Wisła-Oder-offensiven

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wisła-Oder-offensiven
Del av östfronten under andra världskriget
Lodz liberation2.jpg
En sovjetisk ISU-122 bandkanon i den befriade Łódź.
Ägde rum 12 januari – 2 februari 1945
Plats Centrala Polen och östra Tyskland
Resultat Avgörande sovjetisk-polsk seger
Stridande
 Tyskland  Sovjetunionen
Polen Polen
Befälhavare/ledare
Nazityskland Ferdinand Schörner
Nazityskland Josef Harpe (Armégrupp A)
Sovjetunionen Georgij Zjukov (1:a vitryska fronten)
Sovjetunionen Ivan Konev (1:a ukrainska fronten)
Styrka
450 000[1] 2 203 600[2]
Förluster
Okända förluster i döda och sårade
150 000 krigsfångar[3]
43 476 döda eller saknade
150 715 skadade och sjuka[2]
Sovjetisk framryckning från 1 januari till 11 maj 1945:
  till 30 mars 1945
  till 11 maj 1945

Wisła-Oder-offensiven (annat namn: Weichsel-Oder-offensiven) var den omfattande militära offensiv mot Tredje riket som Röda armén genomförde på östfronten under andra världskriget med början den 12 januari 1945. Offensiven syftade främst till att befria Polen och erövra nordöstra Tyskland och skapa förutsättningar att slutgiltigt besegra Nazityskland.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter stora sovjetiska framgångar sommaren 1944, då tyskarnas Armégrupp Mitte i Vitryssland i grunden besegrats, hade det centrala frontavsnittet på östfronten stått i stort sett stilla från slutet av augusti. Delvis berodde det på att Röda armén hade fått problem med underhållet efter att det centrala frontavsnittet flyttats 700 km västerut på bara sex veckor. Däremot hade de sovjetiska offensiverna fortsatt i söder där Rumänien tvingats byta sida och Jugoslavien befriats från tysk ockupation.

I slutet av augusti 1944 stod de sovjetiska styrkorna strax utanför Polens huvudstad Warszawa men ingrep inte för att hjälpa de polska upprorsmännen under Warszawaupproret. Därför kunde tyskarna till slut krossa upproret och en efterföljande tysk terror krävde uppemot 250 000 liv.

Under hösten och tidiga vintern 1944 var det förhållandevis lugnt på det centrala frontavsnittet, vilket motsvarade Polen och Slovakien. Vid det här läget hade Röda armén och det sovjetiska flygvapnet nått en stor numerär överlägsenhet gentemot tyskarna och man genomförde en uppladdning inför den kommande offensiven. Adolf Hitler vägrade tro på underrättelseuppgifterna årsskiftet 1944–1945 som talade om en sovjetisk överlägsenhet på nästan 10:1 i manskap. Även vad gäller stridsvagnar, artilleripjäser med mera var det sovjetiska övertaget mycket stort. Delvis berodde den stora sovjetiska överlägsenheten på att tyskarna koncentrerat sina slagkraftigaste förband på västfronten inför Ardenneroffensiven.

Offensivens förlopp[redigera | redigera wikitext]

Soldaterna ur 1:a polska armén under militärparad i den befriade Warszawa 19 januari 1945.

Offensiven inleddes med stor kraft 12 januari 1945 under ledning av marskalkerna Georgij Zjukov, Ivan Konev och Konstantin Rokossovskij. Röda armén anföll utmed hela östfronten med totalt 6-7 miljoner man, det vill säga åtminstone dubbelt så många som Wehrmacht använt knappt 3,5 år tidigare i operation Barbarossa. Den främsta kraften koncentrerades på frontavsnittet i Polen där två miljoner man anföll på ett 300 km brett område. Den tyska frontlinjen utsattes för ett kraftigt sovjetiskt artilleribombardemang innan det sovjetiska infanteriet och pansaret gick till anfall. Warszawa befriades redan 17 januari. Den polska huvudstaden var då så gott som totalförstörd sedan Hitler efter upproret 1944 gett order om att staden skulle jämnas med marken.

Inom några veckor hade Röda armén nått fram till floden Oder och befann sig då bara 70 km från Berlin. Den snabba framryckningen ledde nu åter till underhållsproblem, brist på flygunderstöd samt risken av tyska motanfall från Pommern, Schlesien och Ostpreussen. Att Röda armén så här sent under kriget stannade upp visar att de fortfarande hade stor respekt för Wehrmachts förmåga att gå till snabba motanfall.

Även om de sovjetiska tätförbanden var nära den tyska huvudstaden visste man att slutstriden om Berlin skulle bli intensiv och blodig. De närmaste månaderna lades därför stora resurser på att utmed Oder bygga en offensiv styrka som skulle vara tillräckligt stark för att erövra Berlin. Beslutet att stanna upp var inte okontroversiellt. Efter kriget pågick en sovjetisk militärdebatt om beslutet var rätt eller om man borde ha tagit risken att anfalla Berlin tidigare.

Sovjetiska stridsvagnar under Wisła-Oder-offensiven.

När offensiven stannade upp vid Oder vände sig stora styrkor istället norrut och anföll de tyska ställningarna utmed Östersjökusten och de resterande motståndsfickorna i Ostpreussen. De underlägsna tyska styrkorna bjöd på hårt motstånd men kunde i det långa loppet inte stå emot övermakten. I mitten av april var samtliga motståndsfickor intagna. Hårdaste motståndet bjöd försvararna i Ostpreussens huvudort Köningsberg där de inneslutna tyska styrkorna stoppade flera sovjetiska försök att inta staden innan man till slut kapitulerade i mitten av april. Att det tog så lång tid att erövra Königsberg och försvarsställningar runt om staden berodde på att Hitler hade valt ut strategiska städer som fästningar. Till dem hörde Königsberg på grund av det strategiska läget vid Östersjön. Längre söderut erövrades Ungern i mars och i mitten av april var större delen av Österrike i sovjetiska händer. Slutanfallet mot Berlin inleddes 16 april 1945, två månader efter att Wisła-Oder-offensiven avslutades.

Övergrepp mot civila[redigera | redigera wikitext]

När Röda armén invaderade de östra delarna av det egentliga Tyskland utlöstes en omfattande tysk civil flyktingström, bland annat beroende på sovjetiska övergrepp mot civilbefolkningen i Ostpreussen och östra Tyskland. De sovjetiska soldaterna var fyllda av hämndbegär och civilbefolkningen behandlades därefter. Massakrer, våldtäkter och plundring förekom ofta i de östra delarna av Tyskland vintern och våren 1945. Dessa händelser har beskrivits i boken Stalins hämnd. Röda armén i Tyskland 1944-1945 (2002) av den svenske journalisten Niklas Sennerteg.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Duffy, s. 51, 59.
  2. ^ [a b] Glantz (1995), s. 300.
  3. ^ ”Висло-Одерская операция 1945” (på ryska). http://slovari.yandex.ru/%D0%B2%D0%B8%D1%81%D0%BB%D0%BE-%D0%BE%D0%B4%D0%B5%D1%80%D1%81%D0%BA%D0%B0%D1%8F%20%D0%BE%D0%BF%D0%B5%D1%80%D0%B0%D1%86%D0%B8%D1%8F/%D0%91%D0%A1%D0%AD/%D0%92%D0%B8%D1%81%D0%BB%D0%BE-%D0%9E%D0%B4%D0%B5%D1%80%D1%81%D0%BA%D0%B0%D1%8F%20%D0%BE%D0%BF%D0%B5%D1%80%D0%B0%D1%86%D0%B8%D1%8F%201945/. Läst 30 december 2012. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Duffy, Christopher (1991). Red Storm on the Reich: The Soviet March on Germany, 1945. Routledge. ISBN 0-415-22829-8 
  • Glantz, David M.; Jonathan House (1995). When Titans Clashed: How the Red Army Stopped Hitler. Lawrence, Kansas: University Press of Kansas. ISBN 0-7006-0899-0