Europaväg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
E4 Swedish road sign.svg

Europavägar är ett vägnät som förbinder Europas länder. Europavägar numreras med ett E följt av ett ett- till tresiffrigt tal. FN:s ekonomiska kommission för Europa är ansvarig myndighet för numreringen av europavägarna.

Se även Lista över europavägar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1950 antogs den första resolutionen om Europavägar av FN:s ekonomiska kommission för Europa. Den infördes cirka år 1962 i Sverige i samband med en stor reformering av nummersystemet. På motsvarande sätt införde man i Norge 1965 europavägar i samband med en stor reform. Dessa två länder inkorporerade europavägarna i sitt nationella system så att de i allmänhet inte hade andra nummer. I Belgien och Jugoslavien valde man att inte skylta nationella vägnummer längs europavägarna. I Östtyskland skyltades motorvägar med bara europavägnummer eftersom de inte hade några nationella nummer. I stort sett alla övriga länder skyltades europavägar parallellt med nationella vägnummer, inklusive i Danmark och Finland. I Storbritannien och Irland skyltades inga europavägar alls.

1975 antogs en ny internationell överenskommelse.[1] Det nya systemet innebar omnumrering av nästan alla Europavägar. Det gjordes bland annat för att få fler europavägar. För detta användes en logisk princip för numreringen, hämtad från USA:s vägsystem och Tyskland:s motorvägar nummer 1–9. Detta infördes i många länder 1985. Danmark och Finland införde förändringen cirka 1990 såsom den var skriven, samtidigt som Danmark gjorde en stor reform av sitt nummernät och då införde europavägsnummer som enda nummer längs de vägarna.

Sverige, Finland och Norge tog fram ett förslag till ändring av 1975 års överenskommelse som innebar att E 4 och E 6 skulle behålla sina nummer i stället för E 55 respektive E 47. Anledningen var att vägnumren redan hade blivit väletablerade, och att kostnaden för omskyltning skulle bli hög.[2] Förslaget accepterades av de andra länderna och i denna form godkändes det nya systemet av Sveriges riksdag den 7 maj 1992.

Omfattning[redigera | redigera wikitext]

Nätet av europavägar.

1975 års överenskommelse har ännu inte införts av alla europeiska länder. Följande länder deltog per den 25 maj 2006: Azerbajdzjan, Belgien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Georgien, Grekland, Italien, Kazakstan, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Moldavien, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Serbien, Montenegro, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland, Österrike. Armenien och Albanien gick med under sommaren 2006.[3].

Utanför stod alltså Cypern, Irland, Island, Malta, Storbritannien samt mikrostaterna.

Utvidgningar[redigera | redigera wikitext]

Utvidgningar av nätet har gjorts efter 1992.

Norra Europa
  • E 67 Warszawa–Helsingfors 1990-talet.
  • E 134 och E 136 lades till i Norge 2000.
  • E 8 förlängdes i Finland 2002.
  • E 263, E 264 och E 265 lades till i Baltikum 2004–2010.
  • E 45 förlängdes i Sverige 2006 (skyltad 2007).
  • E 16 förlängdes i Sverige och Norge 2011 (skyltad 2012).
Östra Europa

I resten av Europa har några enstaka ändringar gjorts efter 1992.

Numrering[redigera | redigera wikitext]

Det finns tre typer av europavägar:

  1. referensvägar (engelska: reference roads),
  2. mellanvägar (intermediate roads) och
  3. anslutningsvägar (branch, link and connecting roads).

Grundprinciperna i numreringen är att vägar i nord–sydlig riktning numreras med udda tal och öst–västliga vägar numreras med jämna tal. Numreringen för vägarna börjar i norr respektive väster. I princip ligger de i nummerordning, udda och jämna i var sin serie.

Referensvägar[redigera | redigera wikitext]

För att få struktur i numreringen har FN:s ekonomiska kommission för Europa angett ett antal referenspunkter. Dessa referenspunkter kan vara större städer, gränsövergångar eller knutpunkter för vägar. Mellan dessa referenspunkter går 28 referensvägar, 10 + 9 nord–sydliga och 9 öst–västliga, normalt långa och gående tvärs genom Europa.

Det finns två sätt att numrera dem. De egentliga referensvägarna har tvåsiffriga nummer och de nord–sydliga slutar alltid med siffran 5 och de öst–västliga med siffran 0. Dessutom finns nio nord–sydliga referensvägar öster om E95, som har tresiffriga nummer: E 101, E 105, E 115, E 117, E 119, E 121, E 123, E 125 samt E 127. De lades till 1999–2002. Det finns inte några tresiffriga öst–västliga referensvägar.

Mellanvägar[redigera | redigera wikitext]

Övriga europavägar som går i nord–sydlig respektive öst–västlig riktning kallas mellanvägar. Dessa har också tvåsiffriga nummer och jämna tal anger öst–västliga vägar och udda tal nord–sydliga vägar. Numreringen följer referensvägarnas numrering så att vägarna E 12, E 14, E 16 och E 18 har ett läge (i nummerordning) som ligger mellan de två referensvägarna E 10 och E 20. Dessa vägar är oftast inte lika långa som referensvägarna.

Anslutningsvägar[redigera | redigera wikitext]

Anslutningsvägar är europavägar som går mellan två europavägar, referensvägar eller mellanvägar. De är normalt ganska korta (50–500 kilometer), några är litet längre. Dessa vägar numreras med tresiffriga nummer där den första siffran är densamma som närmsta referensvägen norr om aktuell väg och andra siffran är den samma som närmsta referensväg väster om aktuell väg. Anslutningsvägar öster om E 101 (i praktiken endast vägar öster om E 115) har inte detta system utan istället tresiffriga nummer som börjar med 0. Det finns anslutningsvägar som börjar på 1, men de har jämna nummer (E 134 och E 136). Udda tresiffriga nummer som börjar med 1 är referensvägar.

Oregelbundenheter[redigera | redigera wikitext]

Europavägarna anger inte alltid närmsta eller bästa väg mellan två orter, utan är enbart ett numreringssytem för internationella vägar.

I norra Europa (Sverige, Polen, Estland, Finland, Lettland och Litauen) finns ett antal oregelbundenheter i Europavägsnumreringen – sträckningar där man frångått principen om numrens nord–sydliga och väst–östliga ordning. Det är vägarna E 4, E 6, E 8, E 12, E 63, E 67, E 75 och E 77. I Tyskland och Belgien är inte E 42, E 44, E 46 samt E 49 och E 51 i helt rätt ordning. I Sydeuropa går E 62 för långt söderut och så går E 82 på fel sida om E 80.

Skälen till oregelbundenheterna är mestadels (förutom E 4 och E 6 som hade politiska skäl, se historieavsnittet) att de har ändrats senare och det hade varit svårt att hålla ihop nummersystemet utan stora ändringar av flera vägar, vilket man ville undvika. Vitsen med systemet är i första hand att hjälpa trafikanter, och principen med snygg ordning i systemet får vara underordnad.

En annan typ av oregelbundenhet är att vissa europavägar går omvägar och bitvis bryter mot huvudriktningen. Exempelvis går E 20 och E 22 i Sverige bitvis nord–sydligt och öst–västligt i övrigt. Effekten blir att det blir stora omvägar att följa dem långa sträckor, till exempel E 20 Malmö–Stockholm och E 22 Malmö–Norrköping. E 4, E 6 och E 8 går i fel riktning, dock konsekvent så att stora omvägar undviks.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns det nio europavägar, plus tre som inte går på svensk mark utan börjar vid färjelägen mot utlandet, totalt tolv.

Därav är fem referensvägar (E 10, E 20, E 45, E 55, E 65). Av dessa har E 55 ingen vägsträckning i Sverige utan börjar vid färjeläget i Helsingborg, även om det ursprungligen var tänkt att den skulle gå from norra Finland, fast sträckan inom Sverige och Finland fick heta E 4 när den infördes. E 45 förlängdes 2006 mellan Karesuando och Göteborg i Sverige och började innan dess vid en kajkant i Göteborg.

Utöver det finns mellanvägarna E 12, E 14, E 16, E 18 och E 22 i Sverige, plus E 47 och E 265 som börjar i färjelägen mot utlandet.

Skyltning[redigera | redigera wikitext]

En korsning mellan E 22 och E 37 i Tyskland – här finns det tydliga europavägsskyltar.
En korsning mellan E 35 och E 40 i Tyskland – inga europavägsskyltar.

Europavägar skyltas alltid med en rektangulär skylt med grön botten, vit ram och vit text. Olika länder har olika bestämmelser och riktlinjer för skyltning av europavägar.

I vissa europeiska länder, såsom Sverige, Serbien, Danmark, Norge och Belgien, används europavägsnumret som det primära vägnumret. I Sverige, Danmark, Norge är europavägarna integrerade i vägnätet, och de har inget annat nationellt nummer. I Belgien, Serbien med flera har europavägarna ett nationellt nummer, men bara europavägsnumrena skyltas (även om internationella kartböcker ofta har med båda).

I många länder, exempelvis Tyskland, Schweiz, Frankrike, Finland och Polen är den huvudsakliga skyltningen det nationella vägnumret, men det brukar gå att följa europavägsskyltningen också i de länderna även om det kan vara svårt i vissa fall, till exempel i Tyskland. I Storbritannien skyltas inte Europavägarna alls.

Enligt 1975 års överenskommelse är skyltning av europavägar obligatorisk, men kan kombineras med nationella vägnummer.[1]

Standard[redigera | redigera wikitext]

I avtalet (1975 års överenskommelse) anges krav på standarden för att en väg skall få märkas som europaväg. De krav som ställs är egentligen att den skall vara belagd med permanent asfalt/betongbeläggning, att den ska vara minst 8,4 meter bred, inte ha för skarpa kurvor, vara huvudled, gå runt tätbebyggda områden, och många andra krav. De ska ha tillräcklig kapacitet för att undvika köbildning och helst vara motorväg eller motortrafikled.[1]

Förvisso har man har inte hållit särskilt hårt på standardkraven när nya vägar lagts till. De kan ha nästan vilken standard som helst, motorväg eller en smal väg som genomkorsar tätorter. Exempelvis har E 45 i Sverige ned till 6 meters bredd, liksom bitar av norska vägar.

I praktiken tolereras knappast vägar som är smalare än sex meter, eftersom lastbilar då får svårt att mötas, och inte heller grusvägar på grund av bärigheten för lastbilar. Kravet på vägbeläggning ledde till att E 6 i Norge först 1983 skyltades som E 6 fram till Kirkenes, innan dess var inte hela vägen belagd. E 10 längst ut på Lofoten är smalare än sex meter, och turistbussarna har svårt att ta sig fram, men den har ändå fått europavägstatus.

Lista över europavägar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Lista över europavägar

Längsta och kortaste europavägarna[redigera | redigera wikitext]

Nummer Längd (km) Inom Europa
E 40 8 500 4 100
E 60 6 200 3 900
E 30 6 050 5 030
E 22 5 320 4 600
E 80 5 620 4 110
E 45 4 920 4 920
E 50 4 910 4 910
E 70 4 550 3 920
E 75 4 340 4 340

Principen är att referensvägarna som slutar på 0 och 5 ska gå genom Europa och därför är längst. Längsta europavägarna inom ett land är E 22 (3 080 kilometer), E 105 (2 970 kilometer), E 30 (2 900 kilometer), samtliga inom Ryssland, och E 6 (2 630 kilometer inom Norge).

De kortaste europavägarna är E 821 och E 852, som båda är 20 kilometer långa, E 844, som 22 kilometer lång, och E 32 som är 30 kilometer lång. Den kortaste europavägen inom ett land är E 4, som är 800 meter inom Finland.

Den längsta omvägen längs en europaväg (alltså en europavägssträcka jämfört med den kortaste möjliga vägen mellan ändpunkterna) är längs E 40 CalaisRidder, där det går att åka en 2 200 kilometer kortare genväg längs bland annat E 30. För E 6 Trelleborg–Kirkenes finns en väg bland annat längs E 4 som är 820 kilometer kortare.

Nordligaste, västligaste, sydligaste och östligaste europavägarna[redigera | redigera wikitext]

Högsta och lägsta europavägarna[redigera | redigera wikitext]

I Tadzjikistan och Kirgizistan finns mycket höga bergspass på långt över 3 000 meter höga, till exempel längs E 008 på 4 272 meters höjd och E 123 på 3 372 meters höjd över havet. Högst belägna europavägen i Europa är E 62 vid Simplonpasset (2 005 meter över havet) i Schweiz. För en del viktiga sträckor i Europa som förr gick över högre pass, finns numera långa tunnlar byggda.

Lägsta europavägen är E39, som går ner till 262 meter under havet i Bömlafjordtunneln i Norge.

Havsavbrott och färjor[redigera | redigera wikitext]

Många Europavägsnummer korsar någonstans ett hav. Oftast finns det färjeförbindelser mellan Europavägspunkter med hav emellan, till exempel E 45 GöteborgFredrikshavn, E 22 SassnitzTrelleborg, E 12 UmeåVasa, eller E 20 StockholmTallinn, men så är långt ifrån alltid fallet. E 22 NorrköpingVentspils är ett exempel på ett färjelöst avbrott i en vägnummersträckning. Ett annat är E 20 EsbjergHull och ett tredje E 90 mellan Barcelona och Sicilien. I dessa fall har det varit avsett att färjeförbindelser skulle finnas även här. De kan ha funnits men lagts ned, till exempel för E 75.

Det finns oftast alternativa färjemöjligheter, till exempel Nynäshamn–Ventspils och Esbjerg–Harwich (30 mil från Hull). I fallet E 90 är det ett riktigt ordentligt havsavbrott, eftersom det inte finns något alternativ värt namnet, endast en nästan dubbelt så lång kombination av färjor via Korsika eller den ännu längre landvägen genom hela Italien.

Den färjerikaste europavägen är E 39 som har inte mindre än nio färjesträckor, åtta mer eller mindre korta inom Norge samt en längre färjesträcka Norge–Danmark.

Den längsta bron på en europaväg är för övrigt Öresundsbron (E 20), som är 7 845 meter. Europas längsta bro är Vasco da Gama-bron, 17,2 kilometer, men den är inte europaväg. Den längsta tunneln är Lærdalstunneln (24,5 kilometer) på E 16.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] European Agreement on Main International Traffic Arteries (AGR)
  2. ^ Trafikutskottets betänkande 1991/92:TU15
  3. ^ UNECE meddelande, Albanien går med