Arnold Schönberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Schönberg” leder hit. För andra betydelser, se Schönberg (olika betydelser).
Arnold Schönberg
Arnold Schönberg, Los Angeles, 1948.
Arnold Schönberg, Los Angeles, 1948.
Tonsättare
Födelsenamn Arnold Schönberg
Född 13 september 1874
Wien, Österrike
Död 13 juli 1951 (76 år)
Los Angeles, Kalifornien, USA
Epok/stil Expressionism
Tolvtonsmusik
Atonal musik
Instrument Piano

Arnold Schönberg (uttal: [ˈaːrnɔlt ˈʃøːnbɛrk]), född 13 september 1874 i Wien, död 13 juli 1951 i Los Angeles, var en österrikisk tonsättare, främst förknippad med expressionismen inom den tyska poesin och konsten och ledare av den så kallade Andra Wienskolan. Han flyttade till USA 1934 och ändrade då stavningen av sitt namn till Schoenberg.[1]

Schönbergs förhållningssätt till både harmonik och genomföring räknas som en av 1900-talet musikaliska milstolpar. Flera generationer av kompositörer i Europa och Amerika har fortsatt att utveckla hans tankar medan andra, med passion, har reagerat emot hans idéer. Under nazismens framväxt i Österrike betecknades hans musik, tillsammans med bland annat jazz, som degenererad (entartete Kunst).

Schönberg var tidigt vida känd för att parallellt ha lyckats utveckla tankegods från både Brahms och Wagner, vilka tidigare ofta beskrivits som motsatta traditioner av den tyska romantiken. Senare blev han synonym med sina innovationer inom atonalitet som kom att bli en av de mest omdebatterade uttrycken inom 1900-talets konstmusik. På 1920-talet utvecklade Schönberg tolvtonstekniken, ett inflytelserikt formellt regelverk inom komposition för att skapa serier av de tolv tonerna i den kromatiska skalan. Han myntade också begreppet developing variation (ungefär: 'varierad genomföring') för en formalistisk teknik att skapa utifrån redan existerande material. Han var även den första moderna tonsättare att ta till sig tekniken att utveckla musikaliska motiv utan att använda ett dominerande centralt melodiskt tema.

Schönberg var också konstnär, en betydande musikteoretiker och en inflytelserik kompositionslärare. Bland hans elever fanns Alban Berg, Anton Webern, Viktor Ullmann, Eduard Hladisch, John Cage, Hanns Eisler, Josef Zmigrod, med flera. Många av Schönbergs övningar innebar en formalisering av kompositionsmetoden och han hade för vana att uppmana åhörarna till ett analytiskt tänkande, något som gav eko hos det musikaliska avantgardet under hela 1900-talet. Hans ofta polemiska tankar kring musikhistorien och estetiken var av avgörande betydelse för många av 1900-talets betydande musikvetare och musikkritiker, bland andra Theodor Adorno, Charles Rosen, och Carl Dahlhaus.

Schönbergs kvarlåtenskap finns bevarad i Arnold Schönberg Center i Wien.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Arnold Schönberg föddes i en ashkenazisk judisk familj som bodde på Obere Donaustraße 5 i stadsdelen Leopoldstadt i Wien.[2] Hans mor Pauline, som härstammade från Prag, var pianolärare, och drev affärsrörelse. Hans far Samuel var från Bratislava. Schönberg var i stort sett autodidakt och tog endast lektioner i kontrapunkt av tonsättaren Alexander von Zemlinsky som senare skulle bli hans svåger.[3] I 20-årsåldern försörjde han sig genom att orkestrera operetter medan han komponerade verk såsom stråksextetten Verklärte Nacht 1899. Han gjorde senare en orkesterversion av denna, vilken har kommit att bli ett av hans mest uppskattade stycken. Både Richard Strauss och Gustav Mahler uppmärksammade Schönbergs kompositionstalang; Strauss när han kom i kontakt med Schönbergs Gurre-Lieder och Mahler efter att ha hört flera av Schönbergs tidiga verk. Strauss kom att återvända till ett mer konservativt idiom i sina verk efter 1909 och avfärdade då Schönberg, medan Mahler tog sig an Schönberg som skyddsling och fortsatte att stötta honom även sedan Schönbergs stil nått en punkt där Mahler inte längre förstod sig på den. Mahler oroade sig också för vem som skulle ta hand om Schönbergs produktion då han inte längre var i livet. Schönberg, som till en början föraktat och talat illa om Mahlers musik, omvändes av "blixtarna" i Mahlers tredje symfoni som han ansåg var ett genialt verk. Han talade till och med senare om Mahler "som ett helgon".[4] Trots sin judiska bakgrund konverterade Schönberg 1898 till protestantismen och han förblev protestant till 1933.

Hans tidiga produktion[redigera | redigera wikitext]

Schönberg började undervisa i kontrapunkt och komposition 1904. Hans första elever var Paul Pisk, Anton Webern, och Alban Berg där Webern och Berg skulle komma att bli de mest kända av hans många elever. Under sommaren 1908 övergav hans fru Mathilde honom under flera månader för den unge österrikiske målaren Richard Gerstl, som begick självmord när hon sedan lämnade honom för att återvända till sin make och sina barn. Denna händelse avspeglade sig tydligt i Schönbergs verk. Under hustruns frånvaro skrev han Du lehnest wider eine Silberweide, den trettonde sången i sångcykeln Das Buch der Hängenden Gärten, op. 15, som baseras på textsamlingen med samma namn av den mytomspunna tyska poeten Stefan George. Detta var Schönbergs första komposition helt utan förankring i en specifik tonart.[5] Under detta år fullbordade han också ett av sina mest revolutionerande verk, stråkkvartett nr. 2, vars första två satser visserligen är kromatiskt färgade men ändå har traditionella tonartsbeteckningar. De sista två satserna, som också har texter av Stefan George, däremot, löser på ett djärvt sätt upp kopplingen till traditionell tonalitet (även om båda satserna slutar med tonala ackord - och verket är inte alltigenom atonalt) och bryter mot stråkkvartettraditionen genom att de också innehåller en sångstämma för solosopran.

På sommaren 1910 skrev Schönberg sin harmonilära (Harmonielehre), som ännu idag är en av de mest betydelsefulla musikteoretiska böckerna. Ett annat av hans mest betydande verk från denna hans atonala, eller "pantonala", som Schönberg själv föredrog att kalla det,[6] period är det stilbildande verket Pierrot Lunaire, op. 21, från 1912. Det är en nytänkande expressionistisk sångcykel som bygger på ett slags reciterande "talsång", så kallad "Sprechgesang". Verket kombinerar en kvinnlig solist med en ensemble bestående av fem musiker. Ensemblen, som ibland kallas för pierrotensemble, består av flöjt/piccola, klarinett/basklarinett, violin/viola, violoncell och piano.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Första världskriget orsakade en kris i Schönbergs utveckling. Militärtjänsten störde hans liv. Han kunde inte arbeta ostörd eller oavbrutet någon längre tid, vilket resulterade i många ofullbordade verk och outvecklade skisser. Vid 42 års ålder var han plötsligt inkallad till militärtjänst. Vid ett tillfälle lär en officer ha frågat honom om det var han som "var den ökände Schönberg". Schönberg svarade: "Ja! Ingen ville vara det, någon måste vara det, så det fick bli jag!"[7] (Enligt Norman Lebrecht (2001), skulle detta ha en uppenbar koppling till Schönbergs uppenbara öde att vara "dissonansens befriare".

Tolvtonstekniken[redigera | redigera wikitext]

Senare kom Schönberg att utveckla den mest inflytelserika versionen av dodekafoni, eller tolvtonsmusik. Det var en kompositionsmetod som i Frankrike och England av René Leibowitz and Humphrey Searle 1947 kom att kallas seriell musik. Tekniken anammades av många av Schönbergs elever som bildade den så kallade Andra Wienskolan. Bland dessa var Anton Webern, Alban Berg och Hanns Eisler, alla djupt influerade av Schönberg. Han publicerade flera böcker, från den berömda Harmonielehre till Grundlagen der musikalischen Komposition.[8] Många av dessa trycks ännu och används av musiker och kompositionsstudenter.

Andra världskriget och flytten till USA[redigera | redigera wikitext]

Schönbergs grav på Zentralfriedhof i Wien.

Sedan tonsättaren Ferruccio Busoni, som var kompositionslärare vid Akademie der Künste i Berlin, hade avlidit 1924 utsågs Schönberg året därpå till hans efterträdare. Schönberg kunde emellertid av hälsoskäl inte tillträda posten förrän 1926. Bland hans elever från den här tiden märks Roberto Gerhard, Nikos Skalkottas och Josef Rufer. Schönberg stannade kvar på posten fram till 1933 då Hitler och nazisterna kom till makten. Han avskedades då och tvingades gå i exil. Han flyttade först till Paris där han återtog sin judiska tro[9] och därefter till USA. Sin första lärarbefattning i USA fick han i Boston vid Malkin Conservatory. Han knöts därefter till Los Angeles där han undervisade både vid University of Southern California och University of California, Los Angeles. Båda dessa universitet har på sina campusområden en byggnad med namnet Schoenberg Hall.[10] [11]

Han slog sig ner i Brentwood Park i Brentwood i Los Angeles där han blev god vän (och tennisparter) med tonsättarkollegan George Gershwin. Han stannade i Brentwood resten av sitt liv. Schönberg blev amerikansk medborgare 1941.

Senare delen av hans liv[redigera | redigera wikitext]

Under slutet av sitt liv skrev Schönberg flera berömda verk, bland annat den svårspelade violinkonserten op.36 (1934-36), Kol Nidre op.39 för kör och orkester (1938), Ode till Napoleon Bonaparte op.41 (1942), pianokonserten op.42 (1942) och hans minneverk över Förintelsens offer, A Survivor from Warsaw op.46 (1947. Han var oförmögen att avsluta sin opera, Moses och Aron (1932-33), som var ett av de första verk i sin genre komponerat helt med tolvtonsteknik.

Schönberg utvecklade triskaidekafobi (rädsla för talet 13), som troligen började då han skrev den trettonde sången i sångcykeln Das Buch der Hängenden Gärten op.15.[5] Moses und Aron stavades först Moses und Aaron, men då han upptäckte att titeln innehöll tretton bokstäver ändrade han stavningen. Hans vidskeplighet kan ha påskyndat hans död. Enligt hans vän Katia Mann fruktade han att han skulle dö ett år som var jämnt delbart med 13.[12] Han fruktade sin 65-årsdag (5x13) så mycket att en vän bad tonsättaren och astrologen Dane Rudhyar att göra Schönbergs horoskop. Rudhyar gjorde det och förklarade att året var farligt, men inte livshotande. Men 1950, på hans 76-årsdag, skrev an astrolog och varnade honom för att det var ett kritiskt år (7+6=13).[13] Detta skrämde honom eftersom han tidigare inte tänkt på att addera siffrorna. Fredagen den 13 juli 1951 stannade Schönberg till sängs - sjuk, ängslig och bedrövad. I ett brev till Schönbergs syster Ottillie, daterat den 4 augusti 1951, rapporterade hans hustru Gertrud: "Ungefär kvart i tolv tittade jag på klockan och sade till mig själv: en kvart till, sen är det värsta över. Sedan ringde doktorn efter mig. Arnold rosslade till två gånger, hans hjärta slog kraftigt och det var slutet".[14] Gertrud skickade dagen efter ett telegram till sin svägerska Ottillie och meddelade att Arnold dog kl.23.45.[15]

Arnold Schönbergs dotter, Nuria Dorothea, gifte sig med tonsättaren Luigi Nono 1955.

Arnold Schönbergs elever[redigera | redigera wikitext]

Schönberg hade ett oerhört stort inflytande på sin samtid och undervisade i komposition såväl i Wien, som i Berlin och USA. Flera av hans elever var också betydande tonsättare, dirigenter eller musikologer. Med Alban Berg, Anton Webern och andra elever bildades Andra Wienskolan och Berlinskolan.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Se Verklista för Arnold Schönberg

Verk och idéer[redigera | redigera wikitext]

Schönbergs betydande bidrag med kompositioner inom den moderna konstmusiken sträcker sig över en period om över femtio år. Verken brukar delas in i tre perioder, trots att denna delning "fördunklar lika mycket som den förklarar", eftersom musiken i var och en av perioderna är synnerligen varierad. Tanken att hans tolvtonsperiod "representerar en stilistiskt enhetlig mängd verk stöds helt enkelt inte av musikaliska bevis"[16] och viktiga musikaliska karaktäristika – särskilt de som handlar om utveckling av motiven – överskrider tydligt gränserna mellan perioderna. Den första perioden, 1894–1907, brukar identifieras både genom arvet från senromantiken under slutet av 1800-talet och expressionistiska rörelser inom konsten och poesin. Den andra, 1908-1922, kännetecknas av att han övergett bestämda tonarter, en stil som ofta beskrivs (dock inte av Schönberg) som atonal eller fritonal. Den tredje, från 1923 och framåt, inleds med Schönbergs konstruktion av tolvtonstekniken. Schönbergs mest kända elever Hans Eisler, Alban Berg och Anton Webern följde honom troget genom vart och ett av dessa intellektuella och estetiska moment, om än inte utan avsevärd experimentlusta och variation i uttrycket.

Schönbergs noggrannhet som tonsättare, som inleds med sångerna och stråkkvartetterna runt sekelskiftet, gör att han snabbt når en unik position bland sina gelikar. Detta beror på att hans praktik visar på att Brahms och Wagner, som för de flesta samtida lyssnarna ansågs vara motpoler, pekar på en gemensam odelad riktning i den tyska musiktraditionen. Schönbergs Sex sånger op.3 (1899-1903) till exempel, uppvisar en traditionell tonalitet typisk för Brahms och Mahler och återspeglar ett intresse för välbalanserade fraser och en ostörd hierarkisk relation mellan tonarterna. Men sångerna uppvisar också en ovanligt djärv tillfällig kromatik och verkar eftersträva en wagneriansk föreställande inställning till motivisk identitet. Föreningen av denna progressiva och traditionella inställning når en höjdpunkt i hans Verklärte Nacht op. 4 (1899), ett stycke programmusik för stråksextett i vilket han utvecklat flera tydliga ledmotivliknande teman där vart och ett överträffar och underordnar sig det förra. De enda tematiska element som fortlever genom hela stycket är de som ständigt upplöses, varieras och sätts ihop igen. Denna teknik återfinns i Brahms musik och Schönberg kallar den utvecklade variationer. Schönbergs tillvägagångssätt i verket är två parallella vägar; å ena sidan antyder han en wagneriansk beskrivning av stabila tematiska idéer, å den andra en brahmsk inställning till en tematisk utveckling och tonal sammanhållning.

Arnold Schönbergs andra stråkkvartett, fjärde satsen, spelad av Carmel Quartet med sopranen Rona Israel-Kolatt.

I sin musik från 1908 och framåt experimenterar Schönberg på olika sätt med frånvaron av traditionell tonartskänsla. Hans första tydligt atonala verk var den andra stråkkvartetten op.10 med sopran. Den sista satsen i detta stycke har ingen tonartsangivelse vilket kan tolkas som Schönbergs definitiva separation från diatonisk harmonik. Andra viktiga verk från den här perioden är sångcykeln Das Buch der Hängenden Gärten op. 15 (1908–1909), hans Five Orchestral Pieces op. 16 (1909), den olycksbådande Pierrot Lunaire op. 21 (1912), liksom den dramatiska Erwartung, op. 17 (1909). Ivern att använda musikaliska konstruktioner utan tonala centrum eller traditionellt konsonans-dissonanstänkande kan emellertid spåras tillbaka till hans Kammersymphonie op. 9 (1906), som är ett verk som utmärker sig av en tonal kvartsrelaterad harmonik och införandet av dynamisk och ovanlig relation mellan dramatiska avbrott och oförutsägbara instrumentala samband. Många av dessa idéer är typiska för den klangorienterade kammarmusikestetiken under det kommande seklet.

I början av 1920-talet arbetade Schönberg med att utveckla ett meningsfullt system som skulle kunna möjliggöra att hans musikaliska struktur blev enklare och tydligare. Detta resulterade i "kompositionsmetoden med tolv toner", i vilken skalans tolv toner betraktas som likvärdiga och inte har bestämda funktioner som i traditionell harmonik. Han betraktade sin upptäckt som likvärdig med Einsteins upptäckter inom fysiken. Detta förkunnade Schönberg under en promenad med sin vän Josef Rufer då han sade: "Jag har gjort en upptäckt som garanterat kommer att innebära att den tyska musiken kommer att leda utvecklingen under de kommande hundra åren."[17] Bland verken under denna period finns Variationer för orkester op. 31 (1928), pianostyckena op. 33 a och b (1931), and pianokonserten op. 42 (1942). Trots Schönbergs rykte om att vara strikt skiljer sig stilen mycket under denna period utifrån vad de olika kompositionerna krävde. Därför skiljer sig strukturen hos exempelvis den ofullbordade operan Moses und Aron ifrån Fantasi för violin och piano p. 47 (1949).

Kontroverser och polemik[redigera | redigera wikitext]

Det har varit svårt att nå förståelse för Schönbergs tolvtonsteknik delvis på grund av systemets "revolutionära natur" och på grund av desinformation från några tidiga beskrivningar av systemets regler och undantag som visar på "mycket lite förståelse för de mest signifikanta uttrycken i Schönbergs musik", kompositörens hemlighetsfullhet och manuskripens och skissernas otillgänglighet fram till slutet av 1970-talet. Under sin livstid var han "utsatt för utbredd kritik och förolämpningar som är chockerande – också i efterhand".[18]

Efter några inledande, förståeliga, svårigheter började Schönberg vinna allmän acceptans för sin musik, till exempel med Pelleas und Melisande vid ett framförande i Berlin 1907 och särskilt vid uruppförandet i Wien den 13 februari 1913 av Gurre-Lieder som orsakade 15 minuters ovationer och Schönberg hedrades med en lagerkrans.[19] Men många av hans verk fick sämre mottagande. Hans Kammarsymfoni nr. 1 i E-dur op. 9 uruppfördes 1907 men när den spelades igen vid en konsert den 31 mars 1913, tillsammans med verk av Alban Berg, Anton Webern och Alexander von Zemlinsky, blandades stormande applåder med visslingar och skratt under Weberns Six pieces op.6. Zemlinskys Four Maeterlinck Songs lugnade publiken något, men enligt en samtida tidningartikel så kunde man efter Schönbergs op.9 "höra skramlet från nyckelknippor bland de våldsamma applåderna och på andra raden startade kvällens första slagsmål". Senare under konserten när Bergs Altenberg Lieder framfördes bröt ånyo slagsmål ut sedan Schönberg avbrutit konserten och hotat med att låta polis föra bort alla bråkmakare.[20] Mahlers Kindertotenlieder som skulle ha avslutat konserten fick strykas sedan en polis kallats in.[21]

Den allt sämre relationen mellan de samtida tonsättarna och publiken fick honom att grunda Verein für musikalische Privataufführungen (Föreningen för privata musikaliska framföranden) i Wien 1918. Hans syfte var storslaget, men knappas själviskt. Han försökte skapa ett forum där moderna kompositioner kunde repeteras noggrant och framföras under former som var befriade från modediktat och kommersialism. Från dess grundande fram till 1921, då det upphörde av ekonomiska skäl, anordnade föreningen 353 konserter för betalande medlemmar. Ibland så ofta som en konsert i veckan och under de första arton månaderna tillät inte Schönberg att ett enda av hans egna verk framfördes.[22] I stället fick publiken vid föreningens konserter lyssna till svåra moderna verk av Skrjabin, Debussy, Mahler, Webern, Berg, Reger, och andra ledande personer inom den tidiga 1900-talsmusiken.[23]

Schönbergs seriella tolvtonsteknik blev ett av de hetaste diskussionsämnena inom den västerländska konstmusikvärlden under mitten av 1900-talet. Sedan 1940-talet har tonsättare som Pierre Boulez, Karlheinz Stockhausen, Luigi Nono och Milton Babbitt utvecklat arvet efter Schönberg i allt mer radikala riktningar.

Övriga intressen[redigera | redigera wikitext]

Schönberg var även målare och hans tavlor ansågs tillräckligt bra för att ställas ut tillsammans med konst av Franz Marc och Wassily Kandinsky.[24] Han var också förtjust i Hopalong Cassidy-filmer.[25]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Steinberg 1995, 463
  2. ^ Arnold Schönberg Center
  3. ^ Beaumont 2000, 87
  4. ^ Stuckenschmidt 1977, 103; Schoenberg 1975, 136
  5. ^ [a b] Stuckenschmidt 1977, 96
  6. ^ Neighbour, O.W.. ”5” (på engelska). Schoenberg, Arnold. Grove Music Online. Oxford Music Online. http://www.oxfordmusiconline.com/subscriber/article/grove/music/25024. Läst 22 februari 2010. ”The music of the ensuing second period is often called ‘atonal’. Schoenberg considered this term nonsensical, preferring ‘pantonal’.” 
  7. ^ Schoenberg 1975, 104
  8. ^ Schoenberg 1967
  9. ^ ”Arnold Schönberg and His God” (på engelska). Arnold Schönberg Center. 2002. http://www.schoenberg.at/4_exhibits/asc/gott_2002/asc_gott_e.htm. Läst 12 februari 2010. 
  10. ^ ”FACILITIES AND MAINTENANCE” (på engelska). ucla.edu. Arkiverad från originalet den 2005-10-25. http://web.archive.org/20051025130305/www.music.ucla.edu/Facilities/index.html. Läst 12 februari 2010. 
  11. ^ ”Performance Halls and Studios” (på engelska). USC School of Music. http://www.usc.edu/schools/music/about/halls/index.html. Läst 12 februari 2010. 
  12. ^ Lebrecht 1985, 294
  13. ^ Nuria Schoenberg-Nono, citerad i Lebrecht 1985, 295
  14. ^ Stuckenschmidt 1977, 521
  15. ^ Stuckenschmidt 1977, 520
  16. ^ Haimo 1990, 4
  17. ^ Stuckenschmidt 1977, 277
  18. ^ Haimo 1990, 2–3
  19. ^ Rosen 1996, 4; Stuckenschmidt 1977, 184
  20. ^ Stuckenschmidt 1977, 185
  21. ^ Rosen 1996, 5
  22. ^ Rosen 1975, 65
  23. ^ Rosen 1996, 66
  24. ^ Stuckenschmidt 1977, 142
  25. ^ Stuckenschmidt 1977, 551–52

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Adorno, Theodor. 1967. Prismas, översatt från tyska till engelska av Samuel and Shierry Weber London: Spearman; Cambridge, MA: The MIT Press.
  • Anon. 2002. "Arnold Schönberg and His God". Vienna: Arnold Schönberg Center. (Läst 1 december 2008)
  • Beaumont, Antony. 2000. Zemlinsky. London: Faber. ISBN 0-571-16983-X Ithaca: Cornell University Press. ISBN 978-0-8014-3803-5.
  • Buhle, Pal, and David Wagner. 2002. Radical Hollywood: The Untold Story Behind America's Favorite Movies. New York: The New Press. ISBN 1-56584-819-5
  • Foss, Hubert. 1951. "Schoenberg, 1874–1951" Musical Times 92, nr. 1 (September): 401–403.
  • Haimo, Ethan. 1990. Schoenberg's Serial Odyssey: The Evolution of his Twelve-Tone Method, 1914-1928. Oxford [England]: Clarendon Press; New York: Oxford University Press ISBN 0-19-315260-6.
  • Lebrecht, Norman. 1985. The Book of Musical Anecdotes. New York: Simon and Schuster; London: Sphere Books. ISBN 0-02-918710-9
  • Lebrecht, Norman. 2001. "Why We're Still Afraid of Schoenberg". The Lebrecht Weekly (juli 8).
  • Rosen, Charles. 1975. Arnold Schoenberg. New York: Viking Press. ISBN 0-670-13316-7 (pocket) ISBN 0-670-01986-0 (inb.). Omtryckt 1996, med nytt förord. Chicago: University of Chicago Press. ISBN 0-226-72643-6
  • Ross, Alex. 2007. And the Rest Is Noise: Listening to the Twentieth Century. New York: Farrar, Straus, and Giroux, ISBN 978-0-374-24939-7
  • Schonberg, Harold C. 1970. The Lives of the Great Composers. New York: W. W. Norton. ISBN 0-393-02146-7 (Omarbetad utgåva, New York: W. W. Norton, 1980. ISBN 0-393-01302-2 Tredje upplagan. New York: W.W. Norton, 1997. ISBN 0-393-03857-2)
  • Schoenberg, Arnold. 1922. Harmonielehre. Tredje upplagan. Wien: Universal Edition. (Första upplagan 1911). Till engelska av Roy E. Carter, med titeln Theory of Harmony. Berkeley, Los Angeles: University of California Press, 1978. ISBN 0-520-04945-4.
  • Schoenberg, Arnold. 1959. Structural Functions of Harmony. Translated by Leonard Stein. London: Williams and Norgate Revised edition, New York, London: W. W. Norton and Company 1969. ISBN 0-393-00478-3.
  • Schoenberg, Arnold. 1967. Fundamentals of Musical Composition. Edited by Gerald Strang, with an introduction by Leonard Stein. New York: St. Martin's Press. Reprinted 1985, London: Faber and Faber. ISBN 0-571-09276-4
  • Schoenberg, Arnold. 1975. Style and Idea: Selected Writings of Arnold Schoenberg. Edited by Leonard Stein, with translations by Leo Black. New York: St. Martins Press; London: Faber & Faber. ISBN 0-520-05294-3. Expanded from the 1950 Philosophical Library (New York) publication edited by Dika Newlin. The volume carries the note "Several of the essays...were originally written in German (translated by Dika Newlin)" in both editions.
  • Steinberg, Michael. 1995. The Symphony: A Listener's Guide. New York: Oxford University Press. ISBN 0-19-506177-2 (cloth) ISBN 0-19-512665-3 (pbk)
  • Strimple, Nick. 2005. Choral Music in the Twentieth Century. Portland, Oregon & Cambridge, UK: Amadeus. ISBN 1-57467-122-7
  • Stuckenschmidt, Hans Heinz. 1977. Schoenberg: His Life, World and Work. Translated from the German by Humphrey Searle. New York: Schirmer Books.
  • UCLA Department of Music. [2008]. "Facilities and Maintenance". (Läst 1 december 2008)
  • University of Southern California Thornton School of Music. [2008]. "Performance Halls and Studios". (Läst 1 december 2008)

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]