Spårväg i Sverige

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Spårvägsstäder i Sverige)
Hoppa till: navigering, sök
Linje 3 mot Klockaretorpet vid Söder Tull i Norrköping

Den här artikeln behandlar historiska, nutida och planerade spårvägssystem i Sverige. Se även Trådbuss i Sverige.

Förteckning över orter som har eller har haft spårväg[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika uppfattningar om vilka svenska orter som ska räknas som "spårvägsstäder". En utförlig förteckning står att finna hos Svenska Spårvägssällskapet.

Ort Artikel Fram-

drivning

Period Spår-

vidd

(mm)

Spår Fordonsfärg Referenser
Äldre Nyare
Gävle Gävle Stads Spårvägar El 1909-1956 1435 Enkel- Gulvit Röd [1]
Göteborg Göteborgs spårväg Häst 1889-1902 1000 Enkel- Brun [2]
El 1902-fortfarande 1435 Dubbel- Vit Blå Ljusblå Blå Blå[a]
Helsingborg Helsingborgs stads spårvägar El 1903-1967 1435 Dubbel- Vit Blå [4]
Jönköping Jönköpings spårvägar El 1907-1958 1435 Vit Blå [5]
Karlskrona Karlskrona stads spårvägar El 1910-1949 1435 Enkel- Vit Blå [6]
Kiruna LKAB El

Stads-

spårväg

1907-1958 1000 Vit Blå [7][8]
El

Gruv-

spårväg

1953-1961 1435
Lidingö[b] Lidingöbanorna El 1914-fortfarande 1435 Blandat Venetianskt
röd
Vit Blå [9][10]
Brukar räknas som en del av Stockholm
Var 1925-1967 hopkopplat med Stockholms spårvägsnät. Utgår från Ropsten, som tillhör Stockholms innerstad.
Limhamn (nuvarande Malmö) Extern Häst 1900-1914 891
Ljunghusen Extern Häst 1905-1924 891
Lund Lunds spårväg El Under byggnad. Byggstart 2017.[11] Trafikstart våren 2020. 1435 Dubbel-
Malmö Malmö stads spårvägar Häst 1887-1907 1435 Enkel- [12]
El 1906-1973 1435 Dubbel- Vit Grön
Mölndal Göteborgs spårväg 1907-fortfarande Brukar räknas som en del av Göteborg [13]
Nacka Tvärbanan Under byggnad, klar hösten 2017 Brukar räknas som en del av Stockholm.
Norrköping Norrköpings spårvägar El 1904-fortfarande 1435 Dubbel- Vit Gul Orange[c] Vit Grön [14][15]
Ramlösa Extern Häst 1877-1890 891
El 1924-1967 Som en del av Helsingborg
Skön Spårvägs AB Sundsvall-Skön El 1925-1952 Brukar räknas som en del av Sundsvall
Solna Sundbybergsbanan 1887-1959 Brukar räknas som en del av Stockholm.
Se Stockholm för spårvidd och färger
Tvärbanan 2013-fortfarande
Stockholm Spårvagnstrafik i Stockholm [16]
Stockholms Södra Spårvägs AB Häst 1887-1901 1435
Ånga 1887-1901 1435
El 1901-1917 1435
Stockholms Nya Spårvägs AB Häst 1877-1905 1435
El 1904-1916 1435
AB Stockholms Spårvägar

Från 1967: Storstockholms Lokaltrafik

El 1917-fortfarande 1435 Dubbel- Vit Blå Spårväg City: Svart[d]
Bensin 1924-1929 1435
Stocksund Roslagsbanan
räknas ofta som järnväg efter 1934
El 1911-1934 1435
1934-1966 891
Sundbyberg Sundbybergsbanan 1928-1959 Brukar räknas som en del av Stockholm.
Se Stockholm för spårvidd och färger
Tvärbanan 2013-fortfarande
Sundsvall Sundsvalls Spårvägs AB El 1910-1952 1435
Ulricehamn Spårvägen i Ulricehamn El 1911 (Aldrig i trafik) 1000 Enkel- Vit Blå [17]
Uppsala Uppsala spårvägar El

Stads-

spårväg

1906-1953 1435 Enkel- Vit Blå [18]
El

Mälar-

linjen

1928-1953 1435 Enkel- Gräddvit
Vadstena Vadstena hospitalsbana Hästdragen godsspårväg c:a 1900-1930 600? Enkel- ? [19]
  1. ^ Göteborgs spårvägars designprogram från 1977[3]. Den nya färgsättningen infördes successivt på vagnar som genomgick huvudrevision. Från början av 2000-talet har man i betydligt raskare takt återgått till den äldre färgsättningen, dock i ett något annorlunda designprogram där skarven mellan den cremevita och blåa färgen placerats längre ner, nedanför istället för ovanför linjenummervisningen på sidorna på vagntyp M28 och M29.
  2. ^ Lidingöbanan räknades tidigare officiellt som järnväg, men omklassificerades 2009 till spårväg. Efter Lidingöbrons färdigställande 1925 blev Lidingöbanorna två linjer (20 och 21) i samtrafik med Stockholms spårvägsnät, dock som separata företag.
  3. ^ Vid de senaste årens lackeringar av Norrköpings spårvagnar har orange åter blivit mer gult.
  4. ^ Sedan 2010

Jämförelse av befintliga system[redigera | redigera wikitext]

System Linjelängd
(varav enkelspår)
Spårlängd Antal
växlar
Antal
hållplatser
Antal
linjer
Antal
spårvagnar
Antal resande
per vardagsdygn
Göteborgs spårvägar[a] 160 km 131 12 278 000
Norrköpings spårvägar[b] 18,7  km 34  km 52 50 2 20 10 000
Spårväg City[c] 3,5 km 7,7 km 23 11 1 6 13 000 (25 000 sommarvardag 2012)
Lidingöbanan 9,2 km (6,2 km enkelspår)[Uppdatering behövs] 13 1 7 11 000
Tvärbanan[d] 17 km 24 2 ? 57 000 (vintervardag 2011)
Nockebybanan[d] 5,7 km 10 1 6 9 000
Summa Stockholm[källa behövs] 30 km 51 4 43
  1. ^ I Göteborg finns även en museal linje, Ringlinien, med ett flertal äldre spårvagnar.
  2. ^ I Norrköping förekommer även museal trafik (linje 1), med en handfull äldre spårvagnar.
  3. ^ Spårväg City (linje 7) delar bana med museitrafiken på Djurgårdslinjen (linje 7N). Djurgårdslinjen har ytterligare en hållplats (Norrmalmstorg) och ett antal äldre spårvagnar, som ibland får förstärka den reguljära trafiken på linje 7.
  4. ^ [a b] Tvärbanan och Nockebybanan står i förbindelse, via den gemensamma depån (Brommadepån).

Museispårvägar[redigera | redigera wikitext]

För motsvarande sammanställningar av museal trafik, se Museispårvägar i Sverige.

Spårvagnstyper i reguljär trafik[redigera | redigera wikitext]

Vagntyperna är sorterade efter antal sittplatser. M06 och A34 är skilda lokala beteckningar för en och samma modell.

Modell Stad Antal sittpl. [pl] Tåglängd [mm] Tomvikt [t] Tågtyp Antal enh.[st] Max. kont. eff. [MW] Kontaktledn sp [V] Drivmotor Korgbredd [cm] Sth [km/h] Start
M32 Göteborg 83 29.350 36,8 motorvagnståg 5 0,424 750 DC  ? 265 (80) 2006
M31 Göteborg 83 30.660 33,0 motorvagnståg 3 0,300 750 DC --- 265 --- 1984 (ombyggd 1998)
A32 Stockholm 78 29.070 37,5 motorvagnståg 3 0,480 700 DC --- 265 --- 1999
M06 Norrköping 64 30.000 40,0 motorvagnståg 3 0,420 750 DC --- 240 --- 2006
A34 Stockholm 64 30.000 40,0 motorvagnståg 3 0,420 750 DC --- 240 70 2010
M97 II Norrköping 57 25.645 25,0 motorvagnståg --- 0,240 750 DC --- --- --- ---
M94 Norrköping 40 19.095 20,0 motorvagn 2 0,240 750 DC --- --- --- (1966)
M28[20] Göteborg 38 15.132 --- motorvagn 1 0,176 750 DC ASEA LJB 23-1 265 60 1965
M29 Göteborg 36 15.100 17 motorvagn 0,2 750 DC --- 60 1969
M67 Norrköping 28 12.250 13,2 motorvagn 1 0,120 750 DC --- 236 60 1966
A35 Stockholm 72 30.800 motorvagnståg 3 0,480 750 DC 265 90 2013
A36 Stockholm 104 Ca 40 m motorvagnståg 4 0,480 750 DC 265 90 2015

Spårvagnstillverkare i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Största historiska spårvagnstillverkare i Sverige är ASEA, Hägglund & Söner och Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ) och därutöver tillverkade trafikbolag själva spårvagnar. Andra företag byggde om och reparerade fordon. Sedan 2000 saknas inhemska spårvagnstillverkare.

Senare levererade spårvagnar till Norrköping kommer från Bombardier i Tyskland, till Göteborg från Ansaldobreda i Italien, samt till Stockholm från Bombardier i Tyskland och Construcciones y Auxiliar de Ferrocarriles (CAF) i Spanien.

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

I svensk lagstiftning, enligt klassificering som görs av Transportstyrelsen, finns tre typer av spåranläggningar: järnväg, spårväg och tunnelbana.

Gränsen mellan järnväg och spårväg är inte entydig. Den viktigaste skillnaden är att järnvägar bygger på så "'aktiv säkerhet", innebärande att fordonsrörelserna regleras genom ett signalsystem, medan för spårvagnar normalt används "passiv säkerhet", innebärande att de måste kunna stanna på siktsträckan. Det finns dock spårvägar med aktivt signalsystem, till exempel Tvärbanan, samtidigt som vissa järnvägsspår, särskilt industrispår, har sikt som enda säkerhetssystem. Spårvägar går också ofta på samma mark som vägtrafik. Tunnelbana, varav det i Sverige endast finns Stockholms tunnelbana, definieras i Sverige som en spårväg som går helt skild från all övrig trafik.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Häst- och ångspårvägar[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet var gränsen mellan järnväg och spårväg till en början flytande. De första järnvägarna i Sverige trafikerades av hästdragna tåg. Senare, när ångdrift blev standard, verkar det ha etablerats en praxis som innebar att hästdragna linjer räknades som spårvägar, även om de gick utanför tätbebyggelse. Sveriges första spårväg är därmed sträckan mellan Ramlösa hälsobrunn och Ramlösa havsbadhus. Trafiken startade i juni 1877 och drevs under sommarmånaderna fram till och med 1890. Banan är en av tre historiska hästspårvägar med säsongstrafik; de andra gick mellan Limhamns station och stranden i Sibbarp (juli 1900-september 1914) och mellan Ljunghusens station och stranden på Falsterbonäsets södra sida. Linjen i Ljunghusen drevs mellan maj 1905 och augusti 1924 och var den sista hästspårvägen i drift i Sverige. De tre säsongsspårvägarna hade alla spårvidden 891 mm (tre svenska fot), i motsats till flertalet stadsspårvägar, som har haft 1435 mm normalspår.

Hästspårvägar byggdes också ut i Sveriges tre största städer. Stockholms Nya Spårvägs AB startade trafik 10 juli 1877. Linjenätet omfattade Staden mellan broarna och de norra malmarna. En linje sträckte sig fram till Norra kyrkogården i Solna socken. Sträckan längs Strandvägen och Djurgårdsvägen ingick redan från start, och är därmed den äldsta spårvägssträckan, som idag är i drift i Sverige, även om den varit nedlagd under några år.

År 1879 startade trafik med hästspårvagnar på ett nybyggt nät av meterspår i Göteborg. År 1887 var turen kommen till Malmö. Samma år startade Stockholms Södra Spårvägs AB två linjer på Södermalm i Stockholm. Den ena linjen gick på den backiga Hornsgatan och blev därför Sveriges enda ångspårväg.

Spårvägens storhetstid[redigera | redigera wikitext]

Järnvägen Djursholmsbanan öppnades 1890 och hade då ändstation vid Stockholms östra station. Det fanns dock en önskan att nå centrala Stockholm, och därför byggdes ett enkelt spår längs med Engelbrektsgatan. Sträckan trafikerades med hästspårvagn från 3 november 1894 och med genomgående elektriska tåg på sträckan Humlegården–Djursholm från 15 maj 1895. Sträckan på Engelbrektsgatan var Sveriges första elektriska spårväg, och Stockholms enda smalspåriga spårväg. Trafiken lades ned 1960.

Under tiden fram till Första världskriget byggdes elektriska spårvägar i de nio största städerna i Sverige, samt i Sundsvall som var en något mindre stad men hade flera förstäder. Spårväg byggdes även i gruvsamhället och mönsterstaden Kiruna, samt i Ulricehamn, där trafiken dock aldrig kom igång. Flera spårvägsstäder hade även linjer till angränsande orter och kommuner. Bland annat byggdes två linjer på Lidingö.

I Stockholm, Göteborg och Malmö ersattes de relativt enkla och huvudsakligen enkelspåriga hästspårvägarna med elektriska spårvägar av högre standard, som även drogs ut till nya förstäder. Först 1922 kopplades det norra och det södra nätet i Stockholm samman. 1925 kopplades de båda Lidingöbanorna (Norra Lidingöbanan och Södra Lidingöbanan) samman med Stockholms spårvägsnät.

I Göteborg byttes meterspår till normalspår i samband med elektrifieringen 1902. Stadsspårvägen i Kiruna och spårvägen i Ulricehamn hade också meterspår. Spåret på Engelbrektsgatan samt de tre skånska säsongsspårvägarna hade spårvidden 891 mm. I övrigt har alla svenska spårvägar varit normalspåriga.

1911 startade en kort matarbana till Roslagsbanan på sträckan Stocksund-Långängstorp. Den elektrifierade, normalspåriga banan räknades juridiskt som en spårväg. 1934 byggdes den om till Roslagsbanans spårvidd 891 mm, och omklassificerades då till järnväg. Banan lades ned 1966.

Sveriges enda bensinspårväg gick från den 14 april 1924 på sträckan mellan Karlaplan och Frihamnen i Stockholm. 1 mars 1929 ersattes den av buss.

Många svenska städer hade spårvägsplaner under tidigt 1900-tal, men inga nya system etablerades efter Första världskriget. De system som hade etablerats fortsatte dock att byggas ut under de följande decennierna. Stockholms spårvägsnät var som mest omfattande 1946.

Spårvägens nedgångstid[redigera | redigera wikitext]

Under loppet av 1900-talet kom spårvägen att bli alltmer ifrågasatt. Den växande bilismen under 1920-talet och framförallt efterkrigstiden ledde till att spårvägen ofta ansågs försvåra övrig trafiks framkomlighet. Det ansågs att spårvägens trafikuppgift hellre kunde skötas av lokaltrafikbussar. Trådbussen representerade en mellanväg. Trådbussar etablerades i Göteborg 1940 och i Stockholm 1941. Båda systemen lades ned 1964, i Göteborg då man sanerade stadsdelarna Masthugget och Majorna och i Stockholm inför högertrafikomläggningen.

I de största städerna var spårtrafik fortfarande nödvändig, men skulle då hellre gå trafikseparerad, till exempel i tunnlar. I Stockholm resulterade flera decennier av utredningar i ett tunnelbanesystem, vars första delar hade trafikstart 1950. Flera av spårvägens förortsbanor flyttades över till tunnelbanesystemet (Södertunneln samt delar av Enskedebanan 1950, delar av Örbybanan 1951, Ängbybanan 1952 samt Fruängenbanan 1964). I Göteborg presenterades 1967 ett förslag på stadsbana, som innebar att spårvägen skulle läggas i tunnlar i centrala staden. Angeredsbanan, vars första delar öppnade 1969, var tänkt att utgöra en del av den framtida stadsbanan och trafikeras i vänstertrafik för att möjliggöra mittplattformar. Banan har med tiden införlivats i Göteborgs spårvägsnät.

Under decennierna efter Andra världskriget lades flertalet spårvägar i Sverige ned. Särskilt omfattande var nedläggningarna i samband med högertrafikomläggningen 1967. Den sista större nedläggningen skedde år 1973 då Limhamnslinjen, Malmös sista kvarvarande spårvägslinje, lades ned.

Endast två svenska städer valde att behålla spårvägen som kärnan i kollektivtrafiken: Göteborg och Norrköping. Ända in på 1990-talet var båda systemen nedläggningshotade, men det förekom ändå att nya sträckor byggdes. I Norrköping förlängdes en linje till Klockaretorpet i två etapper, invigda 1975 respektive 1980.

I Stockholmsregionen har två äldre linjer överlevt. Nockebybanan är en förortsbana som har fungerat som matarbana till tunnelbanan sedan 1952. (Södra) Lidingöbanan har tidvis räknats som järnväg, men är sedan 2009 klassad som spårväg.

Spårvägens renässans[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet etablerades i Tyskland och USA en mer positiv syn på spårvägar. Vid denna tid introducerades även det engelska begreppet light rail och det motsvarande tyska Stadtbahn. Under 1980-talet utvecklades den moderna låggolvsspårvagnen i Schweiz och Frankrike. Frankrike var också först ut med att se spårvägsutbyggnad inte enbart som trafikprojekt utan som bärande delar i stadsförnyelse. Sedan den moderna spårvägens återkomst i Nantes (1985) och Grenoble (1987) har flera spårvägssystem etablerats i större och mellanstora franska städer som ett led i att främst vitalisera städernas centra. Metoden att arbeta med spårvägar på detta sätt har spritt sig utanför Frankrike, till främst Spanien, Italien, och Storbritannien, men även till exempel Norge med den nya Bybanen i Bergen som invigdes 2010. Spårvägens renässans runt om i världen har sedermera fått sitt genombrott även i Sverige, med utbyggnader i Stockholm och Norrköping, men även planer på helt nya system i flera andra städer.

I Göteborg var spårvägen nedläggningshotad så sent som 1993, men i stället beslöt kommunen att satsa på att utveckla spårvägen. 1998 inleddes projektet Kringen med syftet att skapa en ringlinje i centrala Göteborg. Projektet omfattade bland annat Chalmerstunneln, som invigdes 2000 och Evenemangsstråket i Skånegatan, som invigdes 2003. Spårvägen längs Södra Älvstranden (Badhuslänken) öppnades för trafik i augusti 2015 och skapade en ny förbindelse mellan Järntorget och Brunnsparken via den nya terminalen Stenpiren som blir en knutpunkt för både spårväg, buss och älvbåtar.

En linje till Norrköpings folkrika sydöstra förorter har diskuterats sedan 1940-talet, men inte förverkligats förrän under 2000-talet. Sträckan har byggts ut i tre etapper: till Ljura 10 september 2006, till Trumpetaregatan i Hageby 21 oktober 2010 och till Kvarnberget i Navestad (Ringdansen) 21 oktober 2011.

I Stockholm har spårvägen återvänt. I mitten av 1980-talet lanserades idén att utnyttja gamla industrispår kring Stockholms innerstad för att skapa en sammanhängande snabbspårväg "på tvären". Banan tänktes gå i en hästskoform från Nacka till Ropsten. Projektet resulterade i Tvärbanan, vars första delar hade trafikstart 2000.

En museispårväg till Djurgården diskuterades från 1970-talet, och stod färdig 1991. Det fanns redan då tankar om att förlänga den till Stockholms centralstation och utnyttja den för reguljär trafik. Sedan 23 augusti 2010 sker reguljär trafik på Spårväg Citys första etapp, mellan Sergels torg och Waldemarsudde.

Den sammanlagda banlängden för Sveriges spårvägar var 130 kilometer 2012.[21]

År 2003 gjorde dessutom trådbussen comeback, med en några kilometer lång linje i Landskrona.

Framtid[redigera | redigera wikitext]

I de tre spårvägsstäderna pågår eller planeras ytterligare utbyggnader.

Tvärbanan planeras att byggas ut mot Sickla och Kista/Helenelund. På sikt hägrar möjligheten att foga samman de olika spårvägslinjerna i Storstockholm till ett sammanhängande system. I Stockholm finns politisk majoritet för att bygga spårväg längs stombusslinje 4 (som går RadiohusetVästerbronGullmarsplan), och flera partier förespråkar ett mer omfattande innerstadsnät.

I Göteborg finns omfattande planer på sikt, inom ramen för projektet K2020. Sträckan Lilla Torget-Järntorget började byggas 2013 och blev klar 2015. Sträckan Hisingsbron (när den byggts)-Eriksberg är en sträcka som det pratas mest om.

I Norrköping diskuteras en rad förslag till utbyggnader av spårvägen, varav de som ligger närmast till hands gäller Kungsgatan i västra innerstaden och en ny linje till Ektorp–Vilbergen–Vrinnevisjukhuset i stadens södra delar. Därutöver talar regionens politiker gärna om en möjlig utbyggnad till grannkommunen Söderköpings kommun.

Det finns ett samarbete mellan Region Skåne och Skånes tre största kommuner: Malmö, Helsingborg och Lund.[22] Alla dessa städer har långt framskridna planer på spårväg, men finansieringsfrågan är inte löst. Beslut om spårväg i Lund fattades 2015.[23] I Skåne planeras även för regionala linjer, bland annat mellan Helsingborg och Höganäs, mellan Lund och Dalby, mellan Lund och Staffanstorp samt mellan Malmö och Vellinge.

I Linköping finns ambitionen att på sikt bygga spårväg längs bussbanan LinkLink. Det finns även tankar om att på sikt koppla samman Linköping och Norrköping i ett regionalt nät, trafikerat av duospårvagnar.[24]

Relativt konkreta spårvägsplaner finns även i Jönköping och Uppsala[25][26], men här finns ännu inga politiska beslut i frågan.

Tidplan[redigera | redigera wikitext]

Datum Ort Händelse Kommentar
2016 Lund Spårväg på Lundalänken från Lunds centralstation till ESS kan börja byggas. Beslut i december 2015.
Hösten 2017 Stockholm Tvärbanan från Sickla udde till Sickla öppnar för trafik. Bygge pågår.
2017 Norrköping Ljuralänken (Söder Tull - Ljura centrum) förväntas färdigställas. Förstudie pågår. Statlig medfinansiering beviljad (stadsmiljöavtal).[27]
2017 Stockholm Bygge av Tvärbanans Kistagren kan inledas. Norra Ulvsunda - Helenelund. Fördjupad förstudie pågår.
2018 Stockholm Spårväg City över Sergels torg till Klarabergsgatan kan vara klar. Samordnas med tätskiktsrenovering. Pendeltågsstationen Stockholm City öppnar december 2017.
2019 Lund Lunds spårväg förväntas öppna för trafik.
2020 Stockholm Ny bro för Lidingöbanan kan stå klar. Etapp 2 av Spårväg City kan vara klar på hela sträckan Djurgårdsbron - Ropsten - Lidingö. Utredningar pågår.
2020 Göteborg Ny Göta älvbro väntas stå färdig. En förutsättning för spårväg längs Norra Älvstranden
2020 Linköping Eventuell spårvagnstrafik på LinkLink. Troligen senare. Inga formella beslut. Finansiering ej säkrad.
2021 Stockholm Första etappen av Tvärbanans, Kistagren, Norra Ulvsunda - Ursvik, planeras vara klar.
2021 Uppsala Uppsalas första spårvägslinjer kan eventuellt vara klara.[28] Troligen senare. Inga formella beslut. Finansiering ej säkrad.
2022 Malmö Etapp 1 av spårvägsutbyggnaden kan vara klar.[29] Finansiering ej säkrad.
2022 Helsingborg Första spårvägslinjen kan eventuellt invigas. Finansiering ej säkrad.
2023 Stockholm Andra etappen av Tvärbanans Kistagren, Ursvik - Helenelund planeras vara klar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Olsson, Olle; Rickheden Per (2009). Från Albion till Boulognern: Till hundraårsminnet av Gävle Stads Spårvägar, 1909-1956. TNF-bok ; 83. Stockholm: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 11459734. ISBN 978-91-86275-15-0 (inb.) 
  2. ^ Hammarson, Stig (1979). Zeppelinare, Limpor och Mustanger: Spårvägen i Göteborg 100 år. Malmö: Stenvall. Libris 7630157. ISBN 91-7266-044-9 (inb.) 
  3. ^ Göteborgs spårvägar (1977). Göteborgs Spårvägar: Designprogram. Göteborg: Göteborgs Spårvägar. Libris 9688095 
  4. ^ Anderson, Ingvar (2003). Spårvägen i Helsingborg - en pärla vid sundet. TNF bok ; 6. Stockholm: Trafik-nostalgiska förl. Libris 8907865. ISBN 91-971915-2-3 (inb.) 
  5. ^ Fältskog, Lars O.; Lindberg Lennart (2007). Jönköpings elektricitetsverk och spårvägar: ett hundraårsjubileum. TNF-bok ; 52. Saltsjöbaden: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 10469435. ISBN 978-91-85305-46-9 (inb.) 
  6. ^ Rickheden, Per (2010). Lådan från 17:s port: Till hundraårsminnet av Karlskrona Stads Spårvägar 1910-1949. TNF-bok ; 99. Stockholm: Trafik-Nostalgiska Förlaget. Libris 11811906. ISBN 978-91-86275-38-9 (inb.) 
  7. ^ Hedman, Raymond; Rickheden Per (1982). På meterspår under midnattssol: Till 75-årsminnet av Kirunas spårvägar. Malmö: Stenvall. Libris 7630174. ISBN 91-7266-065-1 (inb.) 
  8. ^ Hedman, Raymond; Rickheden Per (2008). Världens nordligaste spårväg: Till 100-årsminnet av Kirunas spårvägar. TNF-bok ; 58. Saltsjöbaden: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 10672317. ISBN 978-91-85305-60-5 (inb.) 
  9. ^ Sarmento, Petrus J. (2008). Norra Lidingöbanan: tåget till trädgårdsstaden. TNF bok ; 61. Saltsjöbaden: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 10672320. ISBN 91-85305-64-2 (korr.) (inb.) 
  10. ^ Ankarberg, Carl-Henrik (1986). Södra Lidingöbanan. Malmö: Stenvall. Libris 7630194. ISBN 91-7266-097-X (inb.) 
  11. ^ Nu är bygget av spårvägen i Lund invigt!
  12. ^ Andersson, Per Gunnar; Anders Forsberg (2006). Malmö elektriska spårväg 100 år. TNF-bok ; 41. Saltsjöbaden: Trafik-nostalgiska förlaget. ISBN 91-85305-27-8 (inb.) 
  13. ^ Forsberg, Anders (2009). Mölndalslinjen: Linje 4 och 8. Spårvägarna i Göteborg, 1652-6856 ; 5. Stockholm: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 11357123. ISBN 978-91-85305-95-7 (korr.) 
  14. ^ Forsström, Willy; Hägglund Bo (1979). Gula faran: spårvägen i Norrköping 75 år. Malmö: Stenvall. Libris 7630154. ISBN 91-7266-040-6 (inb.) 
  15. ^ Forsström, Willy (2004). Gula faran rullar vidare: Norrköpings spårvägar 100 år. TNF bok ; 11. Stockholm: Trafik-nostalgiska förl. Libris 9477258. ISBN 91-971915-7-4 (korr.) (inb.) 
  16. ^ Lange Thomas, red (1998). Stockholm på spåret: från hästspårvagn till snabbspårväg. Stockholm: Stockholmsavd., Svenska spårvägssällsk. Libris 7453164. ISBN 91-630-7110-X (inb.) 
  17. ^ Rickheden, Per (2005). Ej i trafik: Ulricehamns elektriska spårvägsaktiebolag 1909-1920. TNF-bok ; 29. Stockholm: Trafiknostalgiska förlaget. Libris 9977583. ISBN 91-85305-15-4 
  18. ^ Anderson Ingvar, red (2006). Spårvägen i Uppsala: kring Fyris och ut till Mälaren. TNF-bok ; 38. Stockholm: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 10153394. ISBN 91-85305-24-3 (korr.) (inb.) 
  19. ^ Eriksson, Lars; Gylleberg, Bo, "Hästspårvägen i Vadstena" i: Meddelanden från SJK-småbaneavdelning. Solna: Småbaneavdelningen, Svenska järnvägsklubben (SJK). 1975-2002. Libris 567062  3/1988, s. 4-6.
    Även publicerad i: Gurklisten. Vadstena: Västra Östergötlands järnvägsförening (VÖJF). 1976-. Libris 3617117  2/1989, s. 8-10.
  20. ^ Diehl, Ulf; Nilsson Lennart (1988). Svenska lok och motorvagnar 1988. Svenska järnvägsklubbens skriftserie, 0346-8658 ; 48. Stockholm: Sv. järnvägsklubben. Libris 7745481. ISBN 91-85098-48-3 
  21. ^ ”Bantrafik 2012” (PDF). Sveriges officiella statistik. Trafikanalys. sid. 42. http://trafa.se/PageDocuments/Bantrafik_2012.pdf. Läst 24 juni 2014. 
  22. ^ ”Spårvagnar i skåne”. www.sparvagnariskane.se. http://www.sparvagnariskane.se/. Läst 21 juli 2015. 
  23. ^ Sydsvenskan 2015-12-17
  24. ^ Duospårväg – innovativ kollektivtrafik, slutrapport Arkiverad 26 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  25. ^ ”Idé om långsiktigt hållbar kollektivtrafik för Uppsala” (PDF). Trafikverket. Arkiverad från originalet den 20 april 2014. https://web.archive.org/web/20140420013057/http://www.trafikverket.se/PageFiles/16239/den_goda_staden_uppsala.pdf. Läst 19 april 2014 författare=Thomas Johansson, Thomas Lange, Lars Bagge. 
  26. ^ ”UPPSALA OM TJUGO ÅR - en sammanfattning av översiktsplan 2010” (PDF). Uppsala kommun. http://www.uppsala.se/Upload/Dokumentarkiv/Externt/Dokument/Bostad_o_byggande/Oversiktsplan/Oversiktsplan_2010/op_sammanfattning_2010_webb.pdf. Läst 19 april 2014. [död länk]
  27. ^ Trafikverket. ”Projekt som beviljats bidrag 2016 - stadsmiljöavtal” (på sv). Trafikverket. http://www.trafikverket.se/for-dig-i-branschen/Planera-och-utreda/Planerings--och-analysmetoder/Finansieringsmetoder/statligt-stod-for-hallbara-stadsmiljoer---stadsmiljoavtal/projekt-som-beviljats-bidrag-2016---stadsmiljoavtal/. Läst 12 juli 2016. 
  28. ^ Miljardkostnad för spårvagn i Uppsala
  29. ^ Herkel, Linda. ”Spårväg i Malmö” (på sv). www.malmo.se. http://www.malmo.se/sparvagn. Läst 2 februari 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]