Minoritetsspråk i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Omslaget på första numret av den svenska jiddisch-språkiga publikationen Jidische Folkschtime från den 12 januari 1917.

Det finns fem erkända minoritetsspråk i Sverige. De är finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska (samtliga dialekter), romani chib och jiddisch, vilka har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige. Det svenska teckenspråket har en juridisk ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.[1] I Sverige talar och använder majoriteten av befolkningen det svenska språket.

Anledningar till status[redigera | redigera wikitext]

De rättigheter som de minoritetsspråken har och deras fortsatta utveckling i Sverige påverkas av fleraa faktorer: Svenska lagar, EU-regler om att man bör bevara minoritetsspråk och den rådande situationen i världen, då det engelska språket fått alltmer utrymme i andra länder, bland dem Sverige, och även intagit ställningen som internationellt fackspråk i flera vetenskapliga forum.

Minoritetsspråkets ställning[redigera | redigera wikitext]

Officiella minoritetsspråk i Sveriges kommuner.
  Finska
  Finska och meänkieli
  Finska och samiska
  Finska, meänkieli och samiska

I april 2000 trädde i Sverige lagar i kraft gällande rätten att inom olika samhällsorgan och offentliga verksamheter få använda och tala språken samiska, finska och meänkieli i vissa kommuner. Lagarna utvidgades sedan den 1 januari 2010.

Lagarna grundades enligt Europeiska minoritetsspråkskonventionen som Sveriges riksdag stadfäste år 1999. Orsaken till att konventionen stiftades var det ökande intresset att skydda och bevara nationella minoriteter. De tre minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska har en starkare ställning och större rättigheter än vad språken romani och jiddisch har. Ett antal kommuner utpekades som särskilda förvaltningsområden, där enskilda bland annat har rätt att använda språken i sina kontakter med domstolar och andra myndigheter men också utökad rätt till exempelvis ålderdomsvård på det egna språket.

Förvaltningsområdet för finska omfattar kommunerna Borlänge, Borås, Botkyrka, Degerfors, Enköping, Eskilstuna, Fagersta, Finspång, Gällivare, Gävle, Göteborg, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Huddinge, Håbo, Kiruna, Köping, Luleå, Motala, Pajala, Sandviken, Sigtuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Sundsvall, Surahammar, Södertälje, Tierp, Trosa, Uddevalla, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Västerås, Älvkarleby, Örebro, Österåker, Östhammar och Övertorneå.[2][3][4][5][6]

Förvaltningsområdet för meänkieli omfattar kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå.[2]

Förvaltningsområdet för samiska omfattar kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Berg, Dorotea kommun, Gällivare, Härjedalen, Jokkmokk, Kiruna, Krokom, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund.[2][7]

Gällivare och Kiruna kommuner ingår samtidigt i förvaltningsområdet för talare av finska och meänkieli, som dessutom omfattar Pajala, Haparanda och Övertorneå kommuner. Inga förvaltningsområden finns för sydsamiska, romani eller jiddisch, eftersom det är svårt att begränsa romani och jiddisch till ett specifikt område. Talare av officiella minoritetsspråk har också privilegier i övriga delar av landet, exempelvis har skolbarn rätt till hemspråksundervisning ett par timmar per vecka även om det bara gäller ett enda barn i ett visst skolområde. Lagen stipulerar vidare att forskning och undervisning i språken skall ske vid åtminstone en svensk högskola eller ett universitet.

Enligt Europarådets Minoritetsspråkkonvention, valdes minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch till att bli officiellt erkända i Sverige på grund av att dessa språk "av hävd" har talats i landet. Denna gräns för hur länge ett minoritetsspråk måste ha talats i Sverige är på ett ungefär från 1700-talet och framåt. Det medför att språk såsom arabiska och turkiska som förts till Sverige genom invandring under 1900-talet och senare inte erkänns som officiella minoritetsspråk. Svenskt teckenspråk klassas enligt svensk lag inte som ett officiellt språk i Sverige men det jämställs med andra minoritetsspråk.

Under 2000-talet har språksituationen i Sverige kommit in i ett nytt stadium. Minoritetsspråk har erkänts officiella för att öka chansen för bevarande och kvarlevnad såväl av språket som för identiteten för den tillhörande minoriteten. Svenskan klassas som huvudspråk men blev officiellt språk i Sverige först 2009. Engelskan har fått en allt större roll i landet och kunskaper inom engelska språket ökar i betydelse för den enskilde individen.

Det praktiska ansvaret för att intentionerna i minoritetsspråklagen följs upp ligger för finska, romani och jiddisch hos Språkrådets språkvårdsavdelning, och för meänkieli och samiska hos Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM).

Huvudansvaret för undervisning och forskning i syfte att upprätthålla kompetens i respektive språkämne fördelas på Universiteten i Sverige enligt följande[8]:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Statliga utredningar[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Boyd, Sally (2002) Språk i fokus. Lund: Studentlitteratur
  • Hyltenstam, Kenneth (1999) Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Sverige officiella minoritetsspråk (2003) Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 86. Mölnlycke: Elanders Infologistics Väst AB

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Är svenskt teckenspråk ett minoritetsspråk?”. Vanliga frågor om minoritetsspråk. Språkrådet. http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119#item100200. Läst 16 oktober 2013. 
  2. ^ [a b c] 6 § Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724)
  3. ^ Pressmeddelande: Rättigheter på minoritetsspråk förstärks (Borås, Surahammar och Västerås )
  4. ^ Pressmeddelande 2013: Fyra nya förvaltningskommuner för finska (Degerfors, Sundsvall, Fagersta och Trosa)
  5. ^ Regeringen: Åtta nya förvaltningskommuner för finska
  6. ^ Minoritet.se Förvaltningsområden för minoritetsspråk (Läst 24 oktober 2014)
  7. ^ Sametinget: Förvaltningskommuner i det samiska området]
  8. ^ Förslag till fördelning av särskilda åtaganden inom den högre utbildningen i språk Utbildningsdepartementet, 27 november 2006