Radium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
radium
Nummer
88
Tecken
Ra
Grupp
2
Period
7
Block
s
Ba

Ra

Ubn
FranciumRadiumAktinium
   


Generella egenskaper
Ämnesklass      Alkalisk jordartsmetall
Relativ atommassa [226,0254] u
Utseende silvrigt vit
Fysikaliska egenskaper
Densitet 5000 kg/m3 (273 K)
Smältpunkt 973 K (700 °C)
Kokpunkt 2010 K (1140°)
Molvolym 41,09
Smältvärme 37 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie 215 pm
1:a jonisationspotential 509,3 kJ/mol
2:a jonisationspotential 979 kJ/mol
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Rn] 7s2
e per skal 2,8,18,32,18,8,2
Elektronkonfiguration
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd 2 (stark bas)
Elektronegativitet 0,9 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur kubisk rymdcentrerad
Ljudhastighet 1620
Magnetism icke magnetisk
Mohs hårdhet ca 1
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Radiumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
223Ra syntetisk 11,43 d α 5,99 219Rn
224Ra syntetisk 3,632 d α 5,789 220Rn
226Ra spår 1602 år α 4,871 222Rn
227Ra syntetisk 42,2 min β- 2,7179 227Ac
228Ra syntetisk 6,7 år β- 2,8942 228Ac
Säkerhetsinformation
Övriga faror
Radioaktiv
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Radium är ett radioaktivt grundämne med atomnummer 88 och kemiskt tecken Ra, som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. Radium förekommer till liten del i uranmalmer för att uran sönderfaller efter ett tag till torium som i sin tur sönderfaller till radium. Världsproduktionen av radium är idag relativt liten, cirka 30 gram.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Elementärt radium är en vitglänsande metall som anlöps i luft och reagerar under vätgasbildning med vatten och syror. På grund av det radioaktiva sönderfallet lyser radium och dess salter i mörker. Detta har utnyttjats i klockor, kompasser m. m.[1]

Man känner till 16 olika isotoper med masstal från 213 till 230 (ej 218 och 229) och halveringstider från bråkdelar av en sekund till 1 622 år (Ra 226).[1]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Radium har ganska få användningsområden idag eftersom dess radioaktiva egenskaper finns hos andra ämnen som är lättare att hantera eller säkrare, till exempel 60kobolt och 137cesium.

Förr i tiden användes radium (speciellt radiumklorid) till att göra självlysande klockvisare. Men efter att flera klockvisarmålare hade dött (se vidare Radiumflickorna) förbjöds denna användning av radium. Radium användes på klockvisare till slutet av 1950-talet, men efter det använder man tritium som tillsammans med fosfor också börjar lysa.

Tillsammans med beryllium eller bor används radium för att producera neutroner.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Radium bildas som en sönderfallsprodukt av uran och finns därför i uranmalmer som pechblände. I ett ton pechblände finns cirka 0,5 g radium; världens produktion av radium är ungefär 30 g per år. När man för in ett radiumsalt i en låga får man en röd färg på lågan. Utvinningen är mycket tidskrävande och kostsam.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Radium upptäcktes i form av radiumklorid av Marie Curie och Pierre Curie 1898. De framställde radiumföreningen ur pechblände. Metalliskt radium isolerades av Marie Curie och André-Louis Debierne 1910, genom elektrolys av radiumklorid.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.

Se även[redigera | redigera wikitext]