Spårvägar i Sverige

Linje 3 mot Klockaretorpet vid Söder Tull i Norrköping

Den här artikeln behandlar historiska, nutida och planerade spårvägssystem i Sverige. Se även Trådbuss i Sverige.

Förteckning över orter som har eller har haft spårväg

Det finns olika uppfattningar om vilka svenska orter som ska räknas som "spårvägsstäder". En utförlig förteckning står att finna hos Svenska Spårvägssällskapet.

Ort	Artikel	Fram- drivning	Period	Spår- vidd (mm)	Spår	Fordonsfärg					Referenser
						Äldre		Nyare
Gävle	Gävle Stads Spårvägar	El	1909-1956	1435	Enkel-	Gulvit	Röd
Göteborg	Göteborgs spårväg	Häst	1889-1902	1000	Enkel-	Brun
		El	1902-fortfarande	1435	Dubbel-	Vit	Blå	Ljusblå	Blå	Blå
Helsingborg	Helsingborgs stads spårvägar	El	1903-1967	1435	Dubbel-	Vit	Blå
Jönköping	Jönköpings spårvägar	El	1907-1958	1435		Vit	Blå
Karlskrona	Karlskrona stads spårvägar	El	1910-1949	1435	Enkel-	Vit	Blå
Kiruna	LKAB	El Stads- spårväg	1907-1958	1000		Vit	Blå
		El Gruv- spårväg	1953-1961	1435
Lidingö	Lidingöbanorna	El	1914-fortfarande	1435	Blandat	Venetianskt röd		Vit	Blå
				Brukar räknas som en del av Stockholm Var 1925-1967 hopkopplat med Stockholms spårvägsnät. Utgår från Ropsten, som tillhör Stockholms innerstad.
Limhamn (nuvarande Malmö)	Extern	Häst	1900-1914	891
Ljunghusen	Extern	Häst	1905-1924	891
Lund	Lunds spårväg	El	Under byggnad. Byggstart 2017. Trafikstart våren 2020.	1435	Dubbel-
Malmö	Malmö stads spårvägar	Häst	1887-1907	1435	Enkel-
		El	1906-1973	1435	Dubbel-	Vit	Grön
Mölndal	Göteborgs spårväg		1907-fortfarande	Brukar räknas som en del av Göteborg
Nacka	Tvärbanan		2017-fortfarande	Brukar räknas som en del av Stockholm.
Norrköping	Norrköpings spårvägar	El	1904-fortfarande	1435	Dubbel-	Vit	Gul	Orange	Vit	Grön
Ramlösa	Extern	Häst	1877-1890	891
		El	1924-1967	Som en del av Helsingborg
Skön	Spårvägs AB Sundsvall-Skön	El	1925-1952	Brukar räknas som en del av Sundsvall
Solna	Sundbybergsbanan		1887-1959	Brukar räknas som en del av Stockholm. Se Stockholm för spårvidd och färger
	Tvärbanan		2013-fortfarande
Stockholm	Spårvagnstrafik i Stockholm
	Stockholms Södra Spårvägs AB	Häst	1887-1901	1435
		Ånga	1887-1901	1435
		El	1901-1917	1435
	Stockholms Nya Spårvägs AB	Häst	1877-1905	1435
		El	1904-1916	1435
	AB Stockholms Spårvägar Från 1967: Storstockholms Lokaltrafik	El	1917-fortfarande	1435	Dubbel-	Vit	Blå	Spårväg City: Svart
		Bensin	1924-1929	1435
Stocksund	Roslagsbanan räknas ofta som järnväg efter 1934	El	1911-1934	1435
			1934-1966	891
Sundbyberg	Sundbybergsbanan		1928-1959	Brukar räknas som en del av Stockholm. Se Stockholm för spårvidd och färger
	Tvärbanan		2013-fortfarande
Sundsvall	Sundsvalls Spårvägs AB	El	1910-1952	1435
Ulricehamn	Spårvägen i Ulricehamn	El	1911 (Aldrig i trafik)	1000	Enkel-	Vit	Blå
Uppsala	Uppsala spårvägar	El Stads- spårväg	1906-1953	1435	Enkel-	Vit	Blå
		El Mälar- linjen	1928-1953	1435	Enkel-	Gräddvit
Vadstena	Vadstena hospitalsbana	Hästdragen godsspårväg	c:a 1900-1930	600?	Enkel-	?

Jämförelse av befintliga system

System	Linjelängd (varav enkelspår)	Spårlängd	Antal växlar	Antal hållplatser	Antal linjer	Antal spårvagnar	Antal resande per vardagsdygn
Göteborgs spårvägar	160 km			131	12		278 000
Norrköpings spårvägar	18,7  km	34  km	52	50	2	20	10 000
Spårväg City	3,5 km	7,7 km	23	11	1	6	13 000 (25 000 sommarvardag 2012)
Lidingöbanan	9,2 km (6,2 km enkelspår)[Uppdatering behövs]			13	1	7	11 000
Tvärbanan	19 km			26	2	?	57 000 (vintervardag 2011)
Nockebybanan	5,7 km			10	1	6	9 000

Museispårvägar

För motsvarande sammanställningar av museal trafik, se Museispårvägar i Sverige.

Spårvagnstyper i reguljär trafik

Vagntyperna är sorterade efter antal sittplatser. M06 och A34 är skilda lokala beteckningar för en och samma modell.

Modell	Stad	Antal sittpl. [pl]	Tåglängd [mm]	Tomvikt [t]	Tågtyp	Antal enh.[st]	Max. kont. eff. [MW]	Kontaktledn sp [V]	Drivmotor	Korgbredd [cm]	Sth [km/h]	Start
M32	Göteborg	83	29.350	36,8	motorvagnståg	5	0,424	750 DC	?	265	(80)	2006
M31	Göteborg	83	30.660	33,0	motorvagnståg	3	0,300	750 DC	---	265	---	1984 (ombyggd 1998)
A32	Stockholm	78	29.070	37,5	motorvagnståg	3	0,480	700 DC	---	265	---	1999
M06	Norrköping	64	30.000	40,0	motorvagnståg	3	0,420	750 DC	---	240	---	2006
A34	Stockholm	64	30.000	40,0	motorvagnståg	3	0,420	750 DC	---	240	70	2010
M97 II	Norrköping	57	25.645	25,0	motorvagnståg	---	0,240	750 DC	---	---	---	---
M94	Norrköping	40	19.095	20,0	motorvagn	2	0,240	750 DC	---	---	---	(1966)
M28	Göteborg	38	15.132	---	motorvagn	1	0,176	750 DC	ASEA LJB 23-1	265	60	1965
M29	Göteborg	36	15.100	17	motorvagn		0,2	750 DC	---		60	1969
M67	Norrköping	28	12.250	13,2	motorvagn	1	0,120	750 DC	---	236	60	1966
A35	Stockholm	72	30.800		motorvagnståg	3	0,480	750 DC		265	90	2013
A36	Stockholm	104	Ca 40 m		motorvagnståg	4	0,480	750 DC		265	90	2015

Spårvagnstillverkare i Sverige

Största historiska spårvagnstillverkare i Sverige är ASEA, Hägglund & Söner och Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ) och därutöver tillverkade trafikbolag själva spårvagnar. Andra företag byggde om och reparerade fordon. Sedan 2000 saknas inhemska spårvagnstillverkare.

Senare levererade spårvagnar till Norrköping kommer från Bombardier i Tyskland, till Göteborg från Ansaldobreda i Italien, samt till Stockholm från Bombardier i Tyskland och Construcciones y Auxiliar de Ferrocarriles (CAF) i Spanien.

Definitioner

I svensk lagstiftning, enligt klassificering som görs av Transportstyrelsen, finns tre typer av spåranläggningar: järnväg, spårväg och tunnelbana.

Gränsen mellan järnväg och spårväg är inte entydig. Den viktigaste skillnaden är att järnvägar bygger på så "'aktiv säkerhet", innebärande att fordonsrörelserna regleras genom ett signalsystem, medan för spårvagnar normalt används "passiv säkerhet", innebärande att de måste kunna stanna på siktsträckan. Det finns dock spårvägar med aktivt signalsystem, till exempel Tvärbanan, samtidigt som vissa järnvägsspår, särskilt industrispår, har sikt som enda säkerhetssystem. Spårvägar går också ofta på samma mark som vägtrafik. Tunnelbana, varav det i Sverige endast finns Stockholms tunnelbana, definieras i Sverige som en spårväg som går helt skild från all övrig trafik.^{[källa behövs]}

Historik

Häst- och ångspårvägar

Under 1800-talet var gränsen mellan järnväg och spårväg till en början flytande. De första järnvägarna i Sverige trafikerades av hästdragna tåg. Senare, när ångdrift blev standard, verkar det ha etablerats en praxis som innebar att hästdragna linjer räknades som spårvägar, även om de gick utanför tätbebyggelse. Sveriges första spårväg är därmed sträckan mellan Ramlösa hälsobrunn och Ramlösa havsbadhus. Trafiken startade i juni 1877 och drevs under sommarmånaderna fram till och med 1890. Banan är en av tre historiska hästspårvägar med säsongstrafik; de andra gick mellan Limhamns station och stranden i Sibbarp (juli 1900-september 1914) och mellan Ljunghusens station och stranden på Falsterbonäsets södra sida. Linjen i Ljunghusen drevs mellan maj 1905 och augusti 1924 och var den sista hästspårvägen i drift i Sverige. De tre säsongsspårvägarna hade alla spårvidden 891 mm (tre svenska fot), i motsats till flertalet stadsspårvägar, som har haft 1435 mm normalspår.

Hästspårvägar byggdes också ut i Sveriges tre största städer. Stockholms Nya Spårvägs AB startade trafik 10 juli 1877. Linjenätet omfattade Staden mellan broarna och de norra malmarna. En linje sträckte sig fram till Norra kyrkogården i Solna socken. Sträckan längs Strandvägen och Djurgårdsvägen ingick redan från start, och är därmed den äldsta spårvägssträckan, som idag är i drift i Sverige, även om den varit nedlagd under några år.

År 1879 startade trafik med hästspårvagnar på ett nybyggt nät av meterspår i Göteborg. År 1887 var turen kommen till Malmö. Samma år startade Stockholms Södra Spårvägs AB två linjer på Södermalm i Stockholm. Den ena linjen gick på den backiga Hornsgatan och blev därför Sveriges enda ångspårväg.

Spårvägens storhetstid

Järnvägen Djursholmsbanan öppnades 1890 och hade då ändstation vid Stockholms östra station. Det fanns dock en önskan att nå centrala Stockholm, och därför byggdes ett enkelt spår längs med Engelbrektsgatan. Sträckan trafikerades med hästspårvagn från 3 november 1894 och med genomgående elektriska tåg på sträckan Humlegården–Djursholm från 15 maj 1895. Sträckan på Engelbrektsgatan var Sveriges första elektriska spårväg, och Stockholms enda smalspåriga spårväg. Trafiken lades ned 1960.

Under tiden fram till Första världskriget byggdes elektriska spårvägar i de nio största städerna i Sverige, samt i Sundsvall som var en något mindre stad men hade flera förstäder. Spårväg byggdes även i gruvsamhället och mönsterstaden Kiruna, samt i Ulricehamn, där trafiken dock aldrig kom igång. Flera spårvägsstäder hade även linjer till angränsande orter och kommuner. Bland annat byggdes två linjer på Lidingö.

I Stockholm, Göteborg och Malmö ersattes de relativt enkla och huvudsakligen enkelspåriga hästspårvägarna med elektriska spårvägar av högre standard, som även drogs ut till nya förstäder. Först 1922 kopplades det norra och det södra nätet i Stockholm samman. 1925 kopplades de båda Lidingöbanorna (Norra Lidingöbanan och Södra Lidingöbanan) samman med Stockholms spårvägsnät.

I Göteborg byttes meterspår till normalspår i samband med elektrifieringen 1902. Stadsspårvägen i Kiruna och spårvägen i Ulricehamn hade också meterspår. Spåret på Engelbrektsgatan samt de tre skånska säsongsspårvägarna hade spårvidden 891 mm. I övrigt har alla svenska spårvägar varit normalspåriga.

1911 startade en kort matarbana till Roslagsbanan på sträckan Stocksund-Långängstorp. Den elektrifierade, normalspåriga banan räknades juridiskt som en spårväg. 1934 byggdes den om till Roslagsbanans spårvidd 891 mm, och omklassificerades då till järnväg. Banan lades ned 1966.

Sveriges enda bensinspårväg gick från den 14 april 1924 på sträckan mellan Karlaplan och Frihamnen i Stockholm. 1 mars 1929 ersattes den av buss.

Många svenska städer hade spårvägsplaner under tidigt 1900-tal, men inga nya system etablerades efter Första världskriget. De system som hade etablerats fortsatte dock att byggas ut under de följande decennierna. Stockholms spårvägsnät var som mest omfattande 1946.

Spårvägens nedgångstid

Under loppet av 1900-talet kom spårvägen att bli alltmer ifrågasatt. Den växande bilismen under 1920-talet och framförallt efterkrigstiden ledde till att spårvägen ofta ansågs försvåra övrig trafiks framkomlighet. Det ansågs att spårvägens trafikuppgift hellre kunde skötas av lokaltrafikbussar. Trådbussen representerade en mellanväg. Trådbussar etablerades i Göteborg 1940 och i Stockholm 1941. Båda systemen lades ned 1964, i Göteborg då man sanerade stadsdelarna Masthugget och Majorna och i Stockholm inför högertrafikomläggningen.

I de största städerna var spårtrafik fortfarande nödvändig, men skulle då hellre gå trafikseparerad, till exempel i tunnlar. I Stockholm resulterade flera decennier av utredningar i ett tunnelbanesystem, vars första delar hade trafikstart 1950. Flera av spårvägens förortsbanor flyttades över till tunnelbanesystemet (Södertunneln samt delar av Enskedebanan 1950, delar av Örbybanan 1951, Ängbybanan 1952 samt Fruängenbanan 1964). I Göteborg presenterades 1967 ett förslag på stadsbana, som innebar att spårvägen skulle läggas i tunnlar i centrala staden. Angeredsbanan, vars första delar öppnade 1969, var tänkt att utgöra en del av den framtida stadsbanan och trafikeras i vänstertrafik för att möjliggöra mittplattformar. Banan har med tiden införlivats i Göteborgs spårvägsnät.

Under decennierna efter Andra världskriget lades flertalet spårvägar i Sverige ned. Särskilt omfattande var nedläggningarna i samband med högertrafikomläggningen 1967. Den sista större nedläggningen skedde år 1973 då Limhamnslinjen, Malmös sista kvarvarande spårvägslinje, lades ned.

Endast två svenska städer valde att behålla spårvägen som kärnan i kollektivtrafiken: Göteborg och Norrköping. Ända in på 1990-talet var båda systemen nedläggningshotade, men det förekom ändå att nya sträckor byggdes. I Norrköping förlängdes en linje till Klockaretorpet i två etapper, invigda 1975 respektive 1980.

I Stockholmsregionen har två äldre linjer överlevt. Nockebybanan är en förortsbana som har fungerat som matarbana till tunnelbanan sedan 1952. (Södra) Lidingöbanan har tidvis räknats som järnväg, men är sedan 2009 klassad som spårväg.

Spårvägens renässans

Under 1970-talet etablerades i Tyskland och USA en mer positiv syn på spårvägar. Vid denna tid introducerades även det engelska begreppet light rail och det motsvarande tyska Stadtbahn. Under 1980-talet utvecklades den moderna låggolvsspårvagnen i Schweiz och Frankrike. Frankrike var också först ut med att se spårvägsutbyggnad inte enbart som trafikprojekt utan som bärande delar i stadsförnyelse. Sedan den moderna spårvägens återkomst i Nantes (1985) och Grenoble (1987) har flera spårvägssystem etablerats i större och mellanstora franska städer som ett led i att främst vitalisera städernas centra. Metoden att arbeta med spårvägar på detta sätt har spritt sig utanför Frankrike, till främst Spanien, Italien, och Storbritannien, men även till exempel Norge med den nya Bybanen i Bergen som invigdes 2010. Spårvägens renässans runt om i världen har sedermera fått sitt genombrott även i Sverige, med utbyggnader i Stockholm och Norrköping, men även planer på helt nya system i flera andra städer.

I Göteborg var spårvägen nedläggningshotad så sent som 1993, men i stället beslöt kommunen att satsa på att utveckla spårvägen. 1998 inleddes projektet Kringen med syftet att skapa en ringlinje i centrala Göteborg. Projektet omfattade bland annat Chalmerstunneln, som invigdes 2000 och Evenemangsstråket i Skånegatan, som invigdes 2003. Spårvägen längs Södra Älvstranden (Badhuslänken) öppnades för trafik i augusti 2015 och skapade en ny förbindelse mellan Järntorget och Brunnsparken via den nya terminalen Stenpiren som blir en knutpunkt för både spårväg, buss och älvbåtar.

En linje till Norrköpings folkrika sydöstra förorter har diskuterats sedan 1940-talet, men inte förverkligats förrän under 2000-talet. Sträckan har byggts ut i tre etapper: till Ljura 10 september 2006, till Trumpetaregatan i Hageby 21 oktober 2010 och till Kvarnberget i Navestad (Ringdansen) 21 oktober 2011.

I Stockholm har spårvägen återvänt. I mitten av 1980-talet lanserades idén att utnyttja gamla industrispår kring Stockholms innerstad för att skapa en sammanhängande snabbspårväg "på tvären". Banan tänktes gå i en hästskoform från Nacka till Ropsten. Projektet resulterade i Tvärbanan, vars första delar hade trafikstart 2000.

En museispårväg till Djurgården diskuterades från 1970-talet, och stod färdig 1991. Det fanns redan då tankar om att förlänga den till Stockholms centralstation och utnyttja den för reguljär trafik. Sedan 23 augusti 2010 sker reguljär trafik på Spårväg Citys första etapp, mellan Sergels torg och Waldemarsudde.

Den sammanlagda banlängden för Sveriges spårvägar var 130 kilometer 2012.

År 2003 gjorde dessutom trådbussen comeback, med en några kilometer lång linje i Landskrona.

Framtid

I de tre spårvägsstäderna pågår eller planeras ytterligare utbyggnader.

Tvärbanan planeras att byggas ut mot Sickla och Kista/Helenelund. På sikt hägrar möjligheten att foga samman de olika spårvägslinjerna i Storstockholm till ett sammanhängande system. I Stockholm finns politisk majoritet för att bygga spårväg längs stombusslinje 4 (som går Radiohuset–Västerbron–Gullmarsplan), och flera partier förespråkar ett mer omfattande innerstadsnät.

I Göteborg finns omfattande planer på sikt, inom ramen för projektet K2020. Sträckan Lilla Torget-Järntorget började byggas 2013 och blev klar 2015. Sträckan Hisingsbron (när den byggts)-Eriksberg är en sträcka som det pratas mest om.

I Norrköping diskuteras en rad förslag till utbyggnader av spårvägen, varav de som ligger närmast till hands gäller Kungsgatan i västra innerstaden och en ny linje till Ektorp–Vilbergen–Vrinnevisjukhuset i stadens södra delar. Därutöver talar regionens politiker gärna om en möjlig utbyggnad till grannkommunen Söderköpings kommun.

Det finns ett samarbete mellan Region Skåne och Skånes tre största kommuner: Malmö, Helsingborg och Lund. Alla dessa städer har långt framskridna planer på spårväg, men finansieringsfrågan är inte löst. Beslut om Lunds spårväg fattades 2015. I Skåne planeras även för regionala linjer, bland annat mellan Helsingborg och Höganäs, mellan Lund och Dalby, mellan Lund och Staffanstorp samt mellan Malmö och Vellinge.

I Linköping finns ambitionen att på sikt bygga spårväg längs bussbanan LinkLink. Det finns även tankar om att på sikt koppla samman Linköping och Norrköping i ett regionalt nät, trafikerat av duospårvagnar.

Relativt konkreta spårvägsplaner finns även i Jönköping och Uppsala, men här finns ännu inga politiska beslut i frågan.

Se även

• Spårväg i Danmark
• Spårväg i Finland
• Spårväg i Norge

Externa länkar

• Spårvagnsstäderna, En förening som arbetar för att det ska bli lättare att bygga spårvägar i Sverige.
• Svenska spårvägsstäder, Svenska Spårvägssällskapet