Yttrium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Yttrium
Y-TableImage.png
Tecken
Y
Atomnr.
39
Grupp
3
Period
5
Block
d
Allmänt
Ämnesklass övergångsmetaller
Densitet 4472 kg/m3 (273 K)
Utseende Silvrigt vit
Utseende
Atomens egenskaper
Atommassa 88,90585 u
Atomradie (beräknad) 180 (212) pm
Kovalent radie 162 pm
Elektronkonfiguration [Kr]4d15s2
e per skal 2, 8, 18, 9, 2
Oxidationstillstånd (O) 3 (svag bas)
Kristallstruktur hexagonal
Ämnets fysiska egenskaper
Aggregationstillstånd fast
Smältpunkt 1799 K (1526 °C)
Kokpunkt 3609 K (3336 °C)
Molvolym 19,88 ·10-6 m3/mol
Ångbildningsvärme 363 kJ/mol
Smältvärme 11,4 kJ/mol
Ångtryck 15,31 Pa vid 1799 K
Ljudhastighet 3300 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet 1,22 (Paulingskalan)
Värmekapacitet 300 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga 1,66 106 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga 17,2 W/(m·K)
1a jonisationspotential 600 kJ/mol
2a jonisationspotential 1180 kJ/mol
3e jonisationspotential 1980 kJ/mol
4e jonisationspotential 5847 kJ/mol
5e jonisationspotential 7430 kJ/mol
6e jonisationspotential 8970 kJ/mol
7e jonisationspotential 11190 kJ/mol
8e jonisationspotential 12450 kJ/mol
9e jonisationspotential 14110 kJ/mol
10e jonisationspotential 18400 kJ/mol
Stabilaste isotoper
Isotop F % Halv.tid Typ Energi (MeV) Prod.
89Y 100 % 89Y, stabil isotop med 50 neutroner
SI-enheter & STP används om ej annat angivits.

Yttrium är ett grundämne, som räknas till de sällsynta jordartsmetallerna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Yttrium upptäcktes först i ett mineral av Johan Gadolin år 1794. Det då nya mineralet hade funnits av amatörgeologen löjtnant Carl Axel Arrhenius, verksam vid Vaxholms garnison, i Ytterby gruvaResarö vid Vaxholm i Stockholms skärgård och kallades först av Johan Gadolin för yttria eller ytterjord. Senare gavs mineralet namnet gadolinit till minne av Johan Gadolin, men det har också kallats ytterbit och ytterit. Gadolinit har visats ha sammansättningen Be2FeY2Si2O10. Johan Gadolin brukar härigenom anses vara den som upptäckte grundämnet yttrium.

År 1828 lyckades Friedrich Wöhler att separera yttrium som metall i oren form. Senare kom Carl Gustaf Mosander att ägna sig åt de sällsynta jordarterna och han lyckades isolera yttriumoxid från två andra oxider, erbium- och terbiumoxid ca 1843.

Grundämnet yttrium fick också - liksom flera andra grundämnen bland de sällsynta jordartsmetallerna - sitt namn efter Ytterby gruva.

Yttrium är Upplands landskapsgrundämne.

Förekomst och framställning[redigera | redigera wikitext]

Den beräknade halten av yttrium i jordskorpan är 28 - 31 ppm. Yttrium förekommer aldrig i fri form i naturen utan finns i lantanoidmineral, som t. ex. xenotim, fergusonit, samarskit, yttrialit och gadolinit. Metallen kan framställas genom reduktion av yttriumklorid. [1]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Yttriumföreningar ingår i specialglas och som lysämne i färg-TV-rör, där de ger upphov till rött ljus. Blandoxider med innehåll av yttrium används i högtemperatursupraledare och lasrar. Yttriumoxid har även använts i glödstrumpor. [1]

Litteraturreferenser[redigera | redigera wikitext]

  • F. Wöhler: "Sur le Glucinium et l'Yttrium", Ann. chim. phys., [2], 39 (1828) 77-84.
  • M. E. Weeks, revised by H. M. Leicester: Discovery of the Elements, 7th Ed, Journal of Chemical Education, 1968.
  • T. I. Williams, editor: A Biographical Dictionary of Scientists, Adam & Charles Black, London, 1969.
  1. ^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011

Se även[redigera | redigera wikitext]