Asatro

Religion Antal troende (i Sverige) Religionsstiftare Teologi Mytologiska gestalter

Asatron är en polyteistisk religion, som utövades av germanerna i Nordeuropa före kristendomens införande. Ordet bildades under 1800-talets nationalromantik, då kännedomen och intresset för tiden innan kristnandet av Norden blev mer utbrett. SAOB:s första belägg är från 1820.

Bakgrund

Asatron baserade sig aldrig på något religiöst samfund i modern mening och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet såsom krig och jordbruk.

Asatro tillhör de polyteistiska religionerna, och förutom gudar tror man även på olika naturväsen. Enligt vissa historiker inspirerades asatron kraftigt vid vår tideräknings början av den tidens supermakt Romerska riket. Asatron är en del av en större familj av indoeuropeiska religioner där man även finner grekisk, romersk och slavisk fornreligion. Det finns även motsvarigheter till asatrons panteon i den indiska hinduismen. En teori hävdar att olika indoeuropeiska stammar (indier, greker, italiker, kelter, slaver, germaner) har ett gemensamt ursprung, möjligen från områden i närheten av Svarta Havet och att dessa sedan utvandrat till övriga Europa samt Asien. Detta är en förklaring till likheten i religion och språk mellan dessa olika länder. Se urindoeuropéer.

Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin gamla tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500–750 ersattes denna tro gradvis av kristendomen i anglosaxarnas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade asatron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa.

Dock försökte aldrig anhängarna till asatron att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900–1000), sedan Island (år 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark, och sist Sverige av alla germanska områden; även om kristnandet framskred i olika takt i olika delar av länderna. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken på deras integrering i det europeiska värdesystemet: även om den personliga övertygelsen lät vänta på sig underlättade det handeln att låta döpa sig.

Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; "dvärgarnas skepp" var skaldekonsten; "Fröjas tårar" var guldet; "valkyriornas eld" svärdet, "korpens öl" blodet, etc.

Asatron har karaktär av ursprunglig nordeuropeisk religion som dominerade större delen av Nordeuropa, alltså Skandinavien, England, Tyskland, Nederländerna och Belgien, bland andra. Det mesta vi vet om denna tro härstammar dock från Norden och i synnerhet Island. Det är inte säkert att övriga germanska folk omfattade exakt samma trosföreställningar som de forntida nordborna. Troligen varierade asatrons sedvänjor och myter avsevärt mellan de olika germanska folken och över tid. Att de religiösa föreställningarna i hela Skandinavien dock varit väsentligen desamma finns det dock mycket som tyder på. Skandinavien kristnades dessutom bortåt 500 år senare än exempelvis Tyskland och England. Mest hårdnackade i den gamla tron var folken i Sverige, som höll fast vid den "forna seden" ända in på 1100-talet, och det finns t o m vittnesmål om att människor åkallade asarna i så sent som på 1500-talet i Småland.

Arkeologiska källor

Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till dösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen och tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500–1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.

Bildsten med motiv ur Völundssagan från Gotland ca 700-800.

Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Det är dock troligt att animistiska synsätt dominerade under stenåldern. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de använts i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.

Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att människorna ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden.

Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder med mera och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.

Kulten under järnåldern verkar mestadels ha utövats i hemmen, men skriftliga källor, bland annat Adam av Bremen, nämner att det skall ha funnits tempelbyggnader i Norden under vikingatiden, i alla fall i Uppsala. Man har även efter arkeologiska utgrävningar i Uppåkra funnit ett tempel. Mycket vanligare var de så kallade "vina", heliga platser utomhus. Detta återspeglas bland annat i många av de ortnamn som innehåller efterledet -vi, som till exempel Ullevi. 2007 undersöktes ett vi från vendeltid i Lilla Ullevi fullständigt. Viet i Lilla Ullevi bestod av olika lämningar, naturliga såväl som människoskapade; centralt fanns den så kallade hargen, en stenkonstruktion som ligger på viets högsta punkt. I hargen låg en plattform som antagligen fungerat som altare. Plattformen har efterlämnat spår i form av fyra kraftiga stolphål. Söder om stenkonstruktionen fanns ett stort antal stolphål, och arkeologerna antar att det kan ha varit en offerplats på grund av de många fynd av amulettringar som man gjort där. Ringar förekom även i hargen, där man funnit närmare 70 stycken järnringar, många med mindre ringar hängande i den största ringen. Ringar antas också ha betytt mycket i den nordiska kulten då de fungerat som dörringar på kultbyggnader, vilket man sett i templet i Uppåkra, och som också är avbildat på Sparlösastenen. Det isländska sagomaterialet bekräftar också ringarnas betydelse i kulten.

Religiös praxis

Sannolikt var det centrala i asatron de religiösa handlingarna, riten. Dessa inkluderade:

• Blot
• Galder
• Sejd

Trosuppfattningar

Det som är känt om asatrons religiösa trosuppfattningar kommer främst från kristna källor, antingen isländska sagor nedtecknade efter kristnandet genomförts på Island, eller från kristna grannar som verkat samtidigt som asatron varit levande i Skandinavien, till exempel Adam av Bremen. Även Cornelius Tacitus skrev om germanerna och deras trosuppfattningar.

Livet efter döden

Grunduppfattningen om livet efter döden lär ha varit att de som dog i strid kom till Valhall eller Folkvang, de som dog av ålderdom och/eller sjukdom kom till Hel och de som drunknade kom till Ran. Några bodde även kvar i gravhögen och kunde kallas draugar. I vissa fall kunde man tänka sig själavandring.

"Kornguden i Vånga"

Asatron efter kristnandet

Sedan Nordeuropa kristnats och asatron förbjudits, allra sist i Sverige, levde en del av dess trosuppfattningar vidare i folktro och i folksagor, "Prins Hatt under jorden" är till exempel ursprungligen berättelser om guden Höder. En dikt från Trollkyrka i Tiveden redogör även för hur ett hemligt offer utfördes.

Men det finns också indikationer att asatron levde kvar länge i hemlighet; under digerdödens härjningar på 1300-talet berättas det att flera områden återgick till hedendomen i försök att hejda pestens härjningar, och det finns kätterimål från 1500-talet mot svenskar som dyrkat Oden. Myten om Odens jakt, liksom föreställningar om Tor, Fröja (Freja), Locke (Loke), Frigg o.s.v. visar att allmogen långt fram på 1800- och början av 1900-talet hade kunskaper om den forma religionen. Man har också visat att s.k. älvkvarnar använts för offer långt in på 1800-talet.

Andra sedvänjor som kan tolkas som rester av asatro, är till exempel riten rörande Kornguden i Vånga , som var en helgonbild i Norra Vånga i Västergötland. Helgonbilden togs ut till åkrarna för att säkerställa att skörden blev god. 1826 försökte stiftet förhindra denna sed genom att undanskaffa helgonbilden men enligt Västgöta-Bengtsson så ska Vångaborna ha gjort sig en ny Korngud. Det är dock inget ovanligt att kristen helgondyrkan tett sig på detta vis, och flera exempel finns från kontinenten varför det inte med självklarhet går att göra kopplingen till asatron.

Ebbe Schön skriver i sin bok Asa-Tors hammare om hur rester av asatron levde kvar i folksagor ännu i början av 1900-talet.

Även om de högre gudarna i asatron så småningom försvann, så levde dess mindre väsen vidare i folktrons föreställningar om älvor, vättar, och tomtar och i tron på skogsrået, näcken, havsfrun med flera in i våra dagar och gör så alltjämt på sina ställen. När bonden satte ut en skål gröt till tomten på julnatten för att denne skulle se till djuren på gården, så utförde han en rit med urgamla anor, det som på vikingatid och tidig medeltid kallades blot

Modern asatro

I slutet av 1800-talet blommade återigen ett intresse för asatron upp. En andra våg kom på 1920-talet, och en tredje kom i samband med det ökande intresset för naturreligioner under 1960-talet. I dag finns det flera organisationer som sprider kunskap om mytologin, religionen och religiösa sammankomster, huvudsakligen i Skandinavien, England och USA. Det isländska ordet ásatrú har blivit det vanligaste ordet internationellt men även Odinism (efter det isländska/fornnordiska namnet på Oden) förekommer. I Skandinavien används ibland beteckningen forn sed för denna religion, särskilt av Samfundet Forn Sed Sverige.

Forskningshistoria kring asatro

Friedrich Max Müller (1823–1900) var en tysk språkforskare som var intresserad av möjliga förbindelse mellan språk, religion och mytologi. Müller menade att naturfenomen blev till gudar genom en missuppfattning av naturlagarna. Müllers resonemang kan spåras i flera verk från 1800-talets slut, där de nordiska gudarna kom att förklaras som naturfenomen. Inom mytforskning kallas detta för den naturmytologiska skolan. Från 1800-talets slut fick den naturmytologiska skolan kritik. Norske Sophus Bugge (1833–1907) och tyske Eugen Mogk kom att representera en ny källkritisk riktning i forskningen och menade att de nordiska myterna först och främst var en produkt Nordens möte med kristendomen. I Bugges huvudverk, De nordiske Gude- og Heltesagns Oprindelse, menade han att den nordiska mytologin hade skapats i möte med kristendomens texter och litterära traditioner. Han menade vidare att asatron hade inspirerats av keltiska och anglosaxiska traditioner med lån från grekisk och romersk mytologi. På 2000-talet har Bugges teori ingen stark ställning. Gro Steinsland menar dock att Bugges forskning "banade väg för den källkritiska debatten som uppstod och som fortfarande förs". Bugges kommenterade utgåva av Den eldre Edda (1867) betraktas fortfarande som ett standardverk för de som arbetar källkritiskt med eddadikterna.

Se även

• Alver
• Asar, Asynjor
• Monolatri
• Nyhedendom

Referenser

Tryckta källor

• Steinsland, Gro (2009). Fornnordisk religion. Natur & Kultur. ISBN 978-91-27-11429-6 

Externa länkar

• Asatro på Open Directory Project
• Nordiska ASA-Samfundet
• Odinic Rite (engelska)
• Asatru Folk Assembly (engelska)
• The Troth (engelska)
• Historiska museet: Bild av Kornguden