Beryllium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Beryllium
Be-TableImage.png
Tecken
Be
Atomnr.
4
Grupp
2
Period
2
Block
s
Allmänt
Ämnesklass alkaliska jordartsmetaller
Densitet 1848 kg/m3 (273 K)
Hårdhet 5,5
Utseende silvrigt vit-grå metallisk
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 9,01218 u
Atomradie (beräknad) 112 pm
Kovalent radie 90 pm
Elektronkonfiguration [He]2s2
e per skal 2,2
Oxidationstillstånd (O) 2, (amfoterisk)
Kristallstruktur hexagonal
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd fast
Magnetiska egenskaper diamagnetisk
Smältpunkt 1551,15 K (1278 °C)
Kokpunkt 3243,15 K (2970 °C)
Molvolym 4,85 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 292,40 kJ/mol
Smältvärme 12,20 kJ/mol
Ångtryck 4180 Pa
Ljudhastighet 13000 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet 1,57 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 1825 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga 31,3·106 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga 201 W/(m·K)
1a jonisationspotential 899,5 kJ/mol
2a jonisationspotential 1757,1 kJ/mol
3e jonisationspotential 14848,7 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
7Be syntetisk 53,12 dagar ε 0,862 7Li
8Be syntetisk 67 as α 0,4941 4He
9Be 100 % 9Be, stabil isotop med 5 neutroner
10Be spår 1,51·106år β- 0,556 10B
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Beryllium är ett grundämne som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. Dess kemiska egenskaper avviker dock en del från de övriga alkaliska jordartsmetallerna, så att den i vissa avseenden påminner om aluminium. Beryllium är ett tämligen ovanligt grundämne, men koncentreras i vissa mineral, speciellt beryll (genomsnittsformel Be3Al2(SiO3)6), vilket är både en ädelsten och råvara till berylliumframställning. Som ädelsten kallas beryllen smaragd när den är grön och akvamarin när den är blekt blågrön. Även gula, rosafärgade och violetta varianter av beryll förekommer sällsynt. Färgen kommer av föroreningar i stenen. Beryllium har atomnummer 4.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Beryllium identifierades som element (upptäcktes) av fransmannen Louis Vauquelin 1798[1]. Berylliummetall framställdes för första gången 1828 dels av Friedrich Wöhler och oberoende av Antoine Bussy, vilka framställde den genom att reducera klorid (BeCl2) med hjälp av kalium.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad mot alkalimetaller och de flesta alkaliska jordartsmetaller, är beryllium så pass svårjoniserat att det inte ger någon färg när det bränns i låga.

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Vid framställning av berylliummetall omvandlar man beryllen till berylliumhydroxid (Be(OH)2) med någon metod, exempelvis urlakning med svavelsyra (H2SO4) och kokning med natriumhydroxid (NaOH). Berylliumhydroxiden omvandlas till klorid och reduceras sedan med magnesium, varvid man får oren berylliummetall som sedan renas.

Gruvor i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kolsva fältspatsgruva, 12 km norr om Köping, var Sveriges största gruva för brytning av berylliummineral[2]. Mellan 1890 och 1940 bröt där 25 ton mineral med beryllium i. Detta gör gruvan till den största fyndigheten i Sverige och förmodligen i Europa.[källa behövs]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Berylliummetall används i metallegeringar för att få lättmetall, till exempel legerat med koppar. Vidare används metallen till fönster i röntgenrör och som moderatormaterial och för kapsling i kärnreaktorer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Beryllium i NE.se. Läst 2011-11-22.
  2. ^ ”RAÄ-nummer Kolsva 250:1”. Riksantikvarieämbetet. 1990-03-06. http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10229602500001. Läst 2013-04-05. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. Sid. 30-31. ISBN 91-34-50893-7