Östeuropa

Från Wikipedia
Version från den 1 augusti 2017 kl. 07.08 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 1 källor och märker 0 som döda. #IABot (v1.5beta))
Karta över Östeuropa- av USA:s armé.
Karta över det svårdefinierade Östeuropa med följande indelningar:
Svart gräns: Östblockets utbredning under kalla kriget
Grå gräns: före detta Sovjetunionens västgräns
Mörkröd färg: dagens Ryssland
Röd färg: Ortodoxa länder där man talar slaviska språk.
Brun färg: andra slaviska länder
Mörkorange färg: ortodoxa före detta kommuniststater med icke-slavisk språkmajoritet (Rumänien och Moldavien)
Orange färg: övriga före detta realsocialistiska stater med icke-slavisk majoritet samt icke-ortodox majoritet (Baltikum, DDR, Albanien, Ungern)
Rosa färg: ortodoxt land som aldrig varit socialistiskt (Grekland)

Östeuropa omfattar den östra delen av Europa, men är inte helt väldefinierat ens som geografisk region. Östeuropa är en politiskt färgad beteckning som skiljs från Väst- och/eller Centraleuropa, och vilka länder som ingått har varierat.

Olika definitioner

Före och efter 1991

Under kalla kriget var Östeuropa benämningen på de länder i Europa som tillhörde Sovjetunionens inflytelsesfär. Förutom Sovjetunionen innefattade detta även Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland; jämför Östblocket. Ibland räknades även Jugoslavien och Albanien in, eftersom de var styrda av partier som förklarade sig kommunistiska, fastän de stod utanför Warszawapakten och utanför Sovjetunionens kontroll. Denna beteckning var helt politisk. Finland och Grekland räknades sällan till Östeuropa fast de ligger långt österut.

En viktig skiljelinje i tiden var kommunismens fall 1990–1991. Då började beteckningen Centraleuropa åter användas om en del länder som under efterkrigstiden räknats som Östeuropa. Svenska UD betraktar numera Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ryssland, Ukraina och Vitryssland som Östeuropa[1]. Utrikespolitiska institutet definierar områdena i de före detta COMECON-länderna som delar av både Central- och Östeuropa.[2]

Andra definitioner

En annan definition är de slaviska och baltiska folken plus Estland, Ungern, Rumänien och Albanien. Denna definition knyter an till förhållandena under det kalla kriget, och inkluderar flera länder som idag definitivt betraktar sig själva som centraleuropeiska, sydeuropeiska och nordeuropeiska. Se även panslavism.

Man kan också se Östeuropa som den östkyrkliga delen av Europa. Då ingår Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Rumänien, Bulgarien, Georgien, Grekland, Makedonien, Serbien och Montenegro.

Östeuropas länder

Östeuropa omfattar alltid[källa behövs]:


Det förekommer att följande länder inkluderas:

Dessa ligger geografiskt sett till öst fast tillhörde västblocket under kalla kriget:

Länder på gränsen mellan Europa och Asien:

Finland, Grekland och östra Tyskland

Finland

Finland ligger geografiskt placerade mer till öst än väst men på grund av sitt samarbete med Västeuropa och sin kultur räknas det sällan som tillhörande öst.

Grekland

Grekland ligger geografiskt mer till öst än väst, detsamma gäller även deras främsta religion som är ortodoxa kyrkan, vilket också Ryssland och Ukraina tillhör.

Oftast räknar man ändå inte Grekland som ett östeuropeiskt land då landet ända sedan slutet av andra världskriget haft bra relationer med väst, både politiskt och ekonomiskt.

Östra Tyskland

Den nordostliga delen av dagens Tyskland hamnade efter andra världskriget inom Sovjetunionens maktområde, som en egen stat. Östtyskland (DDR). Tyskland återförenades 1990, men denna del räknas ibland fortfarande till Östeuropa[källa behövs].

Se även

Referenser

  1. ^ "Östeuropa och Centralasien". Arkiverad 18 juni 2012 hämtat från the Wayback Machine. Regeringen.se, 16 april 2012. Läst 2012-05-15.
  2. ^ Länder i Fickformat: Östt- och Centraleuropa Utrikespolitiska institutet
  3. ^ International Geographic Encyclopaedia and Atlas. Springer, 24 november 1979, p. 273
  4. ^ National Geographic Magazine, Georgien, 9 juni, 2016
  5. ^ Stora sovjetencyklopedin, 2:a upplagan, Vol. XV, Moskva: 1952, s. 382