Beryllium

litium - beryllium - bor Be Mg    Periodiska systemet
Allmänt
Namn, kemiskt tecken, nummer	beryllium, Be, 4
Ämnesklass	alkaliska jordartsmetaller
Grupp, period, block	2, 2, s
Densitet	1848 kg/m3 (273 K)
Hårdhet	5,5
Utseende	silvrigt vit-grå metallisk
Atomens egenskaper
Atommassa	9,01218 u
Atomradie (beräknad)	112 pm
Kovalent radie	90 pm
Elektronkonfiguration	[He]2s2
e− per skal	2,2
Oxidationstillstånd (oxid)	2, (amfoterisk)
Kristallstruktur	hexagonal
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd	fast
Magnetiska egenskaper	diamagnetisk
Smältpunkt	1551,15 K (1278 °C)
Kokpunkt	3243,15 K (2970 °C)
Molvolym	4,85 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme	292,40 kJ/mol
Smältvärme	12,20 kJ/mol
Ångtryck	4180 Pa
Ljudhastighet	13000 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet	1,57 (Paulingskalan)
Värmekapacitet	1825 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga	31,3·106 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga	201 W/(m·K)
1a jonisationspotential	899,5 kJ/mol
2a jonisationspotential	1757,1 kJ/mol
3e jonisationspotential	14848,7 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop Förekomst Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod. 7Be syntetisk 53,12 dagar ε 0,862 7Li 8Be syntetisk 67 as α 0,4941 4He 9Be 100 % 9Be, stabil isotop med 5 neutron(er) 10Be spår 1,51·106år β- 0,556 10B
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Beryllium är ett grundämne som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. Dess kemiska egenskaper avviker dock en del från de övriga alkaliska jordartsmetallerna, så att den i vissa avseenden påminner om aluminium. Beryllium är ett tämligen ovanligt grundämne, men koncentreras i vissa mineraler, speciellt beryll (genomsnittsformel Be₃Al₂(SiO₃)₆), vilket är både en ädelsten och råvara till berylliumframställning. Som ädelsten kallas beryllen smaragd när den är grön och akvamarin när den är blekt blågrön. Även gula, rosafärgade och violetta varianter av beryll förekommer sällsynt. Färgen kommer av föroreningar i stenen. Beryllium har atomnummer 4.

Historia

Beryllium identifierades som element (upptäcktes) av fransmannen Louis Vauquelin 1798. Berylliummetall framställdes för första gången 1828 dels av Friedrich Wöhler och oberoende av Antoine Bussy, vilka framställde den genom att reducera klorid (BeCl₂) med hjälp av kalium.

Egenskaper

Till skillnad mot alkalimetaller och de flesta alkaliska jordartsmetaller, är beryllium så pass svårjoniserat att det inte ger någon färg när det bränns i låga.

Framställning

Vid framställning av berylliummetall omvandlar man beryllen till berylliumhydroxid (Be(OH)₂) med någon metod, exempelvis urlakning med svavelsyra (H₂SO₄) och kokning med natriumhydroxid (NaOH). Berylliumhydroxiden omvandlas till klorid och reduceras sedan med magnesium, varvid man får oren berylliummetall som sedan renas.

Gruvor i Sverige

Kolsva fältspatsgruva, 12 km norr om Köping, var Sveriges största gruva för brytning av berylliummineral. Mellan 1890 och 1940 bröt där 25 ton mineral med beryllium i. Detta gör gruvan till den största fyndigheten i Sverige och förmodligen i Europa.^{[källa behövs]}

Användning

Berylliummetall används i metallegeringar för att få lättmetall, till exempel legerat med koppar. Vidare används metallen till fönster i röntgenrör och som moderatormaterial och för kapsling i kärnreaktorer.

Se även

• Berylliumbrons

Referenser

Tryckta källor

• Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. sid. 30-31. ISBN 91-34-50893-7