Sveriges historia 1945–1967

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sveriges historia 1945-1967)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sveriges historia
Sveriges stora riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Tidsaxel
Förhistorien (c:a 12 000 f.Kr.–1050 e.Kr.)
Äldre medeltiden (1050–1250)
Folkungatiden (1250–1389)
Kalmarunionen (1389–1520)
Äldre vasatiden (1521–1611)
Stormaktstiden (1611–1721)
Frihetstiden (1719–1772)
Gustavianska tiden (1772–1809)
Union och ny konstitution (1809–1866)
Industrialiseringen (1866–1905)
1900-talets början (1905–1914)
Första världskriget (1914–1918)
Mellankrigstiden (1918–1939)
Andra världskriget (1939–1945)
Efterkrigstiden (1945–1967)
Slutet av kalla kriget (1968–1991)
Nutiden (1991–)
Ämnen
Regenter  Statsministrar
Krig  Freder
Militärhistoria  Ekonomisk historia  Vetenskapshistoria
Sverige-portalen

Sveriges historia 1945–1967 behandlar Sveriges historia under efterkrigstidens första del, åren 1945 till 1967. Perioden inleds med att andra världskriget tar slut 1945 och avslutas 1968 – "året då allt hände".

Efterkrigstiden kännetecknades av fortsatta reformer av den socialdemokratiska regeringen som t ex införandet av allmänt barnbidrag. Det fanns även ännu mer långtgående planer på ett förstatligande av vissa branscher, men de planerna slpptes på grund av starkt motstånd från borgerligt håll. Införandet av allmän pension (ATP), den solidariska lönebildningen via facket och arbetsgivarna och städernas modernisering samt utbyggnaden av den offentliga servicen (omsorg, sjukvård, mm.) förbättrade livet för breda samhällsgrupper. Samtidigt fanns det också baksidor av välfärdsstaten som synen på "sinnesslöa" och "asociala" som visade sig i Vipeholmsexperimenten och tvångssteriliseringar som pågick ända fram till 1975.

Även media gick igenom genomgripande förändringar med både spridningen av radio och teve och en ny journalistik som mer och mer ifrågasatte politiken. Bokförfattare som Astrid Lindgren och duon Sjöwall/Wahlöö fick sitt genombrott och inte minst barnbokslitteraturen fick sitt genombrott som en egen genre. På filmområdet bidrog regissörer som Mattsson, Sjöman och Bergman både till att främja en friare debatt om sexualitet samtidigt som de även återspeglade människornas rädslor för samtidens stora faror så som atombomben.

På det utrikespolitiska planet spelade Sverige en viktig roll inom FN i form av Dag Hammarskjöld och Östen Undén. I det pågående kalla kriget intog Sverige officiellt en neutral hållning mellan blocken. Dolt för allmänheten hade Sverige dock et långtgående samarbete med USA och NATO som visade sig exempelvis i nedskjutningen av DC-3:an som hade spionerat på Sovjet å NATO:s vägnar.

Välfärdsstat och kallt krig (1945-1950)[redigera | redigera wikitext]

“Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”[redigera | redigera wikitext]

Samlingsregeringen avgick i juli 1945 och ersattes av en socialdemokratisk regering under Per Albin Hansson som efter hans död i oktober 1946 leddes av Tage Erlander. Med hjälp av Gunnar Myrdal hade socialdemokraterna redan 1944 lagt fram ett program som kallades för “Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Programmets huvudsyften var att skapa ett allmänt trygghetssystem med en aktiv statlig näringspolitik och planhushållning samt förslag på att förstatliga (“socialisera”) flera branscher. Just förstatlingsplanerna vållade protester från borgerligt håll och en kampanj som initierades av det privata näringslivet. Ändå genomfördes socialpolitiska reformer åren 1948-1950 såsom allmän sjukförsäkring, barnbidrag, arbetarskyddslag, förlängd semester från två till tre veckor samt nioårig enhetsskola.[1] Genomförandet av dessa reformer, där socialminister Gustav Möller hade varit en drivande kraft, skedde under stor enighet mellan regeringen och oppositionen.[2] Däremot kritiserade oppositionen finansieringen av reformerna där finansminister Ernst Wigforss satsade framförallt på höjda inkomstskatter för höginkomsttagare, arvsskatt och förmögenhet men enbart en liten höjning av bolagsskatten vilket innebar att inkomsterna omfördelades medan makten över produktionsmedlen (dvs. fabriker, maskiner, osv.) i grund och botten inte ändrades.[3] Dock släppte regeringen förslaget på förstatliganden och ekonomisk demokrati efter starkt motstånd från de borgerliga partierna.[4] I valet till andrakammaren 1948 gick alla partier bakåt förutom folkpartiet som under nationalekonomen Bertil Ohlin fördubblade antalet mandat.[5] Detta kan förklaras genom att Ohlin var tydligast emot den socialdemokratiska politiken vilket attraherade borgerligt sinnade väljare.[6] Men eftersom folkpartiets väljare främst kom från högern och bondeförbundet kunde socialdemokraterna sitta kvar vid regeringen.[7]

Tryckfrihetsförordningen[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskriget var ambitionen att skapa en lag som skulle skydda media från censur eller andra former av ingrepp från statens sida. I den nya tryckfrihetsförordningen från 1949, som drevs av socialdemokratiska politiker som Undén, Wigforss och Möller, skulle det vara förbjudit för myndigheterna att hindra spridning av skrifter eller censur.[8]

Folkhemmets människosyn[redigera | redigera wikitext]

I det kulturellt och etniskt homogena Sverige fanns det dock även dem som folkhemmet inte var till för, t ex "zigenare", "tattare" eller romer, men även "sinnesslöa" räknades till "de andra" som inte hade någon plats i folkhemmet. Det yttersta uttrycket återfanns i tvångssteriliseringar som möjliggjordes 1934 och som var tillåtna ända fram till 1975.[9] De allra flesta steriliserades mellan 1945 och 1955.[10] Enbart år 1947 steriliserades drygt 2 200 personer. Orsakerna till steriliseringarna hade starka ekonomiska motiv eftersom den expanderande välfärdsstaten ville minimera antalet bidragstagare genom att hindra "sinnessjuka" eller "asociala" från att få barn. Debatten om barnbidraget föregicks av en diskussion om att ett generellt barnbidrag var problematiskt eftersom det skulle belöna barnafödandet bland "arvsmässigt sämre element" samtidigt som flera remissinstanser krävde att man skulle utöka tvångssteriliseringarna ifall man skulle införa allmänt barnbidrag.[11] Fram till 1975 tvångssteriliserades 63 000 personer, den övervägande delen var kvinnor.[12]

De som ansågs vara "sinnessjuka" fick även agera i samhällets tjänst mot deras vilja som i de på senare tid uppmärksammade Vipeholmsexperimenten. Bakgrunden till experimenten var att många människor på 1940-talet hade hål i tänderna, vilket föranledde Medicinalstyrelsen att klarlägga orsakerna till karies. För att undersöka ett eventuellt samband valde man "sinnessjuka" patienter på Vipeholms anstalt i Lund som delades in i olika grupper där den ena gruppen matades med extra stora kolor mellan måltiderna medan de andra grupperna inte fick kolorna. När den gruppen som hade fått kolor även hade fått flest hål i tänderna (försökspersonernas hål lagades inte under experimentet) hade man bevisat sambandet mellan sockerintag och karies. Medan man under lång tid har beskrivit experimentet som en stor vetenskaplig framgång har man på senare år lyft fram det forskningsetiska perspektivet där det blir uppenbart att människovärdet inte existerade för patienterna på Vipeholm som fick underordna sig kollektivet (svenska folket) som ville få fram sina forskningsresultat utan hänsyn till övergreppen som skedde. Experimenten pågick mellan 1948 och 1952.[13]

Baltutlämningen[redigera | redigera wikitext]

En av den nya regeringens första uppgifter blev baltutlämningen där soldaterna skulle utelämnas till den ockupationsmakt vars område de hade kommit ifrån. Den 25 januari utelämnades 227 tyskar och 146 baltiska soldater som kom främst från Lettland och som hade tagit värvning i den tyska armén och SS. Baltutlämningen ledde till protester och den antikommunistiska stämningen i Sverige stärktes.[14] Utrikesminister Östen Undén utsattes för stark kritik där han framställdes som undfallen genom Sovjetunionen, även om han i grund och botten själv hade varit emot baltutlämningen men gick med på det som regeringens majoritet ville.[15] Även 60 år senare, år 2005, diskuterades baltutlämningen och dess skildring. Så menade Åsa Linderborg att man både måste kunna beklaga balternas öde samtidigt som man också bör nämna att baltiska förband var delaktiga i förintelsen och andra brott mot mänskligheten.[16]

Medlem i FN[redigera | redigera wikitext]

1946 blev Sverige även medlem i det nyskapade FN, dock utan att ansluta sig till något av blocken. Till skillnad från Norge och Danmark som med sina erfarenheter från andra världskriget valde att gå med i Nato.[17] Utrikespolitiskt diskuterades om Sverige skulle söka medlemskap i Nato vilket bland andra Dagens Nyheters Herbert Tingsten förespråkade medan andra så som intellektuella och vänsterorienterade konstnärer menade att Sverige skulle söka en egen väg mellan kapitalism och kommunism. Stora delar av Sverige hade sina sympatier dock hos “väst” vilket visade sig t ex under Catalinaaffären eller Koreakriget.[18] Officiellt förblev Sverige alliansfritt och neutralt vilket tvingade Sverige att inta en balanshållning mellan stormakterna. Inom försvaret diskuterades även att skaffa kärnvapen men utrikesminister Östen Undéns krav i FN om provstopp och krav på att sluta tillverka kärnvapen satte stopp för detta projekt.[19]

Det svenska språnget (1951-1959)[redigera | redigera wikitext]

Ny röd-grön regering[redigera | redigera wikitext]

Högertrafikomläggningen förverkligades den 3 september 1967.

Koreakriget ledde till högkonjunktur och därmed prisstegringar vilket tvingade den socialdemokratiska till ekonomiska åtstramningar. För att genomföra dessa opopulära åtgärder ville regeringen bilda en bred bas för sitt arbete vilket gjorde att man bildade koalitionsregering med Bondeförbundet hösten 1951. Den nya regeringen inriktade sig på att genomföra och finansiera redan beslutade reformer. De reallöneökningar som följde på 50-talet kom alla samhällsgrupper till del, inte bara medelklassen som tidigare. Den stora knäckfrågan som dock återstod under hela 50-talet var den svåra bostadsbristen i storstäderna.[20] Att just SAP och Bondeförbundet bildade en koalition var att båda partierna såg sina fördelar: för SAP gällde det att få parlamentariskt stöd för sina reformer och Bondeförbundet fick stöd för sin politik som skyddade bönder för utländsk konkurrens, garanterade priset på vissa jordbruksprodukter, osv.[21]

Att oppositionen hade svårt att få politiskt inflytande försökte man kompensera genom att förespråka folkomröstningar vilket också skedde i exempelvis frågan om högertrafiken 1955 där 83% sa nej, vilket inte hindrade riksdagen från att ändå genomföra omläggningen till höger.[22]

Kommunreformen[redigera | redigera wikitext]

I början av 50-talet fanns det ca 2 500 kommuner vilket betydde att många kommuner hade svårigheter att kunna leverera den service som regeringens sociala reformer krävde. År 1952 började sammanslagningen av kommunerna som slutade med 282 kommuner år 1974. Att kommunerna slogs mer och mer ihop betydde delvis att politiken professionaliserades även på kommunnivån och att varje kommun förfogade över mer skattemedel för att bygga upp en fungerande service för kommuninvånarna.[23]

Solidarisk lönebildning[redigera | redigera wikitext]

På LO-kongressen 1951 bestämdes riktlinjerna för en solidarisk lönepolitik som gick ut på att lönerna skulle bestämmas i de stora centrala förhandlingarna där alla företag, oavsett om de var lönsamma eller inte, skulle betala samma lön för samma arbete vilket på lång sikt skulle innebära att de olönsamma företagen inte hade råd med lönerna och därmed skulle slås ut. På så sätt ville man driva på en utveckling där de mest lönsamma företagen skulle överleva i längden. Samtidigt innebar socialdemokraternas sociala reformer också en kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn som resulterade i att det krävdes arbetskraft inom vård och omsorg där främst kvinnor rekryterades. På så sätt blev den offentliga sektorn en möjlighet till lönearbete för kvinnor.[24]

Migration[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget började invandringen till Sverige

Sverige var en bit in på 1900-talet främst ett utvandrarland, bland annat migrerade många svenskar till Nordamerika, men trenden vände senare under andra världskriget tog emot krigsflyktingar, bland annat från Baltikum, och krigsbarn från Finland. Från slutet av 1940-talet och en bit in på 1970-talet kom även arbetskraftsinvandring, till en början främst från Finland och Italien. Fram till 1950-talet var Sveriges befolkning mycket etniskt homogen i jämförelse med andra industrialiserade länder. Det fanns några inhemska minoriteter som samer, romer, resande, tornedalingar och ett mindre antal sverigefinnar än i dag. Från andra halvan av 1950-talet och framåt kom omfattande arbetskraftsinvandring framför allt från länder som Finland, Italien, Jugoslavien, Grekland och Turkiet (se turkar i Sverige).

ATP-striden[redigera | redigera wikitext]

På 1950-talet seglade pensionsfrågan upp på dagordningen eftersom många pensionärer började relativt sett halka efter löntagarna. Vissa grupper som privata tjänstemän hade tilläggsavtal som ledde till höjda pensioner. Att bara viss grupper hade bättre avtal än andra upplevdes som orättvist av partierna till vänster samt LO och Folkpartiet. Eftersom socialdemokraterna och bondeförbundet inte kunde komma överens i frågan bröts samarbetet mellan partierna och en folkomröstning utlystes våren 1957 där folket kunde ta ställning till tre olika linjer där LO:s och socialdemokraternas linje om en allmän tjänstepension fick 46% och därmed relativ majoritet. SAP la utifrån det en proposition i Riksdagen om just allmän tjänstepension vilken fälldes av den borgerliga oppositionen och därmed utlystes nyval sommaren 1958. Det följande “pensionsvalet” slutade med att den borgerliga majoriteten i andrakammaren förbyttes till ett jämviktsläge där båda blocken hade 115 mandat. Den obligatoriska ATP-pensionen gick igenom när metallarbetaren och folkpartisten Ture Königson lade ner sin röst eftersom han föredrog socialdemokraternas förslag.[25]

En ny ungdomskultur[redigera | redigera wikitext]

Under 1950-talet ledde det ökande välståndet, och utökningen av skolsystemet, till att vuxenlivet och karriären började först efter tonåren, och en ungdomskultur uppstod. Dess första steg togs visserligen redan under mellankrigstiden, kopplad till jazzen, men nu nådde oron inför "nedbusning" och "ungdom på glid" nya höjder. För första gången används ordet "tonåring" på svenska. Den första omgångens revoltörer var skinnknuttarna, unga män i läder med motorcykel och förebild i Vild ungdom med Marlon Brando. Dessas storhetstid var vid mitten av 1950-talet. Sedan tog raggarna över, nära sammanknippade med rock and rollen som 1956 kom till Sverige i form av Bill Haleys "Rock Around the Clock". De stora hjältarna var dock Elvis Presley och Tommy Steele. Även lokala "rockkungar", som Rock-Ragge, Little Gerhard och Rock-Olga tog plats på scen. Rocken var främst spridd bland arbetarklassen, och jazzen kvarlevde under tiden bland gymnasisterna. Den tidigare så fruktade musikformen hyllades nu som kulturellt högtstående.[26] Under 1960-talet tonade raggarna efter hand bort. Svensk schlager fick en renässans, och 1962 började Svensktoppen sändas.[27]

1963 och 1964 ändrades scenen totalt med Beatles genombrott, och popen tog över efter rocken. Rolling Stones turnerade i Sverige, och lokala förmågor som Hep Stars och Tages började spela pop på stundom komisk engelska. Beatles ändrade även ungdomarnas utseende, och mods blev en beteckning på de som följde det nya långhåriga modet. 1965 drabbade modsen samman med polisen i hötorgskravallerna. Popen trängde även undan jazzen som gymnasisternas musik, även om de förutom popen även lyssnade till amerikanska protestsångare som Joan Baez och Bob Dylan.[28]

Den svenska synden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sexuella revolutionen

Bilden av "den svenska synden" började sprida sig över världen under 1950-talet, något paradoxalt eftersom andelen utomäktenskapliga barn under 1940-talet och 1950-talet var de lägsta under hela 1900-talet.[29] Det tyska magasinet Det Spiegel skrev om "heiße Liebe und kühle Menschen" (het kärlek och kalla människor). [30] Sexuell liberalism blev, förutom det svenska rationalitet, en central nationell stereotyp.[31] Man var dock öppnare inför att i konsten diskutera och experimentera med dessa frågor än tidigare eftersom samhället blev alltmer sekulariserat. I en artikel i den engelskspråkiga tidskriften Time 1955 utmålades Sverige som syndens högborg på jorden, där födelsekontroll, abort, och promiskuitet alla var omistliga rättigheter. Detta var visserligen inte sant – än – men artikeln fick stort genomslag, och i den efterföljande amerikanska debatten kopplades detta, och den förmodat höga andelen självmord, ihop med "onaturlig" social trygghet och välfärd. De svenska inläggen i debatten hävdade att svenskar inte var mer omoraliska än andra, även om man var öppnare angående sexualiteten.[32]

Ingmar Bergman.

Film på 50-talet[redigera | redigera wikitext]

Även filmbranschen bidrog till att skapa bilden av "den svenska synden" där Arne Mattsons Hon dansade en sommar (1951) spelade en viktig roll i vilken nakenbad och antydningar om samlag spelade en viktig roll. I samma fotspår gick Ingmar Bergmans film Sommaren med Monika från 1953. Ingmar Bergman hade redan 1944 uppmärksammats för manuset till Hets, men hans stora genombrott kom 1955 med Sommarnattens leende. Än mer berömmelse vann han 1957 med Det sjunde inseglet, vars tema om Guds tystnad och rädslan inför vad som skulle ske efter döden tog avstamp i den samtida skräcken för atombomben och mänsklighetens totala utplåning. Samma år kom även Smultronstället, som blev en lika stor framgång.[33]

Litteraturen på 50-talet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Svensk litteratur

Sverige var under efterkrigstiden ett av världens mest läsande folk, tillsammans med norrmän, finländare och islänningar.[34] Under 1950-talet fanns välfyllda bokhyllor även i arbetarklasshem.[35] På vuxenprosans område blev Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948) en stor publikframgång. Denna utmärktes, liksom flera andra av välfärdstidens litteratur av en flykt från det moderna, tillbaks i historien. Även de övriga proletärförfattarna, som Jan Fridegård, Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, vars romaner som var fortsatt populära under 1940-talet, och tidens allra största boksuccé, Vilhelm Mobergs Utvandrarna, sökte sig tillbaks i tiden. Olle Hedberg skildrade det försvinnande högborgerliga livet.[36] Även fruktan för atombomben avspeglades i litteraturen, exempelvis i Harry Martinssons rymdepos Aniara.[37] Andra viktiga svenska författare detta årtionde var Olle Hedberg, även om hans senare produktion inte var i klass med hans tidigare, Sara Lidman och Pär Lagerkvist.[38] Ville man ha skildringar av samtiden fick man dock främst vända sig till deckarförfattarna, som Stieg Trenter och Maria Lang.[39]

Astrid Lindgren, 1960.

Efter kriget upplevde även flera barnboksförfattare en stor popularitet eftersom 40- och 50-talets stora barnkullar skapade en stor målgrupp som kunde och ville läsa böcker som tilltalade dem. Främst av dessa var Astrid Lindgren som 1945 gav ut Pippi Långstrump, där tidstypiska miljöer vävdes ihop med de uppkommande tankarna om barnpsykologi. Även Mästardetektiven Kalle Blomkvist blev en succé, likaså den mer mytiske Mio min Mio. Även här skildrades samtiden där Blomkvist drog parallellerna till rädslan för spionverksamhet från Sovjet och där Mio lekte med hotbilder från öst samtidigt som rädslan för atombomben spelade en viss roll. Lindgrens böcker om Rasmus däremot kan ses som tecken på den samtida vardagsrasism mot romer och folk som bodde i "underutvecklade länder".[40] Även Åke Holmberg med Ture Sventon och Edith Unnerstad med Kastrullresan debuterade efter kriget. Dessutom fortsatte Gösta Knutsson med sina böcker om Pelle Svanslös. Lennart Hellsing utmärkte sig med lyrik för barn. Dessutom fanns flera Sivar Ahlruds tvillingdeckarna, Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla-böcker och Bertil Almqvists Barna Hedenhös, och utländska serier som Fem-, Bill- och Biggles-böckerna.[41] Under 1950-talet dök även Nils-Olof Franzéns böcker om Agaton Sax upp på marknaden, liksom alster av Sven Wernström, Harry Kullman och Elsa Nyblom. Bertil Ahlmqvists Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, utgiven 1954 uppskattades av både barn och vuxna, de senare eftersom den vänligt parodierade den svenska politiken vid tillfället.[42] Under 1940-talet blev även serietidningar vanliga, vilket först sågs med oro, då de ansågs benägnare än andra medier att sprida osunda värderingar.[43]

Ny medieverklighet[redigera | redigera wikitext]

TV-visning på Tekniska museet 1952.

Länge fanns endast en radiokanal, som dock samlade alla på ett nästan ojämförligt vis. Radion präglades inledningsvis av stark konservatism; fredagsnyheterna inleddes alltid med "Hans Majestät Konungen har i dag hållit konselj", vilket i och för sig var rimligt då det var i och med dessa som regeringens beslut fick laga kraft. Mest känd av tidens radioprofiler var Sven Jerring, som fram till 1972 ledde Barnens brevlåda. En annan långkörare var Sigge Fürsts Frukostklubben.[44] 1951 började Karusellen med Lennart Hyland att sändas, och fick svenskarna att delta i olika upptåg, bland annat "Frufridagen", då fruarna skulle vara lediga och männen sköta hemmet. Via radio blev Povel Ramel känd, och Evert Taube upplevde tack vare den och grammofon sin största popularitet under 1950-talet. Andra kända musiker var Owe Thörnqvist och Snoddas, vars "Flottarkärlek" blev en landsplåga tack vare Karusellen. 1955 startade en andra radiokanal, P2.[45] Under 1950-talet hade svenskarna ibland lyssnat till Radio Luxemburg för aktuell popmusik, men när privata Radio Nord började sända från internationellt vatten den 7 mars 1961 infördes regler för att försvåra för piratradion, och den 7 maj började melodiradion, som senare utvecklades till P3, att sändas. Man vann omedelbart tillbaka en tredjedel av de flydda lyssnarna.[46]

År 1956 startade regelbundna TV-sändningar, efter att provsändningar pågått i tre år. Den första stora succén blev Kvitt eller dubbelt. Under fotbolls-VM 1958 i Sverige skaffade de flesta som inte redan hade TV en sådan. Antalet biografer minskade kraftigt. Mellan 1956 och 1963 halverades antalet biobesök. Även det lokala föreningslivet drabbades, och dränerades på medlemmar.[47]

Sport[redigera | redigera wikitext]

Silverlaget 1958.

Till skillnad mot de flesta andra länder hade svenska värnpliktiga inte behövt utkämpa några strider. Det fanns alltså gott om starka unga män, och framgångarna på idrottens område lät inte vänta på sig. OS i London 1948 blev en enorm framgång, där Sverige kom tvåa i nationsligan. Detta trots att ett antal löpare, inklusive stjärnorna Gunder Hägg, Arne Andersson och Henry Kälarne, 1946 stängts på livstid av i enlighet med tidens stränga regler, som föreskrev att idrottare inte fick ta emot någon ersättning, då de förväntades vara amatörer. De stränga reglerna ledde dock till utarmning, och bland annat de tre fotbollsstjärnorna från guldlaget i London, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm sökte sig till utländska proffsklubbar. Svenska Fotbollförbundet mildrade därför reglerna, och proffsen var välkomna att spela landskamper och VM, samt att återvända till Fotbollsallsvenskan efter utlandskarriären.[48] Framgångarna fortsatte, och 1958 tog Sveriges fotbollslandslag silver på hemmaplan. 1959 skulle VM-matchen i tungviktsboxning mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson stå i New York. Eftersom boxning var bannlyst från svensk radio och tv fick de som ville höra på matchen ratta in Radio Luxemburg.[49]

Neutralt mellan blocken?[redigera | redigera wikitext]

Europa under kalla kriget, med neutrala länder i vitt.

Officiellt har det länge hävdats att Sverige har varit neutralt under kalla kriget. Men ända sedan andra världskriget hade det bedrivits ett samarbete med brittiska underrättelsetjänsten och det var via den brittiska underrättelsetjänsten som Försvarets radioanstalt (FRA) fick tillgång till den senaste tekniken som användes i signalspaningen mot Sovjetunionen som i DC-3:an som sköts ner av ryssarna 1952.[50] Orsaken till att flygplanet sköts ner var att den spanade på radarstationen i Liepaja i Lettland samtidigt som man utbytte information med USA och NATO. Sovjetunionen såg spaningen som ett hot eftersom kunskapen om radarn kunde utnyttjas för att störa eller slå ut det ryska luftförsvaret vid ett anfall.[51]

DC-3:an visade vilket långtgående samarbete som fanns mellan NATO och Sverige under kalla kriget. Detta samarbete började med ett hemligt avtal från 1952 mellan USA och Sverige där Sverige fick köpa militär utrustning och teknologi och i gengäld skickade Sverige information till det stora landet i väst och man lovade att NATO fick använda svenskt luftrum och svenska flygbaser ifall det behövdes. Statsminister Tage Erlanders resa till USA våren 1952 var officiellt en privatresa, men i hemlighet träffade Erlander USA:s president Truman för att förbereda avtalet som trädde i kraft sommaren ‘52. Utöver avtalet fanns det också en noga planering över vad den svenska militären skulle göra i händelse av krig. I det fallet skulle marinchefen bege sig till ett NATO-högkvarter i antingen Storbritannien eller USA för att fortsätta kriget därifrån. Militärledningen och kungafamiljen skulle sedan följa efter.[52] Samarbetet mellan NATO och Sverige var så tajt att den svenska armén till och med använde sig av samma ammunition som den västliga försvarsalliansen.[53]

Det långtgående samarbetet mellan Nato och Sverige var dock okänt för svenska folket vilket gjorde att nedskjutningen sågs som ett omotiverat angrepp och underblåste de antiryska stämningarna i Sverige. Tillsammans med Nordkoreas angrepp mot Sydkorea sågs detta som ett bevis för kommunismens hot.[54]

Det starka samhället (1960-1967)[redigera | redigera wikitext]

Ett förändrat partilandskap[redigera | redigera wikitext]

Efter nederlaget i ATP-striden försökte de borgerliga att bryta socialdemokratins makt genom en valsamverkan, som dock bara kom tillstånd i Skåne under beteckningen MBS och som hade lokala framgångar. Men när samverkan upprepades i andra städer hade det ingen framgång, vilket kan förklaras med att det fanns betydande skillnader mellan partierna där folkpartier och bondeförbundet stod nära varandra men längre ifrån högern. Att inte samverka hade dessutom fördelen att varje parti var för sig kunde fånga in fler väljargrupper. En del partier gick igenom djupare förändringar. Centerpartiet (c) gick från att vara ett rent bondeparti till att vara ett parti som attraherade de grupper som var missnöjda med urbanisering och miljöförstöring medan kommunisterna under C.H. Hermansson frigjorde sig från Sovjet, bytte namn till vänsterpartiet kommunisterna (vpk) och kritiserade socialdemokratin för att inte ha brutit det privata näringslivets maktkoncentration. Fortfarande var det 15 familjer som dominerade de privata företagen.[55] Under Hermansson ökade vpk sitt stöd i valen 1964 och 1966 vilket också hänge ihop med att avspänningen mellan USA och Sovjetunionen försvagade de starka antikommunistiska tendenserna vilket bidrog till att partiet kunde bryta sin isolering. Bland studenterna märktes en allt tydligare radikalisering och politisering som återupptäckte Karl Marx.[56] Bland de kristna skedde en gradvis förskjutning i partisympatin när folkpartiet mer och mer sekulariserades vilket ledde till missnöje bland de kristna grupperna. Samtidigt grundades kristen demokratisk samling (kds) 1964 som ville främja en kristen grundsyn i samhället och som delvis attraherade just de grupperna som kände sig svikna av folkpartiet. Rena missnöjespartier så som i Danmark och Norge förblev okända i Sverige på den tiden, vilket kan bero på att socialdemokraterna via LO och centern via LRF har haft god kontakt med gräsrötterna och därmed minskat riskerna för missnöje.[57]

Städernas modernisering[redigera | redigera wikitext]

Hötorgsskraporna, ett av många byggprojekt på 60-talet.

Ännu på 1960-talet levde fortfarande många svenskar i föråldrade bostäder. Därför föddes tanken på att bygga moderna bostäder, det som senare skulle bli kallad för miljonprogram. Namnet hade sitt ursprung i att det skulle byggas en miljon bostäder på tio år. De gamla stadskärnorna i städer som Norrköping, Stockholm och Göteborg revs och ersattes med de då moderna miljonprogramshusen. Konsekvensen blev att bostadsbristen byggdes bort samtidigt som områdena också snabbt blev symbol för den ökande klassmässig och etniska segregationen i samhället.[58] Samtidigt byggdes det också nya gator och affärskomplex vilket resulterade i att många städer fick ett ganska likartat utseende. Städer som t ex Eksjö och Lund undantogs från de jättestora omvandlingarna och förändrades med hänsyn till städernas traditionella bebyggelse.[59] Med hjälp av storskaliga lösningar inom sjukvård, utbildning, osv. garanterades en generell välfärd för medborgarna. När den allmänna välfärden hade tryggats skiftade det politiska klimatet på sent 60-tal mot först vänstervågen och senare den gröna vågen.[60]

Att staten initierade miljonprogrammet fick också den effekten att det relativt unga möbelföretaget IKEA (som hade grundats 1943 av Ingvar Kamprad) ökade sin försäljning eftersom människorna som flyttade in i de nya bostäderna även behövde nya möbler. Därtill byggde staten nya vägar vilket gynnade den tilltagande bilismen men som även gynnade IKEA:s framväxt som via de nya vägarna på ett smidigt sätt kunde transportera möblerna hem till familjer som hade sett och beställt möblerna i den numera klassiska IKEA-katalogen som skickades hem till folk. Därmed bidrog staten på flera olika sätt till IKEA:s utveckling till ett multinationellt företag.[61]

Kulturen på 60-talet[redigera | redigera wikitext]

Med revyn Gröna hund fick Hans Alfredsson och Tage Danielsson sitt genombrott och blev folkets underhållningsfavoriter, senare även i bokform. På teve blev Hylands hörna det mest dominerande programmet efter Aktuellt. Spektakulärt blev det när skådespelaren Per Oscarsson klädde av sig och gav sexualkunskap i direktsändning under mellandagarna 1966. Den sexuella frigörelsen visade även inom litteraturen där norrmannen Agnar Mykle blev en isbrytare på området och "porr" ansågs som någonting som skulle kunna bidra till den nya sexuella friheten. Även inom filmområdet spred sig fler och fler diskussioner kring sexualrelaterade ämnen så som i Ingmar Bergmans Tystnad från 1963 och filmatiseringen av Käre John 1964, däremot visade censureringen av Vilgot Sjömans 491 och bortklippningen av sexscen i De kallar oss mods att det fortfarande fanns snäva ramar inom området. Upproret mot auktoriteter manifesterades också i film med grundandet av Svenska filminstitutet där staten skulle stödja produktionen av svensk kvalitetsfilm och där Olof Palmes vän Harry Schein var en drivande kraft bakom.[62]

Inom litteraturen debuterade flera författare på 1960-talet som senare skulle bli betydande, som Lars Gustafsson, P.O. Enquist, P.C. Jersild, Per Gunnar Evander och Sven Delblanc, men den då rådande modernismen var svårsmält. Upplagorna började också sjunka för inhemsk litteratur. Man läste istället översatt litteratur, eller äldre litteratur som återutgivits i pocket-format, då en nyhet. För samtidsskildringar fick man återigen gå till deckarförfattarna, och i synnerhet Sjöwall-Wahlöös serie Roman om ett brott som är tidstypiska för den begynnande vänstervågen men som attraherade både vänstersympatisörer och folk med borgerliga sympatier.[63]

En aktiv journalistik[redigera | redigera wikitext]

Den 3 oktober 1962 tog Lennart Hyland sitt radioprogram Hylands hörna och gick över till televisionen. Den 19 december 1962 var gästen Tage Erlander, som genom att dra en rolig historia gick från omstridd och ibland förlöjligad till landsfader över en kväll.[64] Efter Erlanders framträdande blev programmet närmast en institution. 1966 kom ännu en sensation: skådespelaren Per Oscarsson strippade, samtidigt som han höll sexualundervisning.[65] Samtidigt utvecklades också en ny självständighet hos media som yttrade sig i programmet Utfrågningen där statsråden och andra offentliga personer fick acceptera kritiska frågor. Journalisterna Gustav Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup ("de tre O-na") började på allvar att engagera sig i valrörelsen 1966 för första gången vilket betydde ett trendbrott i svensk politik - plötsligt var det journalisterna som dominerade, inte politikerna. Denna förändring betydde också att det uppstod spänningar mellan radio och TV å ena sidan och politiken å andra sidan som inte längre kunde styra nyhetsförmedlingen. Viktigt här var också den nya chefen för Sveriges Radio Olof Rydbeck som styrde företaget från 1955 fram till 1970 och som bejakade en aktiv journalistik. Den snabba expansionen av teven ledde till kravet på en andra kanal där näringslivet önskade sig en fristående kanal, men diskussionerna bland politikerna landade i att man inrättade två kanaler från 1969.[66]

EU-medlemskap?[redigera | redigera wikitext]

Att svenska företag producerade mer och mer ledde till en allt större handel med andra länder. En del såg därför tullar och andra handelshinder som ett hot mot den svenska ekonomin. Sedan 1950-talet var Sverige medlem i både EFTA (en frihandelsorganisation för länderna utanför EEC), samarbetsorganisationen OECD samt IMF, vilket inte stred mot den officiella neutralitetspolitiken. Och även om det privata näringslivet samt folkpartiet och högern var för ett medlemskap så bestämde Erlander sig för ett nej med motiveringen att detta skulle bryta mot neutralitetslinjen. Centern och Gunnar Hedlund stödde Erlanders inställning i frågan.[67]

Sveriges roll i FN[redigera | redigera wikitext]

När Belgien lämnade Kongo sommaren 1960 och landet förklarade sig självständigt utbröt oroligheterna i landet där Dag Hammarskjöld som generalsekretare tog en ledande roll för att få till en fredlig lösning av konflikten. Hammarskjöld dog på en resa till Kongo 1961 när hans plan sköts ner. Hans död framkallade både sorg men även ett ökat engagemang för tredje världen vilket ledde till att Sverige gav reguljärt bistånd till länder och folkslag som främst engagerade sig för ekonomis och social rättvisa respektive frigörelse. Detta bistånd har även kritiserats, t ex ansåg högern att biståndet gynnade länder med socialistiska regeringar.[68] Jämte Hammarsköld spelade även Östen Undén en viktig roll när han först föreslog en kärnvapenfri klubb i FN och Undénplanen spelade en viktig roll när det förmedlades ett provstoppsavtal mellan stormakterna 1963.[69]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Melin, Jan, Johansson, Alf W, Hedenborg, Susanna, Sveriges historia, Prisma 2006, sid. 366-367
  2. ^ Hadenius, Stig, Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd. Hjalmarson & Högberg, sid. 91
  3. ^ Hadenius, sid. 91-92
  4. ^ Hedenborg, Susanna, Kvarnström, Lars, Det svenska samhället 1720-2000. Böndernas och arbetarnas tid, Studentlitteratur 2010, sid. 303
  5. ^ Larsson, Hans Albin, Det demokratiska Sverige i Larsson, Hans Albin, Boken om Sveriges historia, Forum 2000, sid. 289
  6. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 304
  7. ^ Hadenius, sid. 93-94
  8. ^ Hadenius, sid. 97
  9. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 288
  10. ^ Kommissionen mot antiziganism, Steriliseringspolitiken i Sverige, länk: https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/steriliseringspolitiken-i-sverige, publicerad: 8 juni 2017, hämtad: 27 juni 2018
  11. ^ Zaremba, Maciej, De olönsamma skars bort, länk: https://www.dn.se/arkiv/kultur/de-olonsamma-skars-bort-genom-tvangssterilisering-kunde-folkhemmet-minimera-antalet-bidragstagare/, publicerad: 21 augusti 1997, hämtad: 27 juni 2018
  12. ^ Fafner, Hans Henrik, Tvångssterilisering skulle utrota dumma barn, länk: https://varldenshistoria.se/vetenskap/medicin/tvangssterilisering-skulle-utrota-dumma-barn, publicerad: 23 januari 2017, hämtad: 27 juni 2018
  13. ^ Johannisson, Karin, Tand för tand, länk: https://www.dn.se/arkiv/kultur/tand-for-tand/, publicerad: 6 maj 2006, hämtad: 26 juni 2018
  14. ^ Hägg, Göran, Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986, Månpocket 2006, sid. 39-40
  15. ^ Hadenius, sid. 95-96
  16. ^ Linderborg, Åsa, Förljugen historia, länk: https://www.aftonbladet.se/kultur/konst/a/ddRmPo/forljugen-historia, publicerad: 12 april 2005, hämtad: 20 juni 2018
  17. ^ Melin, Jan (m fl), sid. 367
  18. ^ Melin, Jan (m fl), sid. 370
  19. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 308-309
  20. ^ Larsson, Hans Albin, sid. 368-370
  21. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 304
  22. ^ Larsson, Hans Albin, sid. 289
  23. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 305-306
  24. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 306-307
  25. ^ Melin, Jan (m fl), sid. 371-373
  26. ^ Hägg, sid 122-127
  27. ^ Hägg, sid 196-197
  28. ^ Hägg, sid 197-198
  29. ^ Hägg, sid 127
  30. ^ ”Frei von Tabus”. I: Der Spiegel 21 (1969:39), 22.09.1969, 132
  31. ^ Carl Marklund: "Hot Love and Cold People. Sexual Liberalism as Political Escapism in Radical Sweden" I: NORDEUROPAforum 19 (2009:1), 83-101, http://edoc.hu-berlin.de/nordeuropaforum/2009-1/marklund-carl-83/XML/)
  32. ^ Hägg, sid 131
  33. ^ Hägg, sid 132-133
  34. ^ Hägg, sid 58
  35. ^ Hägg, sid 134
  36. ^ Hägg, sid 63-66
  37. ^ Hägg, sid. 137-138
  38. ^ Hägg, sid 134-136
  39. ^ Hägg, sid 138-139
  40. ^ Hägg, sid 58-60, 140-141
  41. ^ Hägg, sid 58-62
  42. ^ Hägg, sid 141-143
  43. ^ Hägg, sid 63
  44. ^ Hägg, sid 67-68
  45. ^ Hägg, sid 144-146
  46. ^ Hägg, sid. 150, 195-196
  47. ^ Hägg, sid 147-149
  48. ^ Hägg, sid 57-58
  49. ^ Hägg, sid 149
  50. ^ Agrell, Wilhelm, DC-3:an som försvann, länk: https://popularhistoria.se/artiklar/dc-3-an-som-forsvann, publicerad: 10 september 2003, hämtad: 21 juni 2018
  51. ^ Nilsson, Kerstin, Retade ryssarna. Då sköts de ner, länk: https://www.aftonbladet.se/nyheter/article18821313.ab, publicerad: 4 maj 2014, publicerad: 21 juni 2018
  52. ^ Rydén, Daniel, Så blev Sverige en del av Nato, länk: https://popularhistoria.se/artiklar/sa-blev-sverige-en-del-av-nato, publicerad: 15 oktober 2015, hämtad: 21 juni 2018
  53. ^ Hägg, sid. 303
  54. ^ Hadenius, Stig, Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd, Hjalmarson & Högberg 2002, sid. 108-109
  55. ^ Hadenius, sid. 128-131
  56. ^ Melin, Jan (m fl), sid. 384-385
  57. ^ Hadenius, sid. 130-132
  58. ^ Hedenborg, Kvarnström, sid. 313-314
  59. ^ Larsson, Hans Albin, sid. 294-295
  60. ^ Larsson, Hans Albin, sid. 295
  61. ^ Borneskans, Fredrik, Så blev IKEA en succé, länk: https://popularhistoria.se/artiklar/sa-blev-ikea-en-succe, publicerad: 12 maj 2008, hämtad: 21 juni 2018
  62. ^ Hägg, sid. 203-207
  63. ^ Hägg, sid 207-209
  64. ^ Hägg, sid 184-185
  65. ^ Hägg, sid 204
  66. ^ Hadenius, sid. 140-142
  67. ^ Hadenius, sid. 136-138
  68. ^ Hadenius, sid. 138-139
  69. ^ Hadenius, sid. 139-140
Företrädare:
Andra världskrigets tid
Sveriges historia
1945–1967
Efterträdare:
Andra halvan av kalla krigets tid