Sveriges kommuner
Sverige är indelat i 290 kommuner (se även lista över Sveriges kommuner). I 1974 års regeringsform används benämningen "primärkommuner" för att skilja kommunerna från landstingen (landstingskommunerna). Kommunerna grupperas i landets 21 län. Sverige har en enhetlig kommuntyp och ingen rangordning och inga privilegier förekommer. Sveriges kommuner är, i internationell jämförelse, ytmässigt stora och omfattar i allmänhet såväl tätbebyggelse som landsbygd. Den tätort som är huvudort i en kommun benämns centralort.
Kommunernas verksamhet regleras genom kommunallagen från 1992. En kommun bildas genom beslut av riksdagen och i detta beslut fastslås också kommunens namn, medan beslut om kommunens vapen däremot sedan 1970-talet tas av kommunen själv.
I varje kommun finns en folkvald församling, kommunfullmäktige, som beslutar om kommunens frågor; kommunstyrelsen, utsedd av kommunfullmäktige, leder verksamheten. Verksamheten regleras till största delen av kommunallagen och finansieras av kommunalskatter, avgifter och statsbidrag. Kommunala beslut kan överklagas antingen genom laglighetsprövning eller förvaltningsbesvär.
Vissa kommuner, speciellt större, kan ha kommundelsnämnder (ibland med andra benämningar som områdesnämnd eller stadsdelsnämnd). Alla kommuner är vidare indelade i församlingar (totalt 2 512 stycken) som tjänar en viss roll inom folkräkning och valsystem.
Historia
Förr sköttes alla socknens ärenden på sockenstämman. Det förändrades 1843 då kyrkorådet tog hand om det kyrkliga medan sockennämnden fick ansvaret för de borgerliga frågorna. Sockenstämman tog hand om andra ärenden, såsom hälsovård. År 1863 avskaffades socknen som administrativ enhet. Samtidigt skildes de världsliga uppgifterna från de kyrkliga. Kyrkans grundorganisation blev församlingen, den världsliga grundenheten kallades därefter kommun.
I och med 1862 års kommunalförordningar skapades således grunden till det nuvarande kommunala systemet i Sverige. År 1863 bildades borgerliga landskommuner som i de allra flesta fall motsvarade en gammal socken. Utöver landskommunerna fanns även ett antal stads- och köpingskommuner. Man inrättade kommunalstämma som var högsta beslutande organ i alla små kommuner. Från 1919 blev kommunfullmäktige obligatoriskt även i de små kommunerna. Den löpande skötseln av kommunen handhades av kommunalnämnd som senare kom att benämnas kommunstyrelse. Man inrättade landsting som skulle ta hand om de områden som blev för tunga för en kommun att sköta.
Riksdagen beslutade 1946 att förändra kommunsystemet. 1952 års storkommunreform resulterade i att antalet kommuner minskade från 2 498 till 1 037 genom sammanslagningar. Efter storkommunreformen utökades kommunernas ansvarsområden ytterligare vilket innebar att reformen ansågs otillräcklig och 1961 fastslog en statlig utredning att en ny kommunreform var nödvändig. Utredningens förslag medförde även slutet för uppdelningar i städer, köpingar och landskommuner; i stället infördes ett enhetligt kommunbegrepp. De föreslagna sammanslagningar skulle vara frivilliga, men processen gick långsamt vilket aktualiserade tvångssammanslagningar. Detta beslutades 1969 och innebar att reformen skulle vara genomförd 1974. Antalet kommuner minskade från drygt 1 000 till 278 mellan åren 1962 och 1974. Den senaste kommunsammanslagningen ägde rum 1977. Efter 1977 har antalet kommuner ökat något efter ett antal kommundelningar. Idag finns det 290 kommuner.
Kommuntyper och kommungrupper
Sveriges Kommuner och Landsting och SCB kategoriserar kommuner enligt följande:[1]
- Storstäder (4 kommuner år 2012) är kommun med folkmängd över 200 000. Stockholm, Göteborgs kommun, Malmö kommun och Uppsala kommun uppfyller villkoret 2012.
- Förortskommuner till storstäder (38 kommuner år 2010) är kommun där minst 50 procent av nattbefolkningen arbetspendlar till annan kommun. Den vanligaste kommunen till vilken pendlingen sker ska vara en storstad.
- Större städer (31 kommuner 2010) är kommun med 50 000–200 000 invånare och tätortsgrad på minst 70 procent.
- Förortskommuner till större städer (22 kommuner 2010) är kommun där minst 50 procent av nattbefolkningen arbetspendlar till annan kommun. Den vanligaste kommunen till vilken pendlingen sker ska vara en större stad enligt definition ovan.
- Pendlingskommuner (51 kommuner 2010) är kommun där minst 40 procent av nattbefolkningen pendlar till en annan kommun. Se även sovstad.
- Turism- och besöksnäringskommuner (20 kommuner 2010) är kommun som har minst 21 årliga gästnätter per invånare på hotell, vandrarhem och campingar eller där antalet fritidshus uppgår till minst 0,20 per invånare.
- Varuproducerande kommuner (54 kommuner 2010) är kommun där minst 34 procent av nattbefolkningen mellan 16 och 64 år arbetar med tillverkning, utvinning, energi, miljö samt byggverksamhet.
- Glesbygdskommuner (20 kommuner 2010) är en kommun med tätortsgrad under 70 procent och befolkningstäthet på mindre än åtta invånare per kvadratkilometer.
- Kommuner i tätbefolkad region (35 kommuner 2010) är kommun i region med mer än 300 000 personer inom en radie på 112,5 kilometer.
- Kommuner i glesbefolkad region (16 kommuner 2010) är kommun i region med mindre än 300 000 personer inom en radie på 112,5 km.
Se även kranskommun.
Den kommunala administrationen
Det politiska styret i en kommun är uppbyggt genom ett direktvalt kommunfullmäktige, som väljs på samma sätt och på samma dag som riksdagen, med partival. Under kommunfullmäktige finns styrelsen (eller som den oftast kallas: kommunstyrelsen) som sköter det övergripande löpande politiska arbetet och därtill finns olika nämnder och styrelser som sköter kommunens åtaganden inom olika områden. Så brukar det bland annat finnas en byggnadsnämnd som handlägger bygglov, en utbildningsnämnd som har hand om skolfrågor, en socialnämnd som har ansvaret för försörjningsbistånd och så vidare. Kommunstyrelsen och övriga nämnder och styrelser är politiskt sammansatta i proportion till partiernas storlek i kommunfullmäktige.
Endast ett fåtal politiker brukar vara heltidsanställda i kommunen, de flesta kommunalpolitiker sköter sina uppdrag på fritiden, vid sidan om andra jobb. En kommuns politiska ledare brukar vara ett kommunalråd, en kommun har ofta ett eller några kommunalråd samt ibland några politiska sekreterare som assisterar dessa i politiska frågor.
Under nämnder och styrelser finns kontor och förvaltningar med anställda tjänstemän som skall verkställa politikernas beslut och sköta det dagliga arbetet i kommunens verksamheter. Dessa tjänstemän är inte politiskt tillsatta.
Varje kommunal styrelse, nämnd och kontor är en myndighet. Kommunfullmäktige räknas dock inte som en myndighet, det är i stället, likt Sveriges riksdag, en beslutande församling.
Kommunernas uppgifter
De svenska kommunerna har enligt lag ansvar för:
- socialtjänsten
- vård och omsorg av äldre och funktionshindrade, se bl.a. "Dagmarreformen"
- barnomsorg och förskoleverksamhet
- det offentliga skolväsendet för barn och ungdom
- plan- och byggfrågor
- miljö- och hälsoskydd
- renhållning och avfallshantering
- räddningstjänst
- vattenförsörjning och avlopp
- ordning och säkerhet
All annan verksamhet sker på frivillig grund, till exempel:
- fritidsverksamhet
- kultur, bortsett från biblioteken
- bostäder
- energiförsörjning
- näringsliv
- flyktingmottagande
Källor
- ^ Kommungruppsindelning Sveriges kommuner och landsting 2010-11-30, accessdatum 2011-06-27.
Se även
- Sveriges administrativa indelning
- Sveriges kommuner listade per län
- Lista över Sveriges kommuner
- Lista över Sveriges län, kommuner och församlingar
- Politiska majoriteter i Sveriges kommuner
- Kommunvapen i Sverige
- Sekundärkommun
- Sveriges landsting
- Sveriges kommuner och landsting
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Sveriges kommuner.- Karta hos SCB
- Om länens indelning i kommuner
- Förbundet för Sveriges kommuner och landsting
