| Beryllium |
 |
|
|
| Allmänt |
| Ämnesklass |
alkaliska jordartsmetaller |
| Densitet |
1848 kg/m3 (273 K) |
| Hårdhet |
5,5 |
| Utseende |
silvrigt vit-grå metallisk |
|
|
| Atomens egenskaper |
| Atommassa |
9,01218 u |
| Atomradie (beräknad) |
112 pm |
| Kovalent radie |
90 pm |
| Elektronkonfiguration |
[He]2s2 |
| e– per skal |
2,2 |
| Oxidationstillstånd (O) |
2, (amfoterisk) |
| Kristallstruktur |
hexagonal |
| Ämnets fysiska egenskaper |
| Aggregationstillstånd |
fast |
| Magnetiska egenskaper |
diamagnetisk |
| Smältpunkt |
1551,15 K (1278 °C) |
| Kokpunkt |
3243,15 K (2970 °C) |
| Molvolym |
4,85 ·10-6 m3/mol |
| Ångbildningsvärme |
292,40 kJ/mol |
| Smältvärme |
12,20 kJ/mol |
| Ångtryck |
4180 Pa |
| Ljudhastighet |
13000 m/s vid 293,15 K |
| Diverse |
| Elektronegativitet |
1,57 (Paulingskalan) |
| Värmekapacitet |
1825 J/(kg·K) |
| Elektrisk ledningsförmåga |
31,3·106 S/m (Ω−1·m−1) |
| Värmeledningsförmåga |
201 W/(m·K) |
| 1a jonisationspotential |
899,5 kJ/mol |
| 2a jonisationspotential |
1757,1 kJ/mol |
| 3e jonisationspotential |
14848,7 kJ/mol |
| Stabilaste isotoper |
|
|
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits. |
Beryllium är ett grundämne som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. Dess kemiska egenskaper avviker dock en del från de övriga alkaliska jordartsmetallerna, så att den i vissa avseenden påminner om aluminium. Beryllium är ett tämligen ovanligt grundämne, men koncentreras i vissa mineraler, speciellt beryll (genomsnittsformel Be3Al2(SiO3)6), vilket är både en ädelsten och råvara till berylliumframställning. Som ädelsten kallas beryllen smaragd när den är grön och akvamarin när den är blekt blågrön. Även gula, rosafärgade och violetta varianter av beryll förekommer sällsynt. Färgen kommer av föroreningar i stenen. Beryllium har atomnummer 4.
Beryllium identifierades som element (upptäcktes) av fransmannen Louis Vauquelin 1798[1]. Berylliummetall framställdes för första gången 1828 dels av Friedrich Wöhler och oberoende av Antoine Bussy, vilka framställde den genom att reducera klorid (BeCl2) med hjälp av kalium.
Till skillnad mot alkalimetaller och de flesta alkaliska jordartsmetaller, är beryllium så pass svårjoniserat att det inte ger någon färg när det bränns i låga.
Vid framställning av berylliummetall omvandlar man beryllen till berylliumhydroxid (Be(OH)2) med någon metod, exempelvis urlakning med svavelsyra (H2SO4) och kokning med natriumhydroxid (NaOH). Berylliumhydroxiden omvandlas till klorid och reduceras sedan med magnesium, varvid man får oren berylliummetall som sedan renas.
Gruvor i Sverige [redigera]
Kolsva fältspatsgruva, 12 km norr om Köping, var Sveriges största gruva för brytning av berylliummineral[2]. Mellan 1890 och 1940 bröt där 25 ton mineral med beryllium i. Detta gör gruvan till den största fyndigheten i Sverige och förmodligen i Europa.[källa behövs]
Berylliummetall används i metallegeringar för att få lättmetall, till exempel legerat med koppar. Vidare används metallen till fönster i röntgenrör och som moderatormaterial och för kapsling i kärnreaktorer.
- ^ Beryllium i NE.se. Läst 2011-11-22.
- ^ ”RAÄ-nummer Kolsva 250:1”. Riksantikvarieämbetet. 1990-03-06. http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10229602500001. Läst 2013-04-05.
Tryckta källor [redigera]
- Sherwood, Martin (1990). Kemin, Grundämnen & föreningar. Bonniers. Sid. 30-31. ISBN 91-34-50893-7
