Salome (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Salome är en tysk opera i en akt med musik av Richard Strauss och libretto av Hedwig Lachmann efter Oscar Wildes skådespel med samma namn. Den hade urpremiär 1905 i Dresden.

Salome av Moreau

Operan tillhör Richard Strauss tidigare kompositionsperiod och karakteriseras av briljant och extravagant tonalitet och avancerad harmonik, tillika ett starkt psykologiskt samspel mellan handling, libretto och musik. Man ser tydligt samband med hans orkestrala tondikter med lika raffinerad orkestrering. Den sensuellt och erotiskt laddade stämningen i kombination med den "svåra" musiken chockerade samtiden. I dag betraktar man verket som en av de absoluta höjdpunkterna i den senromantiska tyska operan och titelrollen är en utmaning för dramatiska sopraner, som förväntas även prestera ett förföriskt dansnummer. Rollen skulle enligt Strauss egen utsago spelas av en 16-åring med Isolderöst. Rollen kräver maximal röstkontroll, stor volym och bärkraft, uthållighet och skådespelartalang långt utöver det vanliga. De sju slöjornas dans återfinns i operan men uppförs även ofta konsertant.[1]

Richard Strauss 1904

Den bibliska förhistorien[redigera | redigera wikitext]

I Nya Testamentets Matteus- och Markusevangelier förekommer inte Salome vid namn. Hon kallas bara för Herodias dotter. Det var den judiske historikern Josefus som först nämnde hennes namn i sina Judiska fornminnen skrivna på 90-talet e.Kr. Till skillnad från Nya Testamentets texter gör Josefus ingen koppling mellan Salome och Johannes Döparen, som på hebreiska heter Yohanan och på arameiska Yokanan (Strauss använde den tyska varianten Jochanaan). Varken Josefus eller evangelierna nämner att Salome skulle ha varit sexuellt besatt av Johannes Döparen, att Herodes skulle ha varit det av Salome eller att han lät döda henne.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

1876 målade Gustave Moreau flera bilder på bibelmotivet Salome. Dessa inspirerade Gustave Flaubert till att skriva Hérodias och Jules Massenet att komponera operan Hérodidade. Oscar Wilde hade också fascinerats av Moreau och skrev pjäsen Salomé på franska 1891-92. Pjäsen gjorde skandal i Paris och förbjöds av censorn att uppföras i Storbitannien ända till 1907 med motiveringen att det var inte tillåtet att visa bibliska personer på scenen. Men 1901 gjorde pjäsen succé i Breslau och i Berlin spelades den i över 200 föreställningar i Max Reinhardts regi med en översättning av Hedwig Lachmann. Det var den prosaöversättningen som en ung författare från Wien, Anton Lindner, skickade till Strauss och erbjöd sig att skriva till libretto på vers. Strauss såg genast att Lachmanns text skulle göra sig bra som den var och började göra musikaliska noteringar ute i marginalen:

På mitt samtycke till detta skickade han mig några skickligt versifierade begynnelsescener, utan att jag kunde förmå mig till att börja komponera, ända tills det en dag gick upp för mig: varför komponerar jag inte strax utan vidare inledningsraden Wie Schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht. Från och med nu var det inte svårt att rensa stycket så pass från all vacker litteratur att det nu har blivit till ett ganska vackert 'libretto'. Och nu, sedan dansen och särskilt hela slutscenen har doppats i musik, är det inte något konststycke längre att förklara att stycket "skriker av musik". Javisst, men man måste se det!

11 november 1902 såg han en av föreställningarna på Kleines Theater (ett forum för modern teater som banade väg för den mer experimentella sidan av expressionismen) med Gertrud Eysoldt i huvudrollen. På hemvägen frågade vännen och cellisten Heinrich Grünfeldt om pjäsen inte kunde bli en bra opera och Strauss fällde de bevingade orden: "Var tyst, jag håller redan på att komponera." Men det var inte förrän 27 juli 1903 som Strauss på allvar satte igång med att komponera Salome.

Strauss med sitt eget huvud på fat

Han började med att korta ned texten med en tredjedel och tog bort bipersoner och sidohistorier. Många av Wildes blomsterrika fraser ströks och de långa diskussioner om religion och moral kortades ned. Ord ändrades och bytte plats för att bli mer sångbara. Andra saker eliminerades för att stärka Strauss syn på sin hjältinna som en oskyldig jungfru. I inledningen till sin förste replik säger Salome i Wildes text: "Det är underligt att min mors man tittar på mig så". Fortsättningen kom aldrig med i librettot då Salome tillägger: "Jag vet inte vad som menas. Dock, jag vet det alltför väl". Det var antingen av prydhet eller en föraning om kommande censur som fick Strauss att ta bort Wildes rader i Salomes sista aria, då hon deklarerar: "Jag var en prinsessa och du berövade mig min oskuld. Jag var kysk och ärbar, och du fyllde mina ådror med eld".

20 juni 1905 var operan färdigkomponerad. En månad tidigare hade Strauss 83-årige far gått bort. Strauss hann dock spela några avsnitt ur operan för honom som kommenterade musiken med att det kändes som att ha kackerlackor krälande innanför kläderna. Som sista avsnitt komponerade Strauss orkesterpassagen De sju slöjornas dans 30 augusti och repetitionerna kunde sätta igång.

Repetitionsarbetet[redigera | redigera wikitext]

Från början till slut kantades repetitionerna av problem. Redan 16 maj skrev Strauss till Ernst von Schuch (operans dirigent) att de tre sångare som skulle sjunga huvudrollerna borde få minst tre månader på sig att lära sig sina roller:

Jag kan redan idag meddela Er, att Salomes partitur kommer att vara färdigt i mitten av juni. Klaverutdraget har jag redan tagit itu med och det kommer att vara i tryck i början av september eller i varje fall i korrektur så att huvudrollerna kan börja rollinstuderingen. Partituret och stämmor skall jag försöka få färdiga till början av oktober. /.../ Jag tror följaktligen att Ni kan utsätta premiären till mitten av november. Någon kör är inte med men solopartierna och orkestern är ungefär dubbelt så svåra som Feuersnot. Efter moget övervägande har jag kommit därhän, att Salome endast kan sjungas av fru Wittich. Rollen kräver en sångerska av format, som är van vid Isolde och liknande roller. Då fru Wittich lär ha en smula svårt att lära sig är det nödvändigt att hon får sitt parti minst tre månader före premiären.
Affisch till premiären i Dresden

Marie Wittich skulle sålunda sjunga Salomes roll och hon ansåg på förhand att en roll i en enaktsopera inte kunde kräva mer än en månad att lära in. När hon fick se partituret kunde hon inte tro sina ögon eller öron. Vid första pianorepetitionerna klagade flera av sångarna: "Alldeles för svårt!" Men allt kom på skam då den tjeckiske sångaren Karl Burian, som skulle sjunga Herodes roll, sa att han redan kunde sitt parti utantill. En oboist ur orkestern sa "Herr Doktor, kanske att denna passage går att spela på piano men på oboe går det inte." Strauss svarade "Ha förtröstan, den går inte att spela på piano heller." Wittich tyckte hela operan var olämplig och protesterade mot alla de 'perversiteter' som rollen krävde av henne och sa till Strauss:

Jag gör det inte. Jag är en anständig kvinna!

En balettdansös fick ersätta henne i De sju slöjornas dans. Strauss blev så störd av hennes upptåg och lättja att han hotade med att ta ifrån Dresden premiären och ge den till Arthur Nikisch i Leipzig eller till Gustav Mahler i Wien. En som dock aldrig tvivlade på operan var dirigenten Ernst von Schuch, trots att människor skrattade bakom hans rygg och förutspådde en katastrof. Vid generalrepetitionen var de främre sex raderna sedvanligt tomma så när som på Strauss som satt direkt bakom von Schuch. När det sista ackordet hade klingat ut blev det dödstyst. Ljuset tändes i salongen. Strauss vände sig om och sa: "Ja, jag tyckte det lät bra." Det löste förtrollningen och en storm av applåder utbröt.

Premiären[redigera | redigera wikitext]

9 december 1905 hade Salome premiär på Semperoper i Dresden. Succén var given och inte mindre än 38 ridåfall noterades. Publiken var nöjd medan kritikerna och musikerkollegor hade sina invändningar. Cosima Wagner tyckte operan var "galenskap" och ännu ett exempel på Strauss passion för exotism. En kritiker sa att Semperoper inte hade upplevt en sådan sensation av rang sedan Wagners senare operor. Max Reger konstaterade att verket "varken var någon vändpunkt eller startpunkt på något nytt". Strauss är densamme här som i alla sina tidigare verk. För övrigt finner jag ämnet osmakligt och den sensationella entusiasmen är en modenyck." Dirigentkollegan Felix von Weingartner beklagade endast att han inte hade kunnat ta till sig de vackra orden i texten. Före operans premiär hade Strauss begärt 60 000 tyska Mark som ersättning från sin förläggare. Hans far bad honom att gå ner i pris, ty med den summan skulle varken förläggaren eller Strauss bli rika. Det skulle visa sig att summan var lågt satt då operan kom att bli en veritabel kassako från start.

Senare uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Salome med Johannes Döparens avhuggna huvud. Teckning av Aubrey Beardsley 1894.

Gustav Mahler, som var ledare för Wiener Hofoper, ville sätta upp operan men censuren och kejsarhovet satte sig emot på grund av "religiösa och moraliska skäl". Inte ens det faktum att det katolska hovet i Dresden hade tillåtit operan ansågs något värt. Mahler var beredd att avgå från sin post men Strauss lugnade honom och sa att operan inte var värd det priset. Operan fick inte premiär i Wien förrän 1918. Istället blev det staden Graz som hade modet att sätta upp Salome i maj 1906 med Strauss själv som dirigent. Bland publiken fanns såväl tonsättarna Mahler, Giacomo Puccini, Arnold Schönberg, Alban Berg och Alexander von Zemlinsky, som Adolf Hitler.[2] I Berlin fick operan sin premiär nästan på dagen ett år efter urpremiären, 5 december 1906. Protester hade kommit från kejsarinnan och andra medlemmar av den kejserliga familjen. Kejsare Wilhelm II ville inte tillåta att operan uppfördes men generalintendenten för Berlinoperan, Georg von Hülsen-Haeseler, kom på en lösning som kunde accepteras. I slutet av operan skulle Betlehemsstjärnan synas som en symbol för kristendomen. En anakronistisk tanke då Jesus redan var en vuxen man vid tiden för händelserna i operan. Kejsaren såg aldrig operan men sa: "Jag gillar honom [Strauss] men detta kommer att skada honom." Strauss svarade: "Skadan gjorde så att jag fick råd att bygga villan i Garmisch." Operan spelades i Berlin i över 50 föreställningar under de närmaste tolv månaderna och Strauss var mycket nöjd med sångerskan Emmy Destinns tolkning av titelrollen (vilken hon även sjöng med honom i Paris 1907). Mahler såg två av dessa föreställningar inom en vecka och prisade verket som "ett av vår tids stora mästerverk". Vid premiären i London 8 december 1910 krävde censuren några ändringar i den tyska texten, vilka ignorerades av dirigenten Thomas Beecham under föreställningarna och enligt honom gick obemärkt förbi censurens uppmärksamhet. I New York blev det endast en föreställning 22 januari 1907 på Metropolitan Opera. De övriga ställdes in efter påtryckningar från välbärgade donatorer, bland andra bankiren J. P. Morgan. Donatorerna försökte övertala Edward Elgar, som var på besök i staden, att ställa sig i spetsen för protesterna men han vägrade och sa att Strauss var "det största geniet i vår tid". Det skulle dröja till 1934 innan Salome spelades på Metropolitan igen. Ett italienskt operasällskap, som spelade i Amsterdam, hade gjort en egen orkesterversion från klaverutdraget 1906 för att spara in på royalty (Strauss upphovsrätt var inte skyddad i Nederländerna än). Strauss förläggare lyckades nå en kompromiss: Strauss skulle själv dirigera för att rädda så mycket som det gick. När han anlände fann han ett sällskap "som inte ens hade dugt för en sjätte klassens uppsättning av Trubaduren och som knappast kunde sina roller, och en liten amatörensemble tillgänglig för en enda repetition." Att neka dirigera skulle bara innebära kontraktsbrott, så Strauss fick göra som det var bestämt. Julen 1906 var Strauss i Turin och dirigerade men den första italienska föreställningen hade Toscanini redan dirigerat i Milano. Strauss skrev hem till sin fru 26 december:

I Milano slaktade Toscanini helt enkelt sångarna och verket (à la Mottl) med hjälp av en skoningslöst vild orkester. Det är ett mirakel att det trots allt blev en succé. Om jag inte hade kommit hit i tid och visat människorna hur verket ska göras, kunde det ha varit förlorat för Italien i åratal.
Affisch 1910

Den franska premiären i Paris 5 maj 1907 på Théâtre du Châtelet dirigerades också av Strauss. Hans förläggare stred mot den franska sedvänjan att utbetala gage i förhållande till hur många akter operan bestod av. Det gjordes också försök att favorisera franska sångerskor för titelrollen men Strauss lät sig inte påverkas utan medförde Emmy Destinn som hade sjungit i Berlinuppsättningen. Han var emellertid missnöjd med orkestern vid repetitionerna och blev besviken att det endast förekom tre eller fyra ridåfall. Premiären bevistades av såväl president Armand Fallières som stora delar av regeringen, och Jean de Reszke, baron Rothschild, Gabriel Fauré, Arthur Rubinstein och Camille Erlanger. När han fick höra att det gick rykten om att presidenten skulle förära honom Hederslegionen svarade han: "Jag har väl förtjänat den". Av de planerade tio föreställningar spelades bara sex.

Svenska uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 14 april 1908 med Anna Oscàr i huvudrollen, Sven Nyblom som Herodes, Julia Claussen som Herodias, John Forsell som Jochanaan och David Stockman som Narraboth. För regin stod Harald André och Armas Järnefelt dirigerade. Kung Gustav V och prins Eugen satt i hovlogen och uppsättningen spelades i 11 föreställningar. Andra gången den iscensattes var den 25 februari 1954.[3] Birgit Nilsson sjöng Salome i regi av Göran Gentele. 1982 alternerade Laila Andersson-Palme och Berit Lindholm i den tredje nyuppsättningen, för första gången sjungen på tyska, i Göran Järvefelts regi. [4] 30 november 2013 sattes den upp med Nina Stemme i titelrollen och regi av Sofia Jupither. Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 19 oktober 1996 och igen den 12 september 2011.[5] 14 februari 2008 hade Malmö Opera premiär på sin version med Gwyneth Jones som Herodias.

Tidningsrecensioner av svenska premiären 1908[redigera | redigera wikitext]

Premiären i Stockholm 1908 kom till stånd relativt fort, endast ett år efter Paris. Förväntningarna på den svenska uppsättningen av Salome var höga och flera av dagstidningarna hade artiklar både dagen före generalrepetitionen och på själva premiärdagen. Tonsättaren och musikkritikern Wilhelm Peterson-Berger skrev i Dagens Nyheter att han hade förväntat sig mer orkesterklang istället för den, enligt honom, nu matta och oklara musiken. Han konstarerade att "aldrig har väl Richard Strauss verkat mer Wagnerepigon än här". Enligt Person-Berger sammansmälte handling och musik till en verklig enhet först i och med Salomes slöjdans:

Dansad med den ypperliga uttryckkraft som titelrollens innehavarinna, Anna Oscár, visade sig förfoga över, blev den icke blott ett koreografiskt mästerstycke - av en sångdiva! - utan också hela verkets kulminationspunkt."

Av sångarna fick John Forsell klart godkänt för sin tolkning av Jochanaan. Uppsättningen var visserligen vacker men Peterson-Berger lade skulden på regissören Harald Andrés opersonliga och utländskt härmande regi. Om det musikaliska arbetet skrev han: "Hr Järnefelt anförde. Publikreaktionen var matt, dock förekom de sedvanliga blomsterhyllningarna och inropningarna." [6] Sven Söderman i Aftonbladet tyckte att arbetet med att sätta upp operan hade gått osedvanligt långsamt, till och med "vår" vanliga senfärdighet inräknad. Men han tillstår att verket var extraordinärt, krävande och tålamodsprövande. Han förundras över Strauss sätt att frigöra sig från musikens alla nödvändiga regler: harmonilagar var upplösta, skilda instrumentgrupper spelade samtidigt i oförenliga tonarter och en sångfras fortsatte inte gärna mer än ett par takter i samma tonart och slutade sedan fullkomligt oberäkneligt. Söderman fascineras av alla nya klangkombinationer, oanade instrumentaleffekter och nya instrument. Han tolkade det som en mästares vildaste frihet från alla regler och lagar för att nå fram till ett fördjupat uttryck för psykologins själstillstånd. [7] I Stockholms-Tidningen skrev Adolf Laurin att operaledningen först sommaren 1907 efter stor tvekan hade köpt rättigheterna till operan. Arbetet med att sätta upp verket hade varit krävande och mot slutet ytterst intensivt med två repetitioner om dagen. [8] I samma tidning skrev Gustaf Gullberg:

"Ha vi väntat länge, så har vi icke väntat förgäfves."

Han lovprisade och kallade det hela för "en stor succé!". Vidare avslutade han: "Med andlös tystnad och spänning följde publiken det skräckfyllda dramat från den första tonen till den sista. När ridån föll, märktes några sekunders tvekan, så föllo de första applåderna, som snart stegrades i kraft. Inropningar i mängd, blommor, kransar, lyror. Ej ett enda missljud. Richard Strauss har underlagt sig en ny domän." [9] Ture Rangströms uppfattning i Svenska Dagbladet var en helt annan. Han benämnde Strauss som "ett problem", som samtidigt var "sammansatt, invecklad och typisk, intressant och frånstötande." Operan var en sensation men mer av reklam och nyhetens behag än av varaktighet. Han medgav att musiken innehöll vackra fraser som tappert spelades av den blott några och 70 man starka orkestern (i stället för de stipulerade 120). Rangström beskriver en ovillig, skrämd och konfunderad publik som dock applåderade "lifligt /.../ Lagerkransar och blommor spenderades." [10]

Salomé - den franska versionen av Salome[redigera | redigera wikitext]

Ett förbigånget faktum är att Strauss gjorde två versioner av Salome, en tysk och en fransk. Han ansåg att texten var för bra för att endast den tyska operapubliken skulle förstå den. Strauss skrev till sin vän Romain Rolland 5 juli 1905 och bad om hjälp:

Du vet att jag precis har avslutat en tysk Salome inspirerad av Oscar Wilde. Wilde skrev den på franska, och det är hans ursprungstext som jag vill använda i min nya version. Jag ämnar inte anförtro detta till en översättare, för jag önskar behålla Wildes original, ord för ord. Därför måste musiken anpassas till den. Jag tror att Salomé skulle passa bra på Opéra-Comique och det är därför som jag vill försöka åstadkomma en perfekt harmoni mellan musiken och Wildes text. Salomé måste bli en genuin fransk opera och inte en översättning av den tyska texten.

Strauss avslutade arbetet med den franska versionen 13 september 1905 och skickade en kopia till Rolland som hjälpte honom med betoningar och uttal så att Wildes franska text blev sångbar. Rollands gjorde 191 ändringar under de närmaste veckorna medan Strauss ändrade om i musiken fram till mitten av september. Sedan läste och korrigerade han sångtexten vilket höll honom sysselsatt in i november då han skickade det färdiga parituret till sin förläggare för publicering. Ju längre Strauss höll på med den franska versionen desto mer insåg han att den hade blivit mer än en enkel översättning. Den hade blivit en fransk upplaga av operan istället för en direkt översatt kopia. Strauss tackade Rolland och sa att denne skulle till fullo inse vikten av vad de hade gjort först när man jämförde den tyska versionen med den franska och märkte hur han hade modifierat rytm och melodi för att passa det franska språkets karaktär. Strauss tyckte till och med att den franska versionen påminde om fransk opera.

Salomé hade sin premiär i mars 1907 i en privat föreställning på Petit-Théâtre i Paris dirigerad av Walter Straram och med franska sångare (den tyska versionen hade sin premiär två månader senare i Paris men på en annan operascen och med Strauss som dirigent). 24 mars uppfördes den officiellt på Théâtre de la Monnaie i Bryssel. 1909 sjöng Mary Garden rollen i New York på Oscar Hammersteins Manhattan Opera. Efter det försvann Salomé från repertoaren medan andra franska versioner byggda på översättningar från den tyska versionen spelades. På 1960-talet hade Strauss franska version totalt glömts bort och musikförlag visste ens att den existerade. Tack vare efterforskningar av Richard Strauss Institutet i München kom originalmanuskriptet i dagen.

Verkanalys[redigera | redigera wikitext]

Salomes historiska betydelse är dess betydande skede i det post-Wagnerianska musikdramats utveckling som går under den tyska beteckningen Literaturoper. Det mest uppenbara beviset på detta är sättet på vilket Strauss löste problemet med att finna en librettist. Han tog helt enkelt Lachmanns färdiga prosaöversättning som den var (dock med betydande strykningar) istället för att, som traditionen hittills hade varit, be någon skriva en ny text och då företrädelsevis på vers. Till och med de moderna kompositörer som bekände sig till den realistiska verismen föredrog av traditionen libretto på vers. Att prosan gjorde sitt intåg på operascenen hade dock mer med symbolism än realism att göra. Innebörden av Strauss beslut att skapa en opera från en prosapjäs var skiftande. Redan Wagner hade omtolkat relationen mellan ord och musik till favör för en litterär och psykologisk inställning till opera som var skild både från den äldre estetiska och den kritiska inställningen av samtidens utveckling.

Vid sekelskiftet 1900 var samtidens konstnärer besatta av femme fatale, den sexuellt medvetna kvinnan: Frank Wedekind skrev om Lulu i Jordanden, Zola om Nana; Richard Dehmel och Peter Altenberg diktade om erotik; Egon Schiele, Gustav Klimt och Aubrey Beardsley målade provokativa porträtt av starka och självständiga kvinnor. Salome är en studie i besatthet direkt från start, då klarinettens stegring förebådar Narraboths extatiska förklaring om sin besatthet av Salome. Sedan följer Salomes besatthet av Jochanaan, Jochanaans besatthet av sitt hat mot Herodias, judarnas besatthet av religiösa dogmer, Herodes besatthet av Salome, Herodias besatthet av hämnd och slutligen Salomes besatthet av det avhuggna huvudet. Allt detta speglar också Strauss besatthet av sin fru Pauline, det är hon som är fröet till operan, hennes nyckfullhet speglas i Salomes, hennes skarphet i Herodias. Salome var den första operan som utforskade den mentala patologin hos karaktärerna, mycket av detta åstadkoms av den 105 man starka orkestern som liksom en ström av medvetenhet berättar vad som pågår i karaktärernas hjärta och sinne innan de vet det själv. För Strauss representerar Salome den tid i hans karriär då han faktiskt kan beskrivas som en man i tiden. Librettot är symmetriskt ordnat och tretalet återkommer ständigt. Exempelvis försöket Salome förföriskt övertala Narraboth att låta henne se den fängslade Jochanaan och efter den tredje övertalningen faller han till föga. När Jochanaan ställs inför Salome siar han tre profetior efter vilka Salome bekänner sin kärlek till honom tre gånger; till hans hud, hår och läppar. Herodes ber tre gånger om Salomes sällskap; för att dricka, äta och sitta bredvid honom. Hon avfärdar varje önskan. Senare ber han att hon ska dansa för honom, återigen ber han tre gånger. Två gånger vägrar hon men den tredje gånger accepterar hon då Herodes lovar att ge henne vad hon än önskar. När Salome ber om Jochanaans huvud försöker Herodes tre gånger att erbjuda andra saker; en ädelstan, påfåglar och slutligen i ren desperation förhänget till det Allra heligaste i Jerusalems tempel. Salome förkastar alla tre erbjudanden.

Musiken[redigera | redigera wikitext]

En fransk kritiker frågade Strauss varför Jochanaans toner var så 'banala'. Strauss svarade: "Jag ville inte behandla honom för allvarligt. Du förstår, Jochanaan är en imbecill. Jag hyser ingen sympati för den sortens människa. Från början ville jag göra honom mer grotesk." Nästan 30 år senare (5 maj 1935) skrev Strauss till Stefan Zweig:

Jag försökte att skildra den gode Jochanaan mer eller mindre som en clown. En predikant i öknen, särskilt en som livnär sig på gräshoppor, finner jag oemotståndligt komisk. Bara av det skälet att jag redan har karikerat de fem judarna och gjort narr av Fader Herodes kände jag att jag behövdes följa kontrastens lag och komponera ett pedantiskt filisteiskt motiv för fyra horn att karaktärisera Jochanaan.

Hans aversion mot religion och dess anhängare var konstant kritisk. Om dirigenter uppehöll sig för länge och sentimentaliserade över Jochanaans skildring av Kristi båtfärd på Gennesaretsjön brukade han stampa otåligt med foten och be dem skynda på. Ändå låter Jochanaans musik väldigt kraftfull och imposant. Strauss var alltför pragmatisk i sitt komponerande för att låta sina uttalade fördomar förstöra en dramatisk karaktär. Han såg på Salome med kritisk blick och lät sig aldrig ryckas med utöver det som han själv hade skrivit in i noterna. Vad gällde Salomes slöjdans motsatte han sig all "dramatik":

Pagen måste sjungas av en kvinna, ingen tenor. /.../ Jag vill inte ha något flörtande med Herodes eller suktande vid Jochanaans fängelsehåla. Bara en stunds paus vid sidan av brunnen vid den sista drillen. Dansen bör vara rent orientalisk, så seriös och måttfull som det går, och allt igenom anständig, som om den hade utförts på en bönematta. Endast vid ciss-mollackordet ska det infinna sig en stilla rörelse och den sista 2/4 takten bör ha en lätt orgiastisk emfas. Jag har endast upplevt dansen utföras aristokratiskt och stilfullt av Frau [Marie] Gutheil-Schoder.

Ledmotiv[redigera | redigera wikitext]

Exempel 1: Salomes ledmotiv

Musiken i Salome består till en del av ledmotiv, korta melodier med symbolisk innebörd. Några är klart associerade till personer såsom Salome och Jochanaan. Andra har mer abstrakt betydelse. En del ledmotiv, särskilt de som är knutna till Herodes, ändrar ständigt form och symbolisk mening vilket gör det meningslöst att försöka ge dem en bestämd innebörd. Strauss namngav en del motiv men inte konsekvent och har namngetts av andra personer. Dessa namn visar ofta på tvetydigheten för vissa ledmotiv. Ett ledmotiv kan av olika personer betyda såväl "rädsla" som "skala". Utöver detta finns det bestämda användningsområden i musiken, till exempel varje gång det görs en hänvisning till Salomes dans hörs en tamburin.

Exempel 2: Jochanaans ledmotiv

Harmoniken i operan består av utvidgad tonalitet, kromatik, ett brett spektrum av tonarter, ovanlig modulation, tonal otydlighet och polytonalitet.Några av de viktigare personerna har tonarter associerade till dem, som Salome (se Exempel 1) och Jochanaan (se Exempel 2) liksom vissa av de viktigare psykologiska ämnena såsom åtrå och döden.

Exempel 3:Det dissonanta ackordet i slutet, markerat med sfz.

I slutscenen, efter att Salome har kysst Jochanaans avhuggna huvud, byggs musiken upp till ett dramatiskt klimax som slutar med en kadens innehållande ett väldigt dissonant och oortodoxt ackord (en takt före siffran 361 i partituret). Detta enda ackord har blivit vida omtalat. Det har kallats "det mest sjuka ackord i hela operan", en "epokgörande dissonans med vilken Strauss tar Salome till förnedringens botten", och "Dekadensens kvintessens: här trillar extasen omkull, faller ner i avgrunden". Ackordet beskrivs ofta som polytonal med en låg Am7 (stort septima ackord) sammanslagen med ett högre fiss-moll ackord. Det blir del av en kadens i tonarten Ciss-dur och omsluts av ciss-ackord. Ackordet är inte bara chockerande disonant, särskilt i dess musikaliska kontext och rika orkestreing, det har också en vidare betydelse tack vare Strauss användning av tonarter och ledmotiv (se Exempel 3) .

"Judekvintetten"[redigera | redigera wikitext]

I mitten av operan urbryter ett gräl mellan fem judiska skriftlärda huruvida Jochanaan har sett Gud och om han är en helig man. Denna diskussion urartar till en kakafoniisk kvintett och avbryts endast av Jochanaans röst nere i brunnen. Strauss betecknade musiken som "ren atonalitet". Hans sätt att skildra Bibelns judar speglar den grogrund som fanns för tysk antisemitism i början av 1900-talet. I operan framställs de med höga och gälla röster, inte olikt de karikatyrer som framställde de sefardiska judarna (judar företrädsvis bosatta i Polens ghetto och längre österut) på samma sätt. Ett uppbåd av stereotyper dominerar Herodes hov: sefardiska judar, Nasaréerna som sjunger i en from diatonisk stil som var vanlig för att framställa lämpliga religiösa personer i 1800-talets operor, samt den dansande Salome vars milda exotism alltför lätt (om den misstolkas) koreograferas som en liderlig striptease. Kvintettens allra högsta ton placerar Strauss (omedvetet eller medvetet) på ordet "beschnitten" (omskuren).

Roller[redigera | redigera wikitext]

Salome — målning från 1906 av Franz von Stuck (1863-1928).

Handling[redigera | redigera wikitext]

Speltid: ca 1 tim 40 min Operan bygger på bibelberättelsen om Johannes döparens död, och är förlagd till Galileen cirka år 30. Prinsessan Salome är fascinerad av den fängslade Jochanaan. Jochanaan blev fängslad av Herodes, efter att ha predikat mot honom och Herodias. Herodes som betraktar mannen som en Guds profet kan inte förmå sig att avrätta honom. Salome försöker närma sig Jochanaan, och vill kyssa hans läppar och smeka hans hår, men blir avvisad. Narroboth, som själv är förälskad i prinsessan, står inte ut med hennes skamlösa beteende och tar sitt liv. Salome utnyttjar manipulativt sin styvfar Herodes åtrå och utför en förförisk dans, De 7 slöjornas dans, mot att Herodes skall ge henne vad hon än önskar. Denna önskning blir dock att få Jochanaans huvud. Herodes vägrar först men ger efter för påtryckningar från Herodias. Jochanaan halshuggs och hans huvud bärs in. Salome kysser profetens läppar vilket får Herodes att i avsky låta sina soldater döda Salome.

Orkesterbesättning[redigera | redigera wikitext]

3 tvärflöjter, piccoloflöjt, 2 oboer, Engelskt horn, Heckelfon, 2 klarinetter i a, 2 klarinetter i b, basklarinett, 3 fagotter, kontrafagott

6 horn, 4 trumpeter, 4 tromboner, tuba

Pukor, bastrumma, tamtam, cymbaler, virveltrumma, klockspel, xylofon, tamburin, kastanjetter, triangel

2 harpor, Violin I (16), Violin II (16), Viola (12), Cello (10), Kontrabas (8)

Celesta, harmonium (scenmusik), orgel (scenmusik)

Inspelningar[redigera | redigera wikitext]

  • Salomé. Orchestra Internazionale d'Italia - Massimiliano Caldi. Dynamic 2008. CDS 572/1-2
  • Salome. Orchester der Deutschen Oper Berlin - Giuseppe Sinopoli. DG 1991. 431810-2 (Libretto med Wildes kompletta text och Strauss tyska version.)
  • Salome. Wiener Philharmoniker - Sir Georg Solti. DECCA 414414-2

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stenström, Johan (2008-02-08): "Salome sprängde tabugränserna". Sydsvenskan.se. Läst 31 juli 2014.
  2. ^ Grasberger, Franz: 1939 förbjöd Nazisterna Salome i Graz. Strauss skrev i ett brev: "Tanken att Salome skulle vara en judisk ballad är komisk. Rikskanslern själv sa till min son i Bayreuth att Salome var en av hans första operaupplevelser och att han tiggde pengar av sina släktingar för att få råd att gå på den första föreställningen i Graz! Bokstavligen!"
  3. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  4. ^ Johansson, Stefan: Nordiska sopraner regerade. Operans program spelåret 2013-2014.
  5. ^ GöteborgsOperan
  6. ^ Dagens Nyheter 14 april 1908. Signaturen "P.-B."
  7. ^ Aftonbladet 14 april 1908. Signaturen "-n"
  8. ^ Stockholms-Tidningen 13 april 1908. Signaturen "Rinaldo"
  9. ^ Stockholms-Tidningen 14 april 1908. Signaturen "G. G-g."
  10. ^ Svenska Dagbladet 15 april 1908. Signaturen "T.R."

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bengtsson, Johan (1997). Richard Strauss och hans opera Salome : en studie i antisemitiska undertoner. Uppsala: Uppsala univ., Institutionen för musikvetenskap. Libris 2304117 
  • Johansson, Stefan (2005). ”Salome på Kungliga Operan : ensam och ocensurerad”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "2005/06:8,": sid. 32-33.  Libris 10378661
  • Nordwall, Trygve (2005). ”Symfonisk dikt, musikdrama, opera?”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "2005/06:8,": sid. 24-25.  Libris 10378650
  • Petersén, Gunilla (2005). ”Salome - provokativ och populär pjäs och opera”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "2005/06:8,": sid. 12-14, 23.  Libris 10378644
  • Strauss, Richard; Wilde, Oscar (1911). Salome : drama i en akt efter Oscar Wilde's dikt med samma namn (öfversättning). Berlin: Adolph Fürstner. Libris 2096776 
  • Tillman, Joakim (1998). ”Introduktion till Salome”. OV-revyns årsbok (Stockholm : Operavännerna, 1989-1998) "1997/98,": sid. 128-131. 1100-8415. ISSN 1100-8415.  Libris 12550480

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Wilhelm, Kurt (1989). Richard Strauss. An Intimate Portrait. London: Thames and Hudson Ltd. ISBN 0-500-01459-0 
  • Nice, David (1993). Richard Strauss. London: Omnibus Press. ISBN 0 7119 1686 1 
  • Kennedy, Michael (1999). Richard Strauss. Man, Musician, Enigma. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 0 521 58173 7 
  • Hartmann, Rudolf (1982). Richard Strauss: the Staging of his Operas and Ballets. Oxford: Oxford University Press 
  • Zweig, Stefan (2011). Världen av i går. Stockholm: Ersatz. ISBN 978-91-86437-50-3 
  • Briefwechsel: Richard Strauss und Stefan Zweig. Frankfurt am Main: S. Fischer Verlag. 1957 
  • Grasberger, Franz (red.) (1967). Der Strom der Töne trug mich fort. Die Welt um Richard Strauss in Briefen in Zusammenarbeit mit Franz und Alice Strauss. Tutzing: Hans Schneider 
  • Strauss, Richard (1949). Betrachtungen und Erinnerungen.. Zürich: Atlantis Verlag