Edvard Munch

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För filmen, se Edvard Munch (film).
Munch leder hit. Fler betydelser, se Munch (olika betydelser)
Edvard Munch
Edvard Munch 1921.jpg
Edvard Munch, av Anders Beer Wilse 1921.
Född 12 december 1863
Ådalsbruk, Løten, Norge
Död 23 januari 1944 (79 år)
Oslo, Norge
Nationalitet  Norge
Fält Måleri
Rörelse Expressionismen

Edvard Munch, född 12 december 1863 på gården Engelaug Østre i Ådalsbruk nära Løten i Hedmark fylke, död 23 januari 1944 på godset Ekely nära Oslo, var en norsk konstnär. Han var brorson till Peter Andreas Munch. Edvard Munch är Norges främste konstnär. Han kom att utgöra en viktig inspirationskälla för den tyska expressionismen. Han mest kända verk är Skriet (Egentligen fyra bilder med samma motiv). En av de största samlingarna av Munchs verk utanför Norge finns på Thielska galleriet i Stockholm.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Munchs moder, Laura, var endast 36 år gammal när hon fick en stroke i mellandagarna 1868. Munchs fader ordnade så att han kunde börja studera på Christiania Tekniske Skole 1879, men bara efter ett år slutade han skolan, och den 8 november 1880 skrev sextonåringen i sin dagbok: Min bestemmelse er nu nemlig at blive maler (Min kallelse hädanefter är att bli målare).

Som konstnär blev hans första lärare naturalisten Christian Krohg, men Munch delade inte dennes sociala syn på konsten. I stället anslöt han sig liksom Ernst Josephson, Jens Ferdinand Willumsen och Akseli Gallen-Kallela i grannländerna till oppositionen mot 1880-talets konstuppfattning.[1]

Munch var knappt 20 då han debuterade på Høstutstillingen 1883.

Inspiration till målningen Den sjuka flickan fann Munch i sin storasyster Sophie Johannes död i tuberkulos endast femton år gammal. I detta verk ger han prov på den neurotiska expressionism som han använde för att förstärka bilden av verkligheten. Av den målningen finns det åtminstone sex varianter.

1884 utförde han målningen Morgon, även kallad Flickan på sängkanten, numera i Rasmus Meyers samling Bergen. Realistiska bilder av sjuka flickor hade tidigare målats av Krogh, men Munch gjorde något nytt av motiven. En vardaglig enkelhet i monumental komposition. Undertonen av lycka i själva ljusåtergivningen som finns i hans tidiga målningar skulle sedan för lång tid försvinna ur Munchs måeri för att ge plats åt smärta, livsånget och lidelse. Med sitt stora porträtt av målarbohemen Karl Jensen-Hjell året därpå anslog Munch temat för sina många år senare berömda helfigursporträtt i steådne ställning.[2]

Båda dessa arbeten möttes med övervägande oförstående, och borgerskapets motvilja ökades genom målningen Dagen efter (första exemplaret målat 1885-86 förstördes), föreställande han halvklädd kvinna som sover ruset av sig. Munchs geniala målning Sjukt barn (Nasjonalgalleriet) med sin firtt koloristiska och stort byggda "omdiktning" av verkligheten i blå, gröna, röda och grå toner, blev till en början uppskattad endast av en del konstnärer. Än så tekniskt genomförda målningar som mästerverken av 1889, porträttet av bohemens ledare Hans Jæger och interiören Vår (Nasjonalgalleriet) samt strandbilden Afton (Rasmus Meyers samling) med Munchs syster Inger bland stenarna, väckte vid sin tillkomst övervägande indignation.[2] Och år 1893 målade Edvard skriet då var han 30 år.

Den sistnämnda målningen var utförd vid Åsgårdstrand, där Munchs frigörelse från naturalismen fullbordades under de följande somrarna. I Svartsjuka och Man och kvinna (båda målade 1891) och liknade målningar blev landskapet närmast ett moment i själsstämningen, och det hela stiliserades i ytan med musikaliska kurvor. Här hade Munch tagit klivet över till ett diktande idémåleri och symbolismen. Samtidigt experimenterade Munch med en pointilistisk verklighetsmålning.[2]

Munchs nya stil väckte på utställningarna hösten 1892 i Kristiania och Berlin våldsam uppståndelse. Hans Berlinutställning föranledde en schism inom Verein Berliner Künstler och bildandet av Berliner Secession. I Tyskland, där Munch med avbrott vistades till 1908, utvecklade han under samvaro med August Strindberg, Sigbjørn Obstfelder, Gustav Vigeland, och Akseli Gallen-Kallela med flera de litterära och expressionistiska tendenserna i sin konst. Han fortsatte idéräckan från Åsgårdstrand i serien Livsfrisen, fullbordad 1902. Av bildtitlarna som Skrik, Vampyr, Madonna, Aska, Döden i sjukrummet, Melankoli och Livets dans framgår motivens dramatik. Bilderna i sin tydliga jugendkaraktär kom att få stor betydelse för den dekorativa konsten, särskilt i Tyskland. Från samma tid hörrör några lyriska bilder från Åsgårdsstrand, målade kort efter sekelskiftet med stora färgytor, omskrivna av en böljande kontur, bland annat Flickorna på bryggan (Nasjonalgalleriet).[3]

Ett omslag inträffade 1909, då Munch efter en nervklinikvistelse återvände till Norge. Han närmade sig nu en ljusare och mer verklighetsförankrad bildkonst och målade med dekorativt svepande impressionistisk pensel och alltmera uppdriven skala en mång landskap, porträtt och arbetarbilder. De dekorativa strävandena fick sitt monument i aulabilderna i Oslo universitet, uppsatta 1916.[3]

I sina målningar och sin grafik är det snarare sina inre känslor inför den yttre verkligheten som Munch söker uttrycka än verkligheten själv. I sitt mest karakteristiska och berömda verk Skriet bygger Munch upp rytmer av färg och virvlande linjer, som även Vincent van Gogh gjorde, till en ton av hysterisk intensitet.

Målningar (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Den sjuka flickan (1885-86)
  • Melankoli (1891)
  • Skriet (1893)
  • Döden i sjukrummet (1893)
  • Vampyr och Madonna (1893-94)
  • Madonna (1894-1895)
  • Förtvivlan (1894)
  • Kyssen (1892, 1895, 1897-98)
  • Pubertet (1895)
  • Svartsjuka (1895)
  • Livets dans (1899-1900)
  • Golgata (1901)
  • Marats död I (1907)
  • Marats död II (1907)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 284 
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 284-85 
  3. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 285-86 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]