valde att dra sig undan till rökrummet i första klass där han, enligt vittnen, tålmodigt väntade in sin död.[69]

En grafisk animering av förlisningen.

De kvarvarande började nu söka sig allt mer akterut då de främre delarna av fartyget var under vatten. Titanic skickade klockan 02.17 ut sin sista nödsignal och bara en minut senare slocknade allt elektriskt ljus.[70] Många drabbades nu av panik samtidigt som allt fler drogs ned i det kalla havet, en del hoppade i av egen vilja. Bara minuter senare hördes ett kraftigt brak då fartyget på grund av påfrestningarna, med den främre delen under vatten och aktern hängande i luften, bröts itu mellan tredje och fjärde skorstenen.[71] Ett sådant scenario hade man inte räknat med vid byggandet av skeppet, som skulle vara "osänkbart". Flertalet av passagerarna som hade befunnit sig på akterdelen föll nu ned i vattnet och omkom. Många som redan befann sig i havet blev antingen ihjälklämda eller ihjälslagna av de stora restdelar som lossnade från fartyget. När framdelen av skeppet hade försvunnit under vattenytan stod aktern fortfarande rakt upp i ett par minuter innan slutligen det sista av Titanic kl 02.20 försvann ned i Atlanten.[72]

Skeppet lämnade nu efter sig ett stort antal ännu levande människor i det kalla havet. Samtidigt som människor förgäves kämpade för sina liv i det iskalla vattnet befann sig de räddade personerna i sina livbåtar endast ett hundratal meter bort. Av dessa var det endast en livbåt, nummer 14 med femte styrman Harold Lowe, som begav sig tillbaka till olycksplatsen för att försöka rädda så många de kunde ur vattnet.[73] På grund av kylan i vattnet hade de flesta dock redan dött innan de hunnit fram. Endast tre personer räddades ur det iskalla vattnet när livbåten sökte efter överlevande.[74] Det fanns dock en livbåt som ännu inte hade fyllt sitt syfte. Det var livbåt B som hade hamnat upp och ner, och de som nu fick syn på den kämpade för sina liv att få den på rätt köl igen.[75] Till en början var den omringad av ett 150-tal panikslagna människor som snart minskades till ett tjugotal. Några som befann sig vid livbåten var andrestyrman Charles Lightoller och Archibald Gracie som var två av de ännu levande som senare blev upphämtade av livbåt nummer 14.[76]

Carpathias ankomst[redigera | redigera wikitext]

Fartyg i närheten av Titanic.

De överlevande fick sitta i sina livbåtar i flera timmar innan de fick hjälp. Den 15 april vid fyratiden på morgonen anlände fartyget Carpathia.[77] Fartyget började skjuta upp raketer och nu förstod de nödställda i livbåtarna att de var räddade. Carpathia hade på sin väg till undsättning av sin kapten, Arthur Rostron, beordrats en maxfart på 17,5 knop, tre knop högre än det normala, vilket troligen bidrog till att man räddade flera av den bitande kölden hårt ansatta från att frysa ihjäl.[78]

Klockan 04.10 hissades den första livbåten upp i säkerhet; den sista 08.30. Innan hemfärden mot New York sökte man sedan förgäves efter fler överlevande. Ombord på Carpathia försökte besättningen göra allt för att lugna de överlevande och värma deras frusna kroppar genom samtal och utdelande av varma filtar.[79] Det var dock många som inte kände sig bekväma på det undsättande fartyget och skillnad i behandlingen av de räddade var tydlig; bland annat förlades männen från tredje klass i särskilda lastrum. I brev och berättelser från de resterande resdagarna ombord på Carpathia nämns lukten, bristen på hygien samt dålig mat som framträdande. Så här beskrev den överlevande, 23-åriga småländskan Olga Lundin[80] det hela:[77]

"Vi äro som svin här, det är icke annat än japaneser och ziguenare. Det luktar så att man håller på att dö och ingenting kan man äta."
En livbåt sedd från Carpathia.

Av totalt 2 224 personer ombord på Titanic överlevde 710 personer och 1 514 omkom. Det är dock inte helt klarlagt hur många som verkligen var ombord på båten då olyckan skedde, detta på grund av att passagerarlistan innehöll personer som i sista sekund inte gått på båten och några som av olika orsaker färdats under flera namn och därför räknats två gånger. Dödssiffran kan därför variera mellan 1490 och 1635 personer. En betydligt större andel av passagerare från första klass överlevde jämfört med andra- och i synnerhet tredjeklasspassagerare och besättningsmän. Då man tillämpade regeln "kvinnor och barn först" var det också mycket få män som överlevde.[81][82][83] Bland de räddade fanns rederiet White Star Lines verkställande direktör, Joseph Bruce Ismay, som lyckades komma i en av de sista livbåtarna. En förstaklasspassagerare som överlevde var skådespelerskan Dorothy Gibson som strax därefter också spelade huvudrollen i den första filmen om händelsen. Titanics andretelegrafist Harold Bride räddades ombord på Carpathia och lades halvdöd med förfrusna fötter i en sjuksäng. Senare bars han in i radiohytten för att hjälpa Carpathias telegrafist Harold Cottam med den oerhörda trafikmängden, där hela världen skrek efter nyheter från katastrofen. Cottam var i tjänst 65 timmar i sträck, och kollapsade till slut över sin telegrafnyckel.[84]

Offer och överlevande[redigera | redigera wikitext]

Det totala antalet offer för förlisningen är något oklar på grund av ett antal faktorer. Bland annat kring förvirringen av passagerarlistan som omfattade namn på personer som ställde in sin resa i sista minuten, men också på grund av att flera passagerare av olika skäl reste under alias således dubbelräknades på olycksstatistiklistorna.[85] Den totala dödssiffran har därför satts till mellan 1490 och 1635 personer.[86] Siffrorna nedan är från brittiska Board of Trades rapport om olyckan.[87]

Passagerarkategori Antal ombord Antal räddade Antal omkomna Procent räddade Procent omkomna
Barn, 1a klass 6 5 1 83,4 % 16,6 %
Barn, 2a klass 24 24 0 100 % 0 %
Barn, 3e klass 79 27 52 34 % 66 %
Kvinnor, 1a klass 144 140 4 97 % 3 %
Kvinnor, 2a klass 93 80 13 86 % 14 %
Kvinnor, 3e klass 165 76 89 46 % 54 %
Kvinnor, besättning 23 20 3 87 % 13 %
Män, 1a klass 175 57 118 33 % 67 %
Män, 2a klass 168 14 154 8 % 92 %
Män, 3e klass 462 75 387 16 % 84 %
Män, besättning 865 192 693 22 % 78 %
Totalt 2224 710 1514 32 % 68 %

Mindre än en tredjedel av de ombord på Titanic överlevde alltså katastrofen. Några överlevande, också bland de som räddats ombord på Carpathia, dog kort därefter; av skador uppkomna vid förlisningen eller av sjukdomar som en följd härav.[88] Siffrorna visar stora skillnader i överlevnad mellan de olika klasserna ombord på Titanic. Medan endast 3 procent av förstklasskvinnorna gick förlorade, omkom 54 procent av de i tredje klass. Likaså överlevde fem av sex barn i förstaklass och alla andraklassbarn, men 52 av de 79 i tredje klass dog[89].

I maj 2006 dog Lillian Gertrud Asplund, den sista överlevande med minnen från katastrofen, som var endast fem år gammal när Titanic sjönk. Den 31 maj 2009 dog Millvina Dean, den allra sista överlevaren, som dock bara var två månader vid förlisningen.[90]

Berättelse om en svensk överlevare[redigera | redigera wikitext]

Missionär, tunnbindare och snickaren Edvin Lundström, född den 3 mars 1880, bördig från Östra Nöbbelöv emigrerade 1900 till Fresno i Kalifornien i USA. Han var strängt religiös och tillbringade åren 1905–1911 i Kina. Strax före Boxarupproret återvände han till Sverige och 1912 reste han tillsammans med sin nyförlovade Elina Olsson till Fargo i North Dakota för att besöka sin vän Emil Edward för att sedan resa vidare till Fresno i Kalifornien.

De reste via Köpenhamn till Southampton och gick ombord som tredje klassens passagerare på RMS Titanic med biljett nr 350403 och priset för resan kostade £7 11s 7d. Ombord på RMS Titanic blev han ansvarig för en grupp om tio personer, samtliga svenskar som var djupt religiösa som han troligen kände sedan tidigare. I sällskap hade de Agnes Sandström och hennes dotter Hulda Kristina Klasén vilka också skulle till Kalifornien.

På natten då Titanic började sjunka berättade han för sin grupp som han var ansvarig för under båtfärden vad som höll på att ske och han placerade då gruppen i livbåten som han var ansvarig för. När livbåten kom i havet gick livbåten under och alla drunknande förutom Lundström som blev räddad av en förbipasserad livbåt.

Överlevande från Titanic ombord på Carpathia.

Strax före midnatt mellan den 14 och 15 april 1912 tog telegrafisten Thomas Cottam emot det idag kända telegrammet från den sjunkande Titanic: "Come at once. We have struck an iceberg. Latitude 41.46 North, Longitude 50.14 West." Thomas Cottam rapporterade telegrammet snabbt till kapten Arthur Rostron. Utan att tveka beordrade han genast att fartyget skulle vända till olycksplatsen. Med risk för att själv kollidera med ett isberg pressade man Carpathias motorer till max och lyckades uppnå 17 knop. Trots detta tog det 4 timmar att anlända till olycksplatsen och då var det försent.

Allt som kunde göras var att plocka upp de 712 överlevande som befann sig utspridda i olika livbåtar varav Lundström var en av de 712 som räddades (det fanns 123 svenska passagerare ombord, endast 34 av dessa överlevde). Strax innan klockan 9 på morgonen beordrade kapten Rostron att fartygen skulle bege sig vidare mot New York. Hon anlände i New York på kvällen den 18 april i Cunards 54:e pir.

Tusentals människor hade samlats i hamnen för att få se fartyget och de överlevande. I hamnen lät man också filma Carpathia, de överlevande och besättningen. När Lundström kom till New York blev han placerad på St Vincent-sjukhuset. Han dog 1942 i Las Vegas.[91]

Efter katastrofen[redigera | redigera wikitext]

Dagens Nyheter den 17 april 1912, med rubriken "Titanic sjunken!".

Nyheten nådde Europa och USA[redigera | redigera wikitext]

Nyheten om Titanics förlisning spreds som en löpeld genom USA och Europa. Massvis med människor samlades utanför ägarrederiet White Star Lines kontor för att om möjligt ta reda på om vänner och släktingar omkommit vid olyckan.[92] Folk var totalt chockade över hur detta mäktiga fartyg kunde sjunka med en sådan stor förlust av liv. Tidningar runt om i världen skrev långa artiklar och berättelser om katastrofen och var ivriga om att få den senaste informationen. Spekulationerna spreds till en början vilda angående förlisningen och om vilka som lyckats överleva. Några tidningar drog den felaktiga slutsatsen att Titanic trots kollisionen med ett isberg lyckats undkomma en förlisning, bland annat svenska Aftonbladet som förde fram rubriken "Världens största oceanångare nära att gå under", publicerad den 16 april 1912.[93]

Många medier var också mycket hoppfulla om ett lågt dödsantal, vissa så till den grad att man hävdade att alla lyckats överleva. Efter bara en dag skulle dock nyheterna beskrivas annorlunda då man skrev att "faran var värre än befarat". Dagens Nyheter skrev den 17 april: "Den stora katastrofen på oceanen: Titanic sjunken! Omkring halftannat tusental människor omkomna". I detta nummer nämns en klarare helhet av olyckan, då det skrevs att omkring 1 500 människor hade mist livet och att drygt 700 personer närmade sig New York efter att hämtats upp av Carpathia. Det var ännu mycket ovisst om vilka personer som räddats. "Hvita Stjernlinjen hemlighåller ännu listorna på de räddade och de omkomna", skrev Dagens Nyheter vidare samtidigt som man stort slog upp det faktum att det var "...de rikare som i främsta rummet köpt sig lifvets räddning på de andras bekostnad!" .[94]

Sökandet efter kroppar, begravningar till havs[redigera | redigera wikitext]

Efter att fartyget Carpathia funnit endast ett lik vid olycksplatsen och Californian endast sökt efter överlevande, öppnade detta istället plats för andra fartyg. Sammanlagt fyra charterfartyg deltog under sökandet: Mackay-Bennett, Minia, Montmagny och Algerine.[95] Man avreste den 17 april, med fartygen rustade med bland annat is, trälådor och skrot. Det sistnämnda skulle användas som tyngder för dem som kanske måste begravas i havet. Också präster och begravningsentreprenörer var med ombord, allt för att det hela skulle gå rätt och kristligt tillväga. Mackay-Bennett var det fartyg som var först på olycksplatsen; dock först efter tre dagars restid beroende på dåligt väder. Den 21 april inleddes sökandet och första dagen bärgades 51 kroppar, varav 24 begravdes i havet.[96] Hälsobestämmelserna krävde att bara balsamerade kroppar skulle sändas tillbaka till hamn och få en begravning på land. Men balsameringsmedlen ombord tröt ganska snart och snart var lagren helt uttömda. Kapten Larnder och begravningsentreprenörerna ombord beslöt då att endast bevara förstaklasspassagerarnas kroppar. De motiverade sitt beslut med behovet av att visuellt identifiera rika män för att inte bidra till tvister över de eventuellt stora egendomar den omkomne kunde ha haft. Som en följd blev tredjeklasspassagerare och omkomna besättningsmän begravda till sjöss. Larnder själv hävdade att som sjöman, som han själv, skulle han ha förväntat sig att bli begravd till havs.[97]

Man fortsatte sedan att bärga lik under en dryg vecka och vid ankomsten till Halifax hade sammanlagt 306 döda tagits om hand. 190 av dessa medfördes tillbaka medan 116 begravdes direkt i havet. Före bärgningsinsatsen skämdes många anhöriga över att deras släktingar kanske flöt omkring i Atlanten[96] och ville så snart som möjligt ha de sina iland för att kunna ge dem en korrekt begravning. Många av de bärgade kropparna – som inte funnit sin vila till havs – begravdes i Halifax. Vissa transporterades dock vidare till sina hemorter eller togs om hand av någon anhörig som bestämde vad som skulle ske med kroppen.

En stor folkmassa har samlats nära hamnen i New York för att vänta på överlevande.

Fartyget Minia övertog nu sökandet och man fann 17 lik, varav två begravdes till havs. De två sista bärgningsfartygen, Montmagny och Algerine, fann sammanlagt fem kroppar.[98] Långa listor publicerades fortlöpande där anhöriga kunde få klarhet i vilkas kroppar som tagits om hand, och sedan om de begravts till havs eller förts vidare till Halifax. De begravningar som genomfördes ute till havs utfördes med hjälp av en präst som höll i ceremonin. Det framfördes också musik, däribland psalmen "Närmare, Gud, till dig".[98] Under bärgningsarbetet fann man såväl kända som okända personer som intressanta föremål. Bland det som uppmärksammades var liket efter en tvåårig pojke som man till en början inte kunde fastställa någon identitet på. Pojken gick sedan följaktligen i årtionden under namnet "det okända barnet" tills det att man år 2007 till sist lyckades identifiera kroppen som Sidney Leslie Goodwin.[99]

I den svenske döde tredjeklasspassageraren Mauritz Ådahls kläder fann man bland annat ett fickur som hade stannat på 02.34 (14 minuter efter Titanics förlisning), en guldring, en pennkniv och en anteckningsbok. Hans värdesaker sändes hem till hustrun Emelie, och sedan 1995 finns klenoderna på Utvandrarnas Hus i Växjö.[100] Bland de förstaklasspassagerare som bärgades fann man desto värdefullare föremål. På liket efter John Jacob Astor, en av dåtidens rikaste personer, fann man i fickorna förutom smycken och diamanter också kontanter till ett värde om närmare 100 000 pund.[101] [102] Sammanlagt bärgades 334 lik, varav 239 blev identifierade.[103]

Det brittiska och amerikanska sjöförhöret[redigera | redigera wikitext]

Omvärldens chock över det inträffade förbyttes ganska snart till känslor av ilska och bitterhet mot White Star Line. Anledningen till detta var kanske inte så mycket så kallade "kändisars" död i samband med olyckan, (bland annat John Jacob Astor IV, dåtidens rikaste person, och Isidor Straus, ägare och grundare av varuhuset Macy's), utan i stället den höga dödssiffran. Den berodde till stor del på skeppets fåtaliga livbåtar beräknat till endast hälften av passagerarantalet. Frågor som ställdes var bland annat "varför räddades inte fler människor?" och "hur var det överhuvudtaget möjligt att skeppet kunde sjunka?"[104]

Den 17 april, bara två dagar efter katastrofen, inleddes förberedelserna för ett amerikanskt sjöförhör. Förhöret ägde sedan rum 19 april–25 maj med senator William Alden Smith som ordförande.[105] Smith ville samla in redogörelser från passagerare och besättning medan händelserna fortfarande var färskt bevarade i deras minnen. Han var också tvungen att snabbt kalla alla överlevande brittiska passagerare och besättningsmän att vittna inför rätta medan de fortfarande befann sig på amerikansk mark, vilket ändå skulle förhindra deras återresa till Storbritannien fram till den amerikanska rättsprocessens avslut 25 maj.[106][107]

Det brittiska sjöförhöret, med totalt 96 närvarande vittnen, startade den 2 maj i Scottish Drill Hall och varade fram till 3 juli 1912. I och med att det amerikanska förhörets tidigare start skickades en del rapporter därifrån över till England.[71] En tydlig skillnad mellan de båda ländernas metoder under utredningen var senator Smiths grundliga förhör av många passagerare, medan britterna endast förhörde tre stycken – Sir Cosmo, Lady Duff Gordon och Joseph Bruce Ismay, dessutom på deras egen begäran.[71] Frågor ställdes även till andrestyrman Charles Lightoller och kaptenen skeppet Californian, Stanley Lord. Enligt de undersökningar som gjordes befann sig Californian närmare Titanic än vad som tidigare angetts, varför man menade att kapten Lord kunde agerat annorlunda för att minska förlusten av människoliv. Telegrafist Cyril Evans fick inget klander för att han så olyckligt hade slutat sin vakt på Californian, vilket han hade all rätt till efter drygt 16 timmars tjänst. Däremot blev det många diskussioner om redares snålhet, som bara kostade på fartygen en telegrafist.[84] Av de 25 622 frågorna som skulle besvaras behandlade 26 frågor bland annat Titanics fart, antalet ombord, antalet omkomna och räddade, dess konstruktion, och isförhållandena.[108] Den som under förhörsprocessen fick motta den kraftigaste kritiken var en av White Star Lines direktörer, Bruce Ismay. Under förhörstiden omnämndes han i tidningar som en feg ynkrygg då han valt att stiga ned i en livbåt och rädda sitt eget liv, före hundratals kvinnor och barn. Lightoller, den högst rangordnade av den överlevande besättningen, fick besvara över 1600 frågor.[109]

Hjälpinsamlingar och ersättningskrav[redigera | redigera wikitext]

Politisk karikatyr från 1912 som visar hur allmänheten kräver svar från rederiet om Titanic-katastrofen.

När överlevande passagerare anlände till New York den 18 april möttes de av närmare 40 000 uppgivna och nyfikna människor, familjer och reportrar.[93] För de flesta överlevande passagerarna var läget mycket svårt. Många barn var nu faderslösa och massvis av kvinnor hade förlorat sina män. Värdesaker som pengar och smycken hade för många nu försvunnit ned i havsdjupet. Vissa tredjeklasspassagerare ägde numera bara de kläder de haft på sig under resan.[13] För att hjälpa offren och deras familjer inrättades många välgörenhetsorganisationer med olika former av insamlingar. Det anordnades minneshögtider för och restes minnesmonument över de omkomna.[110] I och med att svenskar var den tredje största gruppen ombord väckte olyckan starka känslor i Sverige. Utöver att det skrevs mycket om olyckan i tidningarna i landet bildades olika bidragsfonder med avsikt att hjälpa de drabbade. Den 5 maj 1912 arrangerades en "benefit-konsert", även kallad "välgörenhetskonsert" i de svenska tidningarna, där olika summor pengar betalades ut till en majoritet av de överlevande, bland annat till familjen Asplund som rest i tredje klass.[111] Andra stora konserter arrangerades till förmån för de efterlevande i bland annat Umeå och Visby. I så gott som hela västvärlden fanns både stora och små fonder. I USA, där Röda korset var den dominerande fonden, var man mycket snabba med att inrätta olika former av insamlingar och här skänkte man inte bara pengar till de drabbade, utan även kläder.[112] Också i Storbritannien var insamlingarna i full gång. Här uppkom så småningom de största fonderna, bland annat Mansion House Fund, som fick ihop totalt 274.000 pund. De båda brittiska tidningarna Daily Mail och Daily Telegraph lyckades tillsammans samla ihop ett värde på närmare 100 000 pund.[113]

De överlevande krävde rederiet White Star Line på stora skadeståndsbelopp, då många som tidigare nämnts förlorat mycket av sina värdesaker.[114] Till exempel försvann diamanter för ett värde närmare 7 miljoner dollar och en nyinspelad filmrulle, namngiven "The Miracle", som ännu inte haft premiär på biograferna ned i djupet.[115] Det var många familjer och släktingar till dessa som drabbades såväl psykiskt som ekonomiskt mycket svårt.[116] Vissa gick i konkurs och fick sälja sina gårdar och sin egendom, andra tvingades lägga ned sina karriärer på grund av sorg, däribland ett av Norges mest kända skådespelarpar före första världskriget, Johan och Alma Fahlstrøm, vilka förlorat sin ende son Arne Fahlstrøm. I Southampton vilade en extra stor sorg över samhället då man var den stad som drabbats allra svårast, då fler än 500 besättningsmedlemmar kom härifrån. Bland de överlevande väntade nu en ständig uppmärksamhet från både media och världsbefolkningen. För många var denna uppmärksamhet mycket besvärande. Anna Turja, resenär från Finland i tredje klass, minns tillbaka:[117]

"Från New York tog vi oss till Buffalo. Och även på tåget visste folk att vi hade varit med på Titanic. Jag var nästan som ett utställningsobjekt. Jag fick inte vara ensam, utan jag hade en kvinna som sällskap, men hon kunde inte finska. Det kom folk som bara ville skaka hand med mig, för att jag varit med om en sådan olycka. Det var ju den största sjöolycka som hade hänt. På sjukhuset kom det många rika människor och tyckte det var konstigt att en sån fattig flicka som jag hade räddat mig, när så många andra rika hade dött."

Orsaker till förlisningen[redigera | redigera wikitext]

Illustration som visar hur isberget skadade Titanics skrov vid kollisionen.

När man försöker utreda hur olyckan överhuvudtaget var möjlig och vem eller vilkas misstag som låg bakom att Titanic gick sitt tragiska öde till mötes så finns en rad olika åsikter. Farten lyfts fram som en stor orsak då fartyget höll en hög hastighet trots att man befann sig mitt i stora isfältsområden. Här belades kapten Smith i de båda utredningar (sjöförhör) som företogs efter olyckan med en stor skuld. Han anses ha negligerat de faror som han måste ha insett fanns när man med hög fart anträdde ett område känt för drivande isberg.[118] Det svaga agerandet av Titanics båda telegrafister ses också som en faktor. Skulle de tagit de allra flesta isbergsvarningarna på allvar, hade man troligen hunnit avvärja en kollision. Främst menat i detta sammanhang är den varning man mottog av Californian klockan 23.05, då telegrafist Phillips nonchalant och irriterat svarat "Håll tyst, jag arbetar".

På senare år har nya efterforskningar fört fram flera andra orsaker till Titanics förlisning. Man menar bland annat att fartygets konstruktion hade kunnat göras säkrare. En teori som stöds av flera franska experter är att fartyget var konstruerat med nitar av dålig kvalitet. När man kolliderade med isberget brast de sköra nitarna och plåtarna lossnade ifrån varandra.[119] En forskare vid Ohio State University hävdar att en kolbrand som ska ha skett ombord kan vara en av anledningarna till förlisningen.[38] Denne avvisar också ryktet om att Titanic hade en för hög fart med syftet att slå hastighetsrekord. Han menar att fartyget helt enkelt inte var byggt för en sådan fart samtidigt som man från rederiets sida inte skulle ha slösat och lagt energi på denna bedrift beroende på den kolstrejk som rådde vid tiden.

Med enbart hänvisning till den höga dödssiffran råder det ingen tvekan om att fartyget hade för få livbåtar, sammanlagt 20 stycken med plats för 1178 människor. Dessa var konstruerade av den svenske uppfinnaren Axel Welin och enligt dennes ritningar hade fartyget kunnat ta 12 fler, totalt 32 stycken. Trots det låga antalet utrustade livbåtar ombord bröt rederiet inte mot några lagar. Detta då sjölagen från 1894 påbjöd att fartyg med en vikt över 10 000 ton endast behövde 16 livbåtar.[120] Frågan kring det låga livbåtsantalet blev ett hett samtalsämne under sjöförhören efter förlisningen. En man som förde fram sina åsikter angående detta ämne var Alexander Carlisle. Han hävdade att han till en början föreslagit mer än 64 livbåtar för skeppet och att Bruce Ismay informerats om detta – vilket dock den senare i förhör efteråt förnekade.[121] Det höga dödstalet berodde också på att många av livbåtarna endast firades ned halvfulla. Skarp kritik riktades därför till exempel mot andrestyrman Lightoller som varit en av de ansvariga för vilka som fick beträda livbåtarna. Man lyckades dock aldrig vid de båda sjöförhören bestämma vem eller vad som var den ”egentliga” orsaken till förlisningen. En av de av anklagelser mest ansatta var dock Stanley Lord, kaptenen på Californian, som man (felaktigt) menade befunnit sig nära Titanic vid tiden för förlisningen och därför borde ha agerat snabbare och bättre än vad han gjorde.[122] För varje år som går förs nya teorier fram angående den tragiska olyckan. Trots detta kommer man troligen aldrig få fram EN enda direkt, egentlig orsak då flera varandra närliggande faktorer och misstag samspelade innan och under fartygets undergång och det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Sökandet efter vraket[redigera | redigera wikitext]

Fören på vraket Titanic, vilande på 3700 meters djup. Foto från 2004.

Det kan förefalla märkligt att det tog 73 år innan man lyckades finna Titanics vrak. Anledningen till att det tog så lång tid att finna fartyget var att man helt enkelt inte riktig visste var det befann sig.[123] Också djupet, på var man antog det förlista skeppet befann sig, mer än 3700 meter, var ett bekymmer som krävde utrustning som skulle tåla ett tryck på nästan ett halvt ton per kvadratcentimeter[124]. Även tekniken har spelat en stor roll för sökandet då man tidigare inte haft tillgång till avancerad datateknik. Sanningen är den att det nästan omgående efter Titanics förlisning inleddes olika expeditioner för att finna vraket och det har ända från skeppets förlisning förts fram olika idéer om hur man skulle försöka bärga det. Den omkomne John Jacob Astors familj ville vara bland de första att hitta vraket. Med hjälp av bomber tänkte de spränga i havet så att eventuella vrakdelar och kroppar skulle flyta upp. Av detta blev det dock inget. Andra vrakletare har genom årens lopp tänkt fram allehanda fantasieggande metoder som enorma magneter och heliumfyllda ballonger för att med hjälp av dessa kunna bärga skeppet. Detta blev dock aldrig aktuellt då man inte ens kunde lokalisera skeppets position.[125]

Efter en utökad modern teknik med ubåtar och möjligheten att ta skarpa bilder långt under vattenytan lyckades en amerikansk-fransk expedition ledd av Jean-Loius Michel och Robert Ballard den 1 september 1985 till sist lokalisera vraket på 3 810 meters djup, 41°43′55″N 49°56′45″V / 41.73194°N 49.94583°V / 41.73194; -49.94583 (Titanics vrak), 600 NM sydost om Newfoundland.[126] Det blev då tydligt att den position fjärdestyrmannen Joseph Boxhall angivit som Titanics förlisningsplats inte varit helt korrekt då man fann vraket 21.2 km från dennes i efterhand korrigerade CQD-koordinater (de ursprungliga koordinaterna från olycksnatten var hela 33.5 km fel)[126] Upptäckten av vraket Titanic medförde stor uppståndelse och var snart förstasidesnytt i hela världen. Ubåtar med avancerad kamerateknik sökte igenom vrakplatsen noga och fann att skeppet vid förlisningen hade brutits sönder i två delar, vilka låg på botten med ungefär 500 meters avstånd, separerade av sönderslitna vrakdelar. Ända från dess förlisning och fram till fyndet av vraket hade man haft uppfattningen att skeppet gått till botten i en del. Stäven var djupt nedborrad i bottenslammet och de förmodade hålen i skrovets sida från isberget gick inte att se.

Många forskare, däribland Robert Ballard, är oroade över att besök från turister och andra vrakletare ska påskynda förfallet av vraket. Rapporter från 2010 menade att fartyget är på väg att vittra sönder. Sedan tidigare hade inbucklade tak, svaga däck och en kollapsande akter dokumenterats. En tjugo dagar lång expedition med målet att virtuellt bevara Titanic i dess dåvarande skick och uppskatta hur länge det kan tänkas finnas kvar skickades iväg från Newfoundland. Fotografier och video kommer att användas för att göra en tredimensionell översiktsbild över området. Huvudsakligen är det marina organismer som äter upp skeppet. Mollusker har ätit upp mycket av träet och överlämnat metallen till mikroskopiska bakterier och svampar. Promenaddäcket sönderfördelas långsamt och kan implodera inom två decennier.[127]

Man uppskattar att det kommer dröja ytterligare 50 år innan fartyget helt har sönderfallit till en hög med skrot.[128]

Förändringar inom sjösäkerheten och havspolitiken[redigera | redigera wikitext]

På grund av olyckan med Titanic följde förändringar av internationella sjöregler. Efter de båda sjöförhören kom man även fram till att stora förändringar skulle göras inom sjösäkerheten och havspolitiken. Här nedan följer några av de ändringar som man beslutade om:[78][129][130]

  • Livbåtar ska finnas till samtliga ombord.
  • Radiobevakning ska äga rum dygnet runt. (Californian som var närmast Titanic stängde av sin radio på grund av den intensiva radiotrafiken.)
  • SOS ska gälla som internationell nödsignal. Den ersatte CQD följt av skeppets namnkod (MGY var Titanics).
  • Livbåtsövningar ska genomföras.
  • Internationella ispatrullen bildades två år efter olyckan.
  • Fartygens rutter över Atlanten ändras till att gå i en mer sydlig riktning för att undvika isberg.

Av dessa ändringar gäller samtliga än idag. Ett av de självklaraste beslut som fattades var att livbåtar ska finnas till samtliga ombord. Internationella konventionen beslutade med USA:s regering i och med radiolagen från 1912 att radiobevakning skall bedrivas hela dygnet på skeppen.[131] Värt att notera är att mycket av denna ändring beror på att Californian som var närmast Titanic hade stängt av sin radio, vilket numera inte är tillåtet. Man kom även överens om i den internationella konventionen att avskjutning av röda raketer skall tolkas som en nödsignal. Detta beslut grundas på att de röda raketer som Titanic sköt upp vid förlisningen tolkades av andra närliggande fartyg som festliga fyrverkerier vilket försenade andra fartyg att uppfatta att Titanic var i nöd.[132] Efter katastrofen inrättades vissa konstruktionsändringar på fartyg. Exempelvis utvidgades skroven över deras vattenlinjer för att ge dem dubbla skrov. Skotten höjdes för att göra fartygen ännu vattentätare än vad man ansåg Titanic tidigare var.

Titanic i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Bara två år efter att Titanic sjönk startade första världskriget. Under kriget sänktes flera kända fartyg och när även andra världskriget inleddes hade intresset för Titanic kraftigt minskat.[133] När den amerikanska författaren Walter Lord publicerade sin bok A Night to Remember (1955) fick världen återigen upp ögonen för Titanic, då boken blev en enorm succé. Boken såldes i stora upplagor i stora delar av världen och filmatiserades 1958 med samma titel. År 1955 låg Lords bok på första plats bland de mest sålda böckerna i The New York Times.[134] Titanic blev på nytt uppmärksammad i Sverige efter Estoniakatastrofen 1994 då dessa båda fartygsförlisningar började jämföras. Titanic-katastrofen ledde även till minskad utvandring från Sverige.[135]

Många frågor har ställts om Titanic. Än idag fascinerar katastrofen och det kommer regelbundet nya filmer eller dokumentärer om händelsen och böckerna som har skrivits om Titanic kan räknas i hundratal. På många platser i världen finns, och bildas det nya, föreningar och intressegrupper som behandlar frågor om Titanic och intresset tycks inte avta.

Tidsaxel[redigera | redigera wikitext]

2 april
10 april
11 april
  • 12.30: Titanic anländer till Queenstown på södra Irland för att ta passagerare och post. En 24-årig eldare smiter iland, vilket troligen räddade hans liv.
  • 14.00: Titanic avgår från Queenstown mot slutdestinationen New York med 1322 passagerare och 885 besättningsmän. Sammanlagt befinner sig 2207 personer ombord på Titanic.
14 april
  • 21.00: Utkiken uppmanas i mastkorgen att hålla skarp utkik efter is.
  • 21.30: Fartygets andre styrman Charles Lightoller säger till timmermannen och maskinrummet att ge akt på färskvattensförrådet då det finns risk att det fryser på grund av den sjunkande temperaturen.
  • 23.05: Fartyget Californian varnar för is men avbryts av Titanics telegrafist innan hon rapporterat klart läget.
  • 23.38: Utkiken Frederick Fleet upptäcker ett stort isberg rakt föröver om Titanic.
  • 23.40: Titanic kolliderar med isberget på sin styrbordssida (höger), efter en misslyckad undanmanöver.
15 april
  • 00.05: Besättningen får order om att göra i ordning livbåtarna. Order ges till besättning och passagerare att samlas vid livbåtarna uppe på däck.
  • 00.15: Telegrafisterna på Titanic skickar ut nödsignalen CQD ett antal gånger.
  • 00.20: Matrosernas hytter på E-deck översvämmas av vattenmassor.
  • 00.25: Cunard Lines fartyget Carpathia svarar på nödanropet och vänder med högsta fart (17 knop) mot den sjunkande Titanic.
  • 00.45: Första livbåten, nr 7, firas ned i vattnet.
  • 02.05: Sista livbåten, den hopfällbara D, firas ned.
  • 02.17: Titanic skickar ut sin sista nödsignal.
  • 02.18: Den elektriska belysningen slocknar.
  • 02.20: Titanic sjunker med fören först ned i havet.
  • 04.10: Den första livbåten, nr 2, tas upp av Carpathia.
  • 08.30: Sista båten, nr 12, tas upp.
  • 08.50: Carpathia ger upp hoppet om att hitta fler överlevande och vänder kursen mot New York med 710 överlevande ombord. 1 514 människor har mist livet i en av världens värsta fartygskatastrofer.
18 april
  • Carpathia anländer till New York med överlevande.
19 april–25 maj
  • Sjöförhör angående katastrofen hålls på hotellet Waldorf-Astoria i New York. 82 personer kallas för att vittna.
2 maj–3 juli
  • Sjöförhör angående katastrofen hålls i den brittiska handelskammaren. 96 personer kallas för att vittna.

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar i urval[redigera | redigera wikitext]

Skådespelerskan Dorothy Gibson överlevde förlisningen och medverkade strax därefter i den första filmen om händelsen.

Böcker[redigera | redigera wikitext]

I genomsnitt utkommer en bok om Titanic varje år.[138] En sökning på Bokus ger 288 träffar och på Adlibris 354 träffar.

Dokumentärfilmer i urval[redigera | redigera wikitext]

  • National Geographic: Titanics hemlighet (1987) regisserad av Nicolas Noxon och där Dr Robert Ballard leder sökandet efter Titanic.
  • Ghosts of the Abyss (2001) av James Cameron använder avancerad 3D-teknik.

Musik i urval[redigera | redigera wikitext]

Datorspel[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] ”Maritimequest: RMS Titanic Builder Data” (på engelska). http://www.maritimequest.com/liners/titanic_data.htm. Läst 15 juni 2010. 
  2. ^ [a b c] ”Titanic Home at Atlantic Liners” (på engelska). Atlanticliners.com. http://www.atlanticliners.com/titanic_home.htm. Läst 16 juni 2010. 
  3. ^ ”GSN Global Ship Numbering System : details” (på engelska). Gsn.ncl.ac.uk. http://gsn.ncl.ac.uk/?p=details&officialno=131428. Läst 31 juli 2010. 
  4. ^ Wilson, Timothy (1986). ”Flags of British Ships other than the Royal Navy”. Flags at Sea. London: Her Majesty's Stationery Office. sid. 34. ISBN 0-11-290389-4 
  5. ^ [a b] Staff. ”The Olympic and Titanic” (på engelska). The Times (London) (39596): sid. 4. 
  6. ^ [a b] Beveridge, Bruce; Hall, Steve (2004). ”Ismay's Titans”. Olympic & Titanic. West Conshohocken, PA: Infinity. sid. 1. ISBN 0741419491 
  7. ^ Chirnside, Mark (2004). The Olympic-Class Ships. Stroud, England: Tempus. sid. 43. ISBN 0752428683 
  8. ^ Wetterholm 1988, s. 23
  9. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 50
  10. ^ ”Avresa”. Titanicnorden.com. http://www.titanicnorden.com/ombord.html. Läst 31 december 2010. 
  11. ^ ”"Wireless and the Titanic"”. http://www.westegg.com/inflation/. Läst 22 juni 2011. 
  12. ^ Wetterholm 1988, s. 86
  13. ^ [a b] ”titanicnorden.com Sökord Avresa på webbplatsen”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  14. ^ ”Detailed Description Machinery” (på engelska). http://www.titanicinquiry.org/BOTInq/BOTReport/BOTRepMach.php. Läst 1 januari 2010. 
  15. ^ ”Detailed Description Pumping Arrangements” (på engelska). http://www.titanicinquiry.org/BOTInq/BOTReport/BOTRepPumping.php. Läst 1 januari 2010. 
  16. ^ ”Titanic's life saving appliances” (på engelska). http://www.titanicinquiry.org/BOTInq/BOTReport/BOTRepLSApp.php. Läst 3 januari 2010. 
  17. ^ ”Encyclopedia-titanica.org Sökord history på webbplatsen (på engelska). Encyclopedia-Titanica.org. http://www.encyclopedia-titanica.org/. Läst 13 september 2009. 
  18. ^ ”Encyclopedia-titanica.org Sökord history på webbplatsen (på engelska). http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-search.php?cx=partner-pub-8229361356428053%3A6873164966&cof=FORID%3A10&ie=ISO-8859-1&q=historu&fb_xd_fragment=#0. Läst 16 juni 2010. 
  19. ^ Wetterholm 1988, s. 33
  20. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 35
  21. ^ [a b c] Danielsson, Stefan. ”Fartyget RMS Titanic”. Spogardh.se. http://www.spogardh.se/titanic/titbot.htm. Läst 16 juni 2010. 
  22. ^ Wetterholm 1988, s. 38
  23. ^ Wetterholm 1988, s. 8
  24. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 203
  25. ^ The Titanic -– Crew2012-08-05.
  26. ^ Titanic Passenger and Crew Listings 2012-08-06.
  27. ^ Titanic Crew : Deck Department 2012-08-06.
  28. ^ Titanic - What happened in the Engine and Boiler rooms 2012-08-08.
  29. ^ Titanic Crew : Engineering Department2012-08-08.
  30. ^ ”Titanic - Din släktsaga”. SVT. http://svt.se/2.20732/1.270507/titanic?lid=puff_270540&lpos=lasMer. Läst 16 juni 2010. 
  31. ^ ”Basic Statistics of the Disaster” (på engelska). Encyclopedia-titanica.org. http://www.encyclopedia-titanica.org/basic-statistics-disaster.html. Läst 31 december 2010. 
  32. ^ ”titanicnorden.com Sökord "Norden" på webbplatsen. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  33. ^ ”titanicnorden.com mest kända resenärer. Sökord "avresan" på webbplatsen”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  34. ^ Ballard 1987, s. 14
  35. ^ ”titanicnorden.com Sökord Folket på webbplatsen. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 17 juni 2010. 
  36. ^ Citat från sjöförhöret med Bruce Ismay. http://web.comhem.se/akademin/artikelbiblioteket/artiklar/titanic.htm. Läst 12 augusti 2010. 
  37. ^ ”Titanicnorden.com”. http://www.titanicnorden.com/vrak.html. Läst 21 juli 2009. 
  38. ^ [a b] Abrahamson, Håkan (8 november 2004). ”Kolbrand ny teori om Titanics förlisning”. Ny Teknik. http://www.nyteknik.se/popular_teknik/kaianders/article32982.ece. Läst 21 juli 2009. 
  39. ^ ”Captain Edward John Smith” (på engelska). Encyclopedia-titanica.org. http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-victim/edward-john-smith.html. Läst 16 juni 2010. 
  40. ^ Wetterholm 1988, s. 75
  41. ^ Wetterholm 1988, s. 15
  42. ^ ”titanicnorden.com biljettpris 2:e och 3:e klass: Sökord Avresa på webbplatsen”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  43. ^ ”titanicnorden.com Sökord Avresa på webbplatsen”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  44. ^ [a b c] Ballard 1987, s. 18
  45. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 90
  46. ^ Wetterholm 1988, s. 89
  47. ^ Ballard 1987, s. 19
  48. ^ ”web.comhem.se”. http://web.comhem.se/akademin/artikelbiblioteket/artiklar/titanic.htm. Läst 5 juni 2011. 
  49. ^ [a b] Gustafsson (1991), s. 165
  50. ^ [a b c d e] Gustafsson (1991), s. 166
  51. ^ ”titanicnorden.com Sökord Kollisionen på webbplatsen”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  52. ^ [a b] Ballard 1987, s. 20
  53. ^ Wetterholm 1988, s. 91
  54. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 93
  55. ^ [a b] Ballard 1987, s. 21
  56. ^ Wetterholm 1988, s. 95
  57. ^ Wetterholm 1988, s. 94
  58. ^ [a b] ”Sökord Kollisionen på webbplatsen”. titanicnorden.com. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 5 april 2012. 
  59. ^ [a b] Ballard 1987, s. 24
  60. ^ Wetterholm 1988, s. 101
  61. ^ ”titanicnorden.com Sökord kollisionen på webbplatsen. "Fartyget sjunker".”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  62. ^ Lindström, P O/TT (8 mars 2010). ”Kvinnor och barn först...om tiden räcker till.”. SVT. http://svt.se/2.108068/1.1918852/kvinnor_och_barn_forst?lid=puff_1918902&lpos=bild. Läst 16 juni 2010. 
  63. ^ Wetterholm 1988, s. 102
  64. ^ ”Mr Benjamin Guggenheim” (på engelska). Encyclopedia-titanica.org. http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-victim/benjamin-guggenheim.html. Läst 16 juni 2010. 
  65. ^ ”Mrs Rosalie Ida Straus (née Blun)” (på engelska). Encyclopedia-titanica. http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-victim/ida-straus.html. Läst 16 juni 2010. 
  66. ^ Ballard 1987, s. 26
  67. ^ ”titanicnorden.com Sökord kollisionen på webbplatsen”. http://www.titanicnorden.com/kollision.html. Läst 5 november 2011. 
  68. ^ Ballard 1987, s. 27
  69. ^ ”Mr Thomas Andrews Jr” (på engelska). Encyclopedia-titanica.org. http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-victim/thomas-andrews.html. Läst 16 juni 2010. 
  70. ^ Ballard 1987, s. 28
  71. ^ [a b c] Wetterholm 1988, s. 115
  72. ^ Wetterholm 1988, s. 116
  73. ^ Wetterholm 1988, s. 117
  74. ^ ”titanicnorden.com Sökord "Kollisionen" på webbplatsen. http://www.titanicnorden.com/kollision.html. Läst 20 september 2011. 
  75. ^ ”titanicnorden.com den upp och nedvända livbåten”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  76. ^ Ballard 1987, s. 29
  77. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 118
  78. ^ [a b] ”encyclopedia-titanica.org”. http://www.encyclopedia-titanica.org/. Läst 16 juni 2010. 
  79. ^ ”encyclopedia-titanica.org ship”. http://www.encyclopedia-titanica.org/ship/154/. Läst 16 juni 2010. 
  80. ^ Olga Lundin på encyclopedia-titanica.org
  81. ^ ”The Titanic Casualty Figures” (på engelska). Anesi.com. http://www.anesi.com/titanic.htm. Läst 5 juni 2009. 
  82. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic#CITEREFLord1976
  83. ^ http://www.encyclopedia-titanica.org/basic-statistics-disaster.html
  84. ^ [a b] Gustafsson (1991), s. 166–167
  85. ^ Butler 1998, s. 239.
  86. ^ Lord 1976, s. 197.
  87. ^ Mersey 1912, ss. 110–111.
  88. ^ Eaton & Haas 1994, s. 179.
  89. ^ Howells 1999, s. 94.
  90. ^ TT-AFP. ”Sista Titanic-överlevaren död”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sista-titanic-overlevaren-dod-1.880842. Läst 16 juni 2010. 
  91. ^ Cussler, Clive, Lundwall Sam J. Lyft Titanic!, Norstedt,1977. ISBN 91-1-772192-X. Libris 7152581. Donnelly Judy, The Titanic – Lost ... and Found. 1987. Kuntz Tom, The Titanic Disaster Hearings. The Official Transcripts of the 1912 Senate Investigation. 1998. Thayer Jr John B, The Sinking of the S S Titanic.1940. Encyclopedia-Titanic
  92. ^ Wetterholm 1988, s. 123
  93. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 122
  94. ^ Den stora katastrofen på oceanen: Titanic sjunken! Omkring halfannat tusental människor omkomna”. Dagens Nyheter. 17 april 1912. http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Dagens_Nyheter_12_april_1912.jpg. Läst 16 juni 2010. 
  95. ^ Wetterholm 1988, s. 135
  96. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 136
  97. ^ Mowbray, Jay Henry (1912). "Kapitel 21. The funeral ship and its dead". The sinking of the Titanic (1912). Läst 24 November 2008.
  98. ^ [a b] Wetterholm 1988, s. 137
  99. ^ ”encyclopedia-titanica.org Sidney Leslie Goodwin biography”. http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-victim/sidney-leslie-goodwin.html. Läst 18 juni 2010. 
  100. ^ ”titanicnorden.com Mauritz Ådahl biografi”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 17 juni 2010. 
  101. ^ ”titanicnorden.com John Jacob Astors lik bärgad”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  102. ^ ”Colonel John Jacob Astor” (på engelska). Encyclopedia.org. http://www.encyclopedia-titanica.org/titanic-biography/john-jacob-astor.html. Läst 28 juli 2010. 
  103. ^ ”titaninorden.com bärgade kroppar”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  104. ^ Wetterholm 1988, s. 128
  105. ^ Wetterholm 1988, s. 151
  106. ^ ”Senate Committee Investigates Titanic Disaster” (på engelska). USA:s senat. 14 april 2003. http://www.senate.gov/artandhistory/history/common/generic/News_Titanic.htm. Läst 16 juni 2010. 
  107. ^ ”logoi.com TITANIC - THE SENATORIAL INVESTIGATION” (på engelska). http://www.logoi.com/notes/titanic/senatorial_investigation.html. Läst 26 oktober 2011. 
  108. ^ Wetterholm 1988, s. 156
  109. ^ ”sjöförhör”. http://www.titanicnorden.com. Läst 16 juni 2010. 
  110. ^ Wetterholm 1988, s. 143
  111. ^ Wetterholm 1988, s. 126
  112. ^ Wetterholm 1988, s. 144
  113. ^ Wetterholm 1988, s. 145
  114. ^ Wetterholm 1988, s. 165
  115. ^ ”titanicnorden.com värdesaker som försvann”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 17 juni 2010. 
  116. ^ Wetterholm 1988, s. 127
  117. ^ Wetterholm 1988, s. 124
  118. ^ Mowbray, Jay Henry (1912). "Kapitel 21. The funeral ship and its dead". The sinking of the Titanic (1912). Läst 24 november 2008
  119. ^ ”"Dåliga nitar sänkte Titanic"; Forskning & Framsteg nummer 3/98”. http://www.titanicnorden.com/fakta/nitar.html. Läst 16 juni 2010. 
  120. ^ Wetterholm 1988, s. 43
  121. ^ ”encyclopedia-titanica.org Alexander Carlisle biography”. http://www.encyclopedia-titanica.org/alexander-carlisle-obituary.html. Läst 16 juni 2010. 
  122. ^ Wetterholm 1988, s. 164
  123. ^ Ballard 1987, s. 39
  124. ^ Fakta från fathom.com
  125. ^ ”titanicnorden.com vraket hittas”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  126. ^ [a b] Ballard 1987, s. 40
  127. ^ Handwerk, Brian. ”Titanic Is Falling Apart” (på engelska). National Geographic. http://news.nationalgeographic.com/news/2010/08/100818-titanic-3-d-expedition-shipwreck-science-collapsing/. Läst 22 augusti 2010. 
  128. ^ ”titanicnorden.com Uppskattningsvis 48 år återstår av vraket”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  129. ^ ”ändringar i sjöfarten”. http://www.titanicnorden.com/enter.html. Läst 16 juni 2010. 
  130. ^ Wetterholm 1988, s. 197
  131. ^ Goodman, Mark. ”THE RADIO ACT OF 1927 AS A PRODUCT OF PROGRESSIVISM” (på engelska). Scripps.ohiou.edu. http://www.scripps.ohiou.edu/mediahistory/mhmjour2-2.htm. Läst 16 juni 2010. 
  132. ^ ”TITANIC Tragedy Spawns Wireless Advancements” (på Engelska). marconiusa.org. Arkiverad från originalet den 2009-11-08. http://web.archive.org/web/20091108014601/http://www.marconiusa.org/history/titanic.htm. Läst 16 juni 2010. 
  133. ^ ”Arvet efter Titanic”. Titanicnorden.com. http://www.titanicnorden.com/arv.html. Läst 19 augusti 2010. 
  134. ^ Krebs, Albin (21 maj 2002). ”Walter Lord, Author of Historical Books, Including 'A Night to Remember,' Dies at 84” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/2002/05/21/books/walter-lord-author-of-historical-books-including-a-night-to-remember-dies-at-84.html. Läst 13 augusti 2010. 
  135. ^ ”Arvet efter Titanic”. Titanicnorden.com. http://www.titanicnorden.com/arv.html. Läst 22 oktober 2011. 
  136. ^ ”Titanics undergång (1958)” (på engelska). Internet Movie Database. http://www.imdb.com/title/tt0051994/. Läst 16 juni 2010. 
  137. ^ ”Titanic (TV 1996)” (på engelska). Internet Movie Database. http://www.imdb.com/title/tt0115392/. Läst 31 december 2010. 
  138. ^ http://www.titanicnorden.com/bocker.html

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ballard, Robert D (2004). ”Varför försvinner Titanic?”. National Geographic, svensk upplaga (nr. 14): sid. s. 46-58. 
  • Christensen, Else (2009). ”Titanic - ett tekniskt underverk”. Världens historia (nr. 5): sid. s. 14-23. 
  • Thelander, Joakim (2008). ”Titanic : lyxkryssaren som försvann i Atlantens djup”. Allt om historia (nr. 9): sid. 22-29. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]