Jod

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För den hebreiska bokstaven, se Yod.
Jod
I-TableImage.png
Tecken
I
Atomnr.
53
Grupp
17
Period
5
Block
p
Allmänt
Ämnesklass halogen
Densitet 4940 kg/m3 (273 K)
Utseende mörk-violett
glänsande
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 126,90447 u
Atomradie (beräknad) 140 (115) pm
Kovalent radie 133 pm
van der Waalsradie 198 pm
Elektronkonfiguration [Kr]4d105s25p5
e per skal 2, 8, 18, 18, 7
Oxidationstillstånd (O) ±1,5,7 (starkt sur)
Kristallstruktur ortorombisk
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd fast
Magnetiska egenskaper icke-magnetisk
Smältpunkt 386,85 K (114 °C)
Kokpunkt 457,4 K (184 °C)
Molvolym 25,72 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 10,752 kJ/mol
Smältvärme 7,824 kJ/mol
Diverse
Elektronegativitet 2,66 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 145 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga 8,0×10-8 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga 0,449 W/(m·K)
1a jonisationspotential 1008,4 kJ/mol
2a jonisationspotential 1845,9 kJ/mol
3e jonisationspotential 3180 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
127I 100 % 127I, stabil isotop med 74 neutroner
129I syntetisk 1,5×107 år β- 0,194 129Xe
131I syntetisk 8,0207 dagar β- 0,971 131Xe
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Jod är ett icke-metalliskt grundämne som tillhör gruppen halogener. Jod är dock det minst reaktiva grundämnet i denna grupp.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Jod upptäcktes av Bernard Courtois år 1811 i tångaska, som användes för utvinning av natriumkarbonat. Joseph Louis Gay-Lussac, som fick ta del av provet, konstaterade att det troligen var fråga om ett nytt grundämne och kallade det iode (grek. iodes, violfärgad). Ampère gav i november 1813 ett prov av ämnet till Humphry Davy, som fastslog att det var ett grundämne likande klor och framställde en rad jodföreningar, t. ex. kaliumjodat och fosfoniumjodid, och föreslog namnet iodine. Både Guy-Lussac och Davy publicerade sina resultat 1814, och en strid bröt ut om vem som hade upptäckt jod först. [1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Jod bildar stålgrå, glänsande kristaller uppbyggda av I2-molekyler, som vid upphettning sublimerar och bildar en violett ånga. Vid ca 1 000 °C bildas fria jodatomer. Jod löser sig något i vatten samt i alkohol med gulbrun färg. [1]

Jod reagerar med koncentrerad ammoniak varvid kvävetrijodid bildas, ett svartbrunt, kristallint, mycket stötkänsligt ämne. Vid minsta mekaniska påverkan exploderar kvävetrijodidkristaller under bildandet av kvävgas och gasformigt jod.

Medicinska effekter[redigera | redigera wikitext]

Alkaliejodider till exempel KI, är antiseptiska och så kallad jodlösning (en brun vätska) finns på apotek för tvättbehandling av sår.

Jod når kroppen i formen Na+/I-. Jodiden katalyseras av tyreoperoxidas till jod i sköldkörteln. Jod är nödvändigt för syntes av sköldkörtelhormonerna, som bland annat reglerar ämnesomsättningen i kroppen. För lågt dagligt intag av jod kan orsaka symptom som struma. I Sverige är risken för jodbrist ganska liten. Hos barn kan brist medföra hämmad tillväxt och hämmad mental utveckling, kretinism.

För stort intag av jod kan ge Jod-Basedows sjukdom eller Wolff-Chaikoffs sjukdom, vilka kan misstas för giftstruma respektive hypotyreos. Hypotyroida tillstånd kan uppstå av jodbrist.

Rekommenderat dagligt intag är för barn 40-120 μg samt för män och kvinnor 150 μg (gravida/ammande 175/200 μg). Se vidare RDI-tabell. De största jod-källorna i maten är jodberikat salt, fisk och skaldjur. Måttliga källor är mejeriprodukter och ägg. Även alger är en rik jodkälla.

131I är en klyvningsprodukt i kärnreaktorer. Isotopen har en halveringstid på 8 dagar. Vid Tjernobylolyckan och vid haveriet i Fukushima I delade myndigheterna ut tabletter med stabilt jod för att förhindra att den radioaktiva isotopen skulle upptas i sköldkörteln. I sjukvården kallas 131I för radiojod och används för strålbehandling av giftstruma.

Förekomst och framställning[redigera | redigera wikitext]

Jod förekommer i havsvatten (0,05 ppm) och i berggrunden (0,5 ppm). Det utvinns i ren form genom oxidation av jodidlösningar med klor och renas genom sublimering. [1]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Jod används vid tillverkning av organiska jodföreningar, och används som desinfektionsmedel. Kaliumjodid används som tillsats till salt för att motverka struma, och silverjodid används i svartvit fotografisk film. Vidare har jod och dess föreningar stor användning inom organisk syntes.[1]

Jod används även i halogenlampor där det reagera med volfram vid lindrig upphettning och under bildning av en flyktig jodid löser upp den volframmetall som avdunstar från glödtråden och avsätts på lampglaset. Volframjodiden sönderdelas vid hög temperatur och avsätter åter volfram på den heta glödtråden, vilket gör att lampans livslängd förlängs avsevärt. [1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Se även[redigera | redigera wikitext]